Blåst, blästrat, skuret och pressat

”Your exhibition  sounds very interesting” skrev en vän i England när jag berättade om våra planer på en utställning med glas och grafik,  och fortsatte – ”Print and glass – what a great combination!”

Utställning på Galleri Pictor med tre svenska glaskonstnärer och sex brittiska grafiker, fyra från England och två från Skottland. Exhibition at Gallery Pictor, Sweden, with artworks  by three Swedish glass artists and six printmakers from England and Scotland

I ärlighetens namn, det hade vi faktiskt inte tänkt på, alltså att kombinationen av glas och grafik kunde vara något extra. Men jag tror att vår vän i England har rätt.

Total koncentration – Morgan Persson i blåsartagen

                  Inget för svaga nerver

Precisionen, det suveräna hantverket, erfarenheten, kunskapen och förmågan att ligga steget före i allt man gör med glas och grafik – formsäkerheten och den tecknade linjen.

Som grafiker med skärverktyg eller sticklar i händerna och som glaskonstnär med den heta glasmassan på pipan får man helt enkelt inte misslyckas. Det är kniven på strupen. Glaskonst och grafik är ingenting för svaga nerver. Man måste dessutom vara både organiserad och väl förberedd. Men jag tror att vår engelske vän framförallt tänkte på det graverade och slipade glaset där glasmaterialet ger den  grafiska linjen extra energi och får den grafiska bilden att vibrera lite extra.

Ett enda litet snedskär och allt är förgäves

Nej, vår utställningsidé byggde snarare på att göra något vi inte gjort förut. Vi har prövat alla tänkbara kombinationer i samlingsutställningar tidigare bland annat utställningar där vi begränsat tekniken till enbart akvarell och glas och där idén har varit att låta transparensen i akvarellteknik och glas förstärka det gemensamma uttrycket. Det har  gett intressanta kombinationer

     Tradition på Pictor

Den nu aktuella utställningens medverkande glaskonstnärer har vi tidigare visat på galleriet, separat och på samlingsutställningar men av de sex brittiska grafikerna är det fem grafiker som inte visats på galleriet tidigare. Genom galleriets nu ganska långa historia – fyrtio år den 12 mars i år – har det blivit många grafikutställningar och mycket grafik varav en hel del från United Kingdom. Med de nya grafikerna från UK fullföljer vi alltså en gammal tradition på Galleri Pictor.

Jag skall inte säga att grafiken har sett sina bästa dagar i Sverige. Det har skett lite av en renässans under de senaste åren men grafikens ställning har varit svag under en lång tid med nedlagd eller mycket begränsad grafikundervisning på akademierna i Sverige. Högkvalitativa digitala reproduktionsmetoder har dessutom fyllt ett kommersiellt behov som fått mångfaldigande av mödosamt hantverksarbete att verka hopplöst föråldrat och obekvämt.

Melvyn Evans i sin ateljé och med sin Albion tryckpress. Melvyn är flitig som illustratör och samtidigt en av UK:s mest omtyckta grafiker

               Massor av grafik

Men i Storbritannien lever hantverket vidare, sida vid sida med de senaste reproduktions-och tryckmetoderna. Ett mycket gott skäl till detta är den fortsatt starka ställning som illustrationskonsten har där. Till skillnad från Sverige där just begreppet illustration har ett lite förklenande rykte i de höga sfärer där konsten rör sig i Sverige så löper konsten att illustrera parallellt med den ordinarie konstutbildningen i UK alldeles utan den svenska ”von oben” attityden. I Storbritannien är det tvärtom både en merit och en personlig tillgång att vara utbildad till och verksam som konstnär och illustratör samtidigt. Det gäller inte minst grafiker. Detta gör också att grafiken lever vidare med gott rykte och god styrka. Det finns gott om kollektiva och egna grafiska verkstäder runt om i landet och utställningar och mässor för grafik som till exempel årets ”Printfest” i Ulverston i nordvästra England som är en konstnärsstyrd grafikfestival och som lockar allt fler utställare och en växande publik.

Printfest i Ulverston, South Lakeland i Cumbria 29 och 30 april i år – en grafikfestival som växer och blir allt populärare

Om man går till Royal Academy’s årliga ”Summer Exhibition” i London kan man också få syn för sägen genom att titta in i ett par av de salar som ägnas åt grafiken där grafiken hänger packad i sju, åtta rader från golv till tak. Man tappar snart räkningen och ingen fuskgrafik har heller fått passera juryns skarpa blickar. Årets ”Summer Exhibition” öppnar 13 juni och pågår till den 20 augusti

              I fritt tillstånd

Hur står det då till med konstglaset i Sverige? Efter omständigheterna väl kan man nog säga. De svenska glasbruken och landets designers och glaskonstnärer har levt i symbios under drygt hundra år. Glaskonsten är ung i Sverige men fick tidigt sitt internationella genombrott och Sverige har sedan dess räknats som ett framstående glasland på den konstnärliga sidan med många intressanta och unika profiler. Begrepp som ”Swedish Grace”, ”Swedish Modern” och Scandinavian Design” blev starka varumärken på den internationella arenan. Men nu är det dessvärre inte mycket kvar av de stora och välrenommerade bruken. Internationell konkurrens, billigare tillverkningsmetoder och ny teknik har sänkt det stolta svenska glasskeppet och har gjort det tufft för glaskonstnärerna som nu i stort sett får klara sig utan de uppdrag och anställningar som bruken stått för.

Ortoceratit – glasskulptur av Betina Huber. Visas på Pictors utställning ”Glas.se & Prints.uk”

Det fria, oberoende så kallade studioglaset blev populärt för fyrtio, femtio år sedan och lever vidare men i minskande omfattning. Det är dyrt att driva glashyttor men är man flera som delar på timmarna då ugnarna brinner så går det lättare att hålla fyr i pannan. Målerås glasbruk i Småland är exempel på detta. Här finns till och med anställda designers och ett antal konstnärer som hyr in sig vid olika tillfällen. Med tanke på att Orrefors och en lång rad andra glasbruk har gått i graven på senare tid är det mer eller mindre ett mirakel att glaskonsten lever vidare och fortsätter att utvecklas med nya djärva former och nya unga glaskonstnärer vid sidan av de gamla mästarna.

Metallic Flowers – blåst och blästrad glasvas (15 cm hög) av Betina Huber

                   Grannar i glas

Betina Huber är en av dessa unga glaskonstnärer med hög profil och en intressant produktion av blåst och blästrat glas. Olika vas- och kägelformer samt skålar använder hon som form för blästrade mönster på färgat, opakt eller ofärgat glas. Hon gör också rena glasskulpturer i form av till exempel ortoceratiter. Hon kommer nu tillbaka till galleriet med nya pjäser. Hennes utställning på Pictor för ett par sedan blev mycket uppskattad och beundrad. Betina Huber som numera är ölänning och bor i Mörbylånga kommer ursprungligen från Odense i Danmark. Som svensk tänker man nog inte på Danmark som ett ”glasland” och det är det inte heller på samma sätt som Sverige. Men den starka ställning som dansk design har tar sig inte uttryck enbart i möbler, arkitektur och keramik utan också i glas. Antalet danska studioglaskonstnärer är minst lika stort som i Sverige och det är i Danmark som man hittar ett av Skandinaviens två renodlade museér för modern glaskonst – i Ebeltoft nära Aarhus på Jylland.

Green Sisters – graalvas (26,5 cm) av Morgan Persson

                    Graalens renässans

Glasbruk kommer och går. Av de hundratals bruk som funnits i Småland sedan början av 1800-talet finns det i dag tretton bruk och hyttor kvar. Vid en av dess hyttor – Målerås – arbetar Morgan Persson som designer och fri konstnär. Han har gett sig i kast med en av svensk glaskonsts största uppfinningar – ”Graalen”. Graalen  består av flera skikt glas, mer än i ett vanligt överfångsglas och blir på det viset tung att blåsa och tung att hantera. Det var glasblåsarmästaren Knut Bergqvist vid Orrefors som uppfann tekniken vilken sedan bland andra legendarerna Simon Gate och Edward Hald utvecklade tillsammans med Knut Bergqvist och vilket också var ett av skälen till Orrefors berömmelse. Från början gjordes graalen i tunna glasskikt och det vara bara i Orrefors som man behärskade den tekniken. Graalen består av ett ”ämne” i flera färgskikt i vilka konstnären etsar, slipar och blästrar ett eller flera motiv. Ämnet, eller kärnan, värms på nytt och blåses upp och i den processen läggs ytterligare ett skikt av klarglas ovanpå  det uppblåsta ämnet. Begreppet Graal härstammar från legenden om den Heliga Graal i vilken Kristi blod uppsamlades och som genom ett under kom att inneslutas i graalskålen.

Glasskulptur av Morgan Persson

Liten graalvas av Morgan Persson

Nåväl, genom denna koppling får graalskålar inte bara ett extra glasskikt utan också en ytterligare dimension av kulturell och liturgisk historia. Liksom Simon Gate och Edvard Hald sätter också Morgan Persson sin personliga prägel på graalglaset.  Resultatet är stora, tunga skålar och vaser med växtmotiv som associerar till jugend och till den svenska glaskonstens pionjärer Gunnar G:son Wennerberg och Alf Wallander. Morgan Persson är inte den ende som gör graalglas i dag men han och ytterligare några glaskonstnärer har gett graalen en renässans och förnyat den till form och färg.

Att ärva ett glasrike

Morgan Persson ställde ut för några år sedan på Pictors vårutställning och glaskonstnären och keramikern Erika Höglund gjorde en separatutställning på galleriet i höstas, en utställning som då huvudsakligen bestod av hennes senaste keramik med korallhavet som tema.

Glastorso ”Alva” av Erika Höglund

Glastorso ”Mist”av Erika Höglund

Erika är en mångsidig konstnär som både målar och skulpterar i glas och keramik. Till skillnad från medutställarna som flyttat in i ”Glasriket” är Erika född mitt i Glasriket, i Henrikstorp, dessutom uppvuxen i ett hem där båda föräldrarna var designers och glaskonstnärer – Erik Höglund och Monica Backström. Att ha två framstående konstnärer som föräldrar är ett tungt arv att bära om man själv vill bli konstnär men det kan också vara en stor tillgång när man väl tagit sig igenom svårigheterna och börjat hitta sin egen stil. Efter ett antal utbildningar och en flerårig sådan på Parson Institute i New York fann hon också något eget att gå vidare med. Nu är hon själv känd och mycket uppskattad för bland annat sina glasskulpturer med kvinnotorson som tema.

Brackley Lake (30×40 cm) – ett linoleumsnitt av Alexandra Buckle

Arvet skuret i trä och linoleum

Som så mycket annat i England håller man traditionerna högt även på grafikens område. Det är oftast i de väl kända klassiska teknikerna man arbetar, olika koppargrafiska metoder,  etsning, torrnål, gravyr, mezzotint men också med trä- och linoleumsnitt och litografi. Vad som skiljer den engelska grafiken från den svenska där litografin nästan har blivit synonym med grafik är det flitiga användandet av träsnitt och linoleumsnitt. Träsnittet är sällsynt i Sverige och linoleumsnittet existerar knappt efter i bästa fall ett par timmar i grundskolan. I gengäld är litografin relativt sällsynt i den brittiska grafiken. Parallellt med de äldre teknikerna finns naturligtvis alla andra senare metoder som serigrafi, collografi och digitala tekniker.

Bluebell Contemplation (20×30 cm) – linoleumsnitt av Alexandra Buckle

En mycket grov sortering av grafikens motivvärld i det ”Förenade Kungadömet” skulle kunna sammanfattas med begreppen landscape, cityscape och seascape och kanske till och med gardenscape och  parkscape. Allt detta finns representerat hos våra sex brittiska utställare på ”Glas.se & Print.uk”. Och alla deras bilder är figurativa och representativa för grafiken i United Kingdom. Den abstrakta bildkonsten är sällsynt i grafiken. Intresset för naturen är gemensamt. Det är inte bara i Sverige som naturintresset är stort. Det kan till och med vara så att behovet av natur i ett tättbefolkat land, genomkorsat av vägar och bebyggelse och med stora urbana miljöer, är större än  i vårt glest bebyggda land. Därför kan man som Alexandra Buckle poängtera att sina motiv hämtar hon huvudsakligen under sina skogspromenader i närheten där hon bor, bilder av ett ”woodland” under olika årstider och med marken färgad av säsongens olika blommor och löv. Hon ser ljuset mellan trädstammarna och vattenspeglarnas ljusreflexer och skymningsljuset över landskapet. Hennes ”woodland” ligger  en bit nordost om Oxford i ett typiskt engelskt parklandskap med träddungar, skogbevuxna kullar, åar, kanaler och dammar behagligt fördelade i odlingslandskapet.

Balance – linoleumsnitt (29×37 cm) av Richard Shimell

          Mellan himmel och träd

Även för Richard Shimell är närheten till naturen avgörande för hans konstnärsskap. Han bor på kanten till en nationalpark i sydvästra England och har inte långt till ett landskap ”full of stunning trees” I stället för ljuset mellan trädstammarna koncentrar han sin uppmärksamhet till just trädstammarna i sig och trädets fantastiska grenverk. Han arbetar, liksom Alexandra Buckle, i linoleumteknik men väljer ofta en skiva av ”vinyl flooring” i stället eftersom det mjukare materialet ger finare linjer vid skärning av grenverkets yttersta toppar. Med allt arbete som konstnären lägger ner på att skära trädens alla tusentals små grenar och trädens  grövre grenar och stammar och sedan trycka alla konturer i svart hamnar hans ”modeller”  ändå i ett häftigt ljus, i ett kraftigt motljus. Betraktarens blick flyttas automatiskt till en fond av ljus och himmel och det är i detta motljus som landskapet får sin karaktär. Landskapet mellan träden och himmelen kan man bara ana.

Amongst the Flowers (20×15 cm) linoleumsnitt av Diana Croft

                 Bland fåglar och kullar

Diana Croft bor i grevskapet Surrey sydväst om London och just där hon bor, i Dorking, är terrängen lite extra kuperad  i ett landskap av ”outstanding natural beauty” som  den officiella beskrivningen av ”Surrey Hills Area” låter.  Hon gör också sina utflykter till den av londonborna (och tävlingscyklister) välkända ”Box Hill”  strax norr om Dorking, en trakt som inte bara lockar turister och fotvandrare utan också många fåglar och fjärilsarter, inte mindre än fyrtio olika arter, samt sällsynta växter och orkidéer. Detta speglar sig i hennes bildvärld med fåglar, blommor, växter och skuttande harar i det böljande landskapet. Diana Croft varierar sin teknik och väljer ibland linoleumsnitt och ibland collografi. Hon arbetar också i kopparplåt med etsningar och målar gouacher, de senare med exotiska motiv långt från  ”Surrey Hills”, i Brunei och Marocko där hon vistats under längre perioder.

 Mellan Landscape och Seascape

Surrey gränsar österut mot Kent och strax innanför gränsen ligger Sevenoaks. Här skiftar både bebyggelse och landskap karaktär  och en skandinav eller nordbo kan plötsligt känna sig som på hemmaplan. Melvyn Evans, som nu återkommer till Pictor med nya bilder, bor i Sevenoaks och även han har naturen in på knutarna, fast i form av en ordinär men mycket stor park med miljontals träd och full av hjortar – Knole Park. Här har Melvyn Evans en outsinlig källa till motiv men han nöjer sig inte med det.

Ett linoleumsnitt av Melvyn Evans – The Edge of the Sea (38×52 cm)

I hans särpräglade stil ryms såväl ”landscape” som ”seascape” och ”cityscape” med en viss förkärlek för Knole Park och båtlivet i och runt några mindre hamnar på sydkusten och längst västerut i Wales där han till del växte upp och påbörjade sin konstutbildning. Konstnärskolonin St Ives i Cornwall, där bilder från hamnlivet i den lilla fiskebyn fortfarande präglar en del av den brittiska konstvärlden är också en inspirationskälla för Melvyn Evans.  Att Melvyn Evans sedan är utbildad mariningenjör och vuxit upp i en familj med sjöofficerare gör ju valet av marina motiv ännu naturligare.

Café with Poet – träsnitt (40×30 cm) av Hilke MacIntyre

               Utmejslat och vardagligt

Den enda av våra sex brittiska utställare  som bor vid havet är Hilke MacIntyre men det har inte påverkat henne vid val av motiv. Någon enstaka fiskare eller båt förekommer dock bland alla hennes människor i trädgård, på picnic, på promenad eller på gården med hönor och änder.  Hilke MacIntyre bor i Skottland norr om Edinburgh och på norra sidan av den stora havsviken Firth of Forth som Edinburgh ligger vid, alltså vid Nordsjökusten. Hilke är emellertid född och uppvuxen vid en annan, lite mindre havsvik som går in från Östersjön norr om Kiel och heter Schlei. Som student cyklade hon i Skåne och campade bland annat i Ängelholm. På samma latitud som Ängelholm ligger staden hon bor i närheten av nu – Anstruther heter den lilla staden vid vattnet och hela området runt Firth of Forth påminner en del om Skälderviken med sina kullar, stränder och odlade fält.

Spring Green – linoleumsnitt (20×20 cm) av Hilke MacIntyre

Hilke MacIntyre arbetar liksom övriga grafiker på utställningen på Pictor med linoluemsnitt men hon skär också träsnitt. Dessutom gör hon keramiska reliefer som i stil liknar hennes grafiska bilder.  Motivvärlden är mindre natur och mer fantasi och handlar om vad människor och djur gör, är eller befinner sig – jagar en fågel, dukar upp i trädgården, vattnar rabatten, fladdrar med sina fjärilsvingar, går på promenad eller är på väg till skolan, läser en bok i skuggan av ett träd med mera, – iakttagelser  av och fantasier kring vardagliga händelser och ting. Hilke har en alldeles egen, väl utmejslad stil med dragning åt det naivistiska hållet och med inspiration från bland annat de tyska expressionisterna i konstnärsgruppen ”Die Brücke” från början av förra århundradet. De uttryckte sig ofta i en kraftfull grafisk stil med just träsnittet som medie.

 Landskapets myter och historia

Från Anstruther vid Firth of Forth till Dunkeld på kanten till skotska höglandet tar det en dryg timma att köra. På en gård i närheten av Dunkeld bor Linda Farquharson, en grafiker som liksom Hilke MacIntyre blandar fantasi och verklighet i sina träsnitt och linoleumsnitt men hon gör det på ett annat sätt. Linda Farquharson inspireras av litteratur och berättelser bland annat den skotska legenden om ”Cailleach”, alla gudars och gudinnors moder men också en gestalt som uppträder i många andra skepnader bland annat som ”The Storm Hags” (”Stormhäxan) eller som skaparen av Skottlands alla berg som hon sägs ha hamrat och mejslat fram. Hon tillägnas också de allra första vårtecknen.

Song of Goddess (35×52 cm) – linoleumsnitt av Linda M Farquharson

”Mabinogion” är samlingsnamnet på en rad berättelser som nedtecknades på elva- och tolvhundratalet och som är den brittiska litteraturens äldsta verk med muntligt traderade  historier från Kung Arthurs tid, det vill säga från fyra- och femhundratalet. Det är en litteratur full av dramatik och tragedi men också av romantik och filosofi och en litteratur som förmedlar mytologi och historiska händelser. ”The Earth Goddess” och ”The Song of of Goddess” är bilder av Linda Farquharson med inspiration från berättelsernas värld.

Summer Blossoms – linoleumsnitt (15×15 cm) av Linda M Farquharson

För Linda Farquharson, som ser landskapet och naturen som delaktigt i århundradens historia, får naturskildringen en djupare dimension. Det gäller också enskildheter som finns i landskapet, blommor, fåglar, träd och allt som lever där. Hon är faktiskt inte helt unik med ett mytologiskt och historiskt perspektiv på naturskildring i konsten där landskapet blir ett med dess historia – den världskände brittiske skulptören Henry Moore förhöll sig på samma sätt till konsten och naturen och vår utställare från Sevenoaks, Melvyn Evans, gör det på samma sätt. Vi har tidigare ställt ut Melvyn Evans ”Le Morte d’Arthur” och ”The ”Green Knight”, en mytologisk riddare från Kung Arthurs tid som även Monthy Python och Sean Connory gestaltat.

Kulturnatt med ”The Green Knight” i  Stockholm

Melvyn Evans mytologiska bilder kommer vi för övrigt att visa på Stockholms Kulturnatt den 29 april på  Fikaboden på Erstagatan på Söder med utställningstiteln ”English Prints and Swedish Fika”

Glas och grafik på Pictor

Utställningen ”Glas.se & Prints. uk”  på Galleri Pictor i Munka Ljungby öppnar vi den 14 april och utställningen pågår till den 7 maj.

The Green Knight – linoleumsnitt (38×48 cm) av Melvyn Evans

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Galleri Pictor, Glaskonst, Grafik, Konst, Träsnitt, UK, Utställningar | Märkt , | 2 kommentarer

Göteborgskoloristerna – en färgstark historia

Ivarson Blommor och skulptur (33)

Ivan Ivarson är en av de mer kända ”göteborgskoloristerna” Målningen ”Blommor och skulptur” är från 1933

”Jag skulle kunna äta färg” lär den store göteborgsmålaren Ivan Ivarson ha sagt apropå hans intensivt frossande i häftiga färger.  ”Ty att måla det är främst att dikta och återge i färg. Spelar inte färgen första rollen kan det  visserligen vara konst men inte måleri” har han dessutom och med säkerhet sagt – orden kunde man läsa i en intervju med Ivarson inför den största separatutställningen under Ivan Ivarsons livstid. Detta var i februari 1931.

                          Göteborgsskolan

”Att se världen som färg” är titeln på en utställning som visades på lilla fina Mjellby Konstmuseum i Halmstad  åttiosex år senare, hösten och vintern 2016-17. Ivan Ivarson är en av de tjugonio målare som museet hade valt att låta representera den konstskola och den konstepok som har Göteborg som gemensam nämnare. ”Göteborgskoloristerna” var också utställningens underrubrik men syftet med utställningen var också att visa att det man benämner som ”göteborgskolorismen” utgör ett kapitel i den större berättelsen om det som blev och har varit specifikt för konsten i Göteborg – Göteborgsskolan.

Björnberg Västkustklippor (31)

Evald Björnberg (1895-1971) målade ofta porträtt av barn och klippor och badare i Bohuslän. Målningen ”Västkustklippor” är från 1931. Björnberg var senare verksam i Stockholm och Frankrike.

Ville man se färg och lyftas i sinnet av färgglädje i en mörk och gråtrist tid på året så var platsen given – Mjellby Konstmuseum som fram till och med januari 2017 visade denna färgfyllda och storartade utställning av ”göteborgskoloristerna”. På köpet fick man bilder av sommar och sol, av klippor och blånande hav, av blommor och landskap och små och stora berättelser i färg och form från kust, stad och resor  –  och en hel konstepoks historia dessutom. Det här är en utställning som berättar nästan hela historien om göteborgskolorismen. Utställningen har nu fått en fortsättning och kommer att visas på  Bohusläns Museum i Uddevalla  från 1 april till 27 augusti 2017.

Ut ur skuggan

bjurstenmsjalvportratt39xl

Magnus Bjurstens självporträtt från 1939 är målad i en mjukare gråskala som några av koloristerna använde

De vanliga namnen, de som man brukar förknippa med begreppet ”göteborgskoloristerna” finns där förstås men också många konstnärer ”vilka med tiden förpassats till skuggigare platser i konsthistorien” som museet uttrycker det. Det är just det som är så roligt och det originella med Mjellbys utställning av göteborgskoloristerna – och som man på museet också säger ”sträcker sig långt bortom kvartetten Göransson, Ivarsson, Sandberg och Schiöler”. Här får man en bred historia om ”Göteborgsskolan” och en större berättelse om konsten i Göteborg under en period som tydligt kan knytas till konstskolan ”Valand”, Göteborgs musei rit- och målarskola och ett antal framstående pedagoger och lärare under tiden 1897-1938. Perioden sträcker sig egentligen framåt i tiden så länge som eleverna som fick sin utbildning på Valand under dessa lärare fortsätter att måla, det vill säga under hela nittonhundratalet. Ullmaneleven Tore Ahnoffs (1917-2016) bortgång i februari i år sätter punkt för en mer än sekellång konstepok.

lundstedthajosjostjarnaxl

Kristian Lundstedt (1894-1959) var lite äldre än de flesta koloristerna och han använde sig av en mer återhållen färgskala. Hans lärare på Valand var Birger Simonsson (lärare på Valand 1916-1919)

Göteborgskolorismen börjar inte med bohuslänningen Carl Wilhelmson (1866-1928), vilken som mycket ung påbörjat sina konststudier för Carl Larsson (1853-1919) och Bruno Liljefors (1860-1939) vid Göteborgs Musei rit- och målarskola och som efter ytterligare en tid och några års utlandsstudier själv blir lärare och föreståndare vid samma skola.

Frankrike tur och retur

sandbvsommarkvallstenungson1933xl

Ragnar Sandberg, uppvuxen i Stenungssund i Bohuslän har målat denna bild från Stenungsön 1933. Stenungsön blev samlingsplats för några av göteborgskoloristerna – Ivan Ivarson, Märta Taube-Ivarson, Erling Ärlingsson och Karin Taube-Parrow som bodde på Stenungsön.

Man kan däremot säga att han fick betydelse för en lokal förankring av konstlivet med Göteborg och Västkusten i centrum och han får många begåvade elever att välja Göteborg, till exempel västgöten Carl Kylberg och smålänningen Carl Ryd. Carl Kylberg (1878-1952) blir med tiden en viktig inspiratör för göteborgskolorismen och Carl Ryd blir själv lärare vid Valand en kort period.

Den moderna konstens födelse i Sverige sker i Frankrike – hos Henri Matisse (1869-1954) i Paris och i andra parisiska konstskolor. Av tradition hade svenska och skandinaviska konstnärer alltid vidareutbildat sig utomlands, tidigare framför allt i Italien och Tyskland. Men nu, alltså i början av nittonhundratalet var det Frankrike med Van Gogh, Cézanne och Matisse som gällde för målarna. Det var expressionismen och fauvismen bland ismerna som gällde, i mindre grad impressionismen och ännu inte Picasso och kubism.

isaksonbastionernachristiamsoxl

Det strängare formspråket i Karl Isaksons måleri, som här i ”Bastionerna på Christiansø” inspirerade flera av göteborgskoloristerna. Isakson var verksam i Köpenhamn men visades postumt med en större utställning i Göteborg jubileumsåret 1923

Fyra blivande lärare på rad – Birger Simonson (1883-1938), Carl Ryd (1883-1958), Tor Bjurström (1888-1966) och Sigfrid Ullman (1886-1960) utbildade sig hos Matisse i Paris och gav sedan en franskinspirerad undervisning på Valand i Göteborg under mer än tjugo års tid från 1916 till 1938. Frankrike blev sedan också det självklara målet för alla konstelevers studieresor ut i världen.

Köpenhamn tur och retur

bjurstrtkopenhamnbrinnerxl

”Köpenhamn brinner” av Tor Bjurström. Bjurström var bosatt i Köpenhamn när han ombads att ta över som lärare på konstskolan Valand i Göteborg. Han lämnade Köpenhamn ovilligt men kom sedan att inspirera en hel generation ”göteborgskolorister”

Den svenska modernismens begynnelse i Sverige skedde först dock inte i Göteborg  utan i Stockholm. De nu matisseinspirerade målarna Simonson, Ryd, Bjurström och Ullman deltog efter hemkomsten från Paris tillsammans med ett tiotal andra återvändare i en utställning som ger ett exakt år och en exakt plats för den nya konstens uppdykande – utställningen ”De Unga” 1909 på Hallins Konsthandel på Drottninggatan i Stockholm. Och det var verkligen unga konstnärer – yngst av de fyra var Tor Bjurström, endast 21 år gammal, Sigfrid Ullman var 23, Birger Simonson och Carl Ryd 26. Utställningen ”De Unga” upprepades åren därpå men sedan började man gå skilda vägar, många stannade kvar i Stockholm, andra drog sig söderut till Köpenhamn som blev en sorts ersättning för Paris eftersom Första världskriget stängde resvägarna vidare söderut.

ullmannannamodellerarxl

När Sigfrid Ullman tog över som lärare och föreståndare för Valand 1929 återgick han i sin undervisning till  modellteckning och en mer traditionell undervisning. Här ett porträtt av hustrun Hanna som var skulptör och dotter till den kände Skagenmålaren Viggo Johansen

I Köpenhamn fanns en välkänd målarskola, Zahrtmanns, som även hade lockat svenska elever tidigare bland annat Birger Simonson och Karl Isakson (1878-1922). Den senare kom för övrigt att stanna i Köpenhamn och bli en av de främsta modernisterna i danska konsthistorien men också inspiratör, inte minst för göteborgskoloristerna.

                           Öst eller Väst  

Hur som helst, efter Köpenhamn blev det  antingen Stockholm eller Göteborg och Västkusten för hemvändarna. Och det är nu som upprinnelsen till den nya göteborgsskolan tar sin plats bland annat med inflytande från Norge och Edvard Munchs (1863-1944) expressiva måleri. För norska konstelever och målare blev Göteborg ett dragplåster. Göteborgsskolan och göteborgskolorismen kom att bli en egen konstriktning i det moderna konstsverige och ganska väsensskild från den urbant mondäna stockholmsstilen med bland andra Isaac Grünewald (1889-1946), Einar Jolin (1890-1978) och senare GAN, Gösta Adrian-Nilsson (1884-1965). Bland målarna i Stockholm vid den här tiden fanns också konstnärer, som till exempel Siri Derkert (1888-1973), med ett uttalat socialt engagemang, något som inte syns i göteborgsskolan.

Världen betår av färg

Det är många impulser som skapar göteborgskolorismen och det är många impulser som skapar de olika konstnärernas karaktärer och öden – men en sak har de gemensamt, föreställningen om färgen som det viktigaste uttrycksmedlet och som bärare av själens och konstens innersta väsen.

kylberghavsluft33xl

Det var många influenser som sammantaget utgjorde grunden för ”göteborgskolorismen” – en av dessa var den äldre målaren Carl Kylberg (1878-1952) Målningen ”Havsluft” från 1933 visas på utställningen ”Att se världen som färg” på Mjellby Konstmuseum.

”Han är en kolorist i ordets mest extrema mening, han ser världen som färg. Världen består av färg, och föremålen äro endast samlingspunkten, förtätningar av denna färg, som moln av luftens vattenånga” är ett citat av kritikern Gotthard Johansson som återges på den nu aktuella utställningen på Mjellby Konstmuseum. Citatet är hämtat ur en recension som Gotthard Johansson skrev angående Carl Kylbergs måleri.

sandbkvallspromenadgbg39-41xl

Ragnar Sandbergs ”Kvällspromenad i Göteborg” (1939-41) är exempel på hans lekfulla måleri.

Mycket mer skulle kunna sägas och citeras om ”göteborgsskolans” förhållande till färgens betydelse för måleriet och symbolik i konsten – alla målarna har dessutom sitt eget förhållande till färgen och sin egen palett, men den stora lidelsen för färgen är densamma, för några av målarna till och med extremt stor.

                Mest succéer ändå

Göteborgskolorimens utställningshistoria är omfattande med en blandning av kritikersuccéer och publikfiaskon, genombrott och misslyckanden men bit för bit har göteborgskolorismen befäst en allt starkare ställning i den svenska moderna konsthistorien och Mjellby Konstmuseums omfattande utställning utgör  ännu ett viktigt kapitel i den berättelsen.

andreassonblommorifonstret

Landskap från Bohuslän och blommor var ett vanligt motiv för värmlänningen Folke Andréasson (1902-1948)

Göteborgskolorismens fyra pelarnamn Ivan Ivarson (1900-1939), Åke Göranson (1902-1942), Ragnar Sandberg (1902-1972) och Inge Schiöler (1908-1971) måste naturligtvis finnas på en utställning av den här kalibern men för den som sett ganska mycket av dessa stora målare tidigare är det extra roligt att få se målningar av så många andra målare i den mångfacetterade skara konstnärer som kan räknas till ”göteborgsskolan” – Folke Andreassons soldränkta blomvaser, Fritjof Berglunds (1905-1973) allvarliga och lätt vemodiga krukstilleben och självporträtt, Magnus Bjurstens (1907-1974)  ömsinta porträttkonst, Evald Björnbergs (1895-1971) vilande sommarvärme i modell och klippor, Inga Englund-Kihlmans (1905-1979) roande barnbilder och Elvine Osterman-Nordwalls (1908-1997) skimrande landskapsbilder. För att nu nämna några av de konstnärer som inte brukar nämnas bland de första men ändå väl kända för en göteborgspublik. Mindre kända är till exempel Aina Marmén-Sundborg (1899-1973), Kristian Lundstedt (1894-195) och Birger Berndtson (1890-1940) – den senare fick sitt genombrott först mer än fyrtio år efter sin död då en stor produktion målningar och gouacher upptäcktes under änkas säng när hon hade gått bort och som ställdes ut på Borås Konstmuseum.

berndtsonstrandpromenadslussednorustxl

Fastän han var äldre än sina målarkamrater fick Birger Berndtson  sitt genombrott som konstnär långt senare, mer än fyrtio år efter sin bortgång. Han målade tillsammans med Ivan Ivarson och Ragnar Sandberg i det lilla samhället Slussen på Orust.

Birger Berndtson gick många år på Valand och hade både Simonson, Ryd och Bjurström som lärare och han målade tillsammans med Ivan Ivarson och Ragnar Sandberg i den tillfälliga ”Slussenkolonin” på Orust tidigt trettiotal men hade liksom de flesta av sina konstnärskollegor svårt att klara sig på sin konst och väljer ett civilt målaryrke som dekorationsmålare för att kunna försörja sig.

goranssongooteborgsgataisnoxl

”Göteborgsgata i snö” (1930-32) av Åke Göransson. Det här gatumotivet hade han utanför sitt fönster och motivet har han också använt flitigt under årets och ljusets växlingar.  Som med så många andra dukar målade han om och över målningarna och ansåg sig bara har gjort skisser, inga färdiga tavlor.

Ett annat mycket känt ”sängfynd” av konst är den samling målningar som hittades hemma hos Åke Göranssons mamma Hanna i hennes kökssoffa. Åke Göransson (1902-1942), som därefter räknades till de främsta bland koloristerna, levde dock till skillnad från Birger Berndtson när fyndet gjordes men befann sig på Lillhagens mentalsjukhus i Göteborg sedan några år tillbaka.

magnusschioleriparkenstjorgen40talxl

Inge Schiöler (1908-1971)var bara i tjugofem- årsåldern när han drabbades akut av mental ohälsa och togs in på St Jörgen i Göteborg.  Där stannande han som patient i mer än tjugo år. Här har målarkamraten Rangvald Magnusson (1904-1984) besökt Schiöler på St Jörgen och målat ett porträtt av honom.

                       Livsbejakande

Känd är också hans kommentar om sitt eget måleri, en kommentar som Åke Göransson fällde en tid efter att i sällskap med en vårdare från sjukhuset och sin mamma sett utställningen av ”soffyndet” på Konsthallen i Göteborg – ”Den där Göransson var visst en ganska bra målare, men vart tog han vägen”.  Det var inte eget beröm utan Åke Göransson var schizofren och  inte alltid klar över sin identitet.

Till bilden av göteborgskoloristerna kan fogas ovanliga och dramatiska livsöden, svårigheterna att sälja sin konst, fattigdom och mental ohälsa, den samtida publikens ointresse och kampen för överlevnad. Så småningom blev livet lite lättare för de som hade turen och orken att fortsätta konstnärskampen. Av denna kamp ser man egentligen ingenting på den nu aktuella utställningen ”Att se världen som färg”. Det är en livsbejakande och okomplicerad utställning. Göteborgskoloristerna ”frossade” i färg, de flesta på ett mästerligt sätt och med stor variation i palett, uttryck och avsikt.  De ”frossade” också i sin hyllning till livet – inte i sitt oblida öde eller sin olycka. Och det är denna stora livsglädje som utställningen förmedlar.

”Att se världen som färg” kommer alltså att visas på Bohusläns Museum i Uddevalla med start den 1 april för att sedan pågå vår och sommar till den 27 augusti 2017.

arlingssonskordefolkxl

”Skördefolk” (odaterad) av Erling Ärlingsson.  Erling Ärlingsson (1904-1983) var värmlänning som efter studierna hos Tor Bjurström på Valand i Göteborg och ytterligare studier på  bland annat Academie Scandinave i Paris så småningom återvände till trakten kring Frykensjöarna i Värmland och slog sig ner på Sillegården. Därefter bodde han också tidvis på Stenungsön utanför Stenungsund i Bohuslän och hade tidigare bott såväl i Spanien som i Norge.

 

 

 

 

 

Publicerat i Historia, Konst, Konstmuseer, Konstvärlden, Måleri, Självporträtt, Utställningar | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

På spaning efter ett monument

Första försöket gick inte så bra. Det var den årliga stadsfesten och staden var helt stängd för trafik  och endast tillgänglig för fotgängare. Vi fick snällt parkera bilen i utkanten av staden och börja vandringen.  Knappt halvvägs mot målet och med tusentals lugnt flanerande människor på gator och torg insåg vi snart att vi den dagen skulle missa konstmuseerna i Wolfsburg och Goslar om vi fortsatte hela vägen fram till monumentet i Französiche Garten – Caroline Mathilde-statyn. Den skulle få vänta på vårt besök till nästa gång.

Nästa gång blev ett par år senare. Då gick det bättre, då hade vi till och med gjort staden till vårt hem för en hel vecka med gott om tid att se såväl monument som slott i staden och bekanta oss med en stor del av området runt staden och en spännande del av stadens och områdets historia.

från cell till celle

”Nordens Versailles” – Hirschholms slott, byggt 1737-1744, var skådeplatsen för en i dansk historia känd kärleksförbindelse på kunglig nivå – ”A Royal Affair”-  mellan den unga drottningen Caroline Mathilde och Christian VII:s livläkare, Johan Friedrich Struensee. Här föddes Struensees och Caroline Mathildes dotter Lovisa Augusta sommaren 1771. ”Skammens slott” revs 1810-1812

Men för att börja i rätt ända skall vi tillbaka till en plats norr om Köpenhamn, nästan hemmavid, tvärs över Sundet och en bit söderut från Helsingör, alltså mellan Köpenhamn och Helsingör, en plats som sedan ett par hundra år tillbaka vilar i upphöjd ro och  majestätisk stillhet – en vallgravsomsluten park med en anstrykning av mystik och oavslutad historia. På platsen låg ett slott och i slottet fanns en ung slottsfru, tillika Danmarks drottning under några år och i den unga drottningens slottssalar och i det intimare sovrummet fanns en femton år äldre, välutbildad och driftig herre som kommit från Tyskland och som på kort tid revolutionerat i stort hela det danska kungaväldet och dessutom gjort drottningen med barn.

Revolution i palatset

från cell till Celle

Johann Friedrich Struensee (1737-1772) kom som kungens livläkare till Köpenhamn och blev dessutom i praktiken även regent och drottningens älskare

Att denna ordning inte kunde få fortgå ostraffat vet alla som läst boken ”Livläkarens besök” av P O Enqvist. Den välutbildade tyske herren, läkaren och upplysningsmannen Johann Friedrich Struensee blev både halshuggen, kvarterad och lagd på stegel och den unga drottningen utvisad från det land hon råkat bli drottning i – ett efterblivet litet land i Europas utkant som enligt successionsordningen regerades av en kung som i det här fallet var sinnessjuk och regeringsoduglig.

Året var 1772, kungens geheimekabinettssekreterare, Johann Friedrich Struensee, hade plötsligt avsatts och fängslats i en nattlig palatsrevolution, den unga drottningens äktenskap med Christian VII upplösts och hennes älskare och far till den knappt tio månader gamla dottern Lovisa dömts till att mista liv, ära och gods för brott mot Kongeloven.

från cell till Celle

Christian VII (1749-1808) ofrivillig kung av Danmark. Porträttet hänger i kurfurstepalatset i Celle

Vid femton års ålder hade Caroline Mathilde av Storbritannien, yngst av nio syskon och med en pappa som hade gått bort några månader innan hon föddes, blivit förmäld ( som det brukar heta i dessa sammanhang) med sin kusin, Christian VII vilken tidigare på året korats till kung av Danmark. Caroline var endast dryga sexton år när deras son, den blivande Frederik VI, föddes. Tre och ett halvt år senare födde Caroline Mathilda ett syskon till Frederik, en flicka som fick namnet Lovisa (Louise) Augusta. Då var mamma Caroline ännu inte fyllda tjugo. Pappa till flickebarnet var inte kungen utan kungens läkare, den på alla sätt driftige Struensee som tagit över, inte bara de kungligt äktenskapliga plikterna utan även de flesta beslutande funktionerna vid hovet och i Danmark och som därmed retat gallfeber på det gamla styrande gardet som omgett Christian VII.

Dålig timing

från cell till Celle

Caroline Mathilde (1751-1775) britisk prinsessa och landsförvisad dansk drottning som gjorde samaritiska gärningar i nordtyska staden Celle

Det var inte drottningens otrohet som fällde Struensee, inte heller att de båda var så skandalöst öppna med sitt kärleksförhållande utan den hårda dödsdomen mot Struensee var politiskt betingad. Johann Friedrich Struensee, medicine doktor redan vid tjugo års ålder, tillhörde Europas nya intellektuella elit – upplysningstidens humanister och vetenskapsmän vilka börjat lägga grunden för ett demokratiskt statskick och för en ny och självständig rättsordning. Han var med andra ord långt före det danska hovets tid och hotade med sina upplysningssidéer om nya fri- och rättigheter adelns och den kungliga tjänstemannakårens  ställning och privilegier. Därför röjdes han ur vägen. Avrättningen skedde genom halshuggning tidigt en morgon i slutet av april 1772.

Från cell till Celle

Morgonen 28 april 1772 på Øster Fælled i Köpenhamn – bödeln håller upp Struensees avhuggna huvud för ett tusenhövdat publikum

När nu rikets mäktigaste man var oskadliggjord gav man sig på den stackars försvarslösa unga drottning som kung Christian vänt ryggen till redan efter sonen Frederiks födelse. Kungens egen egentliga  kärlek var en prostituerad kvinna som kallades Støvlette-Caterine. Den förbindelsen var minst lika öppen som Caroline Mathildes och Struensees kärleksaffär. Emellertid, Caroline Mathilde landsförvisades och förlorade titeln Drottning av Danmark och Norge. Men det höll på att kosta Danmark ett krig mot Storbritannien. George III, Carolines äldre bror, var nu kung av Storbritannien och blev rasande när han fick höra hur  illa hans lillasyster behandlats i Danmark. Men han besinnade sig och nöjde sig med att endast skicka en liten eskader på tre skepp för att hämta Caroline.

Utkastad och fråntagen sina barn

1772 – Caroline Mathilde skulle fylla 21 år den 27 juli. Hon var tvåbarnsmor, en son på drygt fyra år och en dotter som om ett par månader skulle fylla ett år. Mamma Caroline hade fängslats och förts från Köpenhamn till Kronborgs slott i Helsingør i väntan på att bli hämtad. Där sattes hon i cell tillsammans med barnen. Så kom avskedets stund, den 30 maj en dryg månad efter den älskade Struensees halshuggning. De två fregatterna och det kungliga krigsskeppet låg på redden. Det kunde hon se från fönstret. När matroserna rodde iland och ställde upp sig på kajen hälsade den lilla danska vaktstyrkan på gästerna men engelsmännen vägrade surmulet att hälsa tillbaka.

från cell till Celle

”Nordens Venus” kallad, Struensees och Caroline Mathildes dotter Lovisa Augusta (1771-1843)  Betraktad som en stor skönhet men också retsamt kallad ”La petite Struensee”.  Porträtt målat 1791 av schweiziske konstnären Anton Graff (1736-1813)

Lille Frederik höll sin mamma hårt i kjolarna och Caroline Mathilde kramade Lovisa Augusta krampaktigt intill  bröstet. Till skillnad från de flesta kvinnor i hennes ställning ammade hon själv sin bebis och det var just vad hon hade gjort när vakterna slet barnet ur famnen på henne. Frederik gjorde motstånd men det hjälpte naturligtvis föga när vakterna drog iväg med honom från en förtvivlad mor. Barnen skulle bli kvar i Danmark och modern köras ut från landet.

I Celle, som ligger i södra delen av Lüneburger Heide och en bit öster om Hannover i norra Tyskland, hade det engelska kungahuset ett slott som för tillfället stod obebott. Dit fördes  Caroline Mathilde av broderns reseuppbåd. Caroline Mathildes bror, George den III var den förste bland regenter i den nya engelska kungafamiljen som var född i England. Familjen var tysk och hade mycket gamla anor från trakten runt Celle – från Lüneburg, Hannover och Braunschweig  – så det var egentligen inte på främmande mark som den unga drottningen, titeln hade hon fått behålla, slog sig ner.

Älskad i Celle

Caroline Mathilde blev väl mottagen i Celle och omtyckt, inte minst på grund av hennes välgärningar som riktade sig till sjuka och fattiga i staden. Hon blev dessvärre smittad av en epidemisk sjukdom och dog i hög feber, troligtvis scharlakansfeber, 10 maj 1775, endast 23 år gammal. Hon fick sin grav i St Marienkirche nära slottet i Celle och intill sin farmors mor Sophia Dorothea av Braunschweig-Lüneburg. Denna Sophia Dorothea  var för övrigt även mormors mor till Caroline Mathildes jämnåriga släktingar i Sverige, regenterna Gustav III och Karl den XIII.

 

Stadskyrkan St Marienkirche i Celle där Caroline Mathilde ligger begravd i en stenkista.

Jo, men monumentet nu – i Französische Garten i Celle. Ja, det gjordes en större insamling bland invånarna i Celle och i furstendömet Hannover och redan 1784 stod monumentet klart. Uppdraget gick till direktören för konstakademien i Leipzig, skulptören och målaren Adam Friedrich Oeser. Han var väletablerad i Tyskland och var känd också som en skicklig tecknare – han hade bland annat varit Johann Wolfgang Goethes (1749-1832) teckningslärare och blev senare också nära vän till Goethe.

Den korta lyckan

från cell till Celle

Caroline Mathilde-skulpturen utfördes av den tyske konstnären Adam Friedrich Oeser (1717-1799) Detta porträtt är målat av samma schweiziska konstnär som porträtterat  Carolines dotter Lovisa Augusta (ovan) – Anton Graff.

Caroline Mathilde-monumentet är en stor skulptur i klassisk vit marmor. Den föreställer en kvinna med två barn i den ålder barnen var när de danska vakterna slet barnen så brutalt från mamman. Skulptören har emellertid inte utgått från objektets tragiska öde utan i stället valt att framställa en lycklig mor-och-barn-scen med barnen skildrade som små kerubiska änglar och med barnens moder närmast madonnalik med den lilla dottern tryggt vilande i moderns famn. Så kan verklighetens scen ha sett ut under den korta lyckliga tid, den sommar och höst 1771 som Caroline Mathilde fick med sin Struensee och de båda barnen på Hirschholms slott.

Ovanpå den stora runda sockeln som Caroline Mathilde och barnen lutar sig mot halvsitter, framstupa en ung kvinna som i sin tur vilar båda armarna mot ett stort öppet kärl till bredden fyllt av något som på bild kan vara svårt att definiera.  Men jag tolkar det välfyllda kärlet som ett ymnighetshorn, en symbol  för de gåvor och den osjälviska insats som den unga  kurfurstliga kvinnan med anor från Celle gjorde för stadens sjuka och fattiga.

från cell till Celle

Caroline Mathilde-monumentet i Celle, färdigställt 1784 efter insamling av medel från stadsborna i Celle. Caroline var inte ens fyllda tjugofyra år  när hon dog 1775 i scharlakansfeber. Under några år hade hon då ägnat sig åt välgörenhet och hjälpt sjuka och fattiga Cellebor. Porträttskulpturen visar henne både som tvåbarnsmor och välgörerska.

Som sagt – vid vårt förnyade besök till Celle gick det bättre. Vi kom i alla fall fram till monumentet men först efter att ha vandrat Französiche Garten upp och ner i båda riktningarna. Vi hade förväntat oss en skulptur, en kvinnofigur stående rakt upp och ner på en sockel eller liknande. Vi letade igenom hela parken och hittade flera skulpturer av det slaget men ingen Caroline till dess att vi stötte på ett större plåtskjul. På baksidan av detta plåtskjul satt en bild. Bilden föreställde den skulptur som jag nyss beskrivit, således inte bara en porträttbyst utan just ett monument, en skulptural berättelse.

Monumental miss

Alltså – ännu en gång snuvad på Caroline-Mathilde-monumentet. ”Under restaurering” stod det på plåtschabraket som effektivt dolde monumentet vi letat efter. Den stora plåthuvan stod där, till yttermera visso omgiven av järnstaket och rosenhäck. Så – själva monumentet, ”verklighetens” skulptur fick vi inte se den här gången heller, ännu mindre de detaljer på monumentet som behövs för en gedigen tolkning.

från cell till Celle

På en vallgravsomsluten kulle mitt i den nordtyska staden Celle ligger det kurfurtsliga palatset som drottning Caroline Mathilde hamnade i efter att hon blivit landsförvisad från Danmark. Palatset stod obebott när hon kom dit på försommaren 1772. I dag fins såväl ett historiskt museum som en teater i  byggnaden. Slottet och teatern, som är Europas äldsta operascen, är byggd i venetiansk barock.

Så var det med det – men det kurfurstliga palatset i vilket Caroline Mathilde fick sitt viste har en del annat att bjuda på när det gäller den sorgeliga historien om den brittiska prinsessan av huset Hannover och den schizofrene danske konungen Christian den VII:s drottning Caroline Mathilde.  Det är ett vackert slott i vitt, en fyravåningars fyrkantsbyggnad  i venetiansk barock med åttkantiga hörntorn och ett fasadtorn. Slottet rymmer, förutom en rad porträtt och inredningar från slottets och furstefamiljens historia, ett kapell och en teater i originalskick, även ett par rum som handlar om Caroline Mathilde och huvudpersonerna i ”Hirschholm-dramat” – porträtt i olja och grafik, teckningar och dräkter som burits av Caroline Mathilde med mera.

från cell till Celle

Här låg Hirschholms  slott. Bilden visar en del av den vattenomgärdade slottsparken. I närheten ligger Hørsholm Egns Museum som har en egen Struensee-samling om Hirschholms slott och Caroline Mathilde

Slottet, som ligger mitt i Celle, omgärdat av en vallgrav med friskt vatten som rinner in från ett av den stora floden Wesers biflöden, Aller, finns kvar på sin plats och utgör i sin vita skepnad ett påtagligt och vackert blickfång, kanske ett av Europas vackraste slott.

Hirschholms slott, däremot, det slott som Christian den VII:s farfar Christian VI (1699-1746) låtit uppföra och som skulle bli ”Nordens Versailles”, finns däremot inte kvar – eller ”Skammens slott”, som det senare också kom att kallas efter Caroline Mathildes och Struensees kärlekshistoria. Christian VII lämnade slottet åt sitt öde och det kom att stå obebott i många år till dess att ”Nordens Versailles” revs och byggnadsresterna transporterades till Köpenhamn för att användes vid ombyggnad av Christiansborg.

Livläkarens revansch

från cell till Celle

På platsen för Hirschholms slott ligger i dag och sedan 1823 en en liten vacker kyrka av en av Danmarks stora arkitekter – Christian Frederik Hansen (1756-1845)

På platsen för Hirschholms slott i Hørsholm ligger i stället en liten vacker kyrka i nyklassisk stil. När den kyrkan stod färdig var Caroline Mathildes dotterdotter Karolina Amalia – dotter till Lovisa Augusta, den lilla babyn som vakterna slitit ur Carolina Matildas famn när hon tvingades lämna landet – sedan några år lyckligt gift med den blivande danske kungen Christian VIII, regent från 1839. Hans drottning, Karolina Amalia var ju också dotterdotter till Johann Friedrich Struensee som på det viset var tillbaka i det danska kungahuset.  Struensee var tillbaka i statsförvaltningen även på ett annat sätt – många av hans revolutionära idéer hade slagit fäste och hans dotterdotter Karolina Amalia (1796-1881) blev dansk drottning och skulle få uppleva genomförandet av den nya konstitutionen, Grundloven, som upphävde det kungliga enväldet och lade grunden till ett modernt, demokratiskt, danskt kungarike.

 

 

 

Publicerat i Öresund, Danmark, Historia, Konst, Offentliga verk, Själland, Sjæland, skulptur, Tyskland | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Konstens Genesis – en parallell berättelse

Jord, vatten, luft och eld – de fyra elementen, de fyra pelare som är livets bas och grund enligt de gamla grekerna. De fyra elementen är varandras förutsättningar och utgör också en bas för världsåskådning i skilda religioner och har gjort så till långt in i vår egen tid. Modern vetenskap och partikelfysik har nu för gott placerat de fyra elementen till ett hörn för magi och ockultism – och kulturhistoria och konst. De fyra elementen är ett klassiskt motiv för konsten och civilisationens kulturhistoria kan inte skrivas utan de fyra elementen.

Les 10000 soleils

Les 1000 Soleils entrevus ( De 1000 solarnas möte), mezzzotint, bild 64×83 cm, blad 80×109 cm

Konsten är magi. Konst är inte vetenskap. Konst är väldigt mycket annat och lika fundamentalt för livet så som man en gång menade att jord, vatten, luft och eld var. Konst kunde vara det femte elementet!

Kraft och gåtfullhet

Detta kan man få för sig att tycka när man bekantar sig med fransmannen André Bongibaults konst. Hans bilder rör sig i det magiska hörnet av vår verklighet, och ibland även lite utanför. Han studerar gamla kulturer, som den hinduiska i Indien, gamla skriftspråk och kalligrafiska karaktäristika som i sanskrit och hebreiska men tittar också in i vår tids vetenskapliga värld med ett intresse för bland annat elektromagnetiska ljusfenomen.

Une Nuit

Une nuit à Vivada (En natt i Vivada), mezzotint, bild 63×83 cm, blad 79×107 cm

 

Resultatet blir stora, mäktiga grafiska bilder och målningar med en oemotståndlig visuell kraft och gåtfullhet. Det är mörka bilder, skrämmande och ödesmättade – himlar störtar in, tsunami av svart vatten rusar mot en imaginär strand och tunga granitklippor öppnar sig till en avgrund för jord, vatten, luft och eld. Jordens undergång och en apokalyps utan ryttare.

En skapelseberättelse

Som åskådare kan man emellertid välja fritt och vända på processen – att tolka den som i bibelns skapelseberättelse – ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, Jorden var öde och tom och djupet täcktes av mörker” och över vattnet svävade ”Guds ande och vind”.

GENESIS

Genèse (Genesis) målning 90×150 cm

André Bongibault väcker gamla kulturer, den hinduiska, den arabiska, den hebreiska och den kristna kulturen till liv och ger uttryck för kulturernas och historiens samlade massa av andlighet och energi. Han har skapat en serie bilder kring de fyra elementen jord, vatten. luft och eld och Jordens och Universums tillblivelse, Genesis, och Själens och Andlighetens berg.

Andens berg

Les Montagnes de l’Ame, ”Själens berg”, målning 90×150 cm

André Bongibault har också skapat en annan serie bilder som bygger på de hinduiska och buddhistiska tankarna kring den cirkelrunda Mandalan som form för det kosmiska och det himmelska och som ett koncentrat av ockult energi. Mandalan, som traditionellt ritas på ett bord eller på marken och som fylls med andra geometriska mönster i ett oändligt antal variationer utgör också en form för meditation och upplevelse av helhet – ett icke dualistiskt tillstånd.

Mandala

Mandala, målning 120×120 cm

            Meditation och yoga

Mandalans koncentrerade energi och meditativa stillhet skulle kunna utgöra en motvikt till de stormande krafterna i de fyra elementen i André Bongibaults konst – men gör det inte. Den visuella kraften och energin är densamma som i ”de fyra elementen”- men med upplösta naturformer, kvadrater istället för cirklar och ett mer abstrakt formspråk blir det ändå bilder som uppfordrar till meditation, om än en mera aktiv meditation. André Bongibault återkommer också i sina bilder till former för aktiva yoga-tillstånd med livsenergier, prana, som flödar genom den mänskliga kroppen som ett parallellt blodomlopp. Men också som ett tillstånd som lyfter och befriar människan från livets och dödens kretslopp.

Från mörker till ljus

Gud sade ”Varde ljus! Och det blev ljus”. Sentensen ur Bibelns skapelseberättelse kan man med hjälp av lite blasfemi tillämpa på den grafiska teknik som André Bongibault valt för sina stora dramatiska verk. Grafiken är gjord i den tekniskt tungarbetade mezzotinten som betyder halvtoner och är en gravyr på kopparplåt. Den franska beteckningen av tekniken stämmer ännu bättre in på konstnärens ambitioner –”manière noire”, ”svartkonst”, detta såväl med tanke på den ockulta energin som för ett ”utgångsläge” i totalt mörker.

Bhrumadhya

Bhrumadhya, bild 64×83 cm, blad 80×109 cm. Titeln anspelar på ett  speciellt yoga-tillstånd.

Konstnärens bild skapas från en kopparplåt som med stor tidsspillan och möda bearbetats med ett sågtandat verktyg i femtionio olika riktningar där kopparplåtens yta ruggas upp i en oändlig mängd små taggar. Efter infärgning av svart tryckfärg och tryck på papper får man en djupt svart och fylligt jämn yta.

En parallell skapelseberättelse

Det är från denna svarta yta som konstnären sedan långsamt skrapar och filar fram sitt motiv på kopparplåten. Det är en tung och tålamodsprövande teknik och ju större bilden är ju mer krävande är jobbet.  André Bongibaults mezzotinter är ovanligt stora. Framställningen av konstnärens motiv blir med den här tekniken, där motivet och bilden växer fram från totalt mörker till ljus – en parallell skapelseberättelse – ett konstens Genesis.

Läs mer

Publicerat i Frankrike, Galleri Pictor, Grafik, Konst, Mezzotint | Lämna en kommentar

Skrotgubbar, franska passioner och människor vid hav.

Danmark är ett yndigt land med gott om plats för konst. Danskarna bygger konstmuseer som grannlandet i öster bygger arenor. Med det senaste tillskottet i den danska samlingen av konstmuseer finns det nu över sextio konstmuseer i det lilla landet. Senaste tillskottet ligger i en  by på den jylländska landsbygden i väster, en by som med sina  fyratusentrehundra invånare bara råkar vara något större än min egen hemby Munka Ljungby i Skåne. Tanken på ett konstmuseum i Munka Ljungby, däremot skulle vara fullständigt absurd. Men så är det alltså inte i Danmark.

Västlig utpost för konsten

Skrotgubbar

”Människor vid hav” är Jens Søndergaards….

I höjd med byn med det senaste konstmuseet (som jag återkommer till) men längre västerut – ja, så långt västerut som det går att komma på Jylland, ligger en mycket mindre och mycket liten by med bara ett tjugotal hus på den blåsiga toppen av höga klitter och på randen till Nordsjön. Allra längst ut med bara en smal passage mellan den sista byggnaden och havet tronar ett litet konstmuseum. Museet är visserligen inte nytt men har på senare tid utökat sina öppettider  väsentligt och kan på det viset få stå som symbol för ett litet land med ett stort konstintresse, ett konstintresse som sträcker sig hela vägen från det mäktiga Louisiana på stranden till Sundet i öster till det lilla Søndergaard-museet högt över havet, längst ut mot väster.

Skrotgubbar

På den ytterste kanten av Danmark i väster och strax ovanför Nordsjöns branta strandklitter ligger den danske målaren Jens Søndergaard lilla sevärda museum.

Vänd mot havet – inga träd, inga buskar, bara strandgräs och sand  och några heroiska gestalter i betong, ligger detta lilla konstmuseum och ser ut som en svensk sommarstugeidyll i brunlaserad panel från trettiotalet.

Den gemensamma ensamheten

Skrotgubbar

… ständiga tema, här tillsammans vid  Sant Hans-bålet på toppen av klitterna  ….

Huset var också först ett sommarviste för Jens Søndergaard (1895-1957) men så småningom även en åretruntbostad och ateljé, vintertid naturligtvis långt ifrån den idyll som man kan uppleva soliga och varma sommardagar här ute. Den är karg, trädlös och vindpinad, hela den jylländska kustlinjen utefter havet i väster men ingen byggnad, förutom Bovbjerg och Thyboröns fyrar ligger lika utsatt för havets stormar som detta konstmuseum. Men väl inkommen, en kulen och blåsig höstdag, i detta lilla konstens hus möts man av Jens Söndergaards värmande målningar och sprakande färgeruptioner.

Skrotgubbar

… och här som symbol för människans kamp mot naturen och mot …

”Människor vid hav” är Jens Søndergaards eviga och ständigt varierade tema. Längtan och den stilla ensamheten finns där, den lilla människan och det stora okända, det stormiga havet men också det solbelysta och välkomnande havet. Människorna rör sig par om par eller i små grupper och vid Sankt Hans samlas man kring det stora, brinnande bålet längst ut på klitterna. Jens Søndergaards målningar är sällan utan människor som om naturen inte finns i sig, inte utan människor. Med enkla medel, klara färgar och mjuka linjer föremedlar konstnären människornas gemensamma ensamhet.

Skrotgubbar

… sin obotliga ensamhet, allena eller…

Människorna är präglade av tillvarons hårda villkor vid havet men det är inte fiskarbefolkningens kamp för brödfödan som Søndergaard skildrar utan den ensamma människans längtan efter gemenskap och behov av att höra till och accepteras i bygemenskapen. Jens Søndergaard föddes i dessa trakter, på ön Mors i Limfjorden och växte upp i Thy nära Limfjordens inlopp i väster där det nu också finns ytterligare ett museum, Heltborg i Hurup med målningar av  Søndergaard.

Skrotgubbar

… i par och i vänskap.

Søndergaard är förresten en av Danmarks mest betydande konstnärer från den moderna konstens så kallade pionjärtid i Danmark med målare som till exempel Edward Weie och Olaf Høst och han finns representerad på många konstmuseer i landet. Søndergaard blev också internationellt uppmärksammad och räknas som en av expressionismens främsta målare. 1956, sextioett år gammal och året före sin bortgång mottog han det prestigefyllda Guggenheim-priset i USA.

 

Ett sökande museum för konst

I dessa trakter, på sydsidan av den västra delen av Limfjorden och i en vik av den del som kallas Nissum Bredning, ligger Lemvig.  Det är en liten stad med bara sjutusen invånare. Men staden är inte så liten att den inte har ett konstmuseum. Alla städer med självaktning i Danmark har ett konstmuseum. Så är det i ett kulturland.

Skrotgubbar

”Museet for Religiøs Kunst” i Lemvig vid Limfjorden är ett ganska nytt museum, byggt 1994 och utbyggt 2006. Det är ett intressant museum som söker sin väg mellan det andliga och det religiösa.

Lemvigs konstmuseum är dessutom ett annorlunda, ja, unikt konstmuseum, det enda i sitt slag. Det är ett museum för religiös konst – museet heter också så, ”Museet for Religiøs Kunst”. Det är ett ungt museum, byggt och utbyggt under åren 1994-2006.

Skrotgubbar

”Kristi svetteduk” är ett vanligt motiv i den kristna konsten. Detta är Bodil Kaalunds version.

Nu har man plats för såväl de egna samlingarna som för tillfälliga utställningar. Det unga museet tillkom efter och i samband med att stadens gamla romanska kyrka fått en ny och omfattande utsmyckning av Danmarks största kyrkomålare i modern tid, Bodil Kaalund. Huvuddelen av museets samlingar bygger på ”Kaalunds bibel”, originalillustrationerna till en  bibel som gavs ut av det danska bibelsällskapet 1992. En annan, mycket tung del i samlingarna är den franske expressionisten och målaren Georges Rouaults ”Passionssvit” från 1939. Sviten består av sjutton färgetsningar och åttiotvå träsnitt och skänktes av Ny Carlsbergfondet  till museet i samband med invigningen av en tillbyggnad 2006.

Skrotgubbar

”Kristus och lärjungarna” är en färgetsning ur George Rouaults ”Passioner” från 1939 och är en av bilderna i en enastående samling på museet för religiös konst.

Bilderna gjordes av Georges Rouault som illustrationer till boken ”Passion” som förstås handlar om Kristi lidande och död (och inte passion i ordets jordiska betydelse). Denna samling består även av en mängd provtryck med konstnärens egna anteckningar om ändringar inför sluttrycket – ”bon à tiré” som det heter på fackspråk (klart för tryck). Utöver modernare inslag i samlingen gör museet också tillfälliga utställningar, i höst (6/9- 13/12) med till exempel dansk konsts ”enfant terrible” Thomas Kluge. Det är en konstnär som framför allt provocerar kultur- och konstetablissemanget och med utställningen ” Gud, Konge og Fædrelandet” lär det inte bli mindre av provokationer.

Skrotgubbar

Denna målning visas också i samlingarna på museet för religiös konst – ”Japanese Garden from a Parallelle World” av Mattias Zimmermann

Men vad skall ett museum för religiös konst egentligen innehålla? Frågan riktade museet till allmänheten med en utställning under sommaren – om det är de bibliska berättelserna som skall stå i centrum?-  om det skall handla om olika religioner och inte bara den kristna? – eller om samlingarna skall koncentreras kring verk med existensiella dimensioner?  Museets grundläggande idé är dock konstens andliga dimension. I en krass och materialistisk tid kan det ju finnas anledning att leta efter det andliga i konsten. Själva idén med ett museum för religiös konst i ett sekulärt samhälle är snudd på provokation i sig. Men bredden på museets utställningsverksamhet är stor och handlar långt ifrån enbart om religion. Museet vill verka i spänningsfältet mellan religion och konst och hitta nya perspektiv på den moderna och samtida konsten. Museets samling av konst kommer inte att bestå av äldre religiös konst. ”Museet for Religiøs Kunst” är ett modernt museum och inte en kyrka full av konst.

Skrotgubbar

”Hommage à Grünewald” – en altartavla i modern design av den danske konstnären Ole Folmer Hansen. Titeln syftar på den tyske renässansmålaren Matthias Grünewalds (1475-1528) berömda altartavla ”Isenheimeraltaret” som numera finns i Colmars konstmuseum i Frankrike. I Ole Folmer Hansens variant, en s k triptyk, har konstnären roat sig med att låta de båda flankerande delarna byta plats i förhållande till Grünewalds triptyk.  Jämförelsen är intressant och klargör den abstrakta målningens  intentioner. Bilden finns i samlingarna hos ”Museet for Religiøs Kunst”

Med konsten som vapen

Det senare däremot kan man hitta i Holstebro några mil sydost om Lemvig. Den under sjuttiotalet uppförda Nørrelandskirken i Holstebro är emellertid inte bara en byggnad full av nutida konst utan framförallt ett konstverk i sig. Att besöka denna moderna kyrka, ritad av det välkända och flerfaldigt prisbelönta arkitektparet Inger och Johannes Exner, är en stor konstupplevelse – här upplever man alla detaljer och enskilda konstverk som en del i helheten och inte som utsmyckningar eller  tillfälligheter.

Skrotgubbar

Ett kyrkorum för kontemplation och visuell stimulans – Nørrelandskirken i Holstebro

Byggnadsformen är en enda stor kub med smala vertikala ljusinsläpp på sidorna i altardelen och det lika kubiska kyrkorummet utgör en perfekt miljö för såväl kontemplation som visuell inspiration. Nørrelandskirken med sitt originella klocktorn är en del av ett arkitekturkomplex som i sin helhet ritats av paret Exner. Resten av den klosterliknande anläggningen administrerades tidigare som en separat del av Holstebro Konstmuseum och rymde då konstnärsparet Jens Nielsen & Oliva Holm-Möller-museet men är nu en del av ”Dansk Talentakademi” som under namnet ”Huset for Kunst & Design” bedriver undervisning och gör utställningar i lokalerna. Ser man till alla kulturella anläggningar, byggnader och aktiviteter i Holstebro med till exempel hundratjugotusen årliga besök bara i den berömda musikteatern eller mer än hundra kulturella evenemang och en kulturfestival om året så skulle man kunna tro att vi talar om en storstad – men det gör vi inte.

Skrotgubbar

Framför den gemensamma entrén till Holstebros konstmuseum och kulturhistoriska museum står dansk konsts mest omhuldade kvinnliga målare staty – skagenmålaren Anna Ancher (1859 – 1935). Skulpturen är gjord av en annan mycket omtyckt kvinnlig konstnär – Astrid Noack (188-1954)

Någon gång på sextiotalet, när denna del av västra Jylland höll på att avfolkas bestämde sig de styrande i Holstebro för att göra en rejäl satsning på kultur – Nørrelandskirken med museibyggnaderna är en del av den satsningen, musikteatern annan. Det byggdes också ett konstmuseum med intressanta och ovanliga samlingar och ett nytt kulturhistoriskt museum och man satsade på skulpturer och upprustning stadens visuella miljö.  Bara stadshuset är en arkitektonisk sevärdhet. Kultursatsningen lyckades och Holstebro blev en förebild för städer och kommuner runt om i Skandinavien.  Hur stor staden är ? – trettiofemtusen invånare!

Birk – en hel ”stadsdel” av kultur

Grannstaden Herning, ytterligare några mil i sydöstlig riktning men fortfarande på västra Jylland har gjort en liknande resa som Holstebro och satsat mycket på kultur.

Skrotgubbar

Den stora cirkelrunda innergården till den före detta skjortfabriken i Angli-gården är dekorerad med målade keramikplattor av den kände Cobra-målaren Carl-Henning Pedersen och utgör ett väldigt monumentalverk, för det mesta öppet till beskådan för allmänheten. I fastigheten finns nu Skandinaviens största designskola.

I utkanten av staden ligger en hel ”stadsdel” med olika kulturbyggnader och kulturella anläggningar – i området finns två konstmuseer, en skulpturpark, två större skulpturala monument, en originell geometrisk ”have”, en trehundra meter lång muralmålning, en villaskapelse av den världsberömde danske arkitekten Jörn Utzon och ovanpå detta en räcka hus av andra kända danska arkitekter som C F Möller, Henning Larson och landskapsarkitekten C Th Sørensen. Lokalerna hyser bland annat Skandinaviens största Design-skola, ingenjörs- och handelsutbildningen vid Aarhus Universitet och teaterhögskola med mera. Allt är samlat utefter en bred och trädbevuxen allé i ett i övrigt parkliknande område som kallas”Birk Centerpark” där då konst, arkitektur och landskap kombineras i ett spännande samspel.

Mellan himmel och jord

Skrotgubbar

”Elia” är Nordeuropas största skulptur med en diameter på sextio meter. Breda trappor leder upp till skulpturens mitt där man emellertid inte bör stanna när åskan går.

Nordeuropas största skulptur finns också här. Skulpturen är stor som en modern värmekraftanläggning och står som en monumental slutpunkt på allén genom Centerparken. ”Elia” är skulpturen döpt till, gissningsvis med tanke på den bibliska berättelsen om Elie Himmelsfärd. Skulpturen med sina fyra höga ”skorstenar” är tänkt som en profan symbol för det jordiska och det himmelska där skulpturen sänder  eldsflammor mot skyn var nittonde dag och som i händelse av åskväder drar till sig blixtnedslagen och svarar med ett tordönsmuller från det inre av skulpturens väldiga plåtkammare. Skulpturen är trettio meter hög och har en diameter av sextio meter. Skulpturen Elia har en svensk skulptör som upphovsman – Ingvar Cronhammar från Hässleholm. Han är emellertid utbildad, bosatt och verksam i Danmark.

Skrotgubbar

Skulpturparken på Birk Centerpark ger också stor plats för levande ”skulpturer”

Skulpturen Elias cirkelrunda form går igen i några andra anläggningar i Birk Centerpark. Den stora skulpturparken kan man se som en urtavla med ett fält av oklippt gräs i mitten och cirkelkanten indelad i trettiosex  tjugominuters-fack, varje fack innehållande en skulptur. I mitten går levande skulpturer i form av får och betar av gräset och upphöjt ovan gräset står skulpturer i järn, sten och trä av främst välkända danska skulptörer som till exempel Robert Jacobsen, Svend Wiig-Hansen och Henry Heerup men också av en och annan internationellt verksam skulptör.

Från skjortor till skulpturer och museer

Skrotgubbar

Den stora cirkelrunda skulpturparken i Birk Centerpark består av trettiosex ”rum” och lika många skulpturer.Skulpturen på bilden är gjord av Børge Jørgensen (1926-1998) och kallas ”Naturens dynamik”

Rund i formen är också den så kallade Angli-gården som ursprungligen var en skjortfabrik och den institution som blev startskottet för utvecklingen av området. Primus motor var fabrikören Aage Damgaard som med sitt stora konstintresse drog till sig många av Danmarks ledande konstnärer och som också byggde upp en ansenlig konstsamling där bland annat skulpturparken är en del av denna samling. Genom bröderna Damgaard och andra entreprenörer utvecklades Herning till Danmarks textila centrum under femtio- och sextiotalen tills  textilkrisen även drabbade Danmark. Angligården byggdes cirkelrund med en stor och lika rund innergård som dekorerades i sin helhet och runt hela innergården av en av Danmarks berömda  så kallade cobra-målare, Carl-Henning Pedersen. Detta monumentalverk står öppet för alla besökare i parken liksom Carl-Henning Pedersens eget museum alldeles  intill Angligården .

Skrotgubbar

Den runda byggnadens omkrets är 90 meter och fasaden är täckt av kakelplattor som målats av en av de konstnärer som gett namn åt museet, den välkände danske Cobra-målaren Carl-Henning Pedersen. Museet rymmer hans och hustrun Else Alfelts verk och heter således ”Carl-Henning Pedersen & Else Alfelts Museum” Den runda byggnaden stod klar 1976 och tillbyggnaden, också den målad av Carl-Henning Pedersen, 1993. Pyramiden fungerar som ljusinsläpp till den del av museet som ligger under jord. En hög obelisk i målad keramik av C-H Pedersen invigdes 2003 och står vid infarten till Birk

Den byggnaden är också cirkelrund och dekorerad utvändigt med bemålade keramikplattor av konstnären. Museet är uppfört som ett ”tvåmansmuseum” med målningar av Carl-Henning Pedersen (1913-2007) och hans likaledes målande hustru Else Alfelt (1910-1975). Som en avvikelse från alla cirkelrunda former står en pyramidliknande byggnad som fungerar som ljusinsläpp för en senare tillkommen underjordisk utbyggnad av Carl-Henning Pedersen & Else Alfelts museum.

Skrotgubbar

På ett stort gräsbevuxet fält i Birk Centerpark har den brittiske skulptören Antony Gormley placerat en mängd figurer som var och en och tillsammans  representerar samtliga invånare i det lilla fiskesamhället Hvide Sande på Jyllands västkust vid tillfället när skulpturen gjordes, sommaren 1995

Hela byn på parad

Ett ännu senare tillskott av monumentalt slag är en stor skulpturgrupp som står mellan byggnaderna och skulpturparken med ett femtiotal människofigurer på rad och i olika men naturliga storlekar. Upphovsman är den i dag så hyllade brittiske skulptören Antony Gormley och själva skulpturen har ett helt litet samhälle med alla dess invånare på den jylländska västkusten som modell – det är det lilla fiskarsamhället Hvide Sande som ligger på ett smalt näs mellan Nordsjön och Ringkøbing fjord som skulptören fascinerades av.

Skrotgubbar

”Heart” – Herning Museum for Contemporary Art är en ny museibyggnad  i Birk Centerpark i Herning  som ersätter Hernings tidigare museum för modern konst i den gamla skjortfabriken Angli-gården. Det nya konstmuseets arkitekt, amerikanen Steven Holl är en av många stjärnarkitekter som finns representerade med intressanta byggnadsverk i området.

En mycket annorlunda form för ett monumentalverk, om man nu vill se det nya moderna konstmuseet på andra sidan vägen i Birks Centerpark som en skulptur, har fått formen av en skjorta sedd uppifrån, alltså som byggnadens planlösning.  Det är en skulptural lustighet baserad på upprinnelsen till hela Birk Centerpark.

Mästerlig skrotkonst och varm abstraktion

Skrotgubbe

Robert Jacobsen blev känd för sin talang att göra uppfinningsrika och roliga skulpturer av järnskrot

”Skjortan” rymmer emellertid två stora kuber för utställningsändamål och låter ”ärmar” och ”krage” ge utrymme för entré, kontor, café, föreläsningssal och barnavdelning. En smart och rolig lösning av den amerikanske stjärnarkitekten Steven Holl. ”Herning Museum of Contemporary Art” heter skapelsen officiellt men benämner sig också med det kortare och mer signifikanta namnet ”Heart”.  Samlingarna bygger på Aage Damgaards privata konstsamling, som för övrigt visades på Angli-gården under den tid från 1977 till 2009 då den gamla runda kontorsbyggnaden utgjorde Hernings moderna konstmuseum.  Det nya museet har helt andra förutsättningar att också visa tillfälliga utställningar vid sidan om samlingarna. Under året har man bland annat visat en sällsynt vacker och spännande utställning med Robert Jacobsens (1912-1993) ”skrotgubbar” och konstruktivistiska järnskulpturer uppställda på podier och socklar bemålade i medutställarens färgskala, den danske koloristen och abstrakte målaren Paul Gadegaards (1920-1992) både klara och varma färger.  Även väggpartier och hela väggar hade fått sig en tillfällig ansiktslyftning i Gadegaards färgskala – ett arrangemang som kräver stor skicklighet och färgkänsla. Ovanligt och mycket sevärt!

Skrotgubbar

Konstmuseet Heart i Herning har nyligen ( t o m 16 augusti 2015) visat en sällsynt vacker utställning med verk av två konstnärer som betytt mycket för konstlivet i Hedning – ”järnmannen”, skulptören Robert Jacobsen och en av den abstrakta konstens främsta målare i Danmark, Paul Gadegaard

Liten by med stora perspektiv

Väster om Herning och halvvägs till Ringkøbing ute vid kusten ligger Videbæk, en fin liten by med två stora industriella aktörer, Arla och Vestas, den senare en av världens största tillverkare av vindturbiner med tillverkning i  många länder och huvudkontor i Aarhus. Stora aktörer skapar stora perspektiv. På det sättet är den lilla byn Videbæk kanske inte så liten ändå. Skall en liten by kunna satsa på ett modernt konstmuseum så krävs det mer än en vanlig hembygdsförening.

Skrotgubbar

”Voraar” av Jens Lund (1871-1924) – Våren, är en av de fyra årstidsskulpturer som står uppställd i Videbæks museipark sedan tidigare.

För det är just vad det lilla Videbæk ganska nyligen gjort och på det sättet ställt in sig i ledet av små städer och byar i Danmark som kan stoltsera med ett konstmuseum mitt i byn. Arkitekturen överraskar med sin loftgång av snedställda, överdimensionerade fyrkantspelare runt en låg fasad. Museet ser ut som ett klassiskt byggnadsverk, en romersk villa i upp-poppat skick men stilrent och utan det sammelsurium av klassiska element som postmodernismen frossade i. Museet, som rätt och slätt kallas ”Kunstpavillon”, ligger vackert i en liten park och balanserar på kanten till en damm. Samlingarna är kanske inte så stora men aktiviteterna desto fler – året runt – Sommar, Höst, Vinter och Vår – just såsom de fyra årstidernas klassiskt marmorvita skulpturer i parken heter.

Skrotgubbar

Västjyllans Kunstpavillon i Videbæk är det senaste  tillskottet till Danmarks många konstmuseer, invigt i juni 2012. Byggnaden är ritad av Henning Larsen Tegnestue och har i sina samlingar bland annat teckningar och skisser av Henning Larsen som föddes på gården Opsund strax utanför Videbæk

Vid närmare studier av den vackra och originella arkitekturen hittar vi Henning Larsens Tegnestue i Köpenhamn. Henning Larsen är en av senare tiders största danska arkitekter, bland annat som upphovsman till Köpenhamns nya operahus och med en lång rad uppmärksammade verk världen över. Ett lustigt sammanträffande men samtidigt ytterligare en förklaring till varför ett påkostat konstmuseum placerar sig i en liten by på vischan kan vara det faktum att Videbæk är Henning Larsens födelseort. Han är född på en gård strax utanför byn. Men utan det stora intresset för konst, som danskarna besitter, skulle det överhuvud taget inte bli några konstmuseer byggda. Som sagt, med Videbæks nya ”Kunstpavillon” finns det nu mer än sextio konstmuseer i Danmark!

 

 

 

 

Publicerat i Arkitektur, Danmark, Konst, Konstmuseer, Offentliga verk, skulptur, Utställningar | Märkt , , | 2 kommentarer

Dreams, hopes and good feelings

Dreams hopes and good feelings

Jennifer Saxell – with a style of her own

Welcome to Jennifer’s world – a world of dreams, hopes  and good feelings and a world of great empathy for anyone who is longing for something else in their lives, some little adventure or a bit more excitement – Sherry, for instance, who longed for a simple life,  ”a life that she could call her own” – or  Carolina Brindle who wanted a quiet cottage by the sea, a cottage with a wonderful view, if it wasn’t too much to ask.  And peoples hopes in finding the answer to all the questions climbing high enough and looking hard enough.

”Just when Miller Woodstock thought he had seen his last happiest day, the sun came up all golden and promised him once more” getting another chance and new hopes and having ”the sights set on heaven.”

Memories of moonlight swims in the summer night and times when Trina and Jess were inseparable. And remembering ”his sweet voice singing You are my sunshine” around and around and around.

Jennifer’s world is a world filled with promises, good intentions and wishes for better times to come  – a bright future but also wishes for a happy day today-

Dreams, hopes and good feelings

Sunday morning, 33×40 cm

”a sunday morning and all is well. Beautiful, bright and better than best.”

Following pictures and accompanying text are painted and written by Jennifer Saxell and are parts of her one man show at Galleri Pictor in the summer of 2015 (27/6-19/7) Read more about Jennifer Saxell (in swedish), a canadian-swedish artist, born in Canada and living in the south of Sweden.  The technics are vinyl, oil and gold leaf on canvas, some on paper and wood. See also Jennifer’s website, swedish and english text.

Dreams, hopes and good feelings

Strawberry Summer, 80×100 cm

”She dreams that she has awoken to a strawberry summer, shiny bright and sweet as a second kiss”

Dreams, hopes and good feelings

Somewhere out there, 120×100 cm

”Bell Summers believes that if you climb high enough and look hard  enough somewhere out there you will find the answer to all your questions”

Dreams, hopes and good feelings

In the distance, 31×27 cm

”It is a far cry from heaven, but there in the distance lies the road to forever”

 

Dreams, hopes and good feelings

Golden, 55×46 cm

”Just when Miller Woodstock thought he had seen his last happiest day,the sun came up all golden and promised him once more”

Dreams, hopes and good feelings

A wonderful view, 27×31 cm

”Carolina Brindle doesn’t want everything. Just a quiet cottage by the sea. Oh, and it has to have a wonderful view. Is that to much to ask?”

Dreams, hopes and good feelings

Morning glory, 50×40 cm

”Alone at last, in all her morning glory, Zelda Quill is ready to face the day” 

Dreams, hopes and good feelings

Stardust, 100×120 cm

”Do you see? Over there! That’s where we want to be. There, where the streets are alive and skies rain stardust”

Dreams, hopes and good feelings

A simple life, 50×40 cm

”Sherry longed for a simple life. A life beyond neighbour’s disputes and reality shows and family drama. A life that landed somewhere between terminal boredom and a hint of excitement. A life that she could call her own.”

Dreams, hopes and good feelings

Miriam’s cottage, 55×46 cm

”Of all the places you’ll ever go to in your life, Miriam’s cottage will be the coziest”

Dreams, hopes and good feelings

Homeward bound, 80×60 cm

”Across the river, past the sea of poppies and over  the stoney fields, on we go homeward at last”

Dreams, hopes and good feelings

You are my sunshine, 80×60 cm

”She remembers his sweet voice singing You are my sunshine. Around and around and around it goes inside her head.”

Dreams, hopes and good feelings

In the balance, 100×80 cm

”Cyril Flynn considered himself a brave man. But there, standing on the edge of a major decision with his entire future hanging in the balance, Cyril was afraid to make a move.”

Dreams, hopes and good feelings

A night to remember, 80×100 cm

”We took our usual shortcut, laughing and racing one another to the sea, more than ready for what we thought was only the first of many moonlight swims to come. It was a night to remember”  

Dreams, hopes and good feelings

Two sides to that story, 60×80 cm

”Usually, Jess goes one way while Trina goes the other. But every now and then when their paths cross they stop a while to recall the time when they were inseparable. There are two sides to that story,”

Dreams, hopes and good feelings

Good Intentions, 140×120 cm

”There is an old saying that says the road to hell is paved by good intentions. But they don’t buy it. They have their sights set on heaven.”

Publicerat i Galleri Pictor, Konst, Kvinnliga målare, Måleri, Utställningar | Märkt , | Lämna en kommentar

Worpswede – större än Skagen

På det alltid lika spännande konstmuseet Louisiana vid Sundet pågår just nu och fram till den 12 april 2015 en utställning med målningar av en av den moderna europeiska konstens minst kända men mest betydelsefulla pionjärer – Paula Modersohn-Becker. Hon är föregångare till den tidiga expressionismen och hon inspirerade bland annat Picasso. Paula Becker föddes i Dresden, flyttade med föräldrarna till Bremen, anslöt sig till konstnärskolonin i Worpswede där hon genom giftermål fick tillnamnet Modersohn, bodde stundtals i Paris och dog slutligen alldeles för ung i Worpswede. Utställningen på Louisiana är med sina 90 målningar och 60 teckningar den största utställning som gjorts i Skandinavien. Kända platser förknippas med Paula Modersohn-Beckers liv och konstnärsskap – Dresden, Bremen och Paris. Men vad är Worpswede?

Liten by och många konstmuseer

Jo, Worpswede heter en liten stad i nordvästra Tyskland. Den har drygt niotusen invånare. Hundrafemtio av dessa är verksamma konstnärer. Förra året firade Worpswede 125 år som konstnärskoloni. Jubileet firades med utställningar i den lilla stadens sex konstmuseer. Sex konstmuseer på niotusen invånare – alltså ett konstmuseum per ettusenfemhundra invånare.  Det bör likna världsrekord i museitäthet.

Worpswede

Vinter i byn Worpswede, målning av Otto Modersohn, en av grundarna av konstnärskolonin i Worpswede

Tidigt 80-tal drog gröna vågen in på konstakademierna i Europa – i USA med för den delen. Jag menar artonhundratalets 80-tal. Det var en tid då konsteleverna tröttnat på en undervisning som länge nog inte haft så mycket med verkligheten att göra utan som kört fast i historiska tablåer och mytologiska berättelser. Nu gällde det att lämna de dammiga och förstelnade akademierna och ge sig ut för att möta en ny tid och och nya människor – framförallt sådana sorts människor som bodde på landsbygden och slet ont för brödfödan. Detta var ungefär samtidigt som impressionistmålarna började slå igenom.

Worpswede

Paret Martha och Heinrich Vogelers villa ”Barkenhoff” som var en populär samlingspunkt för konstnärerna i Worpswede och för gästande författare, konstnärer och  intellektuella. Barkenhoff är i dag museum som vittnar om livet bland ”kolonisterna”. Till vänster syns dagens ateljéer där konstskolan håller till.

Flera av impressionisterna hade också gett sig ut på landsbygden men mer för att njuta av ljus, soliga sommardagar, vackra landskap och landets lugna ro och stillhet. Men så fanns det andra målare som lämnade staden bakom sig för att skildra landsbygdens enkla  bonde- och fiskarsamhälle, kanske inte primärt utan mera som en följd av olika omständigheter.

Worpswede

”Traurende Familie”  (1902) av Fritz Mackensen som var den av konstnärerna som flitigast skildrade människorna och livet i Worpswede.

Den gröna verkligheten

En av omständigheterna var förstås upptäckten av en verklighet som fanns utanför ateljéerna och som också hade börjat skildras i den samtida litteraturen. En kombination av gröna vågor och realistiska intentioner skapade nu Europas och USA:s konstnärskolonier – några av de mest framträdande kolonierna vid hav och kust och i mindre fiskebyar som till exempel Skagen i Danmark, St Ives i England, Pont Aven i Bretagne och Provincetown på USA:s östkust. Andra större konstnärskolonier etablerades långt från havet som till exempel Dachau i Bayern, Abramtsevo norr om Moskva och Nagybánya, en ungersk koloni i det tidigare Österrike-Ungern numera del av nordvästra Rumänien.

Vid Jävulsmossen

En av de största kolonierna i Europa – konstnärskolonin i Worpswede kom inte riktigt ända fram till havet utan stannade vid kanten på en jättelik mosse som genomkorsas av en mängd åar och grävda kanaler. Byn Worpswede ett par mil norr om Bremen i Nordtyskland är en i dag högst levande by med massor av besökare året runt.Och det tack vare konstnärskolonin som bildades där i slutet av 1800-talet och som kom att bli byn trogen i princip ända in till våra dagar.

Worpswede

Det största konstmuseet i Worpswede kallas för ”Grosse Kunstschau”. Huset har fått flera tillbyggnader med åren, senast 2011, och rymmer inte bara en fyllig representation av den så kallade Grundargenerationen av konstnärskolonin utan har också goda utrymmen för tillfälliga utställningar av nutida konstnärer. Många av utställarna har utbildats på konstskolan i Worpswede

Worpswede

Den ursprungliga delen av Grosse Kunstschau ritades i jugendstil av konstnären och arkitekten Bernhard Hoetger 1927 och utgör nu en vinkel till den senare byggnaden (ovan) av Gerhard Müller-Mencken

Denna på sin tid lilla fattiga bondby vid den ofruktsamma ”Djävulsmossen” rymmer i dag inte mindre än sex konstmuseer i varierande storlek, museer som uppstått till följd av konstnärskolonins många framstående konstnärer och kolonins förmåga att fortsätta att dra till sig nya konstnärer ur yngre generationer.

Worpswede

Invånarna i Worpswede livnärde sig huvudsakligen på torvupptagning. Torven, som användes som bränsle fraktades på kanaler och åar till Bremen på s k Torfkähne. Målningen är gjord av Fritz Mackensen 1904

Konstnärskolonin har gett upphov till ytterligare tre konstmuseer i angränsande byar och inne i Bremen där dessutom Bremer Kunsthalle vikt en avdelning för konstnärskolonins så kallade grundargeneration.

Düsseldorf – Auf Wiedersehen

Först på plats i Worpswede bland konstnärerna var Fritz Mackensen, ditlockad av en ung kvinna från Worpswede som var på tillfälligt besök hos släkten i Düsseldorf. Vid denna tid var Fritz Mackensen konststuderande vid akademin i Düsseldorf och inneboende hos den unga kvinnans släktingar. Det blev ett första sommaruppehåll för konststudenten i den lilla byn Worpswede, en visit som blev återkommande flera sommarterminer i rad och där Fritz Mackensen också lyckades få med sig några av sina studievänner till byn. När studieåren var över flyttade Fritz Mackensen till byn för permanent boende strax följd av målarkamraterna Hans am Ende och Otto Modersohn.

Worpswede

Historieromantikern Heinrich Vogeler uppträdde ibland som en medeltida riddare och målade hustrun Martha som en prinsessa. Vogeler var en omtyckt och populär konstnär som till skillnad från kollegorna i kolonin arbetade i jugendstil.

Detta blev också starten för en konstnärskoloni som snart fylldes på med ännu fler unga konstnärer som till exempel Fritz Overbeck, Carl Vinnen, Paula Becker och Heinrich Vogeler. Från själva Worpswede kom Clara Westhoff som utbildade sig till skulptör och kom att modellera många fina porträtt av sina kollegor. Ryktet om kolonien spred sig bland de intellektuella i Tyskland och några av konstnärshemmen blev centrum för samtal om tidens ideer och konstnärliga spörsmål. Författaren Rainer Maria Rilke kom till och med att slå sig ner för en tid i Worpswede tillsammans med Clara Westhoff som han också gifte sig med. Ett par andra konstnärspar som blev till i Worpswede var Paula Becker som gifte sig med Otto Modersohn och Martha  Schröder från Worpswede som bildade familj med Heinrich Vogeler.

Romantiker och nationalromantiker

WORPSWEDE

Detta porträtt av författaren Rainer Maria Rilke målades av goda vännen Paula Modersohn-Becker. Rainer Maria Rilke bodde en tid i Worpswede och var då gift med Paulas väninna, skulptören Clara Westhoff

Martha var inte konstnär men blev Heinrich Vogelers ständiga modell, ofta porträtterad som en prinsessa från riddartiden. Vogeler var den stora romantikern i sällskapet. Hans stil skilde sig från de övriga målarnas i kolonin även om alla stod på en gemensam botten av nationalromantik. Men där Vogeler drömde om höviska seder i ett historiskt medeltida Tyskland hyllade de andra ”kolonisterna” i den så kallade Grundargenerationen bondens tunga arbete med jorden och landsbygdens historiska betydelse för nationens fortlevnad. En nyans av det sena artonhundratalets nationalromantik var ”göticismen” i Sverige med en romantiserad föreställning om landets forntida hjältar. Där den svenska nationalromantiken blev kortvarig levde den tyska nationalromantiken vidare och fick så småningom obehagligt bruna nyanser.

Worpswede

”Gottesdienst im Moor”  (Gudstjänst på torvmossen) målade  Fritz Mackensen under åren 1886-1895

Det kan vara ett skäl till att tidiga företrädare för tysk nationalromantik, som till exempel målarna från Worpswede, fick en oförtjänt undanskymd plats i efterkrigstidens konsthistoria. Worpswede-målarna gjorde annars succé på större nationella konstutställningar och kunde leva sitt ”kolonialliv” i relativ välmåga med stora hus, rymliga ateljéer och ett rikt umgängesliv.

Worpswede

”Haus im Schlu” där man hittar ytterligare ett av Worpswedes museer samt i dag också ett bed & breakfast. Hit flyttade Martha Vogeler med sina två döttrar efter skilsmässan från Heinrich Vogeler. Heinrich Vogeler  lämnade kolonin i Worpswede och flyttade till Berlin och så småningom till Sovjet. Han dog 1942 på en kolchos i Kazakstan

 

Worpswede-kolonin var en av de tiotalet större konstnärskolonier som tillkom i Europa i slutet av artonhundratalet –  inte den största men räknat över tiden blev den Europas största koloni med en kontinuerlig påfyllnad av ”kolonisatörer” ända in vår tid.

”Skagen” i Worpswede

Worpswede

Detta skulpturala porträtt av Paul Modersohn-Becker gjorde väninnan Clara Westhoff. Skulpturen finns på Otto Modersohn-museet i Fischerhude utanför Bremen.

Några av Grundargenerationens målare, i synnerhet Fritz Mackensen, som under en tid var professor vid målarakademin ”Kunsthochschule” i Weimar, arbetade också som pedagoger och grundlade därigenom en tradition för utbildning i konst och måleri. Konstskolan i Worpswede är fortfarande verksam och man kan räkna till ett par hundra mer eller mindre kända konstnärer som förknippas med Worpswede-kolonin och utbildningen där. Konstnärerna som grundlade Worpswede-kolonin påminner i motivval och idéer om målarna i andra kolonier som till exempel Skagenmålarna. Man skildrade den enkle bondens och fiskarens lantliga arbete och fromma liv för att efter hand övergå till rent landskapsmåleri och porträttmåleri, självporträtt och kamratporträtt.

Worpswede

En av Otto Modersohns många fina landskapsmålningar målad i ateljén i Fischerhude. Målningarna blev ljusare och lättare med åren sedan han lämnat tungsinnet kvar i Worpswede

Fritz Mackensen och Otto Modersohn, som var först på plats var också de främsta företrädarna för  skildringen av bybornas liv och arbete  i Worpswede medan några av de som kom senare till kolonin, Fritz Overbeck och Hans am Ende till exempel, blev landskapsmålare.

Worpswede

En stor målning av Heinrich Vogeler som beslriver den idylliska sidan av livet i Worpswede med möten och samvaro. Martha står på den pampiga entrétrappan till ”Barkenhoff” med några av konstnärsvännerna till vänster, Paula, Clara och Otto och konstnären själv musicerande tillsammans med sonen Franz och svågern Martin Schröder till  höger på terassen.

Heinrich Vogeler, romantikern, hade med sin bakgrund i jugendrörelsen inte så mycket gemensamt med de övriga i kolonin men blev tillsammans med hustrun Martha det intellektuella navet i kolonin där både gäster och kamrater gärna samlades i parets Barkenhoff. Barkenhoff var en villa i utkanten av byn som Vogeler köpt och rustat upp i tilltalande jugendstil. Barkenhoff utgör i dag ett av museerna i Worpswede.

Uppbrott och ”Heimat”

Worpswede

Självpoträtt från 1909 av Heinrich Vogeler

Konstnärerna gick senare olika öden till mötes. Martha och Heinrich Vogeler skilde sig och Martha flyttade till ett annat hus i en annan del av byn där hennes ”Haus im Schlu” också blivit ett litet konstmuseum, i dag med bed & breakfast. Heinrich blev kommunist, flyttade till Sovjet och dog på en kolchos i Kazakstan. Hans am Ende deltog i Första världskriget och dog på slagfältet. Otto Modersohn skilde sig, gifte sig på nytt, blev änkeman och gifte om sig för tredje gången. Han lämnade Worpswede och flyttade till en annan by i närheten av Bremen. Fisherhude heter den lilla byn och där finns nu ett museum över hans och några av kamraternas verk, ett sevärt litet museum som inrättats i Otto Modersohns hem. Det finns ytterligare ett ”Modersohn”-museum i själva Worpswede i det hus som beboddes av Otto Modersohn och Paula Becker-Modersohn. Huset har byggts ut som museum i omgångar och rymmer verk av alla  konstnärerna i ”Grundargenerationen” .

Worpswede

Paula Modersohn-Becker-museet på Böttcherstrasse i Bremen. Museet, liksom hela det gamla kvarteret ritades av jugendkonstnären och skulptören Bernhard Hoetger som var nära vän till Paula.

Till grundarna räknas Fritz Overbeck som dog ung bara trettionio år gammal i hjärtinfarkt. Hundra år efter hans bortgång 1909 fick även han ett eget museum, ”Das Overbeck-Museum” i Bremen-Vegesack. Detta museum visar också verk av Overbecks hustru Hermine Overbeck-Rothe.I Bremen finns dels en särskild avdelning på Bremer Kunsthalle där man samlat målningar från Worpswede-kolonin i dess tidiga skede, dels ytterligare ett enkonstnärsmuseum, Paula Modersohn-Beckermuseet på det välkända Böttcherstrasse, centralt i den gamla delen av stan. Museet fick en intressant design i jugend av gode vännen, konstnären och skulptören Bernhard Hoetger som också ritade och skulpterade ett större gravmonumentet över Paula Modersohn-Becker på kyrkogården i Worpswede. Det finns ytterligare ett museum, ett mer personligt museum över Paula Modersohn-Beckers liv och gärning i det bremiska föräldrahemmet där hon bodde i tio år och hade sin första ateljé.

Franskt och tyskt i förening

Worpswede

Självporträtt i helfigur av Paula Modersohn-Becker målad i Paris på sin sjätte bröllopsdag 12:e september 1906. Maken Otto kom senare och sedan stannade de tillsammans i Paris till våren därpå.

Museet invides i samband med hundraårsdagen av hennes bortgång i november 1907. Paula Modersohn-Becker, som i efterhand blev det största konstnärsnamnet av alla worpswede-målarna och ett av de största namnen i modern tysk konsthistoria dog i ännu yngre år än Fritz Overbeck. Hon gick bort hastigt och överraskande endast trettioett år gammal efter att ha fött en dotter. Hon dog av en blodpropp som satt sig i benet efter födseln. Paula hade tidigare och under äktenskapet med Otto Modersohn tillbringat mycket tid i Paris och skaffat sig en ljusare färgskala och ett expressivare uttryck än de övriga målarna i Worpswede. Hon fick en annan infallsvinkel till måleriet framförallt genom att studera Van Gogh och Matisse. Hennes motivvärld blev det intima – hemmet, vännerna, barnen och kvinnorna i byn och inte minst hon själv som kvinna och modell. Paula Modersohn-Becker blev den första kvinnliga konstnären som målade en naken kvinna i helformat. Hon räknas också som en av den moderna tyska konstens pionjärer och förgrundsgestalter. Trots att hon bara blev drygt trettio år hann hon åstadkomma en produktion som inte bara fyller ett par egna personliga museér utan som dessutom räckt till för att bli representerad på de flesta museerna runt om i Bremen-trakten och på många andra museer i Tyskland och Europa i övrigt. Med de sex konstmuseerna i Worpswede, de fyra i Bremen och ett i det närliggande Fischerhude finns det osedvanligt stora möjligheter att studera resultatet av en europeisk konstnärskoloni från tiden då konsten klev ut i verkligheten men fortsatte att drömma.

Worpswede

Paula Modersohn-Becker målade mest porträtt- och figurbilder, sällan landskap. Denna stämningsfulla målning från 1901, ”Vit häst i månsken” är en annorlunda målning i hennes produktion. Målningen hänger på Otto Modersohn-museet i Fischerhude

 

 

Publicerat i Arkitektur, Historia, Konst, Konstmuseer, Konstnärskolonier, Kvinnliga målare, Måleri, Självporträtt, Tyskland | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar