En av årets mest sevärda utställningar i Sverige var och är Lars Lerins utställning på Ravinens kulturhus i Båstad i sommar (pågår ännu ett tag, till den 29/9). Han är akvarellist, som bekant. Till och med Nordens främste akvarellist, brukar det sägas – av andra, inte av honom själv. Det förbjuder honom hans blygsamma person att tänka och att säga. Mycket framstående i tekniken akvarell är han emellertid och han har dessutom skapat en egen stil och ett eget uttryck i tekniken som inspirerat många andra konstnärer och som gjort akvarellen jämbördig med måleri i olja och akryl.

Hem under många år

Som konstnär har han i första hand blivit mest känd för sina bilder från de norska fiskarsamhällena vid Vestfjorden på Lofoten, fiskebåtarna där med tackel, master och tåg, arbetet i fiskfabrikerna så att man riktig hör det ekande ljudet av slammer med bleckkärlen, röster och rop och den fräsande vattenstrålen för rensning och spolning av plåtbänkar och golv. Och ödsligheten i de stora tomma lokalerna när arbetet ligger nere.

Han har skildrat livet i dessa fiskarsamhällen, ett liv som i stort är detsamma i Norges många fjordar utefter landets långa kust mot Nordatlanten. Människorna, kajerna, husen och gränderna.

Samhällena och livet på Lofoten har skildrats av många konstnärer genom åren, inte minst på grund av det Kunstnershus som finns där och som många med stipendier på fickan kunnat söka sig till. Lars Lerin har emellertid inte varit där bara för en vecka eller två utan bott på öarna i många år och på det sättet fått tid att lära känna platsen bättre än de flesta.

Speglingar

Många av Lars Lerins bilder från Lofoten upplevs som dramatiska och ödesmättade. Fiskarbefolkningens och hela samhällets liv är också många gånger dramatiskt och ödesmättat med plötsliga skiftningar i väder och vind som gör livet oberäkneligt. Med kunskap om Lars Lerins eget skiftande liv och personliga upplevelser är det inte långsökt att även se de mörka molnen och de fuktkalla och nattsvarta bilderna i hans konst som speglingar och nedslag i en självbiografisk skildring.

Så långt ljuset räcker

Lofotenbilderna på den aktuella utställningen på kulturhuset Ravinen hör till den ljusare delen av Lerins upplevelser av Lofoten. Bilder av mörker är här en skildring av ljus istället och illustrerar underrubriken till utställningen, ”så långt ljuset räcker”.

Lerin har valt att inte lägga tyngdpunkten helt på Lofoten utan velat ge en bild av sina andra motivvärldar, bilder från resor åt motsatt håll, söderut mot Mellanöstern och Egypten till exempel. Men också bilder av svenska hyreshusfasader med nyfiket fönstertittande in i människors lägenheter och deras hemmabestyr. Intresset för mönster och detaljer får sitt uttryck i rikt utsmyckade moskébyggnader och myller av hus och gränder i en arabisk storstad.

Böcker som konst

Vill man se flera bilder från Lofoten kan man rekommendera Lerins på eget förlag utgivna böcker därifrån, Natur och Kulturs Lerinbok ”Mellan husen” och Bonniers välfyllda bok ”Lars Lerin, Lofoten” som kom ut förra året. Och vill man få en större bild av Lars Lerins hela konstnärsskap och författarskap så går det att hitta de flesta av hans böcker på marknaden, till exempel genom Bokbörsen.

Lerin har genom åren gett ut femtiotalet böcker, bild och text, ibland handskrivna, fullt läsliga med rättelser och överstrykningar lätt synliga för läsaren. Och böcker av gamla albumfotografier som är akvarellerade och på andra sätt manipulerade för att ge autentiska uttryck av svunnen tid och minnen och gårdar och ett liv på landet som snart är borta. Det är böcker som i sig är konstverk.

Jag hade fått ett tips från en bekant som köpt en teckning av Lars Lerin. Teckningen föreställde en kvinna i vinterrock och mössa på en sparkstötting sedd snett bakifrån. En enkel teckning, gjord med säker hand och som också gav mig en känsla av göteborgskolorism utan färg. Gjord av en ung, begåvad man, sa bekanten.

Intressant, tyckte jag. Detta var i slutet av sjuttiotalet och den tidstypiska konsten var fortfarande politisk, samhällskritisk och modernistisk. Alltså en ung man, opåverkad av tidens strömningar på konstens arena och fri från konstskolornas ambitioner att ligga rätt i tiden. Den fria konstutbildningen var faktiskt inte så fri som man kanske föreställde sig.

Jag tog kontakt och det bestämdes att vi skulle ses hemma hos Lerins utanför Sunnemo. När jag gick ner i backen mot huset och sjön såg jag att Lars hade hängt upp en halv utställning av målningar på björkstammarna till höger om det större boningshuset. Bakom målningarna skymtade ett mindre härbräliknande uthus som skulle visa sig vara Lars ateljé. Målningarna hängde på tork och jag uppfattade det som ett extra vänligt mottagande. För övrigt enklare än att bläddra bland målningarna i ateljén. Det var oljemålningar, allesammans. Och det var många målningar att titta på och prata om.

Värmlandssommar – Lofotsvinter

Härma med vällust

Utställningen bestod alltså av oljemålningar, stora, mellanstora och små. Det var kraftfulla, färgstarka målningar med tjockt pålagd oljefärg och i rejäla penseldrag, åt det ”amelinska” hållet. Eller som Handelstidningens eminente konstkritiker Tord Bæckström beskrev det ” med frodiga insatser av vitt i penseldrag som kan krulla sig som hyvelspån, torna upp sig som snödrivor eller med vällust härma det väderbitna timret i stugväggar, nykluvna vedklabbar eller de styva stråna i en havreåker.”

Vidare tyckte samme Bæckström att det var ljuset man först och främst la märke till i Lerins ”friskt fräsiga måleri” som kunde ha ”ett härligt blänk av tidig vårdager, som i Plogen på Stannäsbacken”. Han tyckte dessutom att ”Lofotenbilderna var på det hela taget starkast. Snöljuset mot mulen himmel i Gata i Henningsvær – med det gröna skjulet och de två små rödgula ungarna – hörde måleriskt till det finaste på utställningen”. ”Friskt och levande” blev slutklämmen på Tor Bæckströms recension i HT, publicerad i september 1978.

Längtan tillbaka

Om att måla i olja säger Lars Lerin nu fyrtiosex år senare och med livslång erfarenhet av både olja och akvarell att ”det är en allmän missuppfattning att akvarellmåleri skulle vara svårare än andra konstarter. Men att få till en god olja är minst lika knivigt.”

Ovan: ”Margareta skurar” oljemålning från utställningen på Galleri Pictor 1978. Margareta var en Lars Lerins vänner på gården ”Lill-Olof” vid Grässjön utanför Sunnemo i Värmland

Och som sagt, gång efter annan och efter längre och kortare resor till andra platser i världen har Lerin återvänt till sina hemtrakter i Värmland och till Lofoten, senast som Lofotenguide i TV. Även om det i första hand är TVn som gjort Lars Lerin känd och älskad av den breda publiken så är hans bilder från Värmland så svenska att det är lätt för alla att ta till sig hans skildring av ett land och en landsbygd som de flesta känner igen sig i och som många också känner en sorg över. Stora delar av den svenska landsbygd som Lerin skildrar har länge befunnit sig i ett oåterkalleligt tillstånd av långsamt förfall.

Så mycket kvar att upptäcka

”På den yttersta dagen skall älgarna titta in i tomma hus” är ett uttryck som återkommer i Lars Lerins böcker. Det sista som står kvar är dock murstocken som till sist bara blir till en hög av grus och sten. Vid det laget är allt trävirke uppruttet och mossbelagt. Naturen återtar allt.

Med detta som erfarenhet och insikt skildrar Lerin livet i ett framskridit stadie på gårdarna. Lerins porträtt av människor där är fulla av värme, kärlek och sorg. Och det oavsett vilket medie han än använder, akvarell, olja, teckning, collage, text eller en kombination av allt i sina böcker.

Med sitt skarpsinne, sin känsla för detaljer, sin aldrig svikande iakttagelseförmåga och sin stora erfarenhet av hur färgpigment, vatten, olja och teckning beter sig på papper och på duk och pannå är han tekniskt så driven att han kan förmedla sina iakttagelser och upplevelser utan uppenbart hinder. Ändå, säger han, finns det alltid nytt att lära sig. Och nytt att upptäcka i det gamla. ”Plötsligt kan en ny verklighet uppdagas för en. Det är det som är så fantastiskt att vara vid liv, att det alltid finns så mycket kvar att upptäcka”, skriver han förtröstansfullt i katalogen till den nu aktuella utställningen på kulturhuset Ravinen.

Tack för att du läser Pictor’s blog!

© Lars G Fällman