Fyra Förnyare

Publicerat den 2026/06/27 av Lars Gunnar Fällman

Blicken föll direkt på en liten grön figur som stod och höll ett moln ovanför sitt huvud. Molnet var också grönt i den nyans som patinering av skulpturer i brons brukar få. I själva verket var det just en bronsskulptur som blicken föll på – en, som det såg ut, mindre skulptur på en sockel av trä och med delar av patineringen bortskavd.

Men det som framförallt gjorde att blicken stannade upp vid denna lilla molnbärande figur var själva motivet och det motivet uttryckte om oss människor, utlämnade till makter ovanför vår förmåga men ändå i nådig samklang med våra ambitioner. Det lite rörande med figuren var tecknen på ålder och slitage.

Vibbar med signatur

Konstverkets storartade tema kändes bekant – människan och himlen och vår plats på jorden. Jag råkade få syn på den här skulpturen när jag bläddrade i Auctionets för stunden aktuella katalog på nätet. Den lilla gröna gubben med sitt moln hade nyligen sålts av auktionshuset Kolonn i Sundbyberg, Den var 19,5 cm hög med en träsockel signerad Alf.

Och det var just Alfs konstnärliga signatur och tema jag anade och kom att tänka på – konstnären Alf Olsson som jag en gång för mycket länge sedan bad om medverkan vid en utställning på Österlen. Då var han fyrtioåtta år.

Nu, ser jag, femtiofem år senare, till min överraskning och glädje att Alf Olsson (f. 1925) som vid utställningen var tio äldre än jag fortfarande lever och fyllde hundra i december förra året (2025). De andra tre utställarna finns dessvärre inte bland oss längre. Konsten dessa tre lämnat efter sig lever dock fortfarande och är sedan länge bekant för alla konstälskare i landet.

Mer än en selfish

Den halvsekel gamla minnesbild av Alf Olsson som jag ser framför mig är ett nästan fyrkantigt mansansikte , kraftfullt och vänt rakt mot tittaren. En ”selfish” om man vill men försjunket och allvarligt och mer som en symbol än som ett porträtt. Bilden förmedlar något högtidligt, nästan himmelskt samtidigt med något jordnära och levande. En ikonisk bild av människans närvaro på denna vår planet.

Utställningen med Alf Olsson och hans tre medutställare tog plats på det vid den tiden välkända österlengalleriet Galleri Glemminge vid Glemmingebro på vischan öster om Ystad. Jag hade anlitats av galleriets ägare Rolf Dahlström att komponera en utställning, kurera som det heter nuförtiden, efter mitt alldeles egna behag och lust. Det var ett mycket generöst erbjudande som jag tacksamt tog mig an med glädje och största ödmjukhet.

Alf Olssons konst hade jag sett tidigare på året i Göteborg och noterat just styrkan och det ikoniska i bildernas uttryck. Det var på en grafikutställning med de ”nios gäng”, en grupp framstående grafiker som kallade sig nio med de romerska siffrorna IX. Och det var framförallt Alf Olsson och P G Thelander som jag fastnade för den gången. Jag hade dessutom sett en mycket stark separatutställning med målningar av Alf Olsson något år tidigare där jag konstaterade att hans bilder bland annat skapade en känsla av oro och hotfullhet mitt i det vackra och sköna.

Apokalyps i skönhet

Alf Olssons måleri hade samma styrka och uttrycksfullhet som grafiken och på utställningen på Galleri Glemminge visade han flera målningar på samma tema och där fanns också en till synes hjälplös mansfigur på en målning dominerad av höga moln och vädrets obevekliga makter. I målningen såg denna figur inte ut att kunna lyfta molnen på sina raka armar. Han såg närmast jagad ut.

I färgstarka bilder med fullmånar i blått mörker över stora slätter och små figurer, glödande himmelsklot och genomskinliga, jättelika fjärilar och vita drakfåglar svävande över människorna och landskapet framkallade hans målningar nya bilder av apokalypsen och människans utsatthet.

Slightly increase overall brightness

/ Målningar i olja av Alf Olsson från utställningen Fyra Förnyare på Galleri Glemminge 1971 /

Alf Olssons landskap är slättlandskapet, hans eget landskap på Österlen där han vuxit upp och där han som barn, uppklättrad i körsbärsträdet kunde räkna till sexton kyrkor och ana Östersjöns horisont. Där han arbetat som lantbrukare regniga höstdagar innan han fick konstnärens kall och flyttade till Stockholm.

Han sökte och kom in på Konstakademien och har sedan dess skildrat sin uppväxt, barndom, sina minnen och bilder från jordens Skåne. Och det har blivit Ikoniska, unika och starka bilder som svävar ovanför det jordbundna livets tunga villkor.

Lika starka och på något sätt obevekliga är Hans Wigerts bilder. Jag hade träffat Hans Wigert (1932-2015) i hans lilla vindskupa vid Mosebacke torg i Stockholm några år tidigare för att skriva ett porträtt för tidskriften Vår Lösen.

Måleriets kraft

Hans Wigert var då trettiosex år och hade studerat, målat och ställt ut under en tioårsperiod med bland andra den högt respekterade Evert Lundquist som lärare på Gerlesborgsskolan och på Konstakademien och hade redan fått en målning inköpt av Moderna Museet.

Teckning av Hans Wigert från 1966, 45x 37 cm

Konstens revansch

Jag kallade utställningen på Galleri Glemminge för ”Fyra Förnyare” i brist på bättre rubricering. Men bakgrunden var den att det sena sextiotalet hade präglats av studentuppror och politisk propagandakonst och den opolitiska konsten och måleriet hade dödförklarats.

I början av sjuttiotalet kändes den politiska konsten redan gammal och förbi och det var dags för det traditionella måleriet att ta plats igen, som så många gånger förr i historien. Jag såg det som en revansch för konsten med den typ av bilder som förmedlar så mycket mer än det endimensionella politiska budskapet, en komplexitet i bilden som gör den allmängiltig och angelägen på ett djupare plan – ett konstens ”raison d’etre”

Det nödvändiga

En annan sak som förespeglade mig inför komponerandet av utställningen var det obevekliga och nödvändiga. Viss konst känns mer angelägen än annan konst. Som om bilderna tränger sig fram och måste få sin form och sitt uttryck. Som att bilderna tar sin konstnär i besittning och tvingar denne att skapa och ge gestalt åt det som inte kan sägas på något annat sätt. Så är det med Hans Wigerts bilder.

Hans Wigert ”PÅ flotten” 1970 olja, 86×116 cm

Hans bilder är som vuxna direkt ur marken, inte som drömmar eller romantiska hugskott, utan med styrkan hos det som tränger sig fram genom lager av försök och prövningar. En sorts tillkämpad realism. Vid en viss punkt i processen är bilden klar. Då kan inget tillföras eller dras av. Hans WIgerts bilder är enkla i färg, form och motiv men desto mer komplexa och rika i utstrålning och innehåll.

Hans Wigerts styrka ligger också i klarheten, en klarhet som aldrig frestar till svepande formuleringar eller ovederhäftigt psykologiserande. Även hans behandling av färgerna har en ovanlig pregnans och saklighet, en sträv, lite torr och glanslös färg. Inget koloristiskt konfetti eller färgexaltation.

Bildat skola

Liksom Alf Olsson har Hans Wigert tagit sitt eget ansikte till motiv och bild. Ansiktsformen är ungefär densamma, fyrkantig och kraftfull, framifrån och ibland i profil med tydliga drag av Hans, inte minst i Wigerts bilder av fågelskådare. Alf Olssons ansikten är till dels präglade av väder och vind och hårt slit på åkrarna med ikonisk status medan Hans Wigerts ansikten är mer mångtydiga och tillfälliga som en spegelbild i vattnet, som en mask eller som ett stycke bark på en stubbe.

Hans Wigert ”Skärvor”, torrnål från 1975, 27×36

På utställningen fanns den ensamme fiskaren med sitt spö, tre åldrade män i förtroligt samtal vid stranden och män som pausade vid timmervältan. Självporträtt och fågelskådare fanns med, Hans själv med hustru Ann, båda nedbäddade på en ranglig flotte, sovandes och på väg mot det okända – och några av hans torrnålar. Wigerts torrnålar kom för övrigt att bilda skola bland svenska grafiker. Enkelheten och uttrycksfullheten i torrnålarna var det som lockade.

Hans Wigerts torrnålar visades ibland separat på utställningar och fick lika mycket uppmärksamhet som målningarna. En sammanställning av femton års produktion av dessa torrnålar gjordes i en utställning och katalog av Galerie Belle i Västerås och med förord av denna bloggs författare några år efter ”Fyra Förnyare”. En liten essä om ”Hans Wigerts många ansikten”

Det publicerades också en mycket läs-och sevärd och bildrik katalog i samband med Wigerts retrospektiva utställning på Liljevalchs våren 1996 där konsthallsintendenten beskriver Hans Wigert som ”en oroande solitär i det svenska konstlivet, en önskeutställare – både känd och okänd, både otidsenlig och ytterst aktuell, ständigt suveränt oförutsägbar”.

”Den främste målaren”

Vid tiden för Fyra Förnyare 1971 var han dock mest okänd för de flesta utom konstnärskollegorna och den smalare konstpubliken, samlare och kritiker.

/ Bilden ovan t v Hans Wigerts porträtt av hustrun ”Anne i trädgården” 1970, olja 71×74 cm. Övriga bilder serigrafier av ”Fågelskådare” som visades som oljemålningar på Fyra Förnyare. Motiven fick senare en utformning i serigrafisk teknik /

Hans Wigerts konst , som också var underfundig och humoristisk mitt i allt det stora allvaret, blev inte heller senare så känd för den större konstpubliken, trots ett flitigt utställande och trots att han vid sin bortgång av både konstnärer och kritiker ansågs vara Sveriges främste målare. ”Hans Wigert var den främste målaren inte endast i sin generation utan i kraft av att han överbryggade generationer…” som Susanna Slöör skrev i minnesorden om Hans Wigert i publikationen ”omkonst”

Desto mer kända för den större konstpubliken blev de båda andra medutställarna på ”Fyra Förnyare”. Den ene för en ”skandal” i konstlivet, den andre för att hon blev den första av samtida svenska konstnärer att inropas på auktion till miljonbelopp senare.

Skandal i två faser

”Skandalen” uspelade sig i två faser. I den första fasen var det en festklädd drottning Sibylla som dragit upp kjolen en bra bit ovanför knäna och en känd näringslivsprofil som öppnat gylfen på temat ”om du visar din så visar jag min” ”Liberalismens genombrott i societeten” hade konstnären betitlat sin målning.

Fas nummer två bestod av ett beslagtagande av målningen av en kammaråklagare. Målningen visades på offentlig plats för publik i en utställningshall och rättsväsendets representant tyckte att konstnären gått för långt och ägnade sig åt ”majestätsbrott”.

I allmänhet betraktades nog fas nummer två som den värsta av de båda skandalerna. Med feta rubriker i pressen for ryktet om målningen och dess upphovsman snabbt riket runt och upphovsmannen Peter Dahl ( 1934-2019) fick nog mer uppmärksamhet än vad som var tänkt.

/ Målningar ur Peter Dahls serier av målningar ”Vårat rum” i nio tablåer från 1969 och ”Drömmar i soffhörnet” i tjugo bilder från 1970, alla målade i olja. Det är i den senare serien som ”skandalmålningen” med drottning Sibylla har sin plats /

Det fanns naturligtvis ett syfte med skandalmålningen. Målningen var en målning i en serie av målningar som handlade om en veckotidningsläsande kvinnas drömmar om ett tjusigare liv bland förmögna och kända människor, ett liv i konstrast mot hennes eget händelsefattiga och torftiga liv.

Det politiska budskapet är här fiffigt inlindat i soffhörnan där den dagdrömmande kvinnan sitter med sin hjälplöse man medan andra mer hotfulla och ovälkomna” ”gäster” dyker upp som vålnader i rummet. Peter Dahl hade i själva verket målat flera serier i högt tempo – ”Vårat rum”, ”Drömmar i soffhörnet” och ”Kalles dröm”. En överskådlig tolkning och sammanfattning av press och kritiska röster i samband med ”skandalen” kring händelserna på Konsthallen i Göteborg hösten 1970 har Folke Edwards gjort i sin bok om ”Peter Dahl” (Bonnier Alba 1996)

I skuggan av skandalerna

Vid den här tiden fanns det betydligt värre ”händelser” i Peter Dahls motivvärld som lite kom att skymmas av ”liberalismens genombrott i societeten”. Bilder på nakna, skräckslagna människor, köande framför dödsfällorna i utrotningslägren under kriget. Så ja, det var ett av skälen till att jag ändå valde en målare med ett politiskt laddat budskap till utställningen Fyra Förnyare.

Väggmålning av Peter Dahl i olja, Malmö Musikhögskola 1982

Men Peter Dahl hade betydligt mer att säga. Han kändes verkligen som en förnyare av det figurativa måleriet. Dels för att han som förste svenske konstnär använde sig av serietecknandets och TV-seriernas form i sitt måleri, dels för han lyckades kombinera det realistiska, det politiska och det naiva i ett osminkat och direkt tilltal i form och färg.

Lovsång till konsten

Peter Dahl var verkligen målaren med stort M. Han lät senare sitt måleriska geni frossa i figurmåleriet med ett ständigt skiftande i motiv och uppslag men också med tydliga teman som ”krogen”, ”dansen” och ”Bellmans epistlar”, en lovsång till livet och till konsten. Senare återkommer han även till ett måleri med engagemang för samhällets utsatta och utstötta.

Med boken ” I mina ögon, femti, sexti och sjuttitalet. Konstnärliga och konstpedagogiska problem” (Henki Tisens förlag, Stockholm 1977) och I sin memoarsvit ”Mot ljusare tider” (Norstedts förlag 1989) ”Kanske konstnär (Norstedts 1990) ”Rätt och fel” (Norstedts 1992) och ”Ofullbordat” (Norstedts 1995) ger han också en mycket intressant och personlig inblick i nittonhundratalets senare halvas konstliv i Sverige.

Självporträtt av Peter Dahl i olja från 1975

Fjärde konstnären i utställningskvartetten ”Fyra Förnyare” hade jag fastnat för på en utställning ett par år tidigare, ett charmigt och egensinnigt måleri, djärvt koloristiskt med ett naivistiskt formspråk i skildringen av en vardagsnära tillvaro.

Lena Cronqivist (1938-2025) var ett nytt namn för mig då men hon var också ny i den svenska utställningsvärlden och hade dittills bara haft ett fåtal utställningar med debut på Galerie Pierre i Stockholm. Så småningom blev det många utställningar, nationellt och internordiskt och med deltagande i olika grupp-och temautställningar ute i den internationella konstvärlden.

Sprickor i idyllen

Lena Cronqvists måleri påminde mig vid tillfället om några svenska trettiotalskonstnärer som hade just det här lite yviga och lustfyllda sättet att skildra tillvaron på som till exempel X:et Erixson (1899-1970) och göteborgskoloristerna. Framför allt var det ett berättande på ett säreget och okonventionellt sätt, djärvt och utan ängsliga sidoblickar och med en mycket uttrycksfull palett.

Men vid närmare syn av idyllen kunde man se sprickor lite här och var. Vattnet i ”Dambadet” var inte rent och klart utan grumligt och giftigt grönt och utsikten genom fönstret mot det vackra landskapet stördes av döda flugor, äppelskrottar och halvätna smörgåsar på fönsterbrädet.

Lena Cronqvists ”Madonna II” från 1969. 110×91 cm

Vid tiden för Fyra Förnyare hade sprickorna vidgats och bilden av mamman med sin unge i famnen såg nu allt annat än lycklig ut med tungan hjälplöst hängande ur munnen och en kroppshållning av uppgivenhet och i behov av tröst. Svarta fönsterrader, T-baneskyltar, förortstrafik och fuktigt snöväder utanför fönstret gjorde inte bilderna muntrare. Tvärtom. Motivet ”mamma och barn” – av konstnären höjd till titeln ”Madonna” – var återkommande, liksom andra bilder ur familjelivet. Närgånget och med en blandning av avståndstagande, ångest och lojalitet.

En variant av målningen ”Börda och möjlighet” i olja, visad på Fyra Förnyare” 1971

Denna dubbelhet av kärlek och främlingsskap inför sin familj och sina föräldrar kommer sedan att prägla en stor del av Lena Cronqvists produktion. Inte minst bilderna av sig själv tillsammans med lillasystern. Målningarna av dessa båda som små magra och skyddslösa, nakna flickgestalter stående upp till knäna i det kalla vattnet ger en bild av barnets utsatthet och det sköra i livet.

Drabbande och fängslande

I andra bilder med de båda systrarna är det tvärtom. Där utsätter flickorna sina dockor för en minst sagt omild behandling i sina lekar. Och inte bara dockor utan även sina föräldrar så som de flesta ungar någon gång kanske velat göra, men i systrarnas fall hämndlystet och grymt. Allt orkestrerat ironiskt nog i ett vackert och lysande färgspel.

Hon parafraserar kända målningar ur konsthistorien som till exempel Jan van Eyks ”Makarna Arnolfinis Trolovning” och Edvard Munchs ”Den sjuka flickan” och ”Döden i sjukrummet” med bilder av sin trolovning med maken Göran Tunström och Lenas pappa på ”Dödsbädden” och ”In i döden”. Trolovningen med fästeparet i mexikanska, broderade tunikor i en betydligt enklare miljö och dödsbädden i en kal och obarmhärtig iscensättning.

/ Några målningar i olja av Lena Cronqvist från utställningen Fyra Förnyare 1971. ”Tallrik”, ”Familjen” 110×100 cm, ”Linus” 1970 och Pojke med fiskrense. /

Lena Cronqvists utlämnande bilder från familjelivet är både privata och allmängiltiga och det som gjort och gör hennes bilder så drabbande och fängslande är det osvikliga engagemanget och hennes förmåga att i varje bild behålla kraften i bildens berättelse och uttryck.

Tvingande behov och engagemang

De ”Fyra Förnyarna” på Galleri Glemminge sommaren 1971 visade ett konstnärsskap med starkt engemang som bottnade i personliga erfarenheter och ett tvingande behov av att omvandla och gestalta dessa erfarenheter i form och färg. Yttre och inre erfarenheter som krävde att tolkas och berättas för sin egen skull.

De fyras konstnärskap – Alf Olssons, Hans Wigerts, Peter Dahls och Lena Cronqvists -tillhör nu det omistliga i den moderna svenska konsthistorien. De var förnyare av en målerisk tradition men också delar av en helt ny generations konstnärsskap där det rent lustfyllda i färgernas och formernas gestaltning får sin betydelse först genom det djupare engagemanget – såväl på det personliga som på det gemensamma planet.

© Lars G Fällman

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, i backspegeln, Konst, Konsthistoria, Måleri, Självporträtt, Utställningar | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

På kungarnas Nordsjälland – Konstens rum i Danmark IX

Publicerat den 2025/09/05 av Lars Gunnar Fällman

En föregående blogg om konstens rum i Danmark slutade i Hundested längst upp i nordvästra hörnet av vad som brukar kallas Kungarnas Nordsjælland. Från Hundested beger vi oss nu österut genom de vackra nordsjälländska landskapet till andra sidan och mot inloppet till Öresund. I Dronningmölle på Själlands norra ostkust, strax söder om fiskeläget och semesterorten Gilleleje hittar vi en konsthall och ett konstmuseum.

Vi kan förstås också börja resan i Köpenhamn eller Helsingör och bege oss norrut förbi Hornbæk till Dronningmølle. Det är femtiofem kilometer från Köpenhamn och arton kilometer från Helsingör. En knapp timma med bil och drygt en och en halv timma med tåg från Köpenhamn.

Konsthallen Munkeruphus är inrymd i en sekelskiftsvilla från 1916, byggd i amerikansk ”colonial style” med enkla former och material och som ett lantställe för en familj.

Munkeruphus övertogs senare av en konstnär, Gunnar Aagaard Andersen (1919-1982) vars modernistiska och experimentella verksamhet dels fått en museidel i konsthallen, dels inspirerat konsthallen att hålla Aagaard Andersens linje i sin utställningsverksamhet. Utställarna är huvudsakligen danska, har internationell erfarenhet och betecknas som samtida.

Från vår till höst

Konsthallen har utställningar under sommarhalvåret och en bit in på hösten. I år (2025) från 13 april till 16 november. Man gör ett par, tre utställningar från vår till höst och har öppet torsdag till söndag i veckan utom när man hänger om mellan utställningarna. En höstutställning öppnade 24 augusti och pågår tills man stänger för i år. Det är en fotoutställning, ”Sfærisk” kallad med anledning av fotokonstnären Kirsten Kleins 80-årsdag.

På hemsidan finns också ett läsvärt utställningsarkiv från 2014 med bilder och text och där hittade jag en utställning med svenska skulptören Charlotte Gyllenhammar. Det är annars inte så ofta som svenska konstnärer dyker upp på konstscenen i Danmark.

Femton stora bronsskulpturer i terrängen omgärdar Rudolf Tegners bunkermuseum.

Munkerupshus ligger på sjösidan av kustvägen mellan Gilleleje och Helsingör. Någon kilometer i motsatt riktning från Dronningmølle ligger enmansmuseet för skulptören Rudolf Tegner (1873-1950). Museet är en sluten och rejäl betongkonstruktion och ser ut som en bunker. Inte särskilt inbjudande men den ligger vackert i terrängen och utspridda på kullarna runt byggnaden och med utsikt mot havet har han placerat ett femtontal stora bronsskulpturer. Vilket lättar upp besöket och gör hela anläggningen. till något helt unikt och spännande.

Kontroversiell och storartad

Rudolf Tegner uppfattades som en kontroversiell skulptör som bröt kraftigt mot det klassiska ideal som den store föregångaren och trendsättaren Bertel Thorvaldsen representerade. Thorvaldsens grekiska gudar, romerska ideal och upphöjda gesltalter fick häftig konkurens av Rudolf Tegners dramatiska och erotiskt laddade skulpturer, ofta formgiva i grupper av utlevande och agerande figurer.

Rudolf Tegner har själv ritat sitt museum och placerat de flesta av sina skulpturer där. Det är naturligtvis överraskande att hitta ett så högt kvalificerat konstmuseum på vischan långt från storstaden men för den som rest runt i kulturens Danmark är det inget konstigt alls. Här är kulturen heltäckande från kust till kust. På denna plats är det inte bara i Rudolf Tegners skulpturer som symbolismen stilmässigt fått sin plats utan även i placeringen av museet på hedmarkerna i Norra Själland, ett antal mil från Thorvaldsens Köpenhamn.

Även på Rudolf Tegners museum har man en verksamhet med tillfälliga utställningar, en eller två utställningar per år. I år (2025) är det Esben Weile Kjær som gjort en ganska fantastisk installation med en stor tornado som sträcker sig från golv till tak i regnbågens alla färger. Utställningen har pågått sedan museet öppnade i april och visas fram till stängningen av museet 19 oktober. Liksom Munkerups Hus stänger man för vinteruppehåll men Tegners skulpturpark är öppen för besök hela året.

Till Hovedstadsregionens huvudstad

Nästa punkt på resan i Hovestadsregionen är regionhuvudstaden Hilleröd. Från Rudolf Tegners museum vänder vi söderut mot Esrum med sitt kloster. Därifrån ansluter vi till 227:an från Gilleleje mot Hilleröd. Det är tjugofem kilometer och tar en halvtimme att köra om man nu inte väljer att stanna till en stund vid Esrum kloster.

Frederiksborg i Hillerød är Nordens största renässansslott, i den nuvarande skepnaden uppförd under åren 1602-1620 efter ritningar av nederländska stenmästare bland annat av Hans van Steenwinkel den yngre. ”Neptunusbrunnen” på yttre borggården är en kopia av originalet som skapades 1623 av Adriaen de Vries

I Hillerrød finns inte bara nordeuropas största renässansanläggning, Frederiksborgs slott som är en stor sevärdhet i sig med sin nyrestaurerade barockträdgård, utan även Danska Nationalmuseets porträttgalleri som här är en del av det kulturhistoriska museet på Frederiksborg.

Neptunuskopia och porträttgalleri

På yttre borggården finns holländske konstnären Adriaen de Vries (1556-1616) berömda ”Neptunusfontän”, berömd inte minst för att den stals av svenska trupper under belägringen av Danmark 1659 och skickades till Stockholm och ställdes upp i delar på kungliga Drottningholms ägor. Stöldgodset står kvar på Drottningholm medan Frederiksborg har fått nöja sig med en kopia.

På Frederiksborgs slott finns bland annat historiemålningar och Nationalmuseets porträttsamling med porträtt av kända danskar genom åren.

På bilden, som är en målning från 1906 av Skagenmålaren Michael Ancher, kallad ”Kunstdommere” ser man från vänster Lauritz Tuxen, P. S. Krøyer, Holger Drachmann och J F Willumsen

Mer skulptur finns att beskåda på närliggande Nordmandsdalen i Fredensborg, som för övrigt är namnet på både kungafamiljens sommarslott och på kommunen. Fredensborg slott är från början ett jaktslott uppfört 1719 av Frederik IV (1671-1730) och om- och påbyggt senare i flera omgångar. ”Fred” syftar inte på Frederik utan på fred, freden efter det ”Stora nordiska kriget” 1720.

Unik skulpturpark

En senare regent på jaktslottet, Frederik V (1723-1766), herre över både Danmark och Norge, lät påbörja och uppföra en skulpturanläggning med sjuttio skulpturer huggna i sandsten. Skulpturerna som höggs i naturligt storlek, baserades på snidade figurer i trä föreställande vanligt folk, fiskare och bönder från Norge.

Nordmandsdalen i Fredensborg är en unik skulpturpark uppförd i slutet av sjuttonhundratalet. Sjuttio skulpturer är uppställda i amfiteaterform på tre nivåer. Skulpturerna förställer vanligt folk i Norge, oftast klädda i sina respektive fylkesdräkter. Originalskulpturerna i gotländsk sandsten har ersatts av nyhuggna skulpturer i en tåligare sandsten från kontinenten.

För tiden var detta något revolutionerande. Dittills hade bara gudar, kungar och krigshjältar förärats ynnesten att få sina porträtt och figurer huggna i sten. Man kan ju se Frederik V:s skulpturanläggning som ett behov av att gå de nya undersåtarna till mötes. Det lär dessutom ha varit drottningen Juliana som inspirerade maken att genomföra projektet.

1784 var Nordmandsdalen färdigställd med skulpturer och park. Skulpturerna står i tre nivåer i amfiteaterns form väster om slottet mot Esrum sø. Idag är originalskulpturerna i sandsten utbytta mot nyhuggna skulpturer. Originalen av den tyske hovbildhuggaren Johann Gottfried Grund (1733-1796) hade börjat vittra väl mycket och har nu flyttats till ett magasin i Köpenhamn. Nordmandsdalen i Fredensborg är tillgänglig året runt med fri entré.

Nyöppnat kulturcentrum

Från Fredensborg fortsätter vi söderut och ansluter till motorvägen från Helsingör till Köpenhamn. Några avfarter längre fram svänger vi av mot Holte och kör en kort sträcka på ett par hundra meter. Vi stannar vid Gammel Holtegård som är en barockanläggning från 1757 byggd och ägd av hovbyggmästaren Lauritz de Thura (1706-1759)

Efter diverse ägarbyten genom åren köpte till sist Søllerød kommun Gammel Holtegård för att efter ett tag (1982) omvandla herrgårdsbyggnaden till ett kulturcentrum för konst och musik med utställningar och konserter. Efter en lång rad intressanta nationella och internationella utställningar stängdes verksamheten förra hösten (2024).

Ganska snart fick anläggningen emellertid en ny ägare med siktet inställt på att fortsätta med utställningar av bildkonst och konsthantverk samt arrangera konserter. Ny ägare är Danish Research Foundation som enligt ett pressmeddelande poängterar att fonden har som målsättning att stötta och utveckla förståelsen av hur betydelsefull bildkonst, musik, balett och teater är för samhället. ”Engagemanget och visionerna är en jättestor gåva inte bara till kommunen utan till hela Danmark” , lät borgmästaren Ann Sofie Orth meddela. Nu väntar man med spänning på fortsättningen.

Från privat till stat

Vi nöjer oss med att just nu fortsätta vår konstfärd genom Hovedregionen genom att ta oss ytterligare en liten bit söderut, de tio kilometrarna ner till konstmuseet Ordrupgaard. Kommer man med tåg kliver man av vid Klampenborg och tar en buss sista biten eller en promenad uppför backen till museet. Kollektivt tar resan runt timman, med bil från Kongens Nytorv drygt tjugo minuter och från Helsingör trettio minuter på motorvägen.

Ordrupgaards huvudbyggnad uppfödes 1916-1918, ritad av Gotfred Tvede och ägd av Wilhelm och Henny Hansen. Galleriet som nu rymmer den franska samlingen syns i mitten av bilden förenad med huvudbyggnaden av en vinterträdgård. Längst till vänster den nya paviljongen av Zaha Hadid.

Ordrupgaards konstmuseum har en historia som sträcker sig till åren strax efter Första Världskriget då Ordrupsgaards ägare Wilhelm Hansen invigde sitt privata museum av danska och franska konstnärer och samtidigt sa att han planerade att skänka sina samlingar till danska staten. Wilhelm Hansen hade skaffat sig en stor samling av de danska ”guldåldermålarna” från det tidiga artonhundratalet men också samtida danska målare som L A Ring, Vilhelm Hammershöi och de så kallade Fynbokonstnärerna Johannes Larsen, Fritz Syberg och barndomsvännen Peter Hansen.

Franskt och spektakulärt

I Wilhelm Hansens samlingar ingick också franska impressionister som Camille, Pisarro, Alfred Sisley, Claude Monet och August Renoir men också franska målare från klassicismen och romantiken till modernismen och symbolismen. Vissa förändringar gjordes genom åren i samlingarna och när änkan Henny Hansen gick bort 1951 testamenterades bostaden, galleriet och parken till Danska staten så som det var sagt tidigare.

Cafédelen av den nya tillbyggnaden

Femtio år senare uppmärksammas Ordrupgaards konstmuseum på nytt i samband med en spektakulär tillbyggnad av den världsberömde engelsk-irakiske arkitekten Zaha Hadid. Den nya tillbygnaden som invigdes 2005, gav ett tillskott på drygt tusen kvadratmeter för en aktiv utställningsverksamhet, för ett café och för en funktionell entré med tidsenlig museishop.

Permanenta utställningar är ”Franska mästerverk från Monet till Matisse”,”Hammershöi och dansk konst runt 1900″, ”Jean Gauguin och keramiken” och ”Konst i herrskapliga miljöer. Från Eckersberg till Zahrtman” samt de tredimensionella objekten i parken.

Drivhus och möbeldesign

I parken har man dessutom ytterligare utställningsfaciliteter genom att man har omvandlat tidigare växthus till något man kallar ”Drivhuset” vilket är avsett att ge utrymme för tillfälliga utställningar och installationer. I år (11 april-2 november 2025) är det svenskduon Nathalie Djurberg och Hans Berg som med installationen ”The Circle of Life” synliggör drivhusets symboliska värde som en del av livets villkor. De väjer inte för humor utan låter ett popartat, skulpturalt och uppochnervänt bananskal stå för symboliken.

”Drivhuset” står i parkens östra del och nära Finn Juhl-museet som är ett museum inrett i den ikoniske möbelarkitekten och designern Finn Juhls futuristiska hem från 1941. Finn Juhls Hus donerades så småningom till danska staten och är sedan 2008 museum under Ordrupgaard och visas vid guidening av hus och ett livsverk.

På Blixenvisit

Från Ordrupgaard vänder vi norrut och kör på Strandvägen mot Nivaagaards konstmuseum och svenskfavoriten Louisiana. Men inte utan att stanna till en stund på Karen Blixen museet i Rungsted mittemellan Ordrupgaard och Louisiana. Karen Blixen (1885-1962) är en av Danmarks mest kända och älskade författare och internationellt känd bland annat genom filmatiseringen av hennes äventyr i Afrika där hon drev en kaffefarm i Kenya under sjutton år.

Det här är omslaget till Karen Blixens ”Den afrikanska farmen” utgiven på Forums förlag 1997

Filmen ”Out of Africa” (premiär 1985, svensk titel ”Mitt Afrika”) med Meryl Streep och Robert Redford i huvudrollerna baserades på Karen Blixens självbiografiska bok ”Den afrikanska farmen” som författaren skrev och gav ut på engelska 1937 och i egen översättning till danska samma år. På svenska har boken getts ut i en äldre och en nyare översättning av författaren Arthur Lundkvist.

Karen Blixen gav ut ett tiotal böcker med fler berättelser från Afrika men även noveller i nordisk miljö. Hon återvände till sitt föräldrahem Rungstedlund där hon fortsatte sitt författarskap och levde till sin bortgång. Det är detta hem med sin park som nu utgör det vackra och intressanta museet.

I backarna ovanför Rungsted, några kilometer västerut, ligger upprinnelsen till en annan och nyligen aktuell filmberättelse om en skandal i det danska kungahuset, ”A Royal Affair” (premiär 2012) med svenska Alicia Vikander och danske Mads Mikkelsen i huvudrollerna. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den unga engelskfödda drottningen Caroline Mathilda och kung Christina VII:s livmedikus Johann Friedrich Struense. Filmen bygger i sin tur på boken ”Livläkarens besök” av Per Olov Enquist.

Passion i Nordens Versaille

Hirschholms slott (uppfört 1730-1744) där denna kärlekshistoria utspelade sig, revs till sista stenen av det efterföljande kungasläktet som kallade byggnaden för ”Skammens slott”. Som nybyggt kungligt residens hade man sextioår tidigare skrutit över att ha skapat ett Nordens Versaille. Detta vackra slott revs som sagt men platsen finns kvar med trädalléer och omgivande vallgrav och kallas nu för Hörsholms slottsträdgård. ( Om denna tragiska historia har jag skrivit i en tidigare blogg ”På spaning efter ett monument”)

”Nordens Versaille” eller Hirschholms slott där en ”Royal affair”, kärlekshistorien mellan kungens livmedikus och den unga drottningen Caroline Mathilda utspelade sig. Bilden (här beskuren) är ett kopparstick ur Traps ”Kongeriget Danmark”. Slottet var ritat av hovbyggmästaren Lauritz de Thura, samma byggmästare som uppförde den egna herrgården Gammel Holtegård

Vetskapen om kärleksparets tragiska öde präglar upplevelsen av platsen trots att det på det rivna slottets plats finns en enkel och vacker kyrkobyggnad i klassisistisk stil av den köpenhamnska domkyrkans arkitekt Christian Frederik Hansen (1756-1845).

Vi vänder tillbaka till Rungsted vid Strandvejen och fortsätter fem kilometer norrut och stannar till vid Nivaagaards Malerisamling. Som vi sett på många andra håll i Danmark är upprinnelsen till museet en privat konstsamling som krävt en särskild byggnad som konstsamlaren själv låtit uppföra och som sedan öppnats för en publik. Finansiering för drift av verksamheten kan så småningom ha stöttats av fonder och till sist kanske även av staten. Några museer har dock förblivit i privat ägo eller tagits hand om av en eller annan fond för fortsatt drift. Det senare gäller för Nivaagaardens Malerisamling som nu drivs av Bergiafonden.

Renässans, Barock och Guldålder

Nivaagaards konstsamling skapades av godsägaren och politikern Johannes Hage (1842-1923) som lät uppföra byggnaden och invigde det 1908 som museum med tillträde för allmänheten. Vad man där fick se då var målningar från den nordeuropeiska och italienska renässansen, den holländska barocken och den danska guldåldern med flera stora namn ur den kontinentala konsthistorien och de främsta danska konstnärerna från 1700- och 1800-talet. Detta är vad man fortfarande kan se på Nivaagaard som till exempel målningar av Rembrandt, Lucas Granach den äldre, Pieter Brueghel den yngre och Tizian.

Nivaagaards ”konsttempel” ritades av Johan Schrøder och stod klart 1903. 1908 öppnades Johannes Hages Malerisamling som museum, tillgänglig för allmänheten

Och som vi också har sett i mina tidigare bloggar om de danska konstmuseerna har man byggt ut, ofta i omgångar, för att ge plats åt den tillfälliga utställningsverksamhet som krävs för att aktivera publik och besökare. Ett café eller en restaurang är också ett nödvändigt tillskott för verksamheten. Det gäller även Nivaagaard som utvidgats både 1989 och 1992.

Rembrandt på äventyr

Detta är den målning av Rembrandt som stals av misstag och som blev föremål för dramakomedin och filmen ”Rembrandt”.

Målningen föreställer en 39-årig kvinna, målad 1632 på en pannå av eketrä

Känd för en större allmänhet blev Nivaagaard Malerisamling i samband med en konstkupp1989 då samlingens verk av Rembrandt och Giovanni Bellini blev stulna. Konstverken kom lyckligtvis tillbaka så småningom och händelsen blev underlag till filmen ”Rembrandt” 2003 av Jannick Johansen och Anders Thomas Jensen

Således har Malerisamlingen utrymme för tillfälliga utställningar och vid något tiidgare besök på museet såg jag en dansk konstnär från den jylländska västkusten som snabbt blev en av mina danska favoriter, Poul Anker Bech med ett måleri som är både underfundigt, vackert, lätt surrealistiskt och lite vemodigt på gränsen till det oundvikliga.

Konstnärskolonier och fågelläten

På Nivaagaard gör man såväl enmansutställningar som tema- och grupputställningar och det kan bli tre till fem tillfälliga utställningar årligen. Här är man väldigt bra på att variera innehållet i det årliga utställningsprogrammet. För ett par år sedan gjorde man, ur svensk synvinkel en intressant utställning genom att sammanställa konstnärskolonierna i svenska Arild på Kullahalvön med den danska konstnärskolonin i Hornbæk tvärs över Sundet, norr om Helsingör. Som exempel.

I höst (2025) pågår dels ett ljudkonstverk av Ann Lislegaard ”Extinction -The Lost Voices” som bygger på upptagandet av fågelläten av nu försvunna fåglar och av rödlistade fågelarter (till 19 oktober) dels en utställning i samarbete med det tyska ”Museum Kunst der Westküste” på den nordfrisiska ön Föhr. Utställningen visar målningar av den danske konstnären Janus la Cour (1837-1909) och pågår till den 4 januari 2026. Nästa års utställningsprogram är spikat och kommer bland annat att handla om skogen som objekt och motiv för konsten.

Till nästa mål på kartan är det på nytt bara fem kilometer vidare norrut. Från Helsingör är det däremot cirka milen söderut på Strandvejen. Där kommer vi till storfavoriten bland svenska konstresenärer, det alltid lika intressanta Louisiana med sitt vackra läge strax ovanför strandkanten vid Öresund. Louisiana är ett favoritmuseum för många och med 700.000 årliga besökare är det det mest besökta museet för modern konst i Skandinavien.

Drömmar i uppfyllelse

Det är även internationellt uppmärksammat sedan många år tillbaka och räknas som ett av världens vackraste museum. Med sitt goda och väl spridda rykte i världen kan museet i princip få de utställningar det önskar och Louisiana har också gjort en mängd internationellt uppmärksammade utställningar genom åren. Den moderna konstens alla stora namn har passerat revy på Louisiana med omfattande presentationer och nya, för den danska publiken mindre kända konstnärer på kontinenten och snart också USA, lyftes tidigt och medvetet fram för att bryta det nationalistiska mönstret i Danmark.

Knud W Jensens egen berättelse om Louisianas tillkomst och historia publicerades 1985 på danska och 1987 på svenska, Bonniers förlag

Även Louisiana bygger på privat initiativ. Det var företagsledaren Knud W. Jensen (1916-2000) som gradvis hoppade av sitt jobb och satte alla korten på att skapa ett museum för modern konst, från början dansk modern konst men ganska snabbt förstod han att det fanns ett uppdämt behov av att vidga vyerna. Vid öppnandet av Louisiana i augusti 1958 strömmade publiken till och redan efter ett par månader hade Louisiana-klubben 2000 medlemmar. Efter tre månader hade man haft 80.000 besökare och vännen Karen Blixen, som fortfarande var på benen sa till Knud W. att han var en av de drömmare vars drömmar går i uppfyllelse.

Första utställningen, som egentligen var tänkt som tillfällig kom att utgöra en del av den permanenta samlingen bestående av bland annat möbler av ett fyrtiotal kända danska möbelarkitekter som till exempel Hans Wegner, Finn Juhl och Poul Kjærholm och caféterian hade man utrustat med bestick av designer som Magnus Stephensen och Arne Jacobsen. Museet var tänkt att täcka in många konstnärliga aktiviteter inte minst musik. Första året hade man inte mindre än sextio konserter.

Dansk ouvertyr

Målningar av konstnärer i den så kallade Cobrarörelsen var bland det första som inköptes till Louisiana. Här en målning av Egill Jacobsen

Preliminärt var det danskt måleri som gällde, bland annat konstruktivister som Richard Mortensen (1910-1993), Robert Jacobsen (1912-1993) och Ole Schwalbe (1929-1990) och bland de abstrakta expressionisterna hade man köpt in målningar av Asger Jorn (1914-1973), Egill Jacobsen (1910-1998), Carl-Henning Pedersen (1913-2007) och Henry Heerup (1907-1993) Äldre dansk konst, det vill säga i det här fallet tidigt nittonhundratal representerades av bland annat Giersing (1881-1927) , Isakson (1878-1922), Lundstrøm (1893-1950), Hoppe (1896-1968) och Høst (1884-1966) . Man hade ännu inte börjat med tillfälliga utställningar så som det var tänkt.

Populärt men inte populistiskt

Louisiana har nu snart sjuttio år efter öppnandet en lång och ärorik historia bakom sig med utställningar, konserter, författaraftnar, föredrag och kulturella händelser. Louisiana är fortfarande till stor del en självägande institution med endast femton procent av intäkterna från staten. Resten kommer från egna intäkter och från sponsorer och fonder

Museet har från början haft som målsättning att inte bli ett tillhåll enbart för eliten utan haft ambitionen att nå ut till en bred publik. Så ville grundaren Knud W Jensen och hans tidiga styrelse ha det och så har det nyligen också formulerats av den nuvarande museidirektören Poul Erik Tøjner: ”att museet gärna vill vara populärt utan att vara populistiskt” och ”att det skall skapa en gemenskap mellan människor i tid och rum”

Samma startår

Moderna Museet i Stockholm startades samma år som Louissina, 1958. Redan på hösten året därpå besökte det nyaöppnade Moderna Museet i Stockholm Louisiana i Humlebæk med en stor uställning. Det var så jag själv fick min första upplevelse av vårt nya svenska moderna museum.

Nr 1 årgång 1 av Louisiana Revy innehöll en fyllig presentaion av Moderna Museet i Stockholm som öppnats föregående år, 1968, bara månader före Louisiana.

Louisianas föredömliga katalog till sina utställningar, Louisiana Revy, gav ut en väl genomarbetad och omfångsrik presentation av modern svensk konst i sitt första nummer av Lousiana Revyns första årgång. Att museet nästan (man hade haft ett par i och för sig sevärda danska utställningar tidigare på året) började sin tillfälliga utställningsverksamhet med att presentera nutida konst från grannlandet säger mycket om Louisianas öppenhet och vidsträckta nyfikenhet. Det var nog detta som gjorde svenska konstresenärer nyfikna på Louisiana från första stund.

Presentationen av Louisianas egen samling av modern konst varierar med de utrymmen som de olika särutställningarna kräver, likaså med vad man råkar har hemma av eget material. Dagens konstmuseer ingår oftast i en kedja av ömsesidigt utbyte av konstverk för museernas tillfälliga utställningsverksamhet.

Nya perspektiv

Har man egna stora samlingar, som till exempel Louisiana med sin fyratusen egna verk har man möjligheter att göra intressanta omhängningar. Och behöver också göra för att få visa allt man har. Oftast använder man då olika teman eller grupperingar för belysa den moderna konsten ur nya perspektiv.

Flera sådana utställningar har gjorts i år (2025) varav en hänger kvar till 25 oktober 2026 vilken handlar om konst på papper, teckningar och grafik där man menar att studierna av detta material ofta innebär att man som tittare kommer närmare den konstnärliga skapelseprocessen.

Framtidens arkitektur m m

Nya särutställningar blir det från slutet av oktober i år (2025) med den venezuelanska konstnären Marisol (1930-2016) och kanadensaren Jon Rafman (f. 1981) vilken senare gör en utställning med utgångspunkt i den digitala världens övervakningssystem.

I december öppnar en utställning där museet visar sina nyförvärv. Utställningarna fortsätter in på nästa år då man fyller på med minst fyra nya utställningar, bland annat om framtidens arkitektur, verk på papper av Basquiat (1960-1988), presentation av Sophie Calle (f. 1953, Paris) och hennes originella kombination av foto och text samt tyske Martin Kippenberger (1953-1997) betraktad som en konstvärldens ”enfant terrible”, notorisk provokatör och narcissist men också en av sin generations största talanger.

Omfamnande arkitektur

Arkitekturens övergripande plan för Louisiana har varit att behålla så mycket som möjligt av egendomens park och gå försiktigt fram i den omgivande terrängen. Man har valt att integrera museets byggnadsdelar med naturen och ta in naturen i museet genom glasade gångar och utrymmen. De första byggnaderna omfamnade parken på norra sidan av Louisiana med en ända och en utsikt ut mot havet. Tillkommande byggnader har rört sig runt parken på den södra, motsatta sidan av parken för att till sist knyta ihop delarna till en spännande cirkel av gångar och utställningssalar. Och man har samtidigt lyckats behålla kontakten med park, natur och sjöutsikt.

Vilhelm Wohlert (1920-2007) och Jørgen Bo (1919-1999) heter arkitekterna bakom ”Miraklet i Humlebæk” som en recenserande arkitekt kallade de första byggnaderna för, byggnaderna från 1958 bakom entrén i den gamla herrgårdsvillan.

Louisiana har därefter byggts ut i sju omgångar och man har lyckats hålla fast vid den ursprungliga idén om integrering av arkitektur och natur och skapat något helt unikt i museivärlden, en storartad och blygsam ikon som bjuder in besökare, konst och natur på ett sätt som gör att allt får en naturlig och självklar plats, en vänlig och inspirerande mötesplats för alla så som Louisianas upphovsman Knud W Jensen tänkt sig ”det hele”.

PS – Öppnat i dagarna, SMK i Thy

Det är Reiulf Arkitekter som ritat. Foto av Martin Hoffmann

Man hinner knappt skriva färdigt en blogg förrän ett nytt konstmuseum öppnar i Danmark. Senast är det SMK: s (Statens Museuem for Kunst i Köpenhamn) anläggning i Hurup i Thy vid en vik i västra Limfjorden som efter omfattande om- och nybyggnationer av en äldre köpmansgård öppnat på nytt.

Tanken är att SMK skall utnyttja sina stora samlingar för att fler landsmän i riket, långt från Köpenhamn skall få tillgång till konsten på Statens Museum där man här lyfter fram bilder som har särskild anknytning till platsen, havet och bygden i Thy men också bilder med andra perspektiv som den nu öppnade utställningen med ”Rejsen fra Paris” med målningar av Matisse, Picasso och Derain. Pågår till den 2 november.

Från norr till söder och från väster till öster – konstens institutioner på Jylland, Fyn Själland, Bornholm och Köpenhamn. Här är nio bloggar om Konstens rum i Danmark

Tack för att läser Pictor’s blog!

© Lars G Fällman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Öresund, Danmark, Historia, Konst, Konstens rum i Danmark, Konsthistoria, Konstmuseer, Konstresor, Konstvärlden, Louisiana Art Museum, Offentliga verk, Ordrupgaard, Själland, Sjæland, skulptur, Utställningar | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Från strand till sand – Konstens rum i Danmark VIII

Publicerat den 2025/08/27 av Lars Gunnar Fällman

Den här konstresan börjar på Kastrup, på ön Amager där Öresundsbron landar, ja, där tunneln under Drogden kommer upp ur havets djup. Vi svänger av mot flygplatsen och direkt till höger i första rondellen och in på Amager Strandvej i nordlig riktning och tar sedan andra tvärgatan till vänster, Skøjtevej och fortsätter rakt fram tills vi kommer till Kastruplundevej. Här svänger vi höger och sedan vänster in på Ved Diget till Kastrupvej där vi tar till höger igen. Ett par hundra meter in på den vägen och på höger sida ligger ett konstmuseum, Tårnby kommuns konstmuseum – Kastrupgårdsamlingen. Kastrupvej 399 är adressen. Enklast förstås med gps-en.

Kastrupgårdsamlingen är den bilburne broresenärens närmsta konstmuseum på den danska sidan. Från tunnelmynningen till museet är det bara två kilometer. Kör man från Kongens Nytorv är det sju kilometer och tar man metron till Kastrup station är det mindre än tio minuter att gå.

Den Köpenhamnska förorten Kastrup är öresundsbrotunnelns fäste på den danska sidan och bara ett par kilometer från tunnelöppningen hittar men Kastrupgårdsamlingens museum för modern grafik och aktuella utställningar. Huvudbyggnaden är en herrgård från mitten av 1700-talet

Kastrupgårdsamlingen är framförallt ett museum för modern grafik med en samling bestående av sjutusen grafiska verk från nitton- och tjugohundratalet. Utöver olika temautställningar med grafik ur de egna samlingarna gör man också en tre, fyra utställningar om året med inbjudna danska och nordiska konstnärer. Aktuella utställningar just nu och fram till 19 oktober är ”Med tryck på HuskMitNavn” och ”Det Japanske Kim”

Med rötter i graffiti

”HuskMitNavn” (Kom ihåg mitt namn) är en dansk tecknare och konstnär, född 1975, bosatt i Köpenhamn och med rötter i gatukonst och graffiti. Graffitikonstnärer som tar sig in i salongerna uppträder gärna med ett aliasnamn istället för med sitt dopnamn. ”HuskMitNavn” är onekligen fyndigt och omöjligt att glömma. Han har gjort en underfundig och fantasifull utställning i teckning, väggmålning och skulptur som bygger på hans intresse som barn för seriefigurer i en tolkning som vuxen. Annorlunda och sevärt.

Med utställningen ”Det japanske Kim”är det lektorn vid konstakademins grafiska skola Finn Naur Petersen, som visar hur man med olika grafiska metoder kan tolka och bearbeta jämförbara motiv. Motiven hämtar han från växter och natur.

Ett grafikens Mecca

I övrigt visas delar av Kastrupgårds stora samling av grafik där man också kan studera och lära sig en hel del om de olika teknikerna med djuptryck, plantryck och högtryck som utgångspunkt. Allt är inte bara litografier som man kanske tror, långt därifrån. Där finns etsningar, torrnålar, gravyrer, serigrafier, linoleumsnitt, träsnitt, trägravyrer och andra äldre och modernare metoder. Man lär sig också något om hur komplicerat och arbetskrävande grafik kan vara.

Nästa särutställning som öppnas den 1 november ’25 och pågår till 7 juni ’26 handlar om träsnittet – ”Woodcut out of control”- och hyllar det moderna träsnittet med dess poesi, uttryckskraft och mångsidighet. (Bild till höger)

Nästa anhalt efter detta grafíkens Mecca är konstmuseet ”Arken” vid stranden i Ishøj kommun söder om Köpenhamn. Man kör västerut från Kastrupgårdsamlingen och med gps-en går det lätt att hitta ut till motorvägen för att sedan svänga av mot Ishøj och Arken. Det är tjugo kilometer och en knapp halvtimmes körning.

Arken är ett museum för nationell och internationell samtidskonst invigt 1996. Det ligger precis innanför strandkanten till Køge bukt vid Öresund och ser ut som ett strandat skepp med den skarpa fören uppdragen på land. Det är en mycket annorlunda byggnad. Den ser ut som en jättelik modernistisk skulptur, inte som ett traditionellt hus. För idé och formgivning av museibyggnaden svarade en elev vid konstakademins arkitektskola i Köpenhamn, Søren Robert Lund, i samband med en arkitektävling. Byggnaden har därefter modifierats vid ett par tillfällen och nu i höst (2025) pågår en invändig ombyggnad av entréplanet.

Dekonstruvistiskt

Arkitektoniskt är Arken en framstående byggnad inom den så kallade dekonstruktivistiska stilen där man bryter mot traditionella arkitektoniska ideal genom att avvika från symmetri, hierarki och raka linjer och istället bygga med oregelbundna och fragmenterade former. Ett annat exempel på dekonstruktivism i Danmark är Zaha Hadids tillbyggnad för konstmuseet Ordrupgaard och internationellt kan man tänka på amerikanen Frank Gehrys byggnader, till exempel konstmuseet i Bilbao.

Dagens konstmuseer är mycket aktiva institutioner som oftast är mer jämförbara med utställningshallar än med äldre tiders museer. Det gäller inte minst Arken med ett livligt utställningsprogram. Numera bygger man inte ut och om sina lokaler för de tillfälliga utställningarnas skull utan för att slippa hålla på med ständiga omhängningar av de egna samlingarna. Ambitionerna är ibland större än lokalerna.

Till skillnad från de flesta danska konstmuseer har Arken en annan ambition också och det är att visa lite mer internationell konst. En pågående utställning kallad ”Torches” (flammor, bloss. Pågår t o m 25 oktober ’25) med fransyskan Marguerite Humeau (f. 1986) är ett exempel på det. Hon arbetar med en typ av skulpturer och installationer i kombination med ljud och ljus och är i sig själv ett exempel på konstnärer som far världen runt med sina konstverk. Hon har tidigare haft utställningar i USA, England, Frankrike, Schweiz, Tyskland, Japan och Australien med flera länder.

En ark för samtidskonst

Nu är det samtidskonst som gäller för Arken. Tidigare har man gjort en del mycket sevärda utställningar av mer historisk art som till exempel ”Det Genfundne Paradis” som handlade om tysk expressionistisk konst från förra sekelskiftet.

Nutida ung dansk konst har också sin plats på Arken som till exempel Eva Helene Pade (f. 1997) som beskrivs som en extra stor målarbegåvning. För utställningen har hon gjort ett antal monumentala verk baserade på hennes tolkning av Igor Stravinskis berömda balett ”Våroffret” i koreografi av Pina Bausch. Eva Helene Pade gick ut från Det Kongelige danske Kunstakademi så sent som förra året (2024) Senare i höst och i början av nästa år blir det stickad konst i form av fantasifulla ollar, tröjor och skulpturer.

En monumental målning av det danska stjärnskottet Eva Helene Pade som gör en utställning på Arken med Igor Stravinskis ”Våroffer” i uppmärksammad koreografi av Pina Bausch som visuell grund och inspiration

Man kan se Arken som en sydlig pendang till Louisiana på Strandvejen norr om Köpenhamn om man vill. Restiden såväl kollektivt som med bil till respektive museer är ungefär densamma räknat från Kongens Nytorv centralt i Köpenhamn, trots att det är dubbelt så långt till Louisiana som till Arken. Med bil runt trettiofem minuter och kollektivt mellan femtio och sextio minuter till Arken i Ishøj

Arken ligger i Hovedstadsregionen, strax norr om gränsen till region Själland. Roskilde med sina museer och sin domkyrka västerut, ligger tvärtemot i region Själland och strax söder om Hovedstadsregionen. Det finns flera vägar att välja på till Roskilde från Arken i Ishøj och alla är runt tjugofem kilometer och tar en dryg halvtimma att köra. Kollektivt tar det i bästa fall dubbelt så lång tid från Ishøjtill Roskilde.

Museum som digital nomad

I Roskilde har du Domkyrkan med sina kungagravar, den nu drygt femtio år gamla festivalen och det något äldre vikingaskeppsmuseet. Här finns också ”Museet for Samtidskunst”. Frågan är dock var, på vilken adress som museet ligger och hur mycket museum det är.

Museet existerar i Roskilde men har ingen permanent adress utan ambulerar mellan olika lokaler och platser och befinner sig kortvarigt eller under lite längre tid där omständigheterna påkallar museets uppmärksamhet. Kanske borde det kallas en ambulerande konsthall istället men det pågår en insamling och dokumentation av installationer, performances och tidsbaserad konst. som ljudupptagningar, youtubes och digital konst men också konst av mer fysisk art. Museets samlingar finns arkiverade, registrerade och tillgängliga i KID, Kunst Indeks Danmark. På så sätt har alla digitala scrollare museet i sina laptops, smartphons och datorer. Museet för samtidskonst är ju samtida som sådant och en digital nomad.

”Underground”

Man behöver alltså inte resa de två milen från Arken i Ishøj till ”Museet for Samtidskunst” i Roskilde utan kan nöja sig med att scrolla och istället resa tillbaka till Köpenhamn – eller närmare bestämt Frederiksberg och en annan konstinstitution som finns i verkligheten men inte syns. Det är ett museum som gått under jorden och finns i gamla cisterner, tömda sådana förstås. Det är ”Cisternerne” vilka sedan en tid tillbaka används för tillfälliga installationer. Varje år inbjuds en konstnär eller arkitekt att skapa något intressant och spännande för de mycket speciella utställningslokaler som cisternerna erbjuder – grottliknande med svagt upplyst mörker och en fuktig atmosfär.

I underjordens cisterner pågår även olika event, inte bara utställningar. Här är tillfälle för meditation med hjälp av tibetansk gong, ”sjungande” skålar och cymbaler. Kommer att ske i höst (2025) vid flera tillfällen

Årets utställning på ”Cisternene” är gjord av konstnären Jacob Kudsk Steensen (f. 1987) och är en totalinstallation i ljud, ljus, videoprojektioner och skulpturer och handlar om hur liv kan uppstå i vulkanöppningar på havets botten. Konstnären har själv erfarenhet från djuphavsdykningar och sammanställer med teknik och mediala former känslan av att befinna sig där på havets botten där livet uppstod en gång i tiden.

”Psykosphere” kallar han sin utställning i cisternernas fyratusenfyrahundra kvadratmeter stora, säregna lokaler. Här kan man få uppleva havets vulkaniska bottenlandskap med fossiler, ammoniter och levande fiskar, egendomliga och vanliga havslevande livsformer och okända organiska former som varken är djur eller växter och kanske framtidens levande väsen som tar över planeten Jorden efter oss.

Annuellt som museum

Eftersom det i Cisternerne handlar om årslånga utställningar kan man kanske säga att detta är en mellanform av museum och konsthall. När jag första gången hörde talas om CIsternerne i Fredreriksberg var det som en tillfällig lagerplats för originalskulpturerna från Nordmansdalen i Fredensborg på norra Själland. I själva verket visade det sig vara början på en ny utställninsgidé och ett sätt att ta vara på de möjliga funktioner som uttjänta vattenreservoarer kan användas till.

Samma idé har jag sett genomförd i Madrid med det som kallas ”Fundatión Canal – Sala Castellana 214” – tidigare vattenreservoarer, relativt centralt i Madrid med lokaler för konst och kultur. Med sina hundrafemtio och sjuochenhalv meter höga tegelklädda pelare associerar dessa lokaler snarare till seren morisk kyrkoarkitektur än till mörka, hemlighetsfulla grottor. Men i dessa annorlunda och vackra lokaler har utställningarna hittills huvudsakligen handlat om historiens skatter och katastrofer som till exempel terrakottaarmén från Xi’an och Förintelsen.

Tjugofemårsjubilar

Ett betydligt mindre men inte mindre aktivt konstmuseum hittar man västerut i Köpenhamn, en kortare resa från Cisternerne i Frederiksberg till Rødovregaard i Rødovre kommun. Där finns ett enmansmuseum som tjugofemårsjubilerar i år (2025). Det är ”Henry Heerup-museet” som tllkom efter en större donation av konstnärens änka Marion Heerup till kommunen. Museet ligger bara fem kilometer från Cisternerne i Søndermarken i Frederiksberg och i den kommun där Henry Heerup bodde och hade sitt ateljéhus, Rødøvre kommun.

I ett hörn mot den gamla gårdens trädgård dansar en målning av Henry Heerup i dennes egna museum, Henry Heereup-museet invgt 1 maj 2000 och återinvigt i januari året därpå på grund av problem med fukt. Vid återinvigningen trängdes 4000 nyfikna besökare i det lilla museet. Till grund för museet ligger änkans donation på tvåtusentvåhundra verk av maken Henry Heerup och yttertligare donationer av ettusentrehundra verk av Heerup

Henry Heerup (1907-1993) är ett av de stora konstnärsnamnen från den danska konstens nittonhundratal. Han förknippas oftast med Cobrarörelsen tillsammans med till exempel Asger Jorn och vännen Carl-Henning Pedersen och finns representerad på de flesta danska konstmuseerna. Som Cobramedlem är han även känd internationellt. Men han var också medlem i andra danska konstnärsgrupperingar som Linjen, Corner, Helhesten och Decembristerna och hans utställninglista är mycket lång och omfattar biennaler, gallerier och konstmuseer runt om i världen.

Henryn Heerups stil är säregen, en blandning av kubism, symbolism, naivism och folklig konst, tungt vilande kroppar och former som utstrålar harmoni och glädje. Henry Heerup är en av Danmarks mest älskade konstnärer och han i sin tur älskade det nära och det folkliga. ”Hela Verden har brug for en optimist” som han uttryckte det. En svensk motsvarighet till Heerup skulle kunna vara Bror Hjort, välutbildade akademielever med en stämma i den folkliga traditionen. Bland alla utmärkelser han fick i sitt långa liv är svenska Prins Eugen medaljen en sådan.

Nu ser man fram mot jubileumsutställningen på Heerup-museet som öppnar 20 september i år (2025) och.visas fram till 1 mars av nästa år. Utställningen kommer att bygga på typiska Heerup-teman som Natur och Kärlek. Här med den humoristiska målningen ”Kvinden og Aben”, en oljemålning på masonit från 1960.

Ett litet men aktivt museum, som sagt. Varje år gör man ett par nya utställningar med konstnärer som på ett eller annat sätt har något konstnärligt eller personlig gemensamt med Heerup, äldre eller samtida konstnärer, danska eller internationella.

Ända sen forntiden

Vid en tidigare utställningen till exempel hade man satt samman verk av konstnärer som A. R. Penck (1939-2017) från Tyskland, Keith Haring (1958-1990) och Retna (f. 1979) från USA och den danske graffitikonstnären ”HuskMitNavn” (f. 1975) med Henry Heerup, vilka alla har tecknandet som underlag för det expressiva uttrycket: ”Drawing is still basically the same as it has been since prehistoric time. It brings together man and the world. It lives through magic” som Keith Haring så slående har sagt det. Det kan man fundera på en stund.

Nu laddar man för 25års-jubileet med typiska teman tagna ur Heerups rika produktion, teman som Kärlek, Familj, Krig och Natur. ”Mands Drøm” är titeln för utställningen som öppnar den 20 September 2025 och visas fram till 1 mars 2026.

Rødøvre gård från mitten 1700-talet ligger I Rødøvre kommun, strax väster om Frederikbergs och Köpenhamns kommuner. Rødøvre kommun köpte in gården som nu rymmer både ett medborgarhus och Heerup-museet

Henry Heerup-museet är inrymt i en äldre gårdsbyggnad som Rødovre kommun förvärvade på sextiotalet och gjorde om till medborgarhus. Museet tar nu upp större delen av lokalerna på drygt fyrahundra kvadrat. Resten används av olika föreningar och vid sammankomster.

Lantluft och konst

Fördelen med mindre museer är att man stressar mindre och ger sig mera tid för varje verk. Men dags att gå vidare. Via Rødovrevej och Jyllingevej tar vi oss ut på motorvägen och kör norrut mot nästa konstmål och svänger av vid femte avfarten efter påfarten. Där svänger vi höger in på Nybrovej och kör mot Bagsværd Sø tills vi passerat över kanalen som förbinder Bagsværd Sø med Lyngby Sø. Där är vi nära Sophienholms konsthall på vänster sida av Nybrovej

Sophienholm byggdes som ett lantställe för förstedirektören på danska postväsendet Theoder Holm i mitten 1700-talet. Sophienholm blev sedemera känt bland samhällets toppar och kulturelit för sina konserter och litterära salonger. På nittonhundratalet blev stället en samlingsplats för familjen Aller med Aller Media och 1963 köptes huset in av Lyngby-Taarbæk kommun med avsikt att utveckla platsen till ett kultur-och fritidscentrum. 1967 invigdes konsthallen med en utställning från Statens Museum for Kunst.

Sophienholm är även den en äldre byggnad som blivit omgjord till lokal för konstutställningar. Sophienholm är ett lantställe från 1767, ursprungligen en sommarbostad som senare byggdes om till herrgård. Efter ett par ägarbyten hamnade Sophienholm hos familjen Aller som ägde den fram till 1963 då Lyngby-Taarbæk kommun köpte herrgården av arvingarna för att göra kulturinstitution av den med tillhörande park. Den ligger i söderläge på en sluttande tomt ner mot Bagsværd sjö och folk kommer hit också för att uppleva de vackra omgivningarna.

Utsikt över Bagsværd sø från Sophienholms park. Det har lagts ner en hel möda genom åren på att skapa en vacker park på Sophienholm. Berömd är den så kallade Pyrmontallén av lindar

Sophienholmm är en konsthall men man har ett konstverk som man behåller på plats. Det är det så kallade ”Cobra-taket” som är ett innertak som kollektivt målades av några Cobra-konstnärer i ”Arkitekthuset” i Bregnedrød på sin tid och som man lyckades bevara i sista stund då detta hus revs 1969, Taket finns utställt i en fristående byggnad, stallet, där man för övrigt också gör tillfälliga utställningar, har workshops och föreningsmöten.

En skattkista av konst

Sedan starten 1967 har man gjort en sex, sju utställningar om året i huvudbyggnaden. Det har varit enskilda konstnärer som ställt ut eller i par med någon eller flera. Lyngby konstförening har sin septemberutställning där, liksom numera konstnärsgruppen Corner. Ofta har man haft olika teman som den just pågående utställningen ”Det nuttede” (Det näpna och söta) till 31augusti 2025 eller den härpå följande utställningen ”Ven(skaber)” 21 september till 4 januari 2026.

”Sommerskær”, en utställning på Sophienholms konsthall våren 2006 kretsade kring konstnärskolonin på Christiansø utanför Bornholm, ”Verdens ende” som de små klippöarna Christiansø och Frederiksø I Östersjön har kallats. I samband med utställningen gavs den här intressanta tvåhundrasidors katalalogen ut, välmatad med illustrationer och läsvärda texter av konstnärer och författare.

Christiansø är trots sitt lilla format en av de större konstnärskolonierna i Danmark med inte mindre ett par hundra konstnärer som gjort kortare eller längre uppehåll på ön som till exempel svenskdanske målaren Karl Isakson, svenske målaren Oscar Hullgren, danskarna Edvard Weie, Axel Salto och Oluf Høst.

Om ett par år fyller utställningsverksamheten sextio år och till nu har man gjort mer än femhundra utställningar. Alla utställningar finns beskrivna i ett utställningsarkiv som är rena skattkistan för intresserade. Ett imponerande arkiv som återspeglar en god del av sexio års konstliv i Danmark.

Vi fortsätter norrut mot Willumsenmuseet i Frederikssund, en sträcka på fyrtio kilometer via Bagsværd, Farum och Slangerup. Museet är stängt just nu, augusti 2025. för en större om- och tillbyggnad men öppnar på nytt i början av 2026. Då får museet väsentligt bättre möjligheter för utställningsverksamhet och hängning av de egna samlingarna. Man siktar på att utställningar med internationell prägel också kommer att ingå i framtida program för museet. J F Willumsen (1863-1958) var till stora delar av sitt liv verksam utomlands och bodde permanent i södra Frankrike från 1916 till sin död.

F J Willumsen museets baksida som nu skall bli dess framsida med entré till vänster i bilden. Ombyggnad pågår och man räknar med kunna öppna museet i början av 2026. Den äldsta delen syns till höger.

Willumsen var en mångsysslare och arbetade som målare, skulptör, arkitekt och keramiker, det senare bland annat som konstnärlig ledare för danska porslinstillverkaren Bing & Gröndahl. Som arkitekt är han känd för ”Den Frie”, en klassisk och originell byggnad för utställningar i Köpenhamn.

En doft av Kontinenten

Willumsen var också konstsamlare med intresse för europeiskt klassiskt måleri från renässans, barock och artonhundratal med bland annat spanjoren Francisco de Goya som favoritkonstnär. Denna samling visas parallellt med Willumsens egna verk. Willumsen Museum bedriver även konstverksamhet som riktar sig speciellt till barn och skolelever, en verksamhet som man lyckats hålla vid liv under ombyggnadstiden.

Denna målning av F J Willumsen brukade man kunna se på Göteborgs Konstmuseum. Det är en stor målning med måtten 266 x 427 centimeter. ”Sol och ungdom” heter den, målad 1910

Från Frederikssund vid Roskildefjorden fortsätter vi norrut längs med fjorden upp till Frederiksværk, en sträcka på mindre än tjugo kilometer. Här kan man studera ett konstmuseums födelse. Det är i Halsnæs kommun, som omfattar nordvästra delen av Själland i Hovedregionen som detta sker och som är ett ytterligare bevis på att konsten är på fortsatt stark frammarsch Danmark.

Konstmuseum i vardande

Det är just så här som många konstmuseer tillkommit i Danmark. Man ser konstmuseet som ett gemensamt behov och en plats för medborgarna att samlas på, umgås och stärka den lokala sammanhållningen. I Danmark ser man konsten som en viktig del av det gemensamma, i Sverige ser man konsten som ett mindre viktigt särintresse. Kulturförståelsen och intresset för kultur ligger på ett helt annat plan bland politikerna i Danmark än i Sverige.

”Halsnæs Kunstmuseum” stiftades 2012 som en förening med målsättning att skapa ett museum förankrat i den lokala konsthistorien, det som har varit och det som är. Hittills har man med hjälp av inköp och donationer skrapat ihop cirka tvåhundrafemtio verk som tillsvidare magasineras i avvaktan på att lösa lokalmässiga behov. Halsnæs konstmuseum gör dock utställningar i ”Vognporten” till det gamla kopparvalsverket i Frederiksværk.

Ett föredöme och en förnämlig presentation av konsten i Halsnæs i norr på ”Kungarnas Själland”. Här får allt som gäller konst, konstnärer, konsthantverk, workshops och gallerier plats med karta, adresser och informerande texter. En katalog som är aktuell under hela året och inte bara under en enstaka konstrunda.

Med Danmarks största sjö Arressø, stränderna utefter fjorden och mot Kattegatt och ett böljande landskap med skogsdungar lite här och var är det ett vackert landskap att vistas och färdas i. Och ett landskap som varit och är populärt bland skönandar och konstnärer. Bland mer kända konstnärer som varit verksamma här finns Holger Drachmann från Skagenkolonin och Viktor Brockdorff från Odsherredkolonin. Till och med den världsberömde tyske expressionisten och konstnären Emil Nolde har haft anknytning till Halsnæs.

Skulptur som festival

I Halsnæs kommun finns ett hundratal aktörer på konstscenen, konstnärer, konsthantverkare, gallerier och inte minst den berömda Sandskulpturfestivalen i Hundested som nu sjunger på fjortonde versen.

Till den 19 oktober pågår Hundesteds Sandskulpturfestival, den fjortonde i raden av skulpturfestivaler på plats. Under en säsong från maj till oktober brukar festivalen locka mer än sextiotusen besökare.

Det är sandskulpturer som du inte hittar på badstränderna. Men skulpturerna ligger strandnära. Man behöver sand, vatten och lite lera för att preparera sanden till större block för dessa skulpturer. Sanden hårdpressas i lager som läggs ovanpå varandra till större eller mindre block. Sandskulpturerna varar inte för evigt som antikens marmorskulpturer men de faller heller inte ihop senare på eftermiddagen. De klarar sig mot väder och vind i flera år, i synnerhet om de får ett tak i tältduk spänt ovanför huvudet.

I Hundested hittar man både och – med och utan tak. Det är trettiotal större och mindre skulpturer av sexton konstnärer. Skulpturerna är gjorda under ett par intensiva veckor men sanden har preparerats innan dess. En informativ katalog berättar om konstnärerna och deras tankar kring skulpturerna. Det är också föredömligt skyltat vid skulpturerna.

  • ”It ain’t over till the fat lady sings” av Sue Macgrew (USA)
  • ”En Freakshow” av Sue Macgrew (USA)
  • ”Livets parningsdans” av Susanne Ruseler (Holland)
  • ”The Strongman” av Nicola Wood (UK)
  • ”Näringskedjans topp” av Michela Ciappini (Italien)
  • ”Livstid” av Michela Ciappini (Italien)
  • ”Et to, et to..” av Leonardo Ugolini (Italien)
  • ”Victor Borge” av Joris Kivits (Holland)
  • ”Yogahunden” av Ilya Filimontsev (Ryssland)
  • ”Pensionerad superhjälte” av Ilya Filimontsev (Ryssland)
  • ”Pensionerad superhjälte” av Ilya Filimontsev (Ryssland)
  • ”Dans för livet” Fergus Mulvany (Irland)
  • ”Livets Gåta” av Dmitrii Klimenko (Ryssland)
  • ”Björnen vaknar..” av Charlotte Koster (Holland)

Det är en internationell samling konstnärer som kommer från Italien, Holland, Belgien, UK, Irland, Tjeckien, Ryssland, USA och Kanada. Flera av dem reser jorden runt och sandskulpterar och de har oftast erfarenhet från andra medier och genrer också. Man sysslar med eller har sysslat med design, film, TV, byggnadsarkeologi, måleri, teckning, ekologi, teaterdekorationer, isskulpturer, trä- och bronsskulpturer, musik och gatukonst, trädplantering, pedagogik i drama, skulpturer i sten, guldsmideri mm. Oavsett vilket så är dessa sandskulptörer närmast obegripligt skickliga och tillför samtidigt sina skulpturer en intressant berättelse, illusterar en ide, fyller sina sandfigurer med tankar, känslor och humor, inte minst.

Sextiotusen om året

Det finns ytterligare en skulpturfestival i Danmark, på den jylländska västkusten i Søndervig Strand vid Ringkøbing. Den är uppbyggd på ett annat sätt med färre fristående skulpturer och istället en lång sammanhängande mur med skulpturer som till hälften också kan ses som reliefer. Även här är de flesta skulptörerna internationellt verksamma. Läs mer om Søndervigs sandskulpturer i slutet av min blogg Konstens rum I Danmark III

När Hundesteds sandskulpturfestival öppnade 19 maj i år (2025) hade den dittills haft 750.000 besökare på de tidigare festivalerna. Den fjortonde internationella skulpturfestivalen i Hundested kan man se i Hundested hamn till och med den 19 oktober i år. Passa på, den är mycket sevärd.

Tack för att du läser Pictor’s blog!

© Lars G Fällman

Ett svar till ”Från strand till sand – Konstens rum i Danmark VIII”

  1. Jos ten Berg profilbild
    Jos ten Berg

    Hej Lars Gunnar. Åter tack för denna tur genom Danmarks konst. Jag år så tacksam för dina mail som ger mig tillgång til en värld som jag inte fysiskt kan besöka.

    Hjärtliga hälsningar

    Jos i Bergsjö

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Öresund, Danmark, Grafik, Konst, Konstens rum i Danmark, Konsthistoria, Konstmuseer, Konstresor, Själland, Sjæland, Utställningar | Märkt , , , , | 1 kommentar

En cirkel av konst – Konstens rum i Danmark VII

Publicerat den 2025/07/29 av Lars Gunnar Fällman

Hilleröd, inte Köpenhamn, är regionhuvudstad i region Hovedstaden i Danmark. Köpenhamns stad består dessutom av två kommuner, Köpenhamns och Frederiksbergs kommuner och begreppet Köpenhamn med ytterligare ett antal omkringliggande kommuner. Köpenhamn är således en del av Hovedstadens region men också tillsammans med Malmö en del av den transnationella samarbetsregionen Öresundsregionen.

Men Öresundsregionen är större än så och omfattar hela Skåne och hela östra Danmark med öarna Bornholm, Själland, Lolland, Falster, Amager och Møn. I Öresundsregionen bor det mer än 4,1 miljoner individer, varav i runda tal 1,4 miljoner i Skåne och 2,7 miljoner i östra Danmark inklusive Köpenhamn. Det som kallas för ”Greater Copenhagen” innefattar även Region Halland med totalt 4,5 miljoner invånare.

Underlag för konst

I Öresundsregionen produceras en fjärdedel av Sveriges och Danmarks samlade BNP. Här finns också mer än 12 universitet, 155 000 studenter, 12 000 forskare samt den största koncentrationen av högutbildade i norra Europa.

Det låter som ett gott underlag för konstutställningar och konstmuséer. Och det är det också. I hela Öresundsregionen finns det inte mindre än 35 (!) konstmuseer och dessutom ett trettiotal fasta utställningshallar för konst samt ett större antal privata gallerier och bibliotek och kulturhus med utställningslokaler. Lägg därtill att konstmuseerna numera är så mycket mer än bara museer och har ett aktivt utställnings- och kulturprogram året runt.

Ny Carlsberg Glyptotek på H C Andersens Boulevard. Museet ligger centralt och på bara sex minuters gångavstånd från Hovedbanegården

Det mesta av denna härlighet finns på den danska sidan av Öresund med till exempel tjugoåtta av de trettiofem konstmuseerna i regionerna Sjælland och Hovedstaden där Bornholm ingår i region Hovedstaden. Bortsett från Bornholm med sina två konstmuseer och konstmuseet Fogelsagn på Lolland ligger alla dessa konstmuseer inom en dryg timmas bilkörning från centrala Köpenhamn.

Donationer och Glyptotek

Mest centralt ligger förstås Glyptoteket på sex minuters gångavstånd från Hovedbanegården. Glyptoteket, eller Ny Carlsberg Glyptotek som museet egentligen heter, tillkom på initiativ av bryggaren Carl Jacobsen (1842-1914) och hans hustru Ottilia (1854-1903) som i ett par omgångar skänkte sin betydande konstsamling till museet och som med stöd av stat och kommun inspirerade till uppförandet av själva byggnaden.

Glyptoteket invigdes 1897 och fick i en första omgång familjen Jacobsens samling av tidens moderna konst, det vill säga skulpturer och målningar, danska och utländska gjorda under samlarens eget sekel, bland annat målningar av Claude Monet och av de danska så kallade ”guldåldermålarna”

Glyptotekets vinterträdgård under den stora kupolen är den perfekta platsen för trötta muesifötter. Trappan och den välvda öppningen i bakgrunden leder till den stora skulptursamlingen i Hack Kampmanns tillbyggnad på baksidan av den första byggnaden från 1897

Men inte långt därefter donerade makarna Jacobsen även sin samling av antika grekiska och egyptiska skulpturer till museet vilket gjorde att utställningsytan måste utökas med en ny byggnad. Denna invigdes 1906 och placerades bakom den första byggnaden med en gemensam glasöverbyggd gång från den tidigare byggnadens vinterträdgård som nu blev hela museets hjärta. Tanken med vinterträdgården med sina palmer och exotiska växter var att besökaren skulle känna sig förflyttad till sydligare nejder i Europa och få en känsla av närhet till Medelhavskulturen – Rom, Grekland och Egypten.

Namnet Glyptotek valde Carl Jacobsen efter förebild från Ludwig I av Bayerns Glyptothek i München (uppfört åren 1816-1830) vars samlingar också består av skulpturer från antiken. Ordet glyptotek kommer från grekiskans ”glyptos” som betyder skulpterad eller ristad och ”theke” som betyder rum för förvaring. Carl Jacobsen ville undvika ordet museum som han förknippade med något dammigt och akademiskt långt från konstens sanna själ.

Postmodernistiskt 1800-tal

Vilhelm Dahlerups byggnad från 1897 med två flyglar som arkader med öppna valvbågar flankerande ett mittenparti med trappa, entre och kupol hade han inspirerats till av sina många resor i Europa. Hans stil är historieserande, den tidens postmodernism fast med klassiska detaljer och ideal som riktmärke. Med Statens Museum for Kunst (1888-1895) Det Kongeliga Teater (1872-1874) Hotel d’Angleterre (1873-75) vid Kongens Nytorv och Ny Carlsberg Glyptotek har Vilhelm Dahlerup satt sin prägel på Köpenhamn från den här tiden.

Glaserad relief i tegel från Babylon på Nebukadnesars II’s tid (604-552 f v t) Sextio tegellejon tillhörande gudinnan Ishtar dekorerade en processionsgång från den norra stadsporten i Babylon

Vilhelm Dahlerup (1836-1907) var ju också Carlsbergbryggeriernas arkitekt och har då bland annat ritat det originella”Elefanttornet” med sina fyra elefanter som bär upp byggnaden och ”Klocktornet” med sin dubbelport ”Dipylon”

Hack Kampmann och Henning Larsen

Glyptotekets byggnad från1906 ritades av Hack Kampmann (1856-1920) som även hade en europeisk arkitektutbildning från École de Beaux-Arts i Paris. Hans byggnad är betydligt modernare i sitt formspråk, stram, enkel och kompletterar den utsvävande dahlerupska byggnaden på ett bra sätt, stilrent och chosefritt. En del av Kampmanns rum i byggnaden har senare byggts om för Glyptotekets samlingar av modern konst, invigd 1996 och ritad av Henning Larsen (1925-2013)

Gauguin skar både skulpturer och reliefer i trä som en del i hans sökande efter nya former i konsten. Denna relief kallas för ”Liggande kvinna med solfjäder” och är från 1887-1891. Med de tre gubbarna som kikar fram bakom trädet till höger är reliefen en variant på det klassiska temat ”Johanna i badet”

Paul Gauguin och Köpenhamn

Ny Carlsberg Glyptotek har en av världens fylligaste samlingar av Paul Gauguins (1848-1903) verk, målningar, keramik och träarbeten. Många av dessa verk har varit utlånade till utställningar på annat håll i världen men är nu tillbaka på Glyptoteket och visas i sommar och hela nästa år till den 6 december 2026 i en utställning med nya perspektiv på Gaugins konst och videoverket ”First impression: Paul Gauguin” av den japansk-samoanska konstnären Yuki Kihara (f. 1975)

Paul Gauguin’s ”Arearea no varua ino” – Målning från 1894 av ”Vilande tahitiska kvinnor” Målningen är ett av Glyptotekets stora samling av Gauguins verk och visas på den aktuella utställningen ( till 6 december 2026) ”Paul Gauguin: First Impression”

Att en så stor samling verk av Gauguin finns i Köpenhamn förklaras med att Paul Gauguin gifte sig med en danska, Mette Sofie Gad (1850-1920) och flyttade från Paris till Köpenhamn där han bodde med henne och de fem barn de fick tillsammans under elva år, åren 1873-1885. Så Paul Gauguin var köpenhamnare under en tid då han samtidigt hade kontakt med sina impressionistvänner i Paris. Äktenskapet var slitsamt och kraschade och fembarnspappan fick vackert lämna familjen och återvända till Frankrike. Paret delade inte värderingar, brukar det sägas.

En av de största

Närmaste konstmuseum från Glyptoteket räknat är Thorvaldsenmuseet på Slotsholmen. Det är bara tio minuters promenad på Stormgade mot Christiansborg. Museet är en elegant byggnad i moderniserad italiensk palladiostil och grekisk antik tempelstil av arkitekten Gottlieb Bindesbøll (1800-1856) och uppförd åren 1839-1848.

Thorvaldsenmuseet på Slotsholmen är en elegant byggnad i en uppoppad grekisk tempelstil ritad av Gottlieb Bindesbøll. Museet stod färdigt först några år efter Thorvaldsens död 1844. Museifasaden speglar sig i Jørn Larsens (1924- 2004) känsligt och djärvt formade bassäng på den öppna platsen framför museet. Till vänster, på den andra sidan av kanalen som omger Slotsholmen döljer sig en annan ”konstfasad” bakom träden, nämligen huset där konsthallen ”Gammel Strand” huserar.

Bertel Thorvaldsen (1770-1844) var skulptör och under lång tid (1797-1838) bosatt i Italien samtidigt som många av hans målande landsmän, de så kallade ”guldåldermålarna” bodde i Italien, de flesta i Rom. Torvaldsen bodde mittemot ”Spanska trappan”, centralt i Rom och hade sin ateljé i Palazzo Barberini.

Bertel Thorvalsen blev ett världsnamn som skulptör och mottogs som en hjälte med hyllningar och fanfarer när han anlände med båt till Köpenhamn. Scenen finns förevigad i flera målningar bland annat med en större målning på utsidan av museet av Jørgen Sonne (1801-1890) Museets samlingar består inte bara av Thorvaldsens skulpturer utan också av hans privata samling av konst med bland annat målningar av konstnärsvännerna i Rom och material från hans ateljé i Rom. Bertel Thorvaldsen har sin grav på det egna museet.

Självporträttet av en 40-årig Bertel Thorvaldsen är gjord i svartkrita 1810

Mest känd är väl Thorvaldsens kristusskulptur som den ”Uppståndne Jesus Kristus” i Vår Frue kyrkan i Köpenhamn, beundrad och beskriven som världens mest perfekta skulptur av Kristus. Internationellt är han också känd för påven Pius VII:s gravmonument i Vatikanen och Maximilian I statyn i München. Hans produktion var omfattande och bestod bland annat av nyantika skulpturer av gestalter ur den grekiska mytologin och historien som till exempel ”Jason med det gyllene skinnet” och ”Tre gracer” och statyer av kända, historiska personer.

”Kristus Tröstaren” (Christus Consolator) även ”Den uppståndne Kristus” av Thorvaldsen har fått stå modell för många kopior i Europa på 1800-talet.

Väg i vägg med Thorvaldsens museum finns Christiansborgs slott där man hittar det danska Folketinget (Riksdagen) Christiansborg är stort och rymmer mycket annat, bland annat den kungliga tronsalen och drottningens audienssal.

Drottningens monumentala gobelänger

I Riddarsalen finns ”Drottningens gobelänger”, Bjørn Nørgaards monumentala och fantastiska bilder i sjiutton scener från Danmarks historia som drottning Margrethe II förärades på sin 50-årsdag av företeg, organisationer och fonder och som hade vävts av Manufactures Nationales des Gobelins i Paris. Nørgaards så kallade kartonger till gobelängerna finns att se på MAPS, Danmarks motsvarighet i Køge till Skissernas Museum i Lund.

Drottningens. audienssal på Christiansborgs slott på Slotsholmen fick sina gobelänger i samband med drottning Margrethes sextioårsdag 2000, det vill säga tio år efter själva gåvan till drottningen på hennes femtioårsdag. Det tog tio år och sextio vävare att färdigställa gobelängerna. Foto: Jens Frederiksen

Men man kan alltså boka en biljet till Christiansborg och se gobelängerna på plats. Det är också en biljett som gäller för besök till en del andra rum och faciliteter på Christiansborg. Eftersom drottningens audienssal (densamma som riddarsalen) används vid statsbesök och andra händelser av dignitet måste biljetten bokas. Vad som gäller för tillfället ser man enkelt på Christiansborgs hemsida (eller Get Your Guide)

Gobelängsviten skildrar Danmarks historia i tretton stora bilder av Bjørn Nørgaard Detta är ”Den senare medeltiden” i en svit från vikingatiden till framtiden. Gobelängprojektet är det största konstnärliga utsmyckningsprojektet i nittonhundratalets danska konsthistoria.

Mittemot Thorvaldsens museum på andra sidan kanalen som omger Slotsholmen ligger konsthallen Gammel Strand. Ursprunget till Gammel Strand är en konstförening som bildades redan 1825 med målsättningen att förmedla modern konst. Målsättningen kvarstår och består av utställningar, föreläsningar och konserter. Efter att ha flyttat runt verksamheten till olika lokaler i Köpenhamn finns den nu permanent på Gammel Strand sedan 1952 i en äldre byggnad från 1750.

Nytt i gamla läglar

Årets (2025) utställningar består av två större grupputställningar och två soloutställningar varav en separat med den svenska målaren Sara-Vide Ericson från Hälsingland med stora figurativa målningar och en annan soloinstallation som handlar om den starka polarisationen i ett splittrat USA. Gammel Strand har trots namnet som ambition att fånga upp det senaste.

Inte lång från Gammel Strand ligger konsthallen Nicolai som i likhet med Gammel Strand visar nutida konst. En av årets (2025) utställningar ”Køpenhavn-Berlin: Portalen till Verden” handlar om Berlins konstscen sedan 2000 med tyngdpunkten på de danska konstnärer som är och har varit verksamma i Berlin under den tiden. Utställningen belyser Bertlins betydelse för den samtida konstscenen. Denna utställning öppnar den 28 augusti 2025 och pågår in i Januari 2026.

Nikolaj Konsthall ser ut som en kyrka med torn och en rejäl tornspira i brons som bryggaren Carl Jacobsen bekostade en gång i tiden (1909) Men byggnaden är mycket äldre än så, faktiskt Köpenhamns tredje äldsta kyrka och från 1200-talet. Efter en kraftig brand i slutet av 1700-talet byggdes den aldrig upp igen som kyrka utan har som ombyggd fått tjäna profanare ändamål i form av olika museer och nu senast som konsthall.

Från Nikolaj är det inte långt till Kongens Nytorv och Charlottenborgs konsthall som ligger bakom barockpalatset med samma namn och med ena gaveln mot Nyhavn.

Vårutställning och konstakademi

Konstakademin har för övrigt sina lokaler i palatsbyggnaden som är från 1670-talet och den första byggnaden på plats vid Kongens Nytorv. Charlottenborgs konsthall fungerar också som konstakademins särskilda utställningslokal men är kanske mest känd för den årliga Vårutställningen – ”Forårsudstillingen”- som avhållits årligen sedan 1857 och som är en av Nordens större öppna jurybedömda utställningar. Årets (2025) jury har för övrigt varit det svenskdanska konstnärskollektivet Coyote. I sommar pågår en konstbiennal (till10 augusti) och akademielevernas traditionella avgångsutställning (till10 augusti) på Charlottenborgs konsthall

Från Charlottenborg vid Kongens Nytorv till konstmuseet Davids Samling på Kronprinsessegade är det mindre än tio minuters gångväg. Man tar Gothersgade i nordvästlig riktning mot Rosenborg Slot men viker av åt höger när man når Kongens Have. Då är man på Kronprinsessegade.

På denna akvarell från ca 1845 av H G F Holm ser man Kongens Have till vänster och mittemot fastigheter på Kronprinsessegade. Foto: Ole Woldbye

Med den ut- och ombyggnad som senast ägt rum har man nu också kunnat återföra och exponera den samling av lite modernare dansk konst som justierådet också var intresserad av som till exempel verk av Vilhelm Hammershøi (1864-1916), Peter Hansen (1868-1928) och de så kallade Fynbomålarna.

Förnämlig samling islamisk konst

Davids Samling är ett annorlunda museum, framför allt på grund av att det rymmer en av Västvärldens största samlingar av islamisk konst i form av miniatyrmåleri, kalligrafi, sten- och ädelstensarbeten, vapen, textilier, glas, keramik och arbeten i trä, läder och papiermaché. En del av verken är äldre och dateras till 1000- och 1100-talen.

Davids Samling är en självägande institution som C L Davids Fond & Samling med finansiella resuser som går några generationer tillbaka i familjen David men där Christian Ludvig som justieråd vid Höjestereten och diverse styrelseuppdrag inom det danska näringslivet kunnat konsolidera tillgångar och skapa nya förutsättningar för den unika samlingen som också består av stilmöbler, konsthantverk och inredningsdetaljer från sjutton- och artonhundratalen samt äldre dansk och europeisk konst.

”En furste med sin älskade” indisk miniatyr från Jaipur, första hälften av 1700-talet. Miniatyren har måtten 23,4×17,8 cm. Foto: Ole Woldbye

Museet är inrymt i C L Davids bostad där han själv använde de översta våningarna i den gamla bostadsfastigheten för sina samlingar och där man efter Davids bortgång har kunnat utnyttja resten av fastigheten samt nu alltså även den intilliggande fastigheten. Kronprinsessegade 30 och 32 är adressen. (Mer om Davids Samling i en tidigare blogg)

Kungliga konstsamlingar

Från Davis Samling kan man snedda norrut genom Kongens Have mot korsningen av Sølvgade och Östre Voldgade för att komma till SMK, Statens Museum for Kunst. Det tar mindre än tio minuter att gå. Om man nu tycker sig känna igen stilen på byggnaden sedan tidigare kan det bero på att man varit på Glyptoteket. Det är nämligen samma arkitekt, Vilhelm Dahlerup (1836-1907) som ritat de båda museerna och detta under samma skapande period, Statens Museum for Kunst 1888-95 och Glyptoteket 1891-97.

i

SMK, Statens Museum for Kunst är Danmarks nationalmuseum för konst med enorma samlingar konst uppdelade i de tre huvudsamlingarna ”Den Kongelige Skulptur-och Malerisamling”, ”Den Kongelige Kobberstiksamling” och ”Den Kongelige Afstøbningssamling”

Med 200.000 verk är SMK Danmarks största konstmuseum. Museet rymmer också ”Den Kongelige Kobberstiksamling” av äldre och nyare grafik, teckningar och akvareller med ytterligare 240.000 verk. Ursprunget till samlingarna är just ”kongelig” med flera av de danska kungarna som storsamlare av konst. Redan Christian II (1481-1559) förärades personligen ett antal träsnitt av dennes samtida tyske målare och grafiker Albrecht Dürer (1471-1528). Christian IV (1577-1648) och Frederik V (1723-1766) var ett par av de mer framstående konstsamlande konungarnas skara.

Outtömliga möjligheter – Michelangelo och Matisse

Samlingarna rymmer dansk och kontinental konst – tysk, flamländsk, fransk och italiensk konst från 1300-talet och framåt med namn som Rembrandt, Cranach och Mantegna men också senare konst som till exempel världens största samling av Vilhelm Hammershøi och Christen Købke och huvudverk av Skagenmålarna och danska symbolister. Desssutom en stor samling av de ständigt närvarande danska ”guldåldermålarna” från artonhundratalet.

Naturligtvis gör även denna mäktiga institution tillfälliga utställningar och med de resurser man har i samlingarna är möjligheterna i det närmaste outtömliga att variera teman och lyfta fram särskilda kollektioner. Vilket ändå inte hindrar museet från att ibland ta in nytt material eller komplettera det egna för större tillfälliga utställningar.

Henri Matisse’ porträtt av hustrun ”Den Gröna Randen” från 1905 finns med i en utställning ”Fransk Konst 1900-1930” som färdigställts ur museets fasta samlingar.

Årets paradnummer har varit en utställning med verk av en av de största, den italienska renässansens Michelangelo (1475-1564) med avgjutningar av hans skulpturer, teckningar, nya reproduktioner och skulpturmodeller. Det är den största utställningen någonsin i Danmark av Michelangelo. Den finns på plats till den 31 augusti (2025)

En kommande utställning i höst (13 september – 11 januari 2026) handlar om surrealism på papper, alltså teckningar av kända surrealister som Salvador Dali, Andre Masson, Méret Oppenheimer med flera, varav en större del av utställningen är ett lån från Centre Pompidou i Paris som kompletterar de egna verken ur Kobberstiksamlingen.

Vilhelm Dahlerups museibyggnad från 1896 har fått utbyggnader och en ny baksida i ett par omgångar från 1970 och 1998. Den gamla baksidan av museet finns kvar som en del i de nya utrymmena.

Statens Museum for Kunst ligger på hörnet av en park som kallas Østtre Anlæg och som faktiskt rymmer ytterligare ett konstmuseum, nämligen ”Den Hirschsprungske Samling” med adress Stockholmsgade.

Litet museum med stor konst

Museet är ännu ett exempel på hur en privat samlares konst doneras och blir en officiell institution med tillgänglighet och öppethållande för allmänheten. Donatorer i det här fallet är tobaksfabrikören Heinrich Hirschsprung(1836-1908) och hans hustru Pauline HIrschsprung vilka 1902 donerade sin stora samling av dansk artonhundratalskonst till staten.

Denna bild är tagen inifrån Statens museum for Kunst och visar en del av parken Østre Anlæg där även konstmuseet ”Den Hirschsprungske Samling” ligger

En byggnad uppfördes 1908-1911 och samlingens första direktör blev konsthistorikern och donatorns rådgivare Emil Hannover (1864-1923). Samlingen bestod då av 530 målningar, 1670 akvareller och teckningar och 200 skulpturer.

Tyngdpunkten i samlingen ligger på verk av ”guldåldermålarna” med bland andra C W Eckersberg (1783-1853) Wilhelm Marstrand ( 1810-1873) Christen Købke (1810-1848) och ”skagenmålarna” med till exempel P S Krøyer (1851-1909) Anna (1859-1935) och Michael Ancher (1849-1927). Ett huvudverk är den stora målningen ”Sommarafton på Skagen” från 1899 av P S Krøyer. Själva byggnaden är ett verk av Hermann Baagøe Storck (1839-1922) och är nu förklarat som byggnadsminne.

I Den Hirschsprungske Samling finns några av de älskade Skagenmålarna representerade som till exempel makarna Michael och Anna Ancher och Peder Severin Krøyer. Här kan man bland annat se ett av Krøyers huvudverk ”Sommarafton på Skagen, konstnären och hans hustru” från 1899. En stor oljemålning på duk med måtten 135×187 cm.

För att komma till konsthallen ”Den Frie udstilling” vid den östra änden av Østre Anlæg kan man enklast gå genom parken och rosenträdgården de dryga tio minuterna det tar att komma till denna nästa konstinstitution.

”Den Frie” som man nu nöjer sig med att säga har en historia från andra lokaler och platser i Köpenhamn, bland annat från Rådhusplatsen där Gauguin och Van Gogh var gästutställare en gång.

”Salon de Refusés” i Köpenhamn

”Din Frie” startade som en motsvarighet till den franska ”Salon de Refusés” i Paris och var en protestutställning mot den traditionsbundna salongen på Charlottenborg.

Det speciella utseende som ”Den Fries” träpavillong vid Österport har nu är en salig blandning av egyptiskt, grekiskt och skandinaviskt med ut- och tillbyggnader av originalet ritat av konstnären J F Willumsen som för övrigt var en av grundarna till Den Frie tillsammans med bland andra Johan Rohde och Vilhelm Hammershøi. Den Frie har sedan dess härbärgerat olika grupperingar av konstnärer, något som för övrigt präglar nittonhundratalets danska konsthistoria.

”Den Frie” på Oslo Plads 1 är hemvist för flera av de konstnärsammanslutningar som är en speciell dansk företeelse och som inte har någon motsvarighet i Sverige. Ursprunget som en proteströrelse mot konstakademin en gång i tiden kan vara detsamma men inte det mer än sekellånga resultatet med de olika fraktionerna som man lyckats hålla vid liv. Ibland har man samarbetat ibland har man gått skilda vägar.

Beroende på stil och uttryck har man valt att ansluta sig till dessa grupperingar eller lämna och ansluta sig till någon annan gruppering. Exempel på sådana konstnärssammaslutningar är Corner, Grønningen, Linjen I och II (som inte finns längre) Koloristerna, Kamraterna, Zebra och den äldste av dem alla ”Den Frie Udstilling”. Ejler Bille (1910-2004), Sven Dalsgaard (1914-1999), Svend Wiig Hansen (1922-1997) och Palle Nielsen (1920-2000) är några av de kända konstnärer som var medlemmar av ”Den Frie”.

Dessa konstnärssammanslutningar har och har haft ett betydande inflytande på konstnärslivet i Danmark. I år hade till exempel medlemmar i sammanslutningen ”Koloristerna” en traditionsenlig utställning på ”Den Frie” i januari och februari och liknande gäller de andra grupperna med årligen återkommande utställningar.

En skattkammare för design

Oslo Plads 1 är adressen för Den Frie. Två större gator, Store Kongens Gade och Grønningen går i sydöstlig riktning från Oslo Plads. Grønningen övergår i Bredgade och dessa båda, Store Kongens Gade och Bredgade löper sedan parallellt och möts på den sydvästra sidan av Kongens Nytorv. Det finns en gångväg i parken Grønningen utefter gatan med samma namn. Ta den. Från Den Frie till Desígnmuseet i början av Bredgade är det då bara drygt tio minuters promenad.

Designmuseum Danmark ligger i bortre ändan av Bredgade nära Grønningen och Churchillparken

Danmarks Designmuseum grundades som konstindustrimuseum1890 för att tjäna som förebild och inspiration genom utställningar av högkvalitativt konst- och industrihantverk. 1926 flyttade man in i vad som tidigare varit sjukhuslokaler på Bredgade och där är man fortfarande men nu alltså med namnet Designmuseum Danmark.

”Stoltunneln” med 125 klassiska stolar av bland andra kända arkitekter och designers som Arne Jacobsen (1902-1971), Hans J Wegner (1914-2007) och Nanna Ditzel (1923-2005) i utställningen ”Danish Modern”. Finn Juhl (1912-1989) Axel Salto (1889-1961) och Poul Henningsen (1894-1967) är andra välkända namn på utställningen

Här hittar man all den klassiska möbeldesign som danska möbeldesigners har blivit världberömda för, men också historiska objekt från äldre tider och klassisk kinesisk och japansk design samt modern keramik- och glaskonst. Man gör också tillfälliga utställningar och just nu en serie som handlar om processer i design. Designmuseet är mycket populärt och hade förra året (2024) 360.000 besökare.

Michelangelos ”David” på kajen

Från Designmuseet på Bredgade kan man snirkla sig vidare ned mot Toldbodgade som går parallelt med hamnen. ”Den Kongelige Afstøbssamling” ligger på kajen med entre ut mot vattnet och baksidan mot Toldbadgade. Så man får gå runt kvarteret till entrén. Från Designmuseet är detta ännu en liten promenad på runt tio minuter.

Afstøbssamlingen består av ett stort antal gipsavgjutningar av skulpturer från cirka 2500 före Kristus och till dags dato. Som exempel kan nämnas ”Laookongruppen” (ca 200 f k) ”Venus de Milo” (ca 30 f k) Michelangelos ”David” (1501-04) som dock är gjuten i brons och Bjørn Nørgaards ”Venus speglar Venus” (2005

”Afstøbsamlingen” med tusentals gipsavgjutningar återfinns numera i ett gammalt packhus vid kajen.

Afstøbssamlingen fanns tidigare i lokalerna på SMK vid Sølvgade och flyttades till sin nuvarande plats, det stora ”Vestindisk Pakhus” 1995. Här finns det alltså möjlighet att studera kända skulpturer i detalj utan att behöva resa till Florens eller Rom.

Banksy i Nyhavn

Även om entrén till Afstøbssamlingen är på Larsens Plads vid kajen är den officiella adressen Tolbodgade 40. I början av denna gata, med nummer 12, mellan Nyhavn och St Annas Plads hittar man ett konstmuseum med verk av betydligt mer samtida konstnärer. Visserligen finns Matisse och några andra gamla stofiler med i bilden men det är annars huvudsakligen Warhol-, Basquiat- och Banksy-generationen som sätter sin prägel på det här museet.

Pågående utställning är ”Banksy & Street Art: The Early Years” och handlar om Banksy mellan 1989 – 2010 med teckningar, stenciler, fotografier och målningar och konstnärer som påverkats av Banksy. Här finns också en yngre generation konstnärer som inte uppträder med sina namn utan blir kända med sina grafittisignaturer som XOOOOX, Mode II och Mr. A

”Banksy & Street Art ” på maca, Masters & Contempory Art Museum, pågår nu och fram till 30 april 2027

I förlängningen av Toldbodgade kommer Nyhavnsbroen som tar dig över till södra sidan av Nyhavn och därifrån går nu den nya cykel- och gånggbron över den inre hamnen till Christianshavn. En sträcka på sexhundra meter. Den nya bron (från 2016) hamnar mitt framför ”Nordatlantens Brygge” som numera fungerar som kulturhus med inte mindre än tre gallerier.

En brygga för Nordatlanten

Detta kulturcenter drivs av Danmark, Färöarna, Island och Grönland i samarbete. I centret finns Grönlands och Färöarnas ständiga representation i Danmark. Byggnaden är ett packhus från 1767 och har under tvåhundra år varit center för handel till och från Island, Färöarna, Grönland och Finnmarken. Nordatlantens Brygge är ett kulturhus med tyngdpunkten lagd just på dessa danska relationer och intresseområden utom Finnmarken som i Danmark betecknar områdena norr och öster om Lofoten.

Sevärt är färöingen Tróndur Paturssons permanenta installation ”Cosmic Room” av speglar och glas i blått som handlar om en händelse till havs i en sjunkande båt då besättningen stod med vatten upp i brösthöjd och hav och himmel upplevdes som ett allt uppslukande kosmos.

Del av den stora glas- och spegelinstallationen ”Cosmic Room” av Tróndur Patursson på Nordatlantens Brygge

Händelsen inträffade vid en färd i en liten båt över Nordatlanten från Irland via Färöarna, Island och Grönland till kanadensiska New Foundland. Båten bestod av spant sammanbundna med läderremmar, bordläggning av ekgarvade oxhudar och två segel. Och en besättning på fyra man varav en av dem var Tróndur Patursson.

Med Brendan och Tróndur över Atlanten

Denna äventyrliga båtfärd finns dokumenterad i boken ”Brendans resa” av Tróndurs vän Tim Severin, initiativtagaren till denna Atlantens Kon-Tiki- färd vilken bevisade att det var möjligt att segla i en båt över Atlanten så som både båt och båtfärd beskrivits av irländska munkar på 800-talet. Munken Brendans resa till Amerika skall i så fall ha föregått vikingen Leif Erikssons med nästan tvåhundra år.

Åttahundra meter i sydvästlig riktning från Nordatlantens Brygge ligger ”O-Overgaden – Institut For Samtidskunst”. Adressen är Overgade Neden Vandet 17. Närmast dit från Nordatlantens brygge är det att gå Strandgade genom Christianshavn. Konsthallen ”O-Overgaden” är vigd åt samtidskonsten och gör åtta större separatutställning om året. Omväxlande och intressant – och dessutom gratis entré

Den inre cirkeln

Härifrån och till Christiansborg på Slottsholmen via Knippels bro är det niohundra meter och till Ny Carlsberg Glyptotek på H C Andersens Boulevard femtonhundra meter via gång- och cykelbroarna Cirkelbroen och Lilla Langebro.

Kongens Nytorv med Charlottenborg i fonden precis t h om Nyhavn (i vänstra delen av bilden) Konsthallen Charlottenborg ligger i en egen byggnad på gården bakom Konstakademins byggnad vid torget. Radering från början av 1700-talet av Johann August Corvinus. Charlottenborg uppfördes 1672-1677.

Med Kongens Nytorv som nav i denna rundvandring bland konsten i det inre av Köpenhamn så ligger alla konstmuseerna och konsthallarna inom en dryg kilometers radie och oftast är det inte mer än tio minuters promenad från den ena institutionen till den andra.

I en kommande blogg om konsten i Region Hovedstaden skall vi titta på konsten söder, väster och norr om Köpenhamns inre cirkel av konst med sandskulpturerna i Hundested och konsthallen i Munkerup vid Öresund som längst ifrån Kongens Nytorv. Dit är det sextioåtta respektive femtioåtta kilometer på vackra vägar.

Om konsten på Själland, Fyn och Jylland kan du läsa i tidigare bloggar med den gemensamma titeln ”Konstens rum i Danmark”

Tack för att du läser Pictor’s blog!

© Lars G Fällman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Öresund, Danmark, Historia, Islamisk konst, Konst, Konstens rum i Danmark, Konsthistoria, Konstmuseer, Konstvärlden, Offentliga verk, Själland, Sjæland, skulptur, Utställningar | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Från Lammefjord till ”Verdens Ende” – Konstens rum i Danmark VI

Publicerat den 2025/06/16 av Lars Gunnar Fällman

Associationer har sina egna vägar. Oftast när jag sätter i mig ett läckert smørrebrød tänker jag på Sigurd Swane (1879-1973), en av de så kallade pionjärerna i den moderna danska konsthistorien. Smørrebrødet får mig också att tänka på hans ateljé och bostad Malergården och på hans hustru Agnete (1893-1994) och de tre barnen, Hanne, Henrik och Gerda. Malergården ligger vackert, inbäddad i en liten skogsdunge vid Lammefjorden på Själland. Dit hade familjen Swane flyttat i mitten av trettiotalet från Hellerup i Köpenhamn.

Lammefjorden, målning av Sigurd Swane, målad samma år som familjen Swane flyttade till Malergården som ligger vackert just vid Lammefjorden på Själland. Olja 1935, 100×125 cm

Familjen Swane blev senare känd för den bredare allmänheten i samband med att hela den målande familjen ”Swanerne”drog vidare till Spanien och Portugal för att bli kvar där under långa perioder i tjugo års tid. Först i slutet av sextiotalet flyttade de hem till Malergården i Plejerup för ett mer permanent boende.

Självporträtt av Sugurd Swane. Detta är en detalj ur en större målning där han framträder i helfigur delvis skymd av sitt staffli. Målningen visas på staffliet i ateljén på Malergården.

För resorna i Spanien och Portugal hade de ordnat med boende i ett litet trähus med fyra bäddar som Agnete ritat och låtit bygga för att sedan placeras på lastflaket till en Bedford ’52. Med utbyggnad och tält klarade man sig bra. Alla i familjen var friluftsmålare och i ateljén behövde man bara plats för förvaring av dukar, penslar och stafflier. Ekipaget blev känt som ”Casambu” (Casa Ambulante). Vid åttioåtta års ålder tyckte pappa Sigurd att det var dags att stanna kvar på gården vid Lammefjord. Då var Agnete sjuttiotre och yngsta barnet Gerda (1930-2004) trettiosju år.

Ett Konstnärshem

Det har gjorts TV-filmer och dokumentärer och skrivits böcker om den målande familjen Swane, inte minst en diger bok av Gerda Swane själv. Mamma Agnetes 99 årsdag filmades och ”Casambu” köptes in av familjen Ahlefeldt för att ställas upp på deras veteranbilmuseum på slottet Egeskov på Fyn.

Och själva Malergården är nu ett museum kopplat till det närliggande konstmuseet i Odsherred. Gerda Swane testamenterade den stora fyrlängade gården inklusive flera hundra målningar till Odsherreds konstmuseum strax före sin bortgång. Gerdas bror Henrik (1929-2011) bodde kvar på gården tills han gick bort. Den äldre systern Hanne Swane var bortgången sedan flera år (1926-1986).

Bilden visar del av den rymliga och ljusa ateljén på Malergården

Man får en alldeles speciell känsla när man besöker ett författar- eller konstnärshem, inte minst ett hem där alla i familjen var utövande konstnärer och hemmet, byggnaderna i sig ritats och uppförts av personerna själva, i det här fallet ritat av Agnete som egentligen ville bli arkitekt men hindrats av sin far. En av längorna har nu omvandlats till museicafé. Och det är där jag har ätit de allra bästa smørrebrøden i Danmark. Flera gånger.

Ett av Sigurd Swanes många porträtt av hustrun och livskamraten Agnete Swane

Till Odsherred, där Malergården ligger och där Lammefjorden skjuter in från den större Isefjorden är det inte mer än en dryg timma med bil från Köpenhamn. Man kör på 21an mot Odden i nordvästra hörnet av Själland. Vägen passerar Malergården på ena sidan och Odsherreds konstmuseum i Asnaes på andra sidan.

Underlag för konstmuseum

Asnæs är från början en liten landsby med gårdar och en kyrka men när järnvägen kom till byn vid förra sekelskiftet kom det att innebära att byn skiftade karaktär och blev en handels- och serviceinriktad by med verkstäder och butiker. Dagens Asnæs har en galleria med ett trettiotal butiker och bland annat ett större kabelverk. I byn bor cirka tretusen personer och i Odsherreds kommun lite drygt trettiotusen personer. I Danmark räcker detta för att ge underlag för ett konstmuseum.

Odsherreds konstmuseuem I Asnæs är ett av de yngre konstmuseerna i Danmark och ”hem” för Odsherredskolonins många målare

Konstmuseet i Asnæs är inrymt i en privatvilla ”Hvide Hus” från 1917 vilken med en senare utbyggnad och övetagande av kommunen blev till ett sjukhus under många år för att i början av 1990-talet omvandlas till ett konstmuseum. Och alltså femton år senare också få ett tillskott till verksamheterna med den dit testamenterade Malergården.

Att det blev ett konstmuseum på just den här platsen har sin naturliga förklaring. Här uppstod en av Danmarks senare konstnärskolonier med ett växande antal konstnärer som lämnade Köpenhamn för att bosätta sig mitt i sina motiv för duken, det yndiga danska landskapet. Och att det nu också fanns en järrnväg hit med förbindelser till Köpenhamn. Det var på nittonhundratrettiotalet och är så fortfarande.

En konstnärskoloni

Den yngre generationen har stannat kvar eller återvänt och bosatt sig på plats i fädrens spår. Det sägs att Odsherred är den konstnärstätaste platsen i Danmark efter Köpenhamn.

Det var en grupp unga konstnärer från Köpenhamn som sökte sig till naturen och fann sina motiv i backlandskapet på Odsherred i nordvästra delen av Själland. Detta var på trettiotalet och en del av konstnärerna blev bofasta där, andra reste till och från till Odsherred. Tillsammans kom de att utgöra en av Danmarks större konstnärskolonier. Landskapsmålningen ovan är gjord av en de mer framträdande ”kolonisterna”, Karl Bovin.

Karl Bovin (1907-1985) och Kaj Ejstrup (1902-1956) var ett par av de kända namnen i kolonien liksom Viggo Rørup (1903-1971), Victor Brockdorff (1911-1992) och Ernst Syberg (1906-1981). ”Swanerne” på Malergården var under den här tiden för det mesta i Sydeuropa och räknas inte till konstnärskolonin i Odsherred.

Senare generationers namn och konst hittar man enklast på ”Kunstdage i Odsherred” som traditionsenligt går av stapeln under pingsthelgen. Då håller såväl konstnärernas ateljéer som gallerierna och museerna extra öppet. Går bra att hitta på nätet också.

Lauritz Hartz (1903-1987) har här inspirerats av landskapet i Ulkerup, Odsherred 1957 (olja på duk)

I Asnæs finns även utställningslokalen och galleriet ”Huset i Asnæs” med utställningar av ”Husets konstnärer” och med utställningar av mer eller mindre berömda konstnärer från andra delar av Danmark under perioden mars till och med november. Så med Malergården, konstmuseet i Asnæs, ”Huset i Asnæs” och ”Kunstdage i Odsherred” finns det en uppsjö av konst att titta på i denna del av Själland. Och när man ändå är på plats skall man inte missa den osannolika historien om drottning Maria Stuarts tredje man, earlen av Bothwell. Historien döljer sig i en kista vid Fårevejle kirke några kilometer sydväst från Asnæs. Om detta kan du läsa i min tidigare blogg ”Här föddes Hamlet – och här dog Claudius”

Särställning i historieböckerna

En annan mycket spännande plats på Själland hittar man en knapp timmes resa med bil söderut från Asnæs – Sorø mellan sjöarna Tuelsø och Sorø Sø. Sorø är med sina åttatusen invånare en av de mindre städerna i Region Själland men likafullt regionhuvudstad.

Här, i ändan av huvudgatan genom Sorø syns porthuset som man passerar igenom för att komma till klosterruinerna, klosterkyrkan och Sorø Akademi, numera gymnasium.

Sorø har haft en betydande ställning ända sedan Absalons (1128-1201) dagar på 1100-talet. Med början i Absalons cistensiensermunkkloster där dess abbotar hörde till rikets främsta prelater och var medlemmar av riksrådet, och sedan fortsättning i en Akademi där rikets prinsar och adelns söner studerade, fick Sorø genom historien en särställning nära rikets makthavare. Flera stora vetenskapsmän och kända författare har också arbetat som forskare och lärare på denna akademi.

Sagan om de två tornen

Den store dramatikern och författaren Ludvig Holberg (1674-1754) hör dit och står staty i Sorø Akademis park samt har fått sitt hem nära Sorø, ”Tersløsegaard” omvandlat till museum. Han ligger begravd i den stora klosterkyrkan intill Sorø Akademi, där för övrigt Köpenhamns grundare Absalon Hvide, Visbys brandskattare Valdemar Atterdag och rikets pantsättare Kristfoffer II har sina gravstenar och stenkistor.

Sorø klostertkyrka är en ljusfylld kyrka i romansk stil. Den är byggd av cistensiensermunkar och stod färdig 1201. Kyrkan är också gravplats för ett antal historiska personer, bland annat byggherren själv, biskop Absalon Hvide. Kyrkan uppofördes som gravkyrka för den mäktiga Hvideätten.

Den katedralliknande klosterkyrkan är en av de första kyrkorna i Norden som byggdes i tegel. Den är byggd med importerat tegel från Lombardiet i Italien och med Mariakyrkan i Lübeck som förebild. Den är också Hvideättens gravkyrka och blev färdig lagom till biskop Absalons bortgång 1201. Mellan Sorø och Ringsted, en knapp mil öster om Sorø, finns den historiskt intressanta Fjenneslev kyrka som uppfördes på initiativ av Absalons far, Asser Rig. Det är en kyrka med två torn, vilket är unikt för en landsortskyrka.

När Asser Rig drog söderut på långvarig härnad väntade hustrun Inge barn och kyrkobygget var i full gång. Kyrkan ligger på en höjd och syns på långt håll. Den hemvändande fadern skulle då redan på långt håll se om det blvit en flicka eller en pojke. Om Inge fött en flicka skulle det bara bli ett torn och om det var en pojke skulle det byggas två torn. Det blev alltså en pojke men färdigställandet av de båda tornen gjordes först en tid efter att Asser Rig kommit hem. Under tiden hade hustrun dessutom fött ytterligare en pojke, Esbern. Kanske var det detta faktum som inspirerade till de två tornen. Övre delen av tornen är byggda i tegel, resten av kyrkan i huggen gråsten.

Med lejonhjälm och grundlov

”Födelsekyrkan” i Fjenneslev invigdes 1150. Några år senare tog sonen Absalon över bygget av klosterkyrkan i Sorø från Asser Rig. Troligtvis var det i samband med att denna klosterkyrka uppfördes i tegel som Fjenneslev fick sina två torn till slut. Med en runsten från vikingatiden på platsen för denna tidiga elvahundratalskyrka kan man se att Sorøtrakten har en historia som i mycket påminner om tiden för Jellinge på Jylland och grundandet av det danska riket, fast hundrafemtio år senare.

På Sorø torg står Fredrik VII staty med lejonhjälm på huvudet, sabel hängande på vänster sida och en pappersrulle i högra handen. Pappersrullen ( i brons) symboliserar den danska grundlag som markerar slutet för det kungliga enväldet och början på den konstitutionella monarkin och ett demokratiskt styrelseskick. Det var Fredrik VII som undertecknade ”Grundloven” 1849, vilket då gjorde honom till kanske en av de mest omtyckta kungarna i Danmarks historia. Detta skedde den 5 juni, vilket nu är Danmarks nationaldag.

Fredrik VII står staty på flera platser i Danmark, bland annat som ryttare framför Folketinget på Christiansborg i Köpenhamjn, skulpterad av far och son Bissen. Den yngre Bissen, Vilhelm (1836-1913) är ju den som också gjorde Holbergstatyn i Sorø medan Fredrik VII statyn i Sorø skapades av en elev till Vilhelm Bissen, Otto Evens (1826-1895). Som den kulturstasd Sorø är finns det gott om offentliga utsmyckningar och skulpturer i parker och på torg bland annat tre keramiska pelare av det svensk-danska keramikerparet Hans och Birgitte Börjesson som.driver sin välkända verkstad för saltglaserad keramik i Fulby strax utanför Sorø.

Sorø konstmuseeum ligger centralt vid hvudgatan, Storgade och med den nya flygeln på gården sammanbyggd med den äldre delen. Sorø konstmuseum hette tidigare Vestsjællands Kunstmuseum.

I Sorø finns naturligtvis också ett konstmuseum, Sorø Konstmuseum, tidigare Vestsjællands Konstmuseum. Det nya konstmuseet, invigt 2011, är delvis inrymt i de äldre lokalerna i rektorsbostaden på Storgaden delvis tvärs över gården i två nya huskroppar, originellt och vackert klädda med tegelfjäll i ockra och rostrött. Arkitekter har varit Lundgaard & Tranberg Arkitekter från Köpenhamn, kända bland annat för det nya vikingaskeppsmuseet i Roskilde.

Ikoner och sengotik

Det är ett trivsamt museum i lagom format med verk av danska klassiker med viss betoning på ”Guldåldermålarna” från 1800-talet. Originellt nog finns här en samling ryskt måleri från 1860-1930 och en högklassig samling ikoner. Bland de nya samlingarna är det det ”vilde maleriet” från 1980-talet med verk av MIchael Kvium och Peter Bonde i spetsen som sticker ut. Konstmuseet i Sorø har sin speciella karaktär precis som alla de andra konstmuseerna i Danmark.

Sorø konstmuseum är originellt med samlingar av rysk konst, ikoner och sengotiska träskiulpturer, insamlade från kyrkor runt Sorø. Museets äldsta samlingar utgörs av målningar från Danmarks klassiska ”guldålder” på 1800-talet. Ovan till vänster en landskapsmålning av C W Eckersberg” Kystparti ved Strandmöllen” från 1822.

Keramiskt center i Skalskør

Keramiskt Center ligger trettio kilometer i sydvästlig riktning från Sorø. Det är ett av åtta liknande center i världen för utveckling av konst, hantverk och design av keramik. Det har tagit namn efter den herrgård, ”Guldagergaard” som Skælskør kommun ställde till förfogande för verksamheten. Hit kommer keramiker och designer från hela världen för att arbeta och dela med sig av sina kunskaper under symposier och med föredrag. Man bränner också sin keramik gemensamt i stora, vedeldade ugnar. Med deltagarskänkta keramiska pjäser bygger man bit för bit upp ett museum vilket tillsvidare kan beskådas i den omgivande parken. Verksamheten drivs som en självägande institution med ekonomiskt stöd från bland annat den större och sammanslagna Slagelse kommun.

Trettio kilometer rakt söderut från Sorø ligger grannstaden Næstved, för svenskar mest känd för sitt Bon-Bon-Land. Märkligt nog finns här inget traditionellt konstmuseum men desto fler utomhusmålningar. Till Næsatved kommer också konstnärer från när och fjärran för att utöva sin konstnärliga verksamhet.

Grafitticenter i Næstved

Och det är riktigt stora ”dukar” man arbetar på. Næstved har blivit ett internationellt center för hiphop- och grafittikultur och kallar sin måleriska särart nu för ”Næstved Kunstby” med ett stort antal monumentala målningar på husgavlar, murar och busskurer. (för att bläddra, tryck på pilarna intill bilden nedan) . Med sina fyrtiofemtusen invånare är Næstved Danmarks femte största stad men den största vad gäller utomhusmålningar. Här återfinns många av de internationellt kända grafittisignaturerna som till exempel ECB, Alex One, Limpo och Aryz.

  • Alex One, Paris
  • Alex Senna, Brasilien
  • Aryz
  • Pheo, busskur
  • CMP
  • Daim, Tyskland
  • ECB, Tyskland
  • Limpo, Brasilien
  • OSGEMOS, Brasilien

”Næstved Kunstby” är en ung företeelse, endast trettio år gammal. Nya målningar tillkommer kontinuerligt och Næsteveds Kunstby är ett stadigt växande utomhusmuseum för konst. Det anordnas också grafittifestivaler med ”pröva på” och tillträde för alla hugade. Och för den intresserade finns det både levande guideturer, audioguider och prospect med kartor. Det påstås att Næstved är den enda grafittistaden av sitt slag i världen. I så fall unikt.

Glas, keramik och kultur

Strax nordost om Næstved låg det välkända glasbruket Holmegaard (1825-2006) som dessvärre gick i konkurs men nu fortlever som varumärke genom uppköp av Rosendahl Design Group. Ett annat starkt varumärke från Næstved är Kähler keramik (1839-1974), Danmarks motsvarighet till svenska Rörstrand, har också det blivit uppköpt av Rosendahl Design Group.

Rönnebæksholms herrgård är numera kulturhus och konsthall i Næstved med ett gediget program året runt, utställningar, föredrag och konserter

Men det betyder inte att det är tyst i de gamla verkstäderna, Tvärtom, här finns nu både levande glasmuseum med glasblåsare och uppvisning i glasblåsandets sköna konst och därtill ett keramikmuseum med såväl ateljé, verkstad och berättelsen om Kählers långa keramikhistoria. I princip ett glas- och keramikmuseum i Fensmark, den lilla orten nordost om Næstved där Holmegaard legat sedan starten för tvåhundra år sedan.

Utställningsverksamhet finns det också på stadens konsthall och kulturhus som är inrymd i en äldre herrgård på östkanten av Næstved och som i övrigt brukar ha omfattande kulturprogram med författaraftnar, konserter och workshops.

Rønnebæksholm rymmer sin egen historia med bland annat lusthuset ”Venligheden” som fungerade som skrivarstuga åt den store prästen, psalmdiktaren och folkhögskolegrundaren Nicolai F S Grundtvig (1783-1874) och som han fått i kärleksgåva av herrgårdens ägarinna, den unga änkan Marie Toft (1813-1854), Idag är det fullt möjligt att hyra in sig i den mytomspunna skrivarstugan.

Välkommen till Fuglesang

Fuglesangs konstmuseum är ett av de nyare museibyggnaderna i Danmark. Det ligger sju mil söder om Næstved, inte så långt från E47an som går mot tysklandsfärjan i Rødby på Lolland. Museet är placerat på godset Fuglesangs marker nära Guldborg Sund. Närmaste stad är Nykøbing Falster på andra sidan sundet, bara tio minuters bilavstånd från museet. Samlingarna har man tagit över från det som ursprungligen hette Lolland-Falsters Kunstmuseum och från 1989 Storstrøms Kunstmuseum och låg i Maribo, centralt på Lolland och med anor från 1890-talet.

Det är Tony Fretton Architects från London som ritat det nya museet och gett byggnaden en enkel lådform i vitmålad mursten och ljusinsläpp i grått som både kontrasterar välgörande mot den tyngre herrgårdsbygganden i rött tegel och sluter an till de närliggande ekonomibyggnaderna i vitt och grått. Det är dessutom en lagom stor byggnad, anspråkslös på sätt och vis och varmt välkomnande.

Det nya Fuglesang konstmuseum på Lolland öppnades så sent som 2008 och bygger på samlingarna från det äldre Storströms konstmuseum. Museet är ritat av det londonbaserade Tony Fretton Architects

Bland konstnärerna hittar man namn från konsthistoriens olika epoker i Danmark, Jens Juel (1745-1802), C W Eckersberg (1783-1853), Joakim Skovgaard (1817-75), L A Ring (1854-1933), Kristian Zahrtmann (1843-1917), Anna Ancher (1859-1935) och Vilhelm Hammershøi (1864-1916) med flera av de välkända namnen. Inte minst målningar av traktens egen son Olaf Rude (1886-1957) som växte upp i närheten av Fuglesang och vars målning ”Skejten” (1909) därifrån (nedan) är en av Danmarks mer kända målningar liksom Rudes senare kubistiska målning ” Komposition II. Nature Morte med franskbrød” (1918)

Efter en tur runt bland salarna och det avslutande vilorummet med utsikt mot vattnet i sundets bredning känner man sig stimulerad av det man sett, lugn i sinnet och inte överväldigad som man kan bli av de större museerna.. Under turen har man konstaterat att urvalet av målningar, skulpturer och konst på papper är av högsta klass och exponerat i ett begränsat omfång som ger lite extra tid att titta länge på de enskilda verken.

För det offentliga rummet

Från Fuglesang vid Guldborg Sund vänder vi norrut på E47an de nittio kilometrarna till Køge vid det större vattnet som utgör södra delan av Öresund och kallas Køge Bugt. I Køge ligger MAPS, ”Museum of Art in Public Spaces” eller på danska ”Museet for kunst i offentlige rum ”. Det är ett museum som tillkommit på senare tid och som först hette ”Køge Skitsemuseum” , därefter ”KØS – museum for kunst i det offentlige rum”. Och sedan januari i år alltså MAPS.

Namnbytena återspeglar utvecklingen av verksamheten mot ett breddat engagemang för den offentliga konsten, inte bara skisser i största allmänhet utan ritningar, förarbeten och tankar kring specifika konstobjekt för det offentliga rummet men också arkivering och forskning kring den publika konsten. Man lägger också stor vikt vid undervisning för barn och ungdomar om konst och samarbetar med skolorna i området.

Konstmuseet MAPS ligger i Køge söder om Köpenhamn

Som första offentliga institution i Danmark har man anslutit sig till den klimatsmarta mat- och odlingsrörelsen ”Climavore” vars syfte är en hållbar och koldioxidneutral mathållning. Idén har vunnit anklang hos kulturinstitutioner på det globala planet där då inte minst restauranger på konstmuseer har anammat tankarna och anpassat menyerna efter lokala förhållanden.

Drottningens kartonger

Mest känd är ändå ”MAPS” för sina ”kartonger” till Bjørn Nørgaards (f. 1947) monumentala verk för drottningens audienssal på Christiansborg i Köpenhamn. Kartongerna har dessutom bestämt den speciella formen för museibyggnaden med en lätt rundad tältlikande toppvåning ovanpå de underliggande tre våninsgplanen.

På toppen av MAPS hänger Bjørn Nœrgaards ”kartonger” till Drottningens audiensrum på Christiansborgs slott i Köpenhamn. De skildrar Danmarks historia från vikingatiden till idag.

Kartongummet sträcker sig över hela byggnaden och rymmer de sjutton kartongerna i originalformat. Kartongerna, eller målningarna, skildrar Danmarks historia från vikingatiden till idag och bildade underlag för gobelängerna som vävdes på klassiska ”Manufactures nationales de Gobelins et de Beauvais” i Paris och som invigdes till drottningens 6o-årsdag på Christiansborg år 2000.

Vävningsarbetet, som pågick under tio år och tog sextio vävare i anspråk, beräknas ha motsvarat trehundra arbetsår. Gobelängerna täcker trehundra kvadratmeter såväl på MAPS som kartonger som i Drottningens audienssal på Christiansborg där gobelängerna visas för allmänheten vid guidningar och speciella tillfällen. Audienssalen används för övrigt vid till exempel statsbesök.

Som svensk, van vid stora avstånd mellan tätorterna, blir man snabbt bortskämd som bilist i Danmark. Men skall man ta sig från danska ”fastlandet” till Bornholm mitt ute i Östersjön får man ge sig till tåls. Från Køge hamn till Rønne på Bornholm tar det över fem timmar och kostar därefter, i synnerhet om man skall ta bilen med sig. Och det är få avgångar i veckan. Därför går den vanligaste rutten över Ystad, även för danska bornholmsfarare. Därifrån tar överfarten bara en dryg timma.

Ett konstens hjem i Gudhjem

Oluf Høst Museum i Gudhjem på Bornholm var familjen Høsts bostad i många år

För konstresenären är det värt att ta färjan till Bornholm. På Bornholm finns det till och med två konstmuseer, ett allmänt och ett specifikt. Det specifika handlar om en av favoriterna, Oluf Høst (1884-1966) som var född och bosatt på Bornholm nästan hela sitt liv och som kanske mest är känd för sina många målningar av den egna ägandes gården Bognemark. Det var ett favoritmotiv. Bodde gjorde han dock med familjen längst ner i backarna i ett vackert hus vid Gudhjems hamn. Det är detta hus som omvandlats till museum.

Oluf Høst är känd inte minst för de mer hundratalet målningar han gjort med gården Bognemark som motiv. Ovan en målning i olja, 89×146 cm, från 1943 som Oluf Høst döpte till ”Vinterdagen dør”

Museet som härbärgerar många av Oluf Høsts stämningsfulla målningar öppnades för drygt tjugofem år sedan, 1998 och är öppen alla veckans dagar under sommarhalvåret, april till och med oktober. Museet anordnar även tillfälliga utställningar som på ett eller annat sätt knyter an till Oluf Høsts liv, arbete och konstnärsvänner som till exempel en utställning i år (2025) med målningar av Høsts enda elev, Sven Havsteen-Mikkelsen (1912-1999), vilken så småningom blev ett lika känt namnn i Danmark som sin lärare. Vid den här tiden, i början av trettiotalet, fick Oluf Høst sitt internationella genombrott med utställningar i New York, Venedig, Bryssel, Berlin och Warszawa.

Svenske målaren Karl Isakson tog sig från Köpenhamn till Bornholm och Christiansø för hälsans skull och blev kvar där under längre perioder. Han räknas till en av de tidigare ”kolonisatörerna” bland alla konstnärer som sedan sökte sig till öarna. Målningen ovan gjorde han i början av 20-talet och den skildrar ett ”Sommarlandskap på Christiansø”

Den samtida konsten får också plats på Oluf Høst museet. På toppen av den kuperade tomt som villan ligger på hade Oluf Høst sin sommarateljé. Den används nu också för tillfälliga utställningar. I år är det några stora målningar med Bornholmsmotiv av John Kørner (f. 1967) som visas.

Hjem för kolonister

Fler målningar av Oluf Høst hittar man högre upp, ovanför de gudhjemska backarna och några kilometer norr om byn. Där ligger det nya, mycket besöksvänliga konstmuseet och tronar med de så kallade Helligdomsklipporna nedanför som strandlinje och med utblick över den vida Östersjön. Tio sjömil i nordostlig riktning ligger Danmarks ostligaste punkt, Ertholmene med Christiansö och Frederiksö. De spelar roll för tillkomsten av museet eftersom det var där som delar av den bornholmska målarkolonin med Axel Salto (1889-1961) och svensken Karl Isakson (1878-1922) i spetsen höll till både före och efter Första världskriget. En lång rad andra målare besökte dessa små öar för kortare eller längre uppehåll. Tillgängligheten till öarna ströps under kriget och utgjorde då en militär utpost.

Kristian Zahrtmann (1843-1917) som drev ”Kunstnerernes Frie Studioskoler” i Köpenhamn och som betydde mycket för en hel generation skandinaviska konstnärer i modernismens begynnelse kom från Bornholm och inspirerade många konstnärer att söka sig till Bornholm och till ”Verdens Ende” som den lilla skärgården i nordost har kallats för.

Bornholms konstmuseum ligger vid Rø på den bornholmska ostkusten och är ett i hög grad sevärt konstmusuem såväl byggnadsmässigt som innehållsmässigt. Invigt 1993.

Hundra år senare

Konstmuseet i Bornholm bygger i mycket på Bornholms betydande konstnärliga historia. Bornholm räknas till en av de större konstnärskolonierna och drar fortfarande konstnärer och konsthantverkare till ön och spelar en aktiv roll på de internationella planet. Tankarna på ett konstmuseum är faktiskt mer än hundra år gamla.

Redan 1871 testamenterade konstnären Lars Hansen (1813-1872) en större summa för uppförande av ett museum. Han donerade också sina egna målningar. Lars Hansen var en känd och skicklig porträttmålare med bland annat beställningar från det svenska hovet. Mest känt är hans porträtt av den danske författaren Adam Oelenschläger (1779-1850).

Självporträtt av Lars Hansen, 1862

Konstmuseet vid Rø invigdes 1993, alltså mer än hundra år efter Lars Hansens donation. Och det är ju först med Rønnesonen Kristian Zahrtmanns många elever som till exempel Olaf Rude (!886-1957) Richard Mortensen (1910-1993) Edvard Weie (1879-1943), Nils Lergaard (1893-1982) och Oluf Høst med flera kända och mindre kända konstnärer samt alla de som tillsammans bildar begreppet Bornholmålarna som behovet av ett konstmuseum på Bornholm uppstod.

Målning av Niels Lergaard ”Hus vid Havet” från 1944. Finns i de fasta samlingarna på Bornholms konstmuseum

Det är en spännande, omväxlande och vackert vitmenad byggnad i tre olika nivåer som härbärgerar all denna konst som egentligen är allt annat än provinsiell utan vilar på starka impulser från modernismen på kontinenten.

Vördnad inför naturen

Byggnaden tillkom efter en arkitekttävling. Bland de 187 förslag som kom in valdes arkitektfirman Fogh og Følners ritningar och ideer som är både enkla och komplicerade med bland annat ett ”fyrtorn” på taket varifrån man kan se såväl den svenska kusten som Christiansø i siktigt väder och från nedre delen av museet en ”brygga” som sträcker sig mot Helligdomsklipporna. En liten bäck som rinner mot de heliga källorna längre ner mot klipporna har arkitekterna tagit in i byggnaden och låter den rinna i en liten fåra genom hela byggnaden. Det är mycket originellt och skänker en känsla av vördnad inför naturen.

Bornholm har en hel del annat att bjuda på i form av konsthantverk, keramisk konst och glaskonst med ateljéer spridda över hela ön. Hjorths keramiska verkstäder till exempel, har funnits i huvudorten Rønne på Bornholm i många år och kan också uppvisa ett intressant museum över sin verksamhet och många kända danska keramiker har sitt namn knutit till Bornholm som till exempel familjerna Hjorth, Vasegaard och Munch-Petersen. Verk av dessa keramiker och många fler finns också representerade på det nya konstmuseets särskilda avdelning för konsthantverk.

Liksom många andra konstnärer har även Michael Ancher (1849-1927) målat ” Helligdomsklippen vid Rø”

”Konstens rum i Danmark” omfattar nu sex bloggar. Vill du läsa mer kan du klicka på kategorin med samma namn. Se spalten till höger. Eller du kan börja här: Hip, Hip, hurra! – Konstens rum i Danmark I (Nord)

Tack för att du läser Pictor’s blog

©Lars G Fällman

5 svar till ”Från Lammefjord till ”Verdens Ende” – Konstens rum i Danmark VI”

  1. Kerstin Vikner profilbild
    Kerstin Vikner

    Hej Lars Gunnar och Charlotte,

    Tusen tack för de superintressanta blogartiklarna om konsten i Danmark, nu senast om Lammefjorden och Själland! Dags att ta en tur över bron!

    Alla fyra inläggen är fantastiskt intressant att ta del av!

    Hans och jag besöker med jämna mellan rum Jylland och Västerhavet, min syster bor ju i Toftum/Stoholm och nära Skive. I höstas besökte vi Jornmuséet superintressant, och Blicher museet(inte så intressant dock).

    Ett museum som du inte har med är det vackra muséet i Lemvig, Muséet för religiös konst, mycket sevärt. För ganska många år sedan såg vi en fantastiskt gripande utställning med Käthe Kollwitz konst.

    Nyligen, för en vecka sedan gjorde vi en tur till Bornholm, bodde på Hotell Gudhjem och besökte Olof Höst muséet. Ett efterlängtat besök då vi tidigare (för 6 år sedan besökte Bornholms konstmuseum, och M A Nexös barndomshem och museum i Nexö, den gången firade vi 10 årig bröllopsdag, den här gången Hans 80 år)

    Hoppas att ni har en fortsatt underbar sommar! Hoppas att vi snart mötas igen!

    Varmaste hälsningar

    Kerstin och Hans

    PS. Lästips om Jyllands västkust (Nordsjöns östkust). Dorthe Nors, ”En linje i världen. ett år på Nordsjökusten.”

    Gilla

    Svara
    1. galleripictor profilbild
      galleripictor

      Hej Kerstin!
      KUl att höra från dig.Hoppas att allt är bra! Och stort Tack för dina vänliga rader!! Jag planerar en blogg om Kphmn och Hovedstaden också. Kommer väl lite senare i sommar.
      HÄlsa Hans så mycket och ha en fin sommar! Vi hörs
      Lars Gunnar

      Gilla

      Svara
    2. galleripictor profilbild
      galleripictor

      Hej Kerstin igen!

      Såg först inte hela ditt svar utan bara de första raderna. Tack än en gång för ditt utförliga svar. Jag vet att ni brukar ta en tripp till Viborg ibland och tänkt att ni säkert känner till museerna runt omkring.

      Du skriver att du läst fyra bloggar om de danska konstmuseerna. Jag har hittills publicerat sex st. Om du söker i kategorin ”Konstens rum i Danmark” så hittar du alla sex bloggarna. I en av dem finner du det fina ”muséet för religiös konst” i Lemvig och en hel del annat.

      Bornholm är mysigt och perfekt för lite firande. Hälsa o gratta ”lillkusinen” från mig o Charlotte. Själv firade jag nittio först med lunch vid Öresund och sedan med middag i Långedrag i Göteborg tillsammans med familjen. Sonen Pontus, som bor där, fyllde samtidigt sextio.

      Ha en underbar sommar – så hoppas jag på att det blir tillfälle att ses snart!

      Kära hälsningar

      Lars Gunnar o Charlotte

      PS Tack för lästipset!

      Gilla

      Svara
      1. fortunately1a67ee72eb profilbild
        fortunately1a67ee72eb

        Hej igen Lars Gunnar, Jamen då ska kolla efter de två som jag missat. Hans hälsar så gott och grattis till dina 90 fina och innehållsrika levnadsår! Fortsatt skön sommar! Kerstin

        Gilla

  2. galleripictor profilbild
    galleripictor

    Hej Hans o Kerstin!

    Tackar så hjärtligt för grattisarna! Och ja! jag är mer än tacksam för alla mina nittio.

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Danmark, Historia, Konst, Konstens rum i Danmark, Konsthistoria, Konstmuseer, Konstnärskolonier, Konstresor, Offentliga verk, Själland, Sjæland | Märkt , , , , | 5 kommentarer

Från rikets mitt – Konstens rum i Danmark V

Publicerat den 2024/12/06 av Lars Gunnar Fällman

Den här gången tar vi stora vägen till Vejen på Jylland, E20an från Lilla Bältbron mot Esbjerg på västkusten. Förra gången kom vi på slingrande småvägar söderifrån efter besök på konstmuseerna i Tønder och Aabenraa i Sønderjylland.

Från Lilla Bältbron är det fyrtiofyra raka kilometer till Vejen, en typisk landsbygdsstad på tiotusen invånare med livsmedelsindustri som den viktigaste näringen. Vejen uppmärksammades för några år sedan i samband med att en grupp amatörarkeologer gjorde Danmarks dittills största guldfynd från vikingatiden med fyndet av sex armringar i guld och en sjunde armring i silver.

Konstmuseeet i Vejen med Niels Hansen Jacobsens fotänskulptur ”Troldspringvandet” från 1897. Bilden visar en äldre del av museet med Niels Hansen Jacobsens återuppbyggda ateljé

Guldfyndet kan du nu se på Nationalmuseet i Köpenhamn. Stannar du kvar i Vejen så finns det fler fynd att göra, till exempel ett helt nygammalt konstmuseum som nyligen fick sina utställningsytor fördubblade med nya paviljonger. Som svensk kan det finnas ett särskilt intresse av att besöka Vejens konstmuseum. Där kan du göra ett alldeles eget fynd och bli överraskad av Pippi Långstrump och barnen från Bullerbyn. Pippi, Annika, Tommy och alla barnen från Bullerbyn kan med lite god vilja sägas komma från Vejen på Jylland, alltså i deras tecknade gestaltning i böckerna.

Pippi från Vejen

Ingrid Vang Nyman (1916-1959), som illustrerade Astrid Lindgrens första böcker om Pippi och boken ”Alla vi barn från Bullerbyn” kommer nämligen från Vejen där hon föddes och växte upp. Som tjugoåring började hon sin utbildning till illustratör på Konstakademin i Köpenhamn och några år senare gifte hon sig med den svenske konstnärseleven Arne Nyman som hon träffat på akademin.

Pippi och Herr Nilsson i ”Pippi Långstrump i Söderhavet” tecknad av Ingrid Nyman

Ingrid Vang och Arne Nyman fick en son tillsammans men äktenskapet sprack efter ett par år och Ingrid Vang Nyman flyttade till Stockholm med sonen. Hon fick förlagskontakt och betraktades som en skicklig, närmast genial illustratör och har gjort illustrationer till så mycket mer men förknippas ändå mest med Pippi.

Pigg hundraåring

Oftast har det varit de lokala konstföreningarna på landsbygden i Danmark som tagit initiativ till upprättandet av ett konstmuseum. Många gånger har man börjat med att samla konst, göra inköp och få donationer från samlare och privatpersoner för att så småningom lyckas skaffa lokaler till konstsamlingen. Det gäller även Vejen konstmuseum. 1905 togs initiativet till ett konstmuseum i Vejen och 1924 kunde man inviga de första lokalerna till samlingen av konst. Sedan har lokalerna byggts om och byggts på i olika omgångar och som sagt nu senast med en tanke på museets hundraårsjubileum i år.

Alla samlingar på danska konstmuseer har sin egen profil. Vejen konstmuseum har till exempel sin profil förknippad med symbolistisk konst, jugend och Art Nouveau från förra sekelskiftet. Vejens egen store skulptör, Niels Hansen Jacobsen (1861-1941) har också betytt mycket för museets särprägel, inte minst för ”Troldspringvandet” , den mycket speciella fontänskulptur från 1897 som står framför museet. Skulpturen, vars hela titel är ”Trold der lukter Kristenblod” och ansågs mycket provocerande på sin tid, har sin egen intressanta historia som jag återkommer till i en senare blogg. Skulpturen är i brons och finns gjuten i tre exemplar varav exemplaret i Vejen kom på plats 1923.

Keramik, möbeldesign och arkitektur

Niels Hansen Jacobsens ateljé plockades ner och byggdes upp igen sten för sten i direkt anslutning till museet där han fortsatte att arbeta fram till sin död. Större delen av hans konstnärliga kvarlåtenskap skänktes till museet liksom hans stora samling av andra konstnärers skulpturer i keramik. Keramik av dagens framstående danska keramiker har också en plats på museet i utställningar och i samlingen.

Vejen var även känd för sin möbelindustri, Søren Willadsens Møbelfabrik som samarbetade med flera av Danmarks världsberömda möbelarkitekter som Finn Juhl (1912-1989) och Illum Wikkelsø (1929-1999). Just nu, hösten 1924 och fram till 27 april nästa år visas en stor utställning med designade möbler från Søren Willadsens enastående produktion på Vejens konstmuseum.

Konstmuseet i Vejen är till stora delar ett nytt konstmuseum men arkitekten, Steffen Søndergard, har lyckats att både modernisera designen och behålla karaktären av det gamla museet. Fyrtio miljoner danska kronor kostade bygget och det finansierades med hjälp av kommunala medel och privata medel från A.P. Møller och Hustru Chastine Mc-Kinney Mærsk Møllers Fond til almene Formaal.

Ruin och porslin

Från Vejen tar vi E20an tillbaka mot Kolding, en snabb sträcka på tjugpofyra kilometer. Vi kan börja med den mäktiga, gamla gränsfästningen Koldinghus med sin många olika samlingar av historiska händelser och kultur- och stilhistoria. Som permanent utställning fram till 2030 visas världens bäst bevarade servissamling från sjuttonhundralet, den vackra Flora Danica-servisen från Den Kongelige Danske Porcelænsfabrik.

Koldinghus är sevärt av många anledningar, inte minst på grund av dess historia som förebild som romantisk ruin. Det var naturligtvis inte så romantiskt när borgen brann, senvintern 1808 men efter bara några år började den dyka upp i konstnärernas skissböcker och målningar och så småningom även i diverse litterära sammanhang. Koldinghus borgruin kom att stå som en bild och symbol för den romantiska stilriktning inom konst och litteratur som var förhärskande vid den här tiden.

Även här finns det en intressant anknytning till Sverige. Den man som några år efter branden på Koldinghus kom att väljas till försvarare av det svenska riket, Jean-Babtiste Bernadotte, var vid brandtillfället kommendant på Koldinghus och högste befälhavare för den trettiotusen man stora armé av spanjorer och fransmän vars uppgift var att tillsammans med danska styrkor återta Skåne, Blekinge och Halland från Sverige.

Fälttåget, som var en strategisk del i brytandet av kontinentalblockaden under napoleonkrigen, slutade i fiasko när spanjorerna gjorde uppror, vände sig mot fransmännen och ”fick skjuts” hem till Spanien av den engelska flottan.

Borgens hängande väggar

Så småningom började man reparera och bygga upp Koldinghus igen men en hel del av ruinerna återstod när man bestämde sig för att bevara resterna av ruinen och istället låta dem ingå i återställandet av sydflygeln. Arkitektparet Inger (f. 1926) och Johannes Exner (1926-2015) hittade en genial lösning där man istället för att bygga väggar, våningsplan och takstolar vilande direkt på ruinerna, byggde inre pelare i limträ stående på betonggjutna socklar i källarplanet och med takstolar på toppen varifrån lätta ytterväggar i trä hängdes ner över och i anslutning till ruinerna.

Man har då slopat våningsplanen och fått en vacker sal i trä och sten som sträcker sig hela vägen upp till de om gotiska katedralbågar påminnande takstolskonstruktionerna. Salen utnyttjas sedan dess för stora nationella och internationella utställningar. Koldinghus tilldelades Europa Nostra- priset 1993 för restaureringen av den gamla kungaborgen. Planerna på en fullständig återuppbyggnad hade då funnits sedan hundrafemtio år tillbaka. Nu är återuppbyggnaden klar och ruinerna finns kvar.

”Running wall”

Sex kilometer österut från Koldinghus och strax ovanför Kolding Fjord ligger konstmuseet Trapholt, invigt 1988 och senare utbyggt med en sal för möbeldesign och en sal för tillfälliga utställningar. Museets olika salar och rum är grupperade utefter en mur som slingrar sig från bortre gränsen för parkeringen till suterrängplanet närmast fjorden. Grundformen är inspirerad av Christos berömda verk ”Running Fence” i Californien och det var arkitekterna Boje Lundgaard (1943-2004) och Bente Aude (f. 1947) som tillsammans med landskapsarkitekten Svend Kierkegaard (f. 1944) vann tävlingen om det nya konstmuseet. Marken som museet ligger på och den stora villa som utgör administrationsdelen skänktes till kommunen av det danska tandläkarparet Gustav och Helene Lind till nytta och glädje för kommunens invånare.

Richard Mortensen (1910-1993) är ett av de större namnen i den moderna danska konsthistorien. I ett unikt samarbete mellan Richard Mortensen och husets arkitekter designades ett särskild rum för Mortensons målningar. Grunden till Trapholts konstsamling skänktes till museet av Koldings konstförening och består av verk av bland andra Skagenmålarna, Franciska Clausen och Asger Jorn med flera andra ”cobramålare”.

Trapholt är ett av de konstmuseer i Danmark som rymmer såväl konst som konsthantverk och design. Man har bland annat en stor möbelsamling med verk av några av Danmarks många världsberömda möbelarkitekter som till exempel Nana Ditzel (1923-2005), Verner Panton (1926-1998) och Finn Juhl och Hans Wegner (1914-2007). Den senare såg vi ju nyss i grannmuseet i Vejen. Bland keramikerna på Trapholt finns verk av till exempel Axel Salto (1889-1961), Erik Nyholm (1911-1990) och Bodil Manz. (f. 1943)

Samlingarna har byggts på under åren med senare namn som Per Kirkeby (1938-2018) , Björn Nørgaard (f.1947), Peter Bonde (f. 1958) och Erik Frandsen (f. 1957). Med utställningen ”Trapholt Collect” redovisas i januari varje år förra årets inköp till museet.

Det tar trettio minuter att köra på motorvägen till nästa konstmuseum, oavsett om man kör 45:an norrut eller 20:an österut. Men vi kör först norrut för att återvända österut över Lilla Bältbron senare. Norröver ligger region SydDanmarks regionhuvudstad Vejle med runt hundratusen invånare, en stad något större än Kolding.

Från rikets mittpunkt

För turisten är kanske Vejletrakten mest känd som det danska kungarikets stamort med anfadern ”Gorm den gamle” och hans son Harald Blåtand (911-985) begravda i terrängen i Jelling ovan- och innanför Vejle. De så kallade ”Jellingemonumenten” med kyrka, runstenar och gravhögar anses vara första beviset för när folk i Skandinavien gick över från asatro till kristendom några årtionden före det första millenieskiftet. Första gången också där Danmark nämns i skriftlig källa på den runsten som Harald Blåtand lät sätta upp till föräldrarnas minne och till minne av Haralds enande och kristnande av landet.

Grunden till Vejle konstmuseum lades på 1890-talet då ett antal privatpersoner gick samman och skapade en fond för inköp av konst till ett önskat konstmuseum. De första permanenta lokalerna donerades av en privatperson 1924 och en utvidgning skedde 1933 i samband med att kommunen lade till ett bibliotek.

Sedan 2007 består Vejle konstmuseum av tre sammanlänkade byggnader med en då uppförd större hallbyggnad ritad av Kim Utzon (f. 1957). Kim Utzon är känd i Sverige för kulturhuset Dunkers i Helsingborg och Skellefteå kulturhus.

Utzon-salen används för större tema-, grupp- eller separatutställningar som stannar tillfälligt men under en längre period. Samlingarna bygger ursprungligen på äldre grafik och teckningar med bland annat verk av Rembrandt och Albrecht Dürer. Museet har Danmarks näst största samling av grafik, vilken då också innefattar modern grafik som köps in löpande under åren.

Cobra på Vejle

En annan viktig del i museets samlingar är ”Wörzners samling” som består av dansk målarkonst från trettio- och fyrtiotalen med framför allt målningar av de så kallade ”cobra-konstnärerne” som Asger Jorn, Carl-Henning Pedersen, Henry Heerup och Ejler Bille med flera. Denna samling får en permanent plats på museet från och med i år 2024. I övrigt har museet specialiserat sig på landskaps- och porträttkonst från arton- och nittonhundratalen.

Målningar från paret Wørzners stora konstsamling som nu hänger på väggarna på Vejles konstmuseum. De fem målningarna till vänster är gjorda av islänningen Svavar Gudnason (1909-1988) och målningen längst till höger av den danske cobrakonstnären Egill Jacobsen.

Konstmuseet i Vejle vill också gärna framhäva intresset för det skulpturala. En av dessa skulpturer kan man knappast undgå att se när man tittar ut över Vejlefjorden nedanför museet. Mitt ute i vattnet och med en brygga till skapelsen står det tjugoåtta meter höga ”Fjordenhus” och lockar till besök. Med fyra sammanbyggda cylindrar står den som en variant på Frihetsgudinnan där man kan gå in i byggnadskonstverket och beskåda fjorden, vattnet och staden från inglasade valvbågar i olika plan och från olika vinklar. Ett märkligt och mäktigt monumentalkonstverk signerat av den allestädes närvarande Olafur Eliasson.

SydDanmarks regionhuvudstad Vejle gränsar till MidtJylland. Från Vejle passar det bra att köra vidare norrut på 45:an för att beskåda ett konstmuseum i Horsens som jag lämnade därhän i en föregående blogg om konsten i MidtJylland eftersom jag råkade vara på Jyllands motsatta västliga sida och drog söderut istället. Men Horsens ligger vid den östra kusten trettio kilometer norr om Vejle och passeras när man kör vidare mot Århus.

Kultur, ”krimi” och medeltid

Horsens är en industristad med drygt sextiotusen invånare. Landets enda industrimuseum finns i Horsens. Men det är också en mycket aktiv kultur- och festivalstad med bland annat Europas största medeltidsmarknad i augusti och den mycket populära ”Krimimessen”, kriminalfestivalen med kriminalhistorier och besök av kända deckarförfattare på våren. Horsens är också känd för sina många arrangemang med världsartister som uppträtt i Horsens, till exempel Madonna, Paul McCartney, Rolling Stones, Bob Dylan, Elton John med flera. Horsens Nya Teater står för ett par hundra kulturaktiviteter om året.

Ovanpå allt detta finns här också Horsens relativt nya konstmuseum som i år (2024) firar fyrtioårsjubileum. Museet är ett modernt danskt konstmuseum även om det delvis ligger i en äldre herrgårdsliknande byggnad. Men samlingarna handlar om modern, experimentell dansk konst från åttiotalet och framåt med verk av till exempel Erik A Frandsen (f. 1957), Michael Kvium (f. 1955), Nina Sten-Knudsen (f. 1957), Bjørn Nørgaard (f. 1947) och Christian Lemmertz (f. 1959).

För det senaste

I stället för att fylla samlingarna med enstaka verk av många konstnärer köper man flera verk av ett mindre antal, väl valda konstnärer som svarar mot målsättningen att vara ett museum för det senaste i konsten. Däremot har man gjort några enstaka inköp av utländska konstnärer för kontextens skull. Överraskad hittade jag här en större målning av svensken Ola Billgren (1940-2001). Överraskad eftersom det var första (och kanske sista?) gången som jag såg verk av en svensk konstnär på ett danskt konstmuseum.

Michael Kvium är en av de konstnärer som Horsens Konstmuseum satsat på

Museets herrgårdsbyggnad med sin tillbyggda moderna flygel ligger pampigt på toppen av den populära Caroline Amalia Lund-parken flankerad av stora, i Danmark väl kända skulpturer av Bjørn Nørgaard och Christian Lemmertz, bland annat Nørgaards ”Menneskemuren” som konstnären skapade i USA och som gjorde en omfattande museitour där innan den med hjälp av privata fondpengar fick sin plats framför Horsens konstmuseum.

Solens gång i en grusgrop

Från Horsens vänder vi tillbaka söderut mot Lilla Bälten och Fyn i regionen SydDanmark. Innan vi kommer så långt kan vi välja att köra av i Vejle och ta en mindre väg i sydvästlig riktning till ”Tørskinds Grusgrav” utanför Egtved för att titta på en skulpturpark med nio stycken monumentalverk av Danmarks mest kände skulptör, Robert Jacobsen (1912-1993) och dennes elev, fransmannen Jean Clareboudt (1944-1997).

Skulpturerna är utplacerade i terrängen enligt ett genomtänkt mönster på temat ”solens gång över himlen under loppet av en dag”. Det är riktigt ”tunga” skulpturer i betong, järn, sten och trä – den tyngsta väger etthundrasextiofyra ton. Tycho Brahe har fått ge namn åt två av Robert Jacobsens skulpturer. Den världsberömde astronomen bodde periodvis hos sin bror Knud på Engelsholms slott som ligger i närheten. 

Skulpturparken i Vejle Ådal, som området kallas, invigdes kungligt sommaren 1991. Det hade då tagit fem år att bygga detta utomhusmuseum och bekostats av fler än sextio olika bidragsgivare, fonder, lokala företag, privatpersoner, stiftelser och publika budgetar. Det är bara att ta sig dit, ingen entréavgift och öppet alla dagar året runt. Det finns en utmärkt guide till skulpturparken.

Keramik i underjorden

Från ”Tørskinds Grusgrav” till Lilla Bältbron är det en dryg halvtimmes körning. Om man då tar den gamla bältbron till Middelfart på fynsidan kan man komma direkt till Danmarks keramikmuseum ”Clay” på Kongebrovejen.

Det nya keramikmuseet är fortfarande inrymt i det gamla Grimmerhus men nu också nergrävt med nya stora lokaler i backen ner mot sundet och med stora fönster mot Lilla Bält. Bara för ett par år sedan utbyggdes museet med ytterligare lokaler för utställningsverksamheten.

Keramikmuseet ”Clay” är det enda museet i sitt slag i Norden med dels en större samling med verk av nutida studiokeramiker, dels en mycket omfattande historisk samling av äldre keramik och porslin från Royal Copenhagen. Tusentals verk av de femtiofemtusen föremålen från den historiska samlingen exponeras på museets ”Skatkammer”.

”Clay Today”

Det var en sammanslutning av några danska keramiker som kallade sig ”Clay Today” som tog initiativet till ett museum för keramik i början av nittiotalet och som redan efter några år kunde öppna portarna till museet i en större, helröd artonhundratalsvilla i Middelfart. Det originella med det här museet är att det inte byggde på en tillgänglig samling som söker sitt hus utan att det började med tomma lokaler.

Den nya ”Clay”-salen under jord med utsikt mot Lilla Bält. Bilden är från en stor utställning 1919 med keramik av Jais Nielsen (1885-1961)

Men initiativtagarna med keramikern Peter Tybjerg (f. 1944) i spetsen byggde snabbt upp en samling av modern studiokeramik med egna verk, lån och donationer och här hittar man nu verk av de flesta av Danmarks elit på området men också verk av den internationella keramikeliten. Den nutida danska keramiken har en stark ställning internationellt, liksom det traditionsrika Royal Copenhagen.

Man kan räkna till fyra museer för konst och konsthantverk på Fyn, ”Clay”, Faaborg Museum, Kunstmuseum Brandts och Johannes Larsen museet. Från ”Clay” i Middelfart till Fåborg på södra Fyn är det cirka en timmes körning oavsett om man kör utefter Lilla Bält eller över Odense. Kommer man från sydligaste Jylland kan man med fördel ta färjan över från Als till Fåborg.

”Fynboerne” och Fåborg

Konstmuseet i Fåborg skapades i samarbete mellan några konstnärer och en fabrikör i Faaborg, Mads Rasmussen (1856-1916) vilken senare stod som mecenat för inköp av konst och bygget av museet. Museet, som invigdes 1915, var ritat av en då okänd, ung arkitekt vid namn Carl Petersen (1874-1923).

Den unge arkitektens museibyggnad i Fåborg ses idag som ett mästerverk i nyklassicistisk stil där allt, lokaler, färg, material, ljusinsläpp, möbler, väggmålningar och samlingar förenas i ett allkonstverk.

Grunden till samlingarna består av målningar och akvareller av de så kallade ”Fynboerne”, konstnärer från huvudsakligen Fåborg som efter utbildning på akademin i Köpenhamn flyttade tillbaka till Fyn för att skildra livet på landet. ”Fynboerne” blev en av Danmarks mer profilerade konstnärskolonier och finns representerade lite varstans i Danmark men framförallt på museerna på Fyn.

Johannes Larsen (1867-1961), Fritz Syberg (1862-1939), Peter Hansen (1868-1928) och Anna Syberg (1870-1914) utgör kärnan i denna fynska konstnärskoloni som existerade samtidigt med den berömda Skagen-kolonin.

Stora målningen av Johannes Larsen, skulpturen av Kai Nielsen

Från och med i år (2024) får Fåborgs konstmuseum tillgång till Peter Hansens ateljé som kommer att erbjudas nyutbildade konstnärer, arkitekter och designers som tillfällig bostad och ateljé.

Skulptören Kai Nielsen (1882-1914) sätter också sin prägel på konstmuseet i Fåborg, inte minst med sitt porträtt i imposant helfigur av mecenaten och museets upphovsman Mads Rasmussen i en koboltblå kupolhall vid entrén. Kai Nielsens skulpturer, ofta med ämnen i en blandning av grekisk och nordisk mytologi, brukar annars dyka upp lite varstans i parker och på torg i Danmark.

”Brandts” för hela historien

Kai Nielsen finns tillsammans med ”Fynboerne” Johannes Larsen och Fritz Syberg på Konstmuseum Brandts ( delvis före detta Fyns konstmuseum) i Odense . Man får se dessa ”inhemska” konstnärer i ett sammanhang där ”Fynboerne” representerar den vitalistiska konsten under perioden 1900-1930. Detta sagt med tanke på att Brandts konsthall, som efter sammanslagningen med Fyns konstmuseum blev ett konstmuseum för hela den danska konsthistorien från akademistarten i mitten av sjuttonhundratalet fram till idag med alla de epoker och olika ismer som funnits på vägen.

Så här hängde Wilhelm Bjerke Petersens målningar på Fyns konstmseum i Odense innan hela konstmuseet stängdes och samlingarna flyttades över till det nya museet ”Brandts” i Odense

Danska konstnärer har ofta funnit en hemvist i någon av de sammanslutningar som värnar om och utvecklar modernismens bildideer och som traditionsenligt gör utställningar tillsammans. Det gäller till exempel konstnärssgrupperingarna ”Linjen I” och ”Linjen II” där den första samlar sig kring den abstrakta konsten och den andra kring den konkreta konsten. Abstraktion och symbolism i ”Linjen I” med konstnärer som Wilhelm Bjerke Petersen (1909-1957) och Richard Mortensen (1910-1993) och färger, geometri och konkret konst i ”Linjen II” med bland andra Preben Hornung (1919-1989) och Sonja Ferlov Mancoba (1911-1984).

En specialitet för gamla Fyns konstmuseum var just abstrakt och konkret konst som nu alltså finns att se på Brandts tillsammans med vad man nu exponerar av sin sjutusen verk stora samling dansk konst. Utöver detta finns det även en stor internationell samling av elvatusen fotografier från det fotografiska museet i Odense.

Med de utvidgade lokaler som Konstmuseum Brandts nu disponerar finns det också utrymme för den livaktiga utställningsverksamhet som konsthallsdelen av Brandts bedriver sedan tidigare. Aktuella utställningar just nu är ”Nål & Tråd – handarbete i konsten” (till 23/2 2025), ”Love, Lust & Freedom” (till 5/1 2025) och ”Lundstrøms Evighedsblå” (till 30/3 2025) Efter den senaste om- och utbyggnaden av Brandts gamla lokaler och efter flytten från Fyns konstmuseum till Brandts finns nu allt samlat på en och samma adress, Amfipladsen 7 centralt i Odense.

På Møllebakken

”Fynboerne” förföljer oss över hela ön. Nästa konstmuseibesök äger rum på en plats, en medeltida stad med smala gränder, pittoreska hus och ett vikingaskepp, liggandes på nordöstra hörnet av Fyn – Kerteminde – där Johannes Larsen dyker upp med eget museum. Inte så konstigt, egentligen, eftersom Johannes Larsen var född och uppvuxen just här.

Konstsamlingen efter Johannes Larsen och konstnärskollegan och hustrun Alhed Larsen finns i deras hem på Møllebacken tillsammans med verk av de andra fynmålarna som Fritz och Anna Syberg och Christine (1876-1960) och Sigurd Swane (1879-1973).

Larsen-hemmet från 1901 bildar stommen i ett mindre museumskomplex på gården där konstnärsparet Larsen redan från början tänkt sig en kulturell samlingsplats för kollegorna på Fyn med gästhus, många gästbäddar och en stor ateljé för gemensamma aktiviteter. ”Fynboerne” är desamma här som i Fåborg och Odense – de tre konstnärsparen Larsen, Syberg och Swane men på Johannes Larsen-museet tillkommer ett femtiotal namn som räknas in i konstnärskolonin på Kerteminde.

Johannes Larsen museet i Kerteminde på Fyns nordöstra hörn har med åren blivit ett huskomplex med flera äldre och nyare byggnader. Ovan syns två av flyglarna och i föregående bild syns entrén till museet. Byggnaden till höger om entrén var konstnärsparet Johannes och Alhed Larsens bostad och entrébygnaden byggdes till för att ta emot alla konstnärsvännerna och medlemmarna i konstnärskolonin ”Fynboerne” som bildades på Fyn.

På museet visas den fasta samlingen i bostaden, ateljén och i en fristående byggnad och de tillfälliga utställningarna i den så kallade ”Vingen”. Från kaffehuset med sin rymliga terass i öster har man fri utsikt mot havet och Storebælt. Johannes Larsen-museet upplevs som ett mindre Louisiana i familjär tappning.

Konstens rum i Danmark

Vill du läsa fler av mina bloggar om konstmuseer, kultur och lite historia i Danmark kan du skrolla vidare i kategorierna ”Konstens rum i Danmark” och ”Danmark”.

Tack fört att du läser Pictor’s blog!

©Lars G Fällman

Ett svar till ”Från rikets mitt – Konstens rum i Danmark V”

  1. Kitt för gemenskap – Konstens rum i Danmark IV | Pictor's blog

    […] ← Mellan fjordarna – Konstens rum i Danmark III Från rikets mitt – Konstens rum i Danmark V → […]

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Danmark, Konst, Konstens rum i Danmark, Konsthantverk, Konsthistoria, Konstmuseer, Offentliga verk | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Kitt för gemenskap – Konstens rum i Danmark IV

Publicerat den 2024/12/05 av Lars Gunnar Fällman

SydDanmark börjar där Ringkøbing fjord på västkusten slutar. På östra sidan börjar SydDanmark vid Vejle fjord norr om Lilla Bälten men också längre österut på Fyns Hoved på nordöstra spetsen av Fyn. Sydgränsen av region SydDanmark går sedan strax söder om Tønder och norr om tyska Flensburg.

Det finns en smal landremsa mellan Nordsjön och Ringkøbing Fjord och på denna smala landremsa går det en fullt farbar väg. Om man har varit ända ute vid strandkanten i Søndervig och till exempel tittat på den fantastiska ”sandskulpturfestivalen” där, kan man med fördel ta den spektakulära vägen söderut mellan fjorden och havet för att den vägen börja utforska konsten i södra delen av ett konsttokigt Danmark.

Mästerverk i sanden

Man kan låta vägen gå direkt från de imponerande sandskulpturerna i Rørvig till ett mäktigt och stort konstverk som ligger nergrävt i sanddynerna norr om hamnstaden Esbjerg. Det är arkitekterna BIGs (Bjarke Ingels Group) mästerverk ”Tirpitz”, ett provinsmuseum ägnat åt traktens dramatiska historia och placerat i anslutning till en nergrävd trevånings betongbunker som ingick i nazitysklands så kallade Atlantvall under andra världskriget.

Istället för att spränga bort spåren av den tyska ockupationen under Andra Världskriget har man valt att inkorporera ”Atlantvallen” med ett genialt provinsmuseum ritat av arkitektfirman BIG.
Bilden (något beskuren här) är tagen av fotograf Rasmus Bendix för Vardemuseerna

Ser man museet uppifrån är det som att man skurit ett kors i den gräsbevuxna sandmarken, lyft de fyra flikarna från mitten av korset och sedan pillat in fyra huskroppar under flikarna och lagt tillbaka flikarna med jord, sand och gräs ovanpå. Men inte hela vägen ner utan lämnat öppna, smala rännor mellan flikarna. Uppifrån ser man bara dessa rännor men väl nere på marken kan man röra sig i de smala rännorna mellan väggar som visar sig bestå av triangelformade glaspartier med sin högsta höjd i mitten av hela härligheten. De fyra huskropparna hänger sedan samman i ett gemensamt plan under de öppna gångarna.

Med en underjordisk gång tar man sig in i Tirpitzbunkern som med sin välvda kupol på taket och tre golvlösa våningsplan kan upplevas som ett Panteon men med krigiska ekon från en svår tid i Danmark. I de övriga museidelarna kan man uppleva en hel sal, fantasifullt exponerande bärnsten, ”havets guld”, i skulptur och montrar, en annan sal med minnen och personliga historier från tiden för ockupationen och en tredje sal som med dramatiska filmsekvenser i storformat på väggarna berättar platsens långa historia. Här finns också utrymme för tillfälliga utställningar.

Dubbla våningsplan under sanddynerna där det bjuds på överraskande upplevelser.

Bilden (något beskuren) är tagen av fotograf Rasmus Hjortshøj för BIG Blaavand

Hela konceptet är genialt, arkitekturen och sättet på vilket man har tagit tillvara platsens, historiens och ortsbornas berättelser. Hamnar man som turist i de här trakterna är det ett måste att besöka ”Tirpitz” i Blåvand på udden strax norr om Esbjerg.

Kulturfenomen mitt ute på åkern

”Tirpitz” ligger nära Esbjerg men i Varde kommun och i Varde kommun ligger Vestjyllands konstmuseum. Konstmuseet ligger dock inte i kommunhuvudstaden Varde med sina femtiotusen invånare utan i det lilla stationssamhället Tistrup på femtonhundra invånare. I ett land där det inte är många kilometer mellan tätorterna ska man inte bli förvånad när det storstadsfenomen som konstmuseer utgör plötsligt visar sig för kulturturisten praktiskt taget mitt ute på åkern.

”Janus” eller ”Janusbygningen” som Vestjyllands konstmuseum också kallas för som en beteckning för museets dubbla funktion av bakåtblickande och framåtsyftande verksamheter, har dels sina samlingar men också en mycket aktiv utställningsverksamhet. Samlingarna präglas av verk inom de realistiska, surrealistiska och naivistiska fälten men också med det konkretistiska uttrycket och för alla med en bakre gräns i femtiotalets konst. ”Janus” är känd i landet för sin årliga, jurybedömda sommarutställning och i trakten för sin västjylländska samlingsutställning.

Verksamheten vid föregångaren till ”Janus” startade i början av sjuttiotalet på privat initiativ och är ett mycket gott exempel hur all denna konstnärliga miljö som är så levande och närvarande i det danska samhället har vuxit fram under nittonhundratalet. Mycket av andan har sitt ursprung i artonhundratalets borgerliga samhälle men det mesta som syns idag är inte rester från förr utan nyskapande, genuint och engagerat och berör en stor del av befolkningen i städer och på landsbygden.

Ett kitt för gemenskap och värde

De flesta konstmuseer och utställningshallar jag besökt i Danmark har initierats av olika sorters konstsällskap, privatpersoner, konstnärer, företagare och stiftelser. Driften har skett med hjälp av medel från fonder, insamlingar, privata stiftelser och ibland med offentliga tillskott. Har verksamheterna visat sig livskraftiga har man så småningom också kunnat få tillgång till regionala och statliga kulturpengar. Men det är nästan alltid ett engagerat civilsamhälle som initierat och gett kraft åt det kulturella rummet i såväl bildlig som bokstavlig bemärkelse. I Danmark har det kulturella rummet blivit ett kitt för gemenskap, värde och meningsfullhet.

Från Vestjyllands konstmuseum i Tistrup är det 30 kilometer söderut till konstmuseet i Esbjerg. Det är en byggnad som har en viss särprägel men ändå är ett exempel på tidstypiskt sextiotal med futuristiska inslag, ritat av arkitekterna Jytte och Ove Tapdrup. Esbjergs konstmuseiverksamhet startade i början nittonhundratalet och fick sina första lokaler i stadens bibliotek på tjugotalet. Sedan nittiotalet delar konstmuseet entré med det nya ”Musikhuset” och utgör nu en del av det gemensamma kulturhuset i Esbjerg.

Entrén till konstmuseet i Esbjerg är gemensam med Musikhuset (Performing Arts Center) som skymtar till vänster och tiillkom vid bygget av konserthuset på nittiotalet.

Liksom andra konstmuseer i Danmark delas verksamheten mellan visning av samlingarna och utställningsaktiviteter. I Esbjerg visas en stor del av samlingen i ett magasin med ett stort antal utdragbara väggar som besökaren själv kan gå och dra i och utforska.

Konstmuseet köpte tidigt målningar av de så kallade pionjärerna i dansk modern konst som till exempel Vilhelm Lundstrøm (1869-1940), Edvard Weie (1879-1943) och Harald Giersing (1881-1927)och har därefter velat ligga i framkanten vid utställningar och inköp av nutidskonst, såväl dansk som internationell. En av Danmarks mest omtalade nutidskonstnärer, Olafur Eliasson (f. 1947 ) är till exempel representerad med ett par uppmärksammade ljusintallationer. Esbjergs konstmuseum har också ambitionen att koppla samman konst med vetenskap och konst med skapande experiment och nya sätt se på konst.

Från yngst till äldst

Med mer än hundratusen invånare är Esbjerg Danmarks femte största stad. Den kallas för ”porten mot väster” och är landets största utskeppningshamn mot Nordsjön. Staden är en sentida skapelse och anlades efter den bittra förlusten av Altona vid floden Elbes utlopp i samband med kriget mot Preussen i mitten artonhundratalet.

Med anledning av Esbjergs hundraårsjubileum 1994 beställdes en nio meter hög skulptur av den välkände danske konstnären Svend Wiig Hansen (1922-1997) att placeras vid stranden nära Esbjergs Fiskeri- och Sjöfartsmuseum. Sedan året därpå sitter nu fyra stora, vita gestalter och stirrar ut över havet, i folkmun kallad ”De fire hvide mænd” och officiellt ” Mennesket ved Havet”. Skulpturen symboliserar inte väntan och oro såsom Ivar Johnssons ”Sjömanshustrun” på sin höga pelare vid Sjöfartsmuseet i Göteborg gör, utan den rena människan före syndafallet i sitt möte med naturen.

Från Danmarks yngsta stad till Danmarks äldsta stad är det mer än tolvhundra år som skiljer men mindre än fyrtio minuter vägledes. Ribe är kanske mest känd för sin stora, vackra domkyrka i romansk stil, det tillhörande femtio meter höga tegeltornet, den gamla stadens gränder och korsvirkeshus och sitt vikingamusum. ”Ripa marknad” var Nordens viktigaste marknad under sjuhundratalet.

Guldgruva i praktvilla

I den drygt åttatusen invånare stora staden Ribe finns det också ett konstmuseum (förstås!) obetydligt äldre dock än Esbjergs konstmuseum men mer inriktat på äldre perioder i den danska konsthistorien, från sjuttonhundrafemtio till nittonhundrafemtio. Samlingarna är kända för att rymma några av dansk konsthistorias mest exponerade verk som till exempel Michael Anchers ”En Barnedaab” (1883-1888), Nikolai Abildgaards ”Jupiter vejer menneskenes skæbne” (1793) och L.A. Rings ”Stygt vejr” (1908). Ribes samlingar är en guldgruva för den som intresserar sig för dansk konst före nittonhundrafemtio.

Museet med sina samlingar och aktuella utställningar är inrymt i en praktvilla som uppfördes 1864 i den populära Rosenborgsstilen, en dansk variant på renässansarkitektur så som den utformades under Christian IVs tid på Rosenborgs slott i Köpenhamn. Konstmuseet är ett av Danmarks äldsta konstmuseer och öppnades 1891 i den Giørtzka praktvillan centralt i Ribe och är kvar där sedan dess. Initiativet togs av konstföreningen i staden och driften sköttes av styrelsen för konstföreningen ända fram till 1988. Driften bekostas nu med offentliga medel men inköp till samlingarna, utställningar och forskning bekostas av privata fonder.

I målningen ”En barnedaab” av Michael Ancher syns några av de namnkunniga personerna från konstnärskolonin på Skagen: Michael Ancher (1849-1927) själv längst till vänster, Anna Ancher (1859-1935) i gul klänning med deras barn Helga i famnen, konstnärskollegan P.S. Krøyer (1851-1909) och Annas bror John Brøndum bakom Anna och i brun klänning den engelska målarinnan Marianne Stokes (1855-1927) Mannen intill Michael är en modell som Anna och Michael anlitade ofta och som kallades Hr Mariager. (bilden något beskuren)

Ribe konstmusei samlingar består nästan uteslutande av Dansk konst, numera också nyare dansk konst. I princip nästan alla andra konstmuseer i Danmark svämmar över av dansk konst. Inget konstigt i det egentligen, i synnerhet som det har skapats så mycket bra och intressant konst under ett par århundraden i Danmark. Men vad just Ribe anbelangar så är det från början ett klart uttalat mål att samlingarna skall bestå enbart av dansk konst och det skall man se som ett sätt att stärka känslan för den danska nationen. Vid tiden för starten av konstmuseet låg Ribe nämligen i Tyskland. Man hade förlorat Sønderjylland till preussarna ett par årtionden tidigare och det skulle dröja till 1920 innan man fick tillbaka den delen av Danmark.

Nordiskt och konceptuellt

Gränsen till Tyskland ligger sedan dess femtio kilometer söderut från Ribe och strax norr om gränsen hittar vi ytterligare ett danskt konstmuseum, Tønders konstmuseum. Här vidgas de mentala gränserna till att omfatta nordeuropeisk och nordisk konst. Det gäller samlingarna såväl som utställningarna. Samtidigt minskar tidsperspektivet till att begränsa sig till konst från nitton-och tvåhundratalen. Särutställningarna håller sig till nutid och gärna de senaste tendenserna.

Det nya konstmuseet (fr. 1999) består av två parallella salar med mycket överljus och högt i tak. Via en rotunda är salarna sammankopplade med en äldre byggnad med kulturhistoriska samlingar och det gamla vattentornet och pumphuset med föreläsningssal. Bilden har jag tagit från vattentornet.

Utställningsverksamheten bedrivs i nya byggnader, bara tjugofem år gamla med två stora, parallella salar med mycket överljus samt i ett antal mindre ateljérum. Dessutom har man lagt dessa byggnader intill det gamla vattentornet som del av komplexet och som, ingående i samlingarna, fyllts med olika designade stolar av den riksbekante tønderarkitekten Hans J Wegner (1914-2007). Att visa den ljusa, blonda nordiska designen ingår även som del i en i övrigt särpräglad utställningsverksamhet med till exempel konceptuell konst.

Knypplad rikedom

Från konstmuseet i Tønder tar det bara en kvart att köra på småvägar till ett av gamla Sønderjyllands och norra Tysklands mest besökta konstmuseer, Noldemuseet i Seebüll. Det är naturligtvis dumt att missa när man är så nära men i just den här textens sammanhang tänker jag att vi stannar en stund till i Tønder innan vi vänder norrut. Så återkommer jag vid ett annat tillfälle till Nolde.

Tønder är en medeltidsstad med idag drygt sjutusen invånare och dess historia är egentligen mera frisisk än dansk med kultur- och handelsutbyte med orter utefter södra nordsjökusten och engelska ostkusten. Från slutet av sextonhundratalet och under hela sjuttonhundratalet gjorde handeln över Nordsjön Tønder till en välbärgad stad. Grunden för rikedomen stod skickliga knypplorskor och guld- och silversmederna för. Rikedomen från denna tid avspeglar sig i påkostade byggnadsdetaljer som i till exempel bostädernas ovanligt vackra entrédörrar.

Kunstmuseet i Tønder förväxlas ibland med Sønderjyllands konstmuseum. I själva verket är det ett nytt och ett äldre namn på samma museum. Den gamla staden Tønder i sig kunde man gott kalla för konstmuseum med alla de rikt utsmyckade dörrpartier som man stöter på vid en rundvandring i centrum.

Danmark är smalt nere vid fotändan och det är bara knappt femtio kilometer från västkust till ostkust, från Hvadehavet till Aabenraa fjord. I staden med samma namn som fjorden hittar vi nästa konstmuseum inrymt i ett gammalt medeltida slott, stilenligt omgivet av vallgrav med brygga. Med Konstmuseet Brundlund slott, ”Det lille slot med den store kunsten” återkommer vi till den nationella, för att inte säga den provinsiella nivån med samlingar som bygger på sønderjysk konst med början från slutet av sjuttonhundratalet till dagens separatutställningar med lokala konstnärer.

Provinsiellt kan vara stort

Lokalt kan förstås också vara stort. I Brundlunds slotts samlingar är man särskilt stolta över verk av två av Danmarks mest framträdande konstnärsprofiler, C W Eckersberg (1783-1853) och Franciska Clausen (1899-1986) C W Eckersberg, som har kallats ”den danska målarkonstens fader”, är känd i Danmark för många olika typer av motiv, landskap, porträtt och marina motiv. Efter en längre vistelse i Paris och Rom tog han hem det nyklassiska stilidealet till Danmark där han senare efterträdde Abildgaard som lärare vid Konstakademin i Köpenhamn och satte sin prägel på dansk konst.

Självporträtt av Christoffer Wilhelm Eckersberg

C W Eckersberg föddes i en liten ort i närheten av Aabenraa och Franciska Clausen i Aabenraa. Aabenraa är liksom Tønder en medeltida stad, dubbelt så stor men ändå inte med fler invånare än sextontusen varav en minoritet fortfarande är tyskspråkig. Det finns ett tyskt bibliotek, en privatskola och en förskola som är tyskspråkig och en tidning ”Der Nordschleswiger”.

Franciska Clausen gav sig iväg i unga år för att utbilda sig till konstnär, först i Weimar (1916-17) och sedan i München i två omgångar. Hon fortsatte sin utbildning hos några av tidens mest framstående abstrakta, konkretistiska och kubistiska konstnärer som ungraren László Moholy-Nagy och ukrainaren Alexander Archipenko i Berlin och senare hos Fernand Léger i Paris (1924-25) som blev hennes starkaste referens i hennes eget måleri. Hon gick igenom alla tillgängliga ismer men blev mest känd för sitt konkretistiska måleri. Franziska Clausen har en plats bland de stora europeiska namnen från den tiden.

”The Bar” från 1927 av Franciska Clausen, gouache på pannå

Till nästa konstmuseum norröver i Danmark är det hela femtiotre minuter att köra. Vi tar den resan i nästa blogg om de danska konstmuseerna.

Fler bloggar om konstmuseerna i Danmark, lite historia och kultur hittar du i kategorierna ”Konstens rum i Danmark” och i ”Danmark”

Tack för att du läser Pictor’s blog!

©Lars G Fällman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Danmark, Historia, Konst, Konstens rum i Danmark, Konsthantverk, Konsthistoria, Konstmuseer | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mellan fjordarna – Konstens rum i Danmark III

Publicerat den 2024/12/05 av Lars Gunnar Fällman

Jag har kostat på mig nöjet att se och besöka  många av Danmarks konstmuseer  – ja, för att inte säga nästan alla. Det finns ett par nytillkomna museer som jag ännu inte hunnit se samt ytterligare ett konstmuseum (vars föregångare jag såg)  som är i faggorna att nyöppnas. Däremot har jag sett  konstmuseer som inte finns längre och andra som flyttat till nya lokaler och bytt namn och vid ett par tillfällen har jag hamnat lite snopet framför för evigt tillbommade konstmuseidörrar.  Det står inte stilla på den danska konstmuseifronton och tendensen är klar, konstmuseerna blir fler, större, får nya flyglar och byggs om och utökar med ett allt fylligare program med utställningar och aktiviteter.

Det är ljust och luftigt i Holstebro konstmuseum som invigdes på sextiotalet och sedan utvidgats och byggts om i omgångar, senast 2019 då den yttre entréplanen fick ett vackert mönstrat ”golv” i olikfärgade granitplattor

Utöver rena konstmuseer finns det också en rad konstsamlingar på slott, herresäten och i kyrkorum som är öppna för allmänheten och vilka är just konstsamlingar utan att vara konstmuseer. På ett par punkter har jag här inte kunnat undvika att gå lite utanför ramarna och uppmärksamma några andra museer och sevärdheter i närheten av konstmuseer som jag besökt.

Söder om Limfjorden

Danmark är numera uppdelat i fem administrativa regioner i stället för i de tidigare femton amten och den så kallade regionkommunen Bornholm. Region MidtJylland går tvärsöver Jylland, söder om Limfjorden i väster och Mariagerfjorden i öster och norr om Vejlefjorden i öster och sydändan av Ringkøbing Fjord i väster. MidtJylland har runt 1,2 miljoner invånare. Lika många invånare har region SydDanmark som sträcker sig från MidtJylland till gränsen mot Tyskland i söder och inkluderar Fyn och Langeland och de mindre öarna i Sydfynska öhavet. MidtJylland och SydDanmark tillsammans  täcker geografiskt drygt halva konungariket Danmark och utgör med sina 2,4 miljoner invånare något mindre än hälften av rikets befolkningen på 5,8 miljoner.

Småland i Sverige (det finns ett Smålandshav i Danmark) är till ytan större än regionerna MidtJylland och SydDanmark tillsammans. I Småland finns numera inte mindre än fem konstmuseer – inte illa! I MidtJylland och SydDanmark finns det trettio konstmuseer! Alltså, bara som jämförelse.

I den här delen och i nästkommande delar av min presentation av konstmuseerna i Danmark tar jag MidtJylland först och därefter SydDanmark med Fyn, uppdelat i två bloggar. En del av detta fantastiska utbud av konstmuseer har jag skrivit om i tidigare bloggar. Det gäller några av konstmuserna i västra delen av MidtJylland, till exempel Jens Søndergaard-museet i Ferring och konstmuseerna i Herning.  Bland bloggarna hittar du också en tidigare blogg om  konstmuseerna i region NordJylland med bland annat Skagenmuseet. Jag återkommer senare till region Hovedstaden med Bornholm samt region Sjælland för en heltäckning av utbudet av konstmuseer i Danmark

Holstebro konstmuseum har stora samlingar av konsthantverk och keramik från främmande kulturer och exotiska platser, bland annat från Västafrika

I bloggen om konst på västra Jylland nämner jag något om den stora och succéartade kultursatsning som styret i Holstebro genomförde och som blev till ett föredöme för andra mindre nordiska städer som behövde vända den negativa trenden och få folk att stanna kvar i bygden och helst locka till sig nya invånare. I denna satsning ingick också ett nytt konst- och kulturmuseum med en större, tidigare privat villa som gemensam entré och de båda museerna i åtskilda flygelbyggnader. Konstmuseet har utvidgats i olika omgångar och för några år sedan fick hela gårdsplanen framför museientrén ett storstilat mosaikmönster i olikfärgade granitplattor, inspirerat av mosaikerna i Aqsunqur-moskeén i Kairo. Framför entrén står också som tidigare Astrid Noacks (1888-1954) kraftfulla porträttskulptur av Danmarks mest älskade kvinnliga konstnär Anna Ancher (1859-1935)

Det universella språket

Holstebro konstmuseum är känt för att efter donationer hysa mycken utomeuropeisk konst som till exempel västafrikansk skulptur, keramik från sydostasien, balinesisk traditionell konst och precolumbiansk keramik, allt i enlighet med tanken att konst är ett universellt språk som förstås av alla. Utöver samlingar av dansk nutida måleri och keramik finns där också en stor samling grafik av kända konstnärer som Francisco Goya, Chagall, Picasso och Matisse. En bärande tanke med verksamheten vid museet är också att konst och konsthantverk skall ses som två sidor av samma behov för uttryck och skapande och blandar därför utställningar av bildkonst med utställningar av konsthantverk.

Fyra mil i nordöstlig riktning från Holstebro och vid en inre vik av Limfjorden ligger Skive, en populär turiststad med en stadskärna huvudsakligen byggd runt förra sekelskiftet. Skive får nu från årskiftet 2024/2025 ett helt nytt konstmuseum. Det nya konstmuseet bygger på Salling-museet som varit ett kombinerat konst-, kultur- och arkeologimuseum. Arkeologin, kultur- och natursamlingarna flyttar till Spøttrup slott medan konsten får sitt nya hus i ett läge centralt ovanför hamnen.

Från årskiftet 2024/2025 har Danmark fått ytterligare ett konstmuseum. Öppningsutställning retrospektivt med Carl Henning Pedersen från den 17 januari. Det är i den lilla staden Skive på sydvästsidan av Limfjorden. Från att tidigare ha varit ett arkeologi-, kultur- och konstmuseum satsar man nu hundraprocentigt på konsten och ger samtidigt de andra delarna nya och moderniserade utställningsrum på Spøttrup borg (bild från Skive museum, Det sker)

Med en hundraprocentig satsning på konsten och tillfälliga utställningar räknar Skive med att öka konstsamlingarnas attraktionskraft och höja besöksantalet även för de andra samlingarna. Skives konstsamling består för närvarande av dansk konst från mitten av 1800-talet med tyngdpunkt på nyrealism och expressivt landskapsmåleri samt konst av lokala konstnärer.

Skovgaard och vänner

Inte långt från Skive i sydöstlig riktning ligger Viborg, under senmedeltid och renässans Jyllands största stad, en stiftsstad med kända kyrkomän och en domkyrka från 1000-talet. Kyrkan är restaurerad i omgångar och anses nu vara en av Danmarks vackraste kyrkor .Med sina två torn och sin romanska stil påminner Viborgs domkyrka om Lunds domkyrka. Dessutom har båda dessa kyrkor fått sina kor- och absidieutsmyckningar av den danske konstnären Joakim Skovgaard (1856-1933), som fresker i Viborg och som mosaik i Lund.

Joakim Skovgaard (1856-1933) är mest känd för sina utsmyckningar interiörmässigt i Lunds domkyrka i Sverige och i Viborgs domkyrka i Danmark. Här har han målat Viborgs domkyrka inramad av blomprakt och grönt

Granne med Domkyrkan ligger Skovgaard-museet som har formats som ett familje- och släktmuseum med verk av P C Skovgaard (1817-1875) och hans barn Joakim, Niels och Susette och konstnärer i släkten samt vänner och bekanta till den stora konstnärsfamiljen Skovgaard, varav flera tillhörande den så kallade Guldåldern i dansk konsthistoria från början av 1800-talet och till modernismens genombrott.

Om vi håller oss kvar i norra delen av Midt-Danmark och förflyttar oss cirka fyra mil rakt österut från Viborg kommer vi till Randers. Randers är en av Danmarks större städer och som hamnstad vid floden Gudenås mynning i Randers fjord även utskeppningshamn för denna del av Danmark.

Gratis i Randers

Konstmuseet hör till Danmarks äldsta med en första invigning av en byggnad för samlingarna 1887. På 1960-talet ersattes denna första byggnad med en stor betongbyggnad som också skulle rymma regionala kulturhistoriska samlingar och ett bibliotek. Detta kulturhus är ritat av den danske funkisarkitekten Flemming Lassen (1902-1984), känd bland annat i Skåne för stadsbiblioteket i Lund.

Ett av Danmarks äldsta konstmuseer ligger i Randers på Jylland med en första byggnad för konstsamlingarna redan 1887. Den nya byggnaden från sextiotalet rymmer både bibliotek, kulturhistoria och konst (Bild något beskuren från konstmuseets hemsida)

Konstmuseets samlingar består huvudsakligen av dansk konst från 1780-talet och till nutid och täcker det mesta från Nicolai Abildgaard(1743-1809) till Per Kirkeby (1938- 2018) och inköp av det senaste i dansk konst. Museet har gjort mycket representativa inköp och det är hög klass på samlingarna.

De danska konstnärer man lär känna på Randers konstmuseum återkommer man till sedan med jämna mellanrum på de flesta konstmuseerna i Danmark men då med lite olika betoning. Det speciella med Randers konstmuseum är att man har en omfattande samling målningar, skulpturer och objekt av stadens egen store son Sven Dalsgaard (1914-1999). Dalsgaard var en mycket produktiv och nyskapande konstnär som prövade en mängd olika stilgrepp från surrealism till dada och är en av få danska konstnärer som bitvis också tog plats i popkonsten.

Målningar och skulptur av Ib Geertsen på Randers konstmuseum (1919-2009)

Randers konstmuseum är ett levande museum med tillfälliga utställningar och diverse aktiviteter, inte minst för barn och ungdomar. Det är dessutom gratis entré till samlingarna men en liten avgift till specialutställningarna.

Fyra mil rakt söderut från Randers ligger Danmarks näst största stad, universitetsstaden Århus och i sydöstlig riktning, femtiofem kilometer från Randers det populära turistmålet Ebeltoft. I Århus finns bland annat det nya stora konstmuseet ARoS och i Ebeltoft ett museum for modern glaskonst. Vi börjar i Ebeltoft.

Oas av glas

Ebeltoft är en liten medeltida hamn- och handelsstad, fem mil öster om Århus. Hit kan man resa med färja från Sverige via Halmstad och danska Grenaa som ligger strax norr om Ebeltoft. Kommer man från Köpenhamn och Själland finns det annan färja som utgår från Sjællands Odde vilket kortar avståndet till Ebeltoft med åtskilliga mil om man tar färjan direkt till Ebeltoft. Landvägen från Köpenhamn via Fyn och Århus är tjugo mil längre eller sträckan sammanlagt trettiosex mil.

Glasmuseet i Ebeltoft inrymdes först i det gamla Tullverkets byggnad (med röda taket) vid Ebeltoftviken. De nya tillbyggnaderna rymmer utställningslokaler, café och glasverkstad (Bild: Wikimedia Commons)

Hur som helst så råkar ett av få museer i Europa som ägnar sig helt och hållet åt modernt konstglas ligga just i Ebeltoft. Efter ombyggnader och utbyggnader under 2000-talet kallas museet nu kort och gott för bara ”Glas” med underrubriken Museet för glaskunst. Det unga museet, invigt 1986, bygger sitt ursprung på en grupp konstnärers engagemang för glaskonsten, inte minst glaskonstnären Finn Lynggaard (1930-2011), och lokala konstintresserade företagare, djärva politiker och föreningen Glasmuseets Venner. Driften sker med hjälp av medel från privata fonder och den allestädes närvarande Ny Carlsbergfondet samt med offentliga tillskott från Statens Kunstfond och Syddjurs kommun.

Själva samlingen består av ettusensexhundra verk av mer än sjuhundra konstnärer. Det handlar om nutida glaskonst från 1970 och framåt. Det finns gott om hel-och halvtids glaskonstnärer i Danmark men samlingen är i hög grad internationell med verk av konstnärer från ett femtiotal länder. Sverige är representerat med dryga femtiotalet konstnärer, bland dem Göran Wärff, Kjell Engman, Bertil Vallien och Ebba von Wachenfeldt. På museet finns en öppen glasverkstad med daglig tillverkning och med möjligheter för besökare att pröva sin förmåga.

Konstens Aros

Universitetsstaden Århus är med sina trehundratrettiotusen kommuninvånare lika stort som Malmö och centrum för en region med 1,4 miljoner invånare. Århus hette förr i världen Aros, ett namn som betyder åmynning och syftar på Århusåns utlopp i Kattegatt. Det nya konstmuseet i Århus har döpts till just Aros med samma stavning men skriven med den annorlunda typografin ARoS. Namnet associerar också till latinets ord för konst, ”ars”

ARoS som invigdes 2004, är ritat som en stor kub på tio våningar i tegel med nedersta våningarna i glas och en ljusgård i glas tvärs igenom tegelbyggnadens tio våningar. På toppen av byggnaden kan man cirkulera runt i dansk-isländske konstnären Olafur Eliassons (f. 1967) ikoniska och spektakulära glaskonstverk ”Your Rainbow Panorama” och skåda ut över staden. Med en slutlig kostnad på sextiotvå danska miljoner för denna femtiotvå meter breda regnbågsfärgade glasring kallad Danmarks dyraste konstverk.

Konstmuseet är ett av norra Europas största konstmuseer och ritades av den danska arkitektfirman ”Schmidt Hammer Lassen”, känd i Danmark bland annat för ”Den Sorte Diamant”, tillbyggnaden till Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn och i Sverige för Halmstads stadsbibliotek, Hovrättsbyggnaden i Malmö och det större byggnadskomplexet ”Malmö Live” centralt i Malmö.

Stommen till museets samlingar kommer från ett första konstmuseum som invigdes i Århus redan i mitten av artonhundratalet och därefter tillkom konst från ytterligare två konstmuseibyggnader som efterhand blivit för små.

Det betyder att samlingarna av dansk konst, till exempel från den så kallade ”Guldåldern” från första halvan av artonhundratalet och den senare artonhundratalskonsten såsom målningarna från Skagenskolan samt den tidiga modernismen från sekelskiftet hör till Danmarks mer omfattande samlingar av äldre dansk konst.

En stad av konst

Samlingarna är uppdelade på de olika våningsplanen med till exempel den moderna danska och internationella konsten på ett plan, nutida konst på ett annat plan och den äldre konsten på ytterligare ett tredje plan De tillfälliga utställningarna hittar man direkt på entréplanet.

Detta är en bild av Århus nya konstmuseum ARoS tagen innan Olafur Eliassons ”Your Rainbow Panorama” monterades överst på byggnadens tak. Så här ser man den djärva och spännande kubistiska arkitekturen bättre, utan störande regnbågsfärger på taket – en flera våningar hög, kompakt tegelkoloss som vilar på en sockel av glas.

Den drygt fyra meter höga skulpturen ”Boy” av londonbaserade, australiske konstnären Ron Mueck (f. 1958) har fått bli ett ansikte utåt för ARoS. Den placerades först innanför norra entrén men har nu flyttats upp till plan 6 för att göra sällskap med två nya skulpturer av samme konstnär, till exempel den fem meter långa ”A Girl”, en nyfödd, jättelik babyflicka.

ARoS är som en hel liten stad av konst som befinner sig till delar i ständig förändring och med ett spännande utbud av tillfälliga utställningar, utställningar inte minst med blickar utanför det annars så hemmakära Danmark. I ARoS har Jylland fått ett konstmuseum, jämbördigt med Louisiana norr om Köpenhamn och med en stark, egen profil.

Den tillfälliga utställning som visas just nu (5 oktober 2024 – 16 februari 2025) handlar om rymden, om hur konstnärer inspirerats av rymden och himlen. ”Sky Gazing” ( ung. ”att stirra ut i rymden”). Det är en stor samlingsutställning med verk av samtida konstnärer och äldre modernister som till exempel Wassily Kandinsky (1866-1944) och Alexander Calder (1898-1976) samt äldre holländskt och danskt måleri där rymden behandlas symboliskt, visionärt och visuellt med spännande tolkningar.

På plats inne i Danmarks dyraste konstverk, ”Your Rainbow Panorama” eller ”Himmelrummet” som det också kallats, skapad av dansk-isländske Olafur Eliasson (f. 1967) Det är en cirkelrund gång som löper runt hela taket på konstmuseet ARoS. Själva museibyggnaden stod färdig 2004 medan den regnbågsfärgade panoramagången kom på plats 2011. Härifrån har man utsikt över hela Århus och landskapet runt om. Konstruktionen är gjord i glas och stål och kostade drygt sextio miljoner kronor

Granne med ARoS ligger Kunsthal Aarhus som med sina tusen kvadratmeter stora utställningslokaler ger en ytterligare förgylld tillvaro för konstintresset i dessa trakter. Dagens omfattande utställningsverksamhet med många såväl inhemska som utländska konstnärer erbjuder ännu en scen åt samtidskonsten och har som målsättning att skapa och utveckla olika samarbetsformer med kulturföreningar med debatter och föredrag och förhoppningar om att nå ut till en bredare publik. Huset ritades och byggdes som konsthall och var känt från invigningen 1917 som Aarhus Kunstbygning.

”Aarhus kunsthal”, tidigare Aarhus Kunstbygning, har byggts till och om i ett par omgångar (1993 och 2003) med sammanlagt cirka tusen kvadratmeter större utställningsyta under jord. C.F. Møller arkitekter har på ett fiffigt sätt placerat korridorer och kuber av glas i parkområdet bakom den äldre byggnaden som ljusinsläpp för utställningshallarna

Mosslikens Danmark

Innan vi återvänder västerut mot Silkeborg och den jylländska västkusten gör vi en kort avstickare söderut mot Moesgaard Museum. Det är ett arkeologiskt och etnografiskt museum som är berömt för ”Grauballemannen” , de välbevarade kvarlevorna av en järnåldersman som levde på fyrahundratalet före vår tideräkning. Grauballemannen är världens bäst bevarade mosslik, funnen i en torvmosse väster om Århus på 1950-talet.

Museet är sevärt av många andra skäl också, inte minst för att det knappt ens är sebart. I varje fall om man närmar sig byggnaden från baksidan. Byggnaden ligger fritt i terrängen, mitt ute på åkern och ”nergrävd” i en stor grön kulle. Med andra ord en perfekt plats för ett arkeologiskt museum. Den gröna ”kullen” utgör ett stort sluttande tak med arkitektoniska detaljer där det är fritt att ströva omkring (utan biljett) och från takets topp titta ut över omgivningarna med blad annat Århusbukten i bakgrunden. I sin helhet med en stor glasad entrefasad på norrsidan av ”kullen” en mycket vacker, originell och prisbelönt byggnad ritad av Henning Larsen Architects A/S i samarbete med Kristine Jensens tegnestue. Henning Larsen är känd för det spektakulära operahuset i Köpenhamn och i Sverige för bland annat Uppsalas Konsert & Kongressbyggnad.

Här under vilar ett välbevarat cirka tvåtusenfemhundra år gammalt mosslik, ”Grauballemannen” kallad. Och här går man på taket till Moesgaards arkeologiska museum med utsikt över nejderna söder om Århus.

Det är gott om världsberömda mosslik i Danmark. Västerut från Moesgaard och Århus stöter man på ”Tollundmanden och ”Ellingkvinden” i Silkeborg. De är ungefär samtida med Grauballemanden från Moesgaard och i det närmaste lika välbevarade och kan ses på Silkeborgs kulturhistoriska museum. Museets samlingar sträcker sig från stenålder till vikingatid med särskilt tonvikt på tiden för ”mossliken”, den äldre järnåldern.

Viste för Cobra

Samlingarna på Silkeborg Konstmuseum inskränker sig till det tjugonde århundradet av vår tideräkning med tonvikt på tiden för konstnären Asger Jorn (1914-1973). Asger Jorn, som växte upp i Silkeborg, är Danmarks största och internationellt mest kända konstnär under nittonhundratalet. Hans konst hänger på många konstmuseer i Danmark och i Europa men den största samlingen finns på Silkeborg konstmuseum som sedan 2010 är omdöpt till Museum Jorn.

I slutet av fyrtiotalet bildade Asger Jorn tillsammans med ett par konstnärskollegor från Belgien och Holland konstnärsgruppen Cobra. Namnet Cobra är bildat av de två första bokstäverna i stadsnamnen Copenhagen, Brussels och Amsterdam. Den abstrakta expressionismen bröt fram på bred front i Europa och i USA under den här tiden, i USA kallad spontanism eller action painting , i Frankrike för bland annat tashism. Cobra kom snabbt att bli en nordeuropeisk variant på den abstrakta expressionismen och fröet till denna särpräglade variant, de tre konstnärskollegorna i Paris, fick se Cobra växa till flera hundra konstnärer som betraktade sig som cobrainspirerade medaktörer, inte minst danska konstnärer.

I Silkeborg ligger centrat för Cobrakonstens upphovsmän med den danske konstnären Asger Jorn som primus motor. Detta är (var?) en del av rummet för Asger Jorns verk i museet som nu också heter ”Museum Jorn”. Museet har en samling verk av fler än femhundrafemtio danska och internationella konstnärer

Cobraepoken har satt stark prägel på den moderna danska konsten med namn som Carl-Henning Pedersen (1913-2007), Egill Jacobsen (1910-1998), Ejler Bille (1910-2004), Henry Heerup (1907-1993) och Else Alfelt (1919-1974) och tillsammans med sina kontinentala kollegor som till exempel Karel Appel (1921-2006) och Corneille (19223-2010) räknas Cobra som en av de mer betydelsefulla konströrelserna efter andra världskriget. Grunden för Cobras filosofi är ett hitta barnet i och ursprunget till den skapande energin så därför rymmer rörelsen lika mycket föreställande som abstrakta och konkreta former.

Kirkebys vänner

Utöver en fyllig samling verk av Asger Jorn och cobrakonstnärerna finns det en specialsamling med verk av en av senare tids stora namn i Danmark och internationellt – Per Kirkeby (1938-2018) med en samling verk av Kirkebys välkända tyska vänner Baselitz (f. 1938), Penck (1939-2017) och Lüpertz (f. 1941). Dessutom gör museet tillfälliga och intressanta utställningar.

I Silkeborg ligger också den relativt nya konsthallen ”Silkeborg Bad, Art Center” med skulpturpark och ett livligt utställningsprogram. Konsthallen är inrymd i en tidigare badanläggning med utsikt mot sjön Ørnsø

Förutom ortens gallerier finns det en större utställningslokal i form av ett gammalt badhus, Kunstcentret Silkeborg Bad med skulpturpark som också gör tillfälliga och intressanta utställningar. Allt detta i en stad på drygt fyrtiotusen invånare och bara fyra mil från storstaden Århus med all den konst som finns där. Och det är heller inte långt till Herning med sina konstmuseer och all den konst du hittar där.

Om konstmuseerna i Herning kan du läsa här. Men vi fortsätter en bit till västerut, passerar Ringkøbing och tar oss fram till stranden vid Søndervig för att titta på ”Sandskulpturfestivalen”. Det är en festival som pågår under hela sommarhalvåret från början av maj till slutet av oktober. Arbetet med skulpturerna pågår också under hela den tiden. Det är en stor konstupplevelse att både få se konstnärerna i direkt arbete med sandskulpturerna och därefter betrakta det imponerande resultatet.

En festival för ögat

”Muren” – en tvåhundra meter lång sandmur med sju meter höga skulpturer och reliefer av konstnärer från halva världen. ”Sandskulpturfestivalen” i Søndervig på jylländska västkusten återkommer varje år med nya skulpturer och pågår under sommarhalvåret . Denna mur av skulpturer är från 2018 års festival.

Skulpturerna växer fram ur en två hundra meter lång och sju meter hög specialpreparerad sandvägg uppbyggd av hårdpressade sandblock som ställs ovanpå varandra och vattnas för sammanhållningen av blocken. Sanden måste innehålla att visst mått av lera för att skulpturerna inte skall vittra. De gör de så småningom ändå men en sandskulptur kan förvånansvärt nog hålla ihop sina former i många år. Därför består den skulpterade sandväggen av både äldre och nyare verk och är alltså ett levande skulpturmuseum som förändrar och förnyar sitt innehåll från år till år och roligt att återkomma till för att se det nya. Sandskulpturfestivalen i Rørvig har årligen hundratusentals besökare.

Det finns sandskulpturfestivaler lite varstans i världen, bland annat ytterligare ett par i Danmark, till exempel i Hundested på norra Själland, och i Kalmar i Sverige men Søndervigfestivalen är den största som utöver den två hundra meter långa paraden av sandväggskulpturer även innehåller tio fristående skulpturer i monumentalformat. Konstnärerna är de bästa och kommer från halva världen, Nya Zeeland, Australien, USA, Tjeckien, Polen, Holland, Belgien, Finland, Kanada med flera länder.

En fristående sandskulptur vid Sandskulpturfestivalen 2018 av den australiske konstnären Kevin Crawford. ”Redebyggeren” blev namnet på skulpturen efter att måsar slagit sig ner på skulpturen och lagt ägg under tiden som konstnären arbetade på sin sandskulptur. Så här berättade Kevin Crawford om skulpturen:
”Skulpturen började som en hydda åt en trollkarl, men på projektets andra dag blev jag invaderad av måsar. Fåglarna landade överallt på min skulptur och slog av toppen på tornen. De gjorde helt enkelt skulpturen till sitt hem och började bygga bon. På tredje dagen fanns det tre bon på skulpturen och på fjärde dagen låg där ett ägg i ett av bona och istället för att bekämpa fåglarna beslutade jag mig för ansluta mig till dem: jag byggde ett slott till fåglarna. Det var helt på sin plats att dekorera ena sidan med en figur som bygger ett rede för det var i bokstavlig mening just det som jag höll på med.”

Mer om konstmuseerna i Danmark hittar du i kategorierna ”Konstens rum i Danmark” och ”Danmark”

Tack för att du läser Pictor’s blog!

© Lars G Fällman

Ett svar till ”Mellan fjordarna – Konstens rum i Danmark III”

  1. Från strand till sand – Konstens rum i Danmark VIII | Pictor's blog

    […] Det finns ytterligare en skulpturfestival i Danmark, på den jylländska västkusten i Søndervig Strand vid Ringkøbing. Den är uppbyggd på ett annat sätt med färre fristående skulpturer och istället en lång sammanhängande mur med skulpturer som till hälften också kan ses som reliefer. Även här är de flesta skulptörerna internationellt verksamma. Läs mer om Søndervigs sandskulpturer i slutet av min blogg Konstens rum I Danmark III […]

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Danmark, Glaskonst, Historia, Konst, Konstens rum i Danmark, Konsthistoria, Konstmuseer, Konstvärlden, Offentliga verk, skulptur | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Hyllning till livet – Lars Lerins bildvärld

Publicerat den 2024/08/30 av Lars Gunnar Fällman

En av årets mest sevärda utställningar i Sverige var och är Lars Lerins utställning på Ravinens kulturhus i Båstad i sommar (pågår ännu ett tag, till den 29/9). Han är akvarellist, som bekant. Till och med Nordens främste akvarellist, brukar det sägas – av andra, inte av honom själv. Det förbjuder honom hans blygsamma person att tänka och att säga. Mycket framstående i tekniken akvarell är han emellertid och han har dessutom skapat en egen stil och ett eget uttryck i tekniken som inspirerat många andra konstnärer och som gjort akvarellen jämbördig med måleri i olja och akryl.

Akvarell från Lofoten, 100×150 cm, av Lars Lerin. Utställd på Lerins utställning på kulturhuset Ravinen i Båstad. Utställningen pågår till 29 september 2024.

Hem under många år

Som konstnär har han i första hand blivit mest känd för sina bilder från de norska fiskarsamhällena vid Vestfjorden på Lofoten, fiskebåtarna där med tackel, master och tåg, arbetet i fiskfabrikerna så att man riktig hör det ekande ljudet av slammer med bleckkärlen, röster och rop och den fräsande vattenstrålen för rensning och spolning av plåtbänkar och golv. Och ödsligheten i de stora tomma lokalerna när arbetet ligger nere.

Han har skildrat livet i dessa fiskarsamhällen, ett liv som i stort är detsamma i Norges många fjordar utefter landets långa kust mot Nordatlanten. Människorna, kajerna, husen och gränderna.

Samhällena och livet på Lofoten har skildrats av många konstnärer genom åren, inte minst på grund av det Kunstnershus som finns där och som många med stipendier på fickan kunnat söka sig till. Lars Lerin har emellertid inte varit där bara för en vecka eller två utan bott på öarna i många år och på det sättet fått tid att lära känna platsen bättre än de flesta.

Fiskberedning på Lofoten, bild ur Lars Lerins första bok utg. 1983 ”Utpost”

Speglingar

Många av Lars Lerins bilder från Lofoten upplevs som dramatiska och ödesmättade. Fiskarbefolkningens och hela samhällets liv är också många gånger dramatiskt och ödesmättat med plötsliga skiftningar i väder och vind som gör livet oberäkneligt. Med kunskap om Lars Lerins eget skiftande liv och personliga upplevelser är det inte långsökt att även se de mörka molnen och de fuktkalla och nattsvarta bilderna i hans konst som speglingar och nedslag i en självbiografisk skildring.

Så långt ljuset räcker

Lofotenbilderna på den aktuella utställningen på kulturhuset Ravinen hör till den ljusare delen av Lerins upplevelser av Lofoten. Bilder av mörker är här en skildring av ljus istället och illustrerar underrubriken till utställningen, ”så långt ljuset räcker”.

Lerin har valt att inte lägga tyngdpunkten helt på Lofoten utan velat ge en bild av sina andra motivvärldar, bilder från resor åt motsatt håll, söderut mot Mellanöstern och Egypten till exempel. Men också bilder av svenska hyreshusfasader med nyfiket fönstertittande in i människors lägenheter och deras hemmabestyr. Intresset för mönster och detaljer får sitt uttryck i rikt utsmyckade moskébyggnader och myller av hus och gränder i en arabisk storstad.

Husfasader i akvarell samanfogade av fyra delar med en sammanlagd längd av 408cm, höjd 150 cm

Böcker som konst

Vill man se flera bilder från Lofoten kan man rekommendera Lerins på eget förlag utgivna böcker därifrån, Natur och Kulturs Lerinbok ”Mellan husen” och Bonniers välfyllda bok ”Lars Lerin, Lofoten” som kom ut förra året. Och vill man få en större bild av Lars Lerins hela konstnärsskap och författarskap så går det att hitta de flesta av hans böcker på marknaden, till exempel genom Bokbörsen.

Lerin har genom åren gett ut femtiotalet böcker, bild och text, ibland handskrivna, fullt läsliga med rättelser och överstrykningar lätt synliga för läsaren. Och böcker av gamla albumfotografier som är akvarellerade och på andra sätt manipulerade för att ge autentiska uttryck av svunnen tid och minnen och gårdar och ett liv på landet som snart är borta. Det är böcker som i sig är konstverk.

Sparkstöttingen återkommer ofta i Lerins bilder från sitt Värmland i snö. Bild ur boken ”Det tysta köket”, Syntryck 2003/2010

Livet på gårdarna

Livet på Lofoten är en huvudfåra i Lars Lerins livsverk. Om det handlar hans första bok ”Utpost”, utgiven 1983 på förlaget Rallarros. Och gång på gång återvänder han till ämnet i nya bilder och nya böcker.

Bok nummer två kommer ut året därpå, ”Vinterbrev” på det egna förlaget ”Syntryck”. Där är ämnet bilder från livet på gårdarna runt den långsmala Grässjön vid Sunnemo i Värmland, Lars Lerins hemtrakter. Det är den andra huvudfåran i hans livsverk.

Han återkommer senare i bilder och i bok efter bok till människorna och deras livsöden i en trakt där det är förenat med mycket arbete och många bekymmer att livnära sig på de små åkerlapparna och där det inte heller längre finns en yngre generation som stannar och tar över gårdarna.

Lars Lerin hade redan i gymnasieåren börjat intressera sig för livet på gårdarna och alla göromålen där och dessutom att delta och lära sig det mesta av hantverket, djuren, mathållningen och det mångsysslande som man måste behärska för att klara livsuppehället på gårdarna. Slåttern, höbärgningen, mjölkningen, vedhuggningen och så mycket annat som hör småbruket till.

Med glädje och lust

Lars Lerin bekantade sig med de oftast hårda villkor som människorna på gårdarna levde under och det har också med åren satt sina spår i hans bildvärld.

När Lars Lerin och jag träffades några år senare, efter gymnasieårens övningar inför den önskade framtiden som konstnär var paletten fortfarande och huvudsakligen ljus med varma, fylliga färger på duken och där arbetet på gården skildrades med glädje och lust.

Målningarna från Lofoten hade ännu inte heller fått det tungsinne som senare kom att prägla en del av hans måleri därifrån. De snöklädda fjälltopparna på Lofoten låg i badande solljus.

På bilden ovan ses ”Håkan i havreåkern” en av oljemålningarna på utställningen 1978

I otakt med tidens ideal

Jag hade fått ett tips från en bekant som köpt en teckning av Lars Lerin. Teckningen föreställde en kvinna i vinterrock och mössa på en sparkstötting sedd snett bakifrån. En enkel teckning, gjord med säker hand och som också gav mig en känsla av göteborgskolorism utan färg. Gjord av en ung, begåvad man, sa bekanten.

Intressant, tyckte jag. Detta var i slutet av sjuttiotalet och den tidstypiska konsten var fortfarande politisk, samhällskritisk och modernistisk. Alltså en ung man, opåverkad av tidens strömningar på konstens arena och fri från konstskolornas ambitioner att ligga rätt i tiden. Den fria konstutbildningen var faktiskt inte så fri som man kanske föreställde sig.

En tjugofyraårig Lars Lerin i sin ateljé utanför Sunnemo, maj 1978 med målningar i olja från gårdar i Värmland och hus på Lofoten

Jag tog kontakt och det bestämdes att vi skulle ses hemma hos Lerins utanför Sunnemo. När jag gick ner i backen mot huset och sjön såg jag att Lars hade hängt upp en halv utställning av målningar på björkstammarna till höger om det större boningshuset. Bakom målningarna skymtade ett mindre härbräliknande uthus som skulle visa sig vara Lars ateljé. Målningarna hängde på tork och jag uppfattade det som ett extra vänligt mottagande. För övrigt enklare än att bläddra bland målningarna i ateljén. Det var oljemålningar, allesammans. Och det var många målningar att titta på och prata om.

Värmlandssommar – Lofotsvinter

Utställningen bestämdes till hösten samma år. Utställningen skulle bestå av målningar i olja och grafiska blad i träsnitt. Träsnitten kändes som ett återtåg till femtiotalet och var fantastiskt skickligt gjorda och mycket stämningsfulla.

Det visade sig att utställningen kom att bestå av bilder från de två världar av motiv som kom att bli hans huvudfåror.

Utställningsrubriken ”Värmlandssommar – Lofotsvinter” täckte väl innehållet men fortsättningsvis blev det aktuellt med både vinter och sommar i såväl Värmland som i Lofoten i Lars Lerins bildvärld.

Härma med vällust

Utställningen bestod alltså av oljemålningar, stora, mellanstora och små. Det var kraftfulla, färgstarka målningar med tjockt pålagd oljefärg och i rejäla penseldrag, åt det ”amelinska” hållet. Eller som Handelstidningens eminente konstkritiker Tord Bæckström beskrev det ” med frodiga insatser av vitt i penseldrag som kan krulla sig som hyvelspån, torna upp sig som snödrivor eller med vällust härma det väderbitna timret i stugväggar, nykluvna vedklabbar eller de styva stråna i en havreåker.”

En större oljemålning av Lars Lerin från 1978 ”Gata i Henningsvær” i Lofoten. Hörde måleriskt till de finaste målningarna på utställningen på Galleri Pictor enligt Handelstidningens Tord Bæckström.

Vidare tyckte samme Bæckström att det var ljuset man först och främst la märke till i Lerins ”friskt fräsiga måleri” som kunde ha ”ett härligt blänk av tidig vårdager, som i Plogen på Stannäsbacken”. Han tyckte dessutom att ”Lofotenbilderna var på det hela taget starkast. Snöljuset mot mulen himmel i Gata i Henningsvær – med det gröna skjulet och de två små rödgula ungarna – hörde måleriskt till det finaste på utställningen”. ”Friskt och levande” blev slutklämmen på Tor Bæckströms recension i HT, publicerad i september 1978.

Längtan tillbaka

Om att måla i olja säger Lars Lerin nu fyrtiosex år senare och med livslång erfarenhet av både olja och akvarell att ”det är en allmän missuppfattning att akvarellmåleri skulle vara svårare än andra konstarter. Men att få till en god olja är minst lika knivigt.”

Värmlandssommarens oljor på utställningen handlade om dagens sysslor på gården: ”Adina och vedhögen”, ”Margareta på väg ut”, ”Adina bär hö”, ”Ingegerd hänger tvätt”, ”Håkan i havreåkern” och ”Margareta skurar”. Men också bilder av redskap, slåttern och hönsen på gården.

Sedan var det oljor och tuschlaveringar från Lofoten, hamnen, gator, fjäll, bryggor, måsar med mera. Med träsnitten och en bildvävnad sammanlagt närmare sextio bilder, de flesta alltså i olja, på utställningen på Galleri Pictor i Göteborg, september/oktober 1978

Ovan: ”Margareta skurar” oljemålning från utställningen på Galleri Pictor 1978. Margareta var en Lars Lerins vänner på gården ”Lill-Olof” vid Grässjön utanför Sunnemo i Värmland

Och som sagt, gång efter annan och efter längre och kortare resor till andra platser i världen har Lerin återvänt till sina hemtrakter i Värmland och till Lofoten, senast som Lofotenguide i TV. Även om det i första hand är TVn som gjort Lars Lerin känd och älskad av den breda publiken så är hans bilder från Värmland så svenska att det är lätt för alla att ta till sig hans skildring av ett land och en landsbygd som de flesta känner igen sig i och som många också känner en sorg över. Stora delar av den svenska landsbygd som Lerin skildrar har länge befunnit sig i ett oåterkalleligt tillstånd av långsamt förfall.

Så mycket kvar att upptäcka

”På den yttersta dagen skall älgarna titta in i tomma hus” är ett uttryck som återkommer i Lars Lerins böcker. Det sista som står kvar är dock murstocken som till sist bara blir till en hög av grus och sten. Vid det laget är allt trävirke uppruttet och mossbelagt. Naturen återtar allt.

Med detta som erfarenhet och insikt skildrar Lerin livet i ett framskridit stadie på gårdarna. Lerins porträtt av människor där är fulla av värme, kärlek och sorg. Och det oavsett vilket medie han än använder, akvarell, olja, teckning, collage, text eller en kombination av allt i sina böcker.

Akvarell ur Lars Lerins bok ”Det tysta köket”, Syntryck Förlag 2003/2010

Med sitt skarpsinne, sin känsla för detaljer, sin aldrig svikande iakttagelseförmåga och sin stora erfarenhet av hur färgpigment, vatten, olja och teckning beter sig på papper och på duk och pannå är han tekniskt så driven att han kan förmedla sina iakttagelser och upplevelser utan uppenbart hinder. Ändå, säger han, finns det alltid nytt att lära sig. Och nytt att upptäcka i det gamla. ”Plötsligt kan en ny verklighet uppdagas för en. Det är det som är så fantastiskt att vara vid liv, att det alltid finns så mycket kvar att upptäcka”, skriver han förtröstansfullt i katalogen till den nu aktuella utställningen på kulturhuset Ravinen.

Tack för att du läser Pictor’s blog!

© Lars G Fällman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Akvarell, Galleri Pictor, Galleri Pictors historia, Konst, Konstböcker, Måleri, Tecknare, Utställningar | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Den underbara färgen” på Göteborgs Konstmuseum

Publicerat den 2024/03/28 av Lars Gunnar Fällman

”Saknar motstycke” skriver Göteborgs Konstmuseum om den färgexplosion som konstnärerna i 30-talets Göteborg åstadkom – Så uttrycks det kortfattat och kärnfullt på museets introduktion till utställningen ”Den underbara färgen” på museets hemsida. ”Göteborgskolorismen i nytt ljus” är underrubriken. Utställningen sjunger nu på sista versen, stänger den 7 april, och har pågått sedan i april i fjol och varit en del i Göteborg stads fyrahundraårsjubileum och konstmuseets eget hundraårsjubileum.

Ivan Ivarson är en av de göteborgskolorister som presenteras med en större samling målningar

”Den underbara färgen” är en utställning som kommer att gå till historien som den hittills största och viktigaste utställningen av fenomenet ”göteborgskolorismen”. Den lyckas ta in och presentera hela bredden av en mer än hundraårig målartradition vilken, som sagt, ”saknar motstycke” och samtidigt göra djupdykningar med ingående analyser och belysning av särskilda konstnärsöden och aspekter på kolorismens historia och dess olika faser från Carl Kylberg (1878-1952) över Bjurströmseleverna till sena nittonhundratalets kolorister i Göteborg.

Ivan Ivarsons målning av ”Kristus på korset” från 1937.

Materialet för en utställning av det här slaget är närmast överväldigande och det har krävts stora insatser för att sortera och ge struktur åt utställningen. Och det har man lyckats väldigt bra med, bland annat genom att ta några av de mer kända koloristerna och göra en fylligare presentation av deras konstnärsskap för att sedan omgärda detta med många mindre presentationer med ett eller ett par verk av de övriga konstnärerna. Det handlar då dels om äldre föregångare som inspirerade eleverna vid Valands konstskola under den i sin tur matisseinspirerade (Henri Matisse 1869-1954) föreståndaren Tor Bjurström (1888-1966) på 20-talet och de målare som hör till generationerna efter och som också fick sin utbildning på Valand.

Färglyrikerna

Det är fyra eller fem konstnärer som brukar räknas till kärnan i göteborgskolorismen – alla födda i början av förra seklet – Åke Göransson (1902-1942) Ivan Ivarson (1900-1939) Ragnar Sandberg (1902-1972) och Inge Schiöler (1908-1971). Till och från räknas även Nils Nilsson (1901-1949), som efterträdde Tor Bjurström som lärare på konstskolan Valand där många av koloristerna fick sin konstnärliga fostran, till kärnan av sin generationens kolorister.

Det koloristiska arvet bland konstnärerna i Göteborg sträcker sig alltså från västgöten Carl Kylberg och tlll helsingborgaren Tore Ahnoff (1917-2016) vilken, har det sagts, var den siste göteborgskoloristen. Den senare var, liksom några av föregångarna föreståndare på konstskolan Valand. Det speciella med göteborgskolorismen var och är färgens och måleriets lyriska och poetiska kvaliteter. När begreppet göteborgskolorister kommer på tal tänker man i första hand på 30-talets konst i Göteborg och de sena målningarna av Inge Schiöler. Det var Kylberg som satte tonen dessförinnan och Edvard Munch (1863-1944), Gösta Sandels (1877-1919) och de franska senimpressionisterna som fyllde på ackordet och göteborgskoloristerna som tog färgen till sina egna lyriska höjder.

Utställningen ”Den underbara färgen” har fått en extra dimension med hjälp av en djärv och väl balanserad färgsättning av väggarna. Den stora målningen ”Jonas i valfiskens buk” (250×380 cm) är målad av 1947-1960 av Valdemar Sjölander (1908-1988) och ägs av Göteborgs stadsteater. Därunder stadsbilder från Göteborg, Brunnsparken och Stora Badhusgatan samt ett självporträtt

Ett annat, vidare begrepp är ”Göteborgsskolan”. Det täcker in alla de olika schatteringarna av kolorismen som förknippas med Göteborg. En tidigare utställning med detta begrepp som rättesnöre gjordes av Mjellby Konstmuseum i Halmstad 2017. Det var en mycket intressant utställning där man lyfte upp begreppet ”Göteborgsskolan” till en historisk poängtering av det göteborgska arvet.

Saknar motstycke

Målningen ”Händer” av Ragnar Sandberg utgör omslaget till katalogen till ”Den underbara färgen”

Göteborgs konstmuseum har en egen stor samling kolorister och andra platsspecifika förutsättningar för en utställning med göteborgskolorismen som tema. Därför har ”Den underbara färgen” på Göteborgs konstmuseum , även med sina större lokaler kunnat bli så mycket mer omfattande. Förutsättningarna har tagits till vara på bästa sätt – inte minst genom publikation av en mäktig katalog med många utmärkta essäer av tiotalet skribenter och presentationer av ett stort antal göteborgskolorister, föregångare och sentida kolorister i Göteborg. Helt enkelt en fantastisk katalog över en konstepok som”saknar motstycke”. Missar du utställningen så köp katalogen till tröst. Har du sett utställningen så får du med dig den hem.

Apropå katalogen ”Den underbara färgen” har även Konsthallen intill museet gett ut en jubileumskatalog – ”Göteborgs Konsthall – en hundraårig konsthistoria”. Också den en enastående publikation med massor av intressant historia och information från en i högsta grad levande kulturinstitution som tillsammans med museet bildat en unik kombination och genom åren utgjort ett spännande och dagsfärskt komplement till museet. Det är en mycket omfattande katalog med ett stort bildmaterial, fylligt textmaterial och med förteckning av utställningar, person- och sakregister. Ett synnerligen gediget arbete.

En världsattraktion

”I syateljen” av Nils Nilsson, målad 1942. Vid den här tiden var Nils Nilsson föreståndare för Valands konstskola i Göteborg

Konstmuseet har planer på en utbyggnad och kommer att anordna en arkitekttävlan. ”Göteborgsskolan” med ”Göteborgskoloristerna” är nästan helt unika i konsthistorien. Man kan dra paralleller till Skagenkolonin och målarna i Worpswede i Tyskland, Bornholmkonstnärerna och St Ives i Cornwall men ingen konstföreteelse med så tydlig karaktär och lokalisering under så lång tid som ”Göteborgsskolan”. Göteborgsskolan kan heller inte betecknas som en konstnärskoloni. Hade Göteborg varit Paris så hade stadens kolorister varit världskändisar. Det brukar mina utländska vänner påpeka för mig när de får se målningar av göteborgskoloristerna. Ett eget museum för koloristerna och för Göteborgsskolan skulle kunna bli något alldeles extra som ”saknar motstycke”. Det skulle bli en världsattraktion.

Självporträtt av några göteborgskolorister (bläddra)

  • Ivan Ivarson, självporträtt 30-talet
  • Åke Göransson, självporträtt 1930
  • Nils Nilsson, självporträtt 1933
  • Inge Schiöler, självporträtt 1932
  • Erling Ärlingsson, odaterat självporträtt
  • Ragnar Sandberg, självporträtt 1937

Tack för att du läser Pictor’s blogg!

© Lars G Fällman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Konst, Konstmuseer, Måleri, Självporträtt, Utställningar | Märkt , , | Lämna en kommentar