Hip, hip, hurra! – konstens rum i Danmark (Nord)

Danmark har, hör och häpna, sextio konstmuseer – från Skagen i norr till Bornholm i öster och Tønder i söder. Det till folkmängden dubbelt så stora och till ytan tio gånger större grannlandet Sverige har mindre än hälften så många konstmuseer som Danmark. Detta betyder att  dubbelt så många konstmuseer är samlade på en tio gånger så liten yta och att avståndet till nästa konstmuseum inte är längre än till nästa stad eller by  i Danmark. Med bil är det därför lätt att se två à tre museer och konsthallar per dag.

I en serie om konstmuseerna och i någon mån även andra utställningslokaler i Danmark kommer här den första av fyra eller fem bloggar om konstens rum i Danmark med början på norra Jylland. I slutet av varje blogg finns aktuella länkar och i den löpande texten länkar till egna blogginlägg.

Rum för konsten

Detta är den äldsta delen av Skagens museum sett från trädgårdssidan. Museet stod klart i september 1928. I februari 2016 invigdes den senaste utbyggnaden av Skagens museum

Louisiana i Humlebæk söder om Helsingør lär vara det bland svenskar mest kända konstmuseet i Danmark. Gissningsvis kommer sedan Skagens Museum längst upp i norr på den jylländska spetsen som nummer två, åtminstone bland västkustbor för vilka Skagen bara ligger en färjetur bort.  Men det finns alltså ytterligare femtioåtta konstmuseer, minst, att besöka.  Räknar man även konstmuseer som inte har eget hus utan inryms i lokaler tillsamman med  kulturhistoria, bibliotek eller annan kulturell verksamhet så blir antalet konstmuseer ännu större.  Att se sextio konstmuseer är inte gjort i en handvändning. Under tiden kan mycket väl något nytt museum ha tillkommit och andra museer byggts om och byggts ut vilket kräver förnyade besök för den som vill hålla sig à jour. Mycket pengar, inte mindre än tio miljarder, har staten satsat på museibyggnader under de senaste tio-femton åren i Danmark samtidigt som det i nabolandet  Sverige byggts ”arenor” som aldrig förr. Det är olika.

Inte precis en shoppingrunda på Champs Élysées i Paris utan en ”Promenad på stranden” i det exotiska Skagen. Det fanns plats för fest och flärd även på denna  avlägsna utkant av kontinenten där såväl konstnärer som fiskare slet för brödfödan.  1896, då Michael Ancher gjorde målningen, hade konstnärerna i Skagenkolonin börjat få sin berömmelse, även utanför Danmarks gränser

Om vi börjar längst upp i norr där sandrevlarna delar Kattegatt och Skagerrack åt,  den så kallade ”Grenen,” så ligger det på denna plats ett litet konstmuseum vars museala del huvudsakligen består av havets vatten och vågor, lämpligt nog.  Museets fasta samlingar är uppbyggda kring en dansk marinmålare från Köpenhamn – Axel Lind (1907-2011) som på sjuttiotalet på egen hand skapade detta museum, byggt på resterna av ett gammalt badhotell. Det finns verk av ytterligare danska konstnärer i samlingen – i övrigt hålls verksamheten igång av ett välkänt danskt galleri från Odense med skiftande utställningar under sommarhalvåret. I år (2018) visas bland annat grafik av den spanske surrealisten Salvador Dali (1904-1989) och konst av nu verksamma spanska och franska konstnärer. ”Grenen Kunstmuseum” ligger utanför Skagens by, tre kilometer norr om det museum som man ju mest förknippar Skagen med och som är hemvist för några av Danmarks och Skandinaviens mest älskade konstnärer.

”Prekolonial” målning från Skagen av Martinus Rørbye. Med bland annat denna målning, ”Mænd af Skagen en sommeraften i godt vejr”” från 1848,  gjorde den berömde ”guldåldermålaren” Martinus Rørbye Skagen känd för publik och konstnärer i Köpenhamn

Det var på artonhundrasjuttiotalet det hela började. Ja, egentligen hade det börjat redan ett trettiotal år tidigare med en av den danska ”guldålderns” mest omtyckta figur- och landskapsmålare,  Martinus Rørbye (1803-1848) som var född i Norge men vars familj flyttat till det närliggande Frederikshavn några mil söder om  Skagen. Rørbye var en känd målare och när han ställde ut målningar från Skagen i Köpenhamn väckte han intresse för denna exotiska plats som på den tiden låg flera dagsresor från den danska konstens centrum. Andra konstnärer, marinmålarna till exempel, var också vana resenärer och några tog till Skagen och målade stämningsfulla bilder med havs- och strandpartier.

Mellem tvende have

En av dessa var den sedermera kände författaren och marinmålaren Holger Drachmann (1846-1908) som kom att bli en av stöttepelarna i den blivande Skagenkolonin. Och H C Andersen (1805-1875) kom till  Skagen och skrev om sin resa och diktade sången om ”Jylland mellem tvende have” och beskrev den öde platsen som en öken med stora sanddynor som berg och den lilla fiskebyn med  gator av sand och fisk som hängde på tork mellan husen. Redan då – på adertonhundrasextiotalet- började den romantiska bilden av det fattiga, lilla fiskarsamhället längst upp i norr växa fram.

Målningar med mer dramatiskt innehåll  som ”Den druknede bringes i land” (178×233 cm) av Laurits Tuxen hör också till bilden av Skagenmåleriet. Målad 1913 och utställd på Salongen i Paris

När sedan eleverna  vid konstakademin i Köpenhamn fick i uppdrag att skildra lantliv och kultur ute i bygderna och göra skisser för vinterns arbete i ateljéerna  kom bornholmsfödde och den senare så kände målaren Michael Ancher (1849-1927) att lockas upp till Skagen av akademikamraten Carl Madsen (1855-1938)  som hade besökt Skagen året innan. Ute i Europa var det vid den här tiden som kravet på realism i konst och litteratur börjat få genomslag och  människors liv, arbete och slit skulle skildras sanningsenligt  utan heroiska åthävor eller idealiserande  omskrivningar av myter och historiska händelser. Det är också i den här vevan som  de första konstnärskolonierna börjar bildas på landsbygden i Europa och Nordamerika. En av dessa kolonier kom att hamna i trakter i norra Tyskland vilken på sätt och vis påminner om Skagen med en placering i ett ganska öde och glest befolkat, fattigt landskap – Worpswede vid den så kallade Teufelsmoor upp mot Nordsjökusten.

Förlovad i Skagen

”Fiskere trækker vod på Skagens Nordstrand. Sildig eftermiddag” – målning (135×190 cm)  av P S Krøyer 1883

Navet kring vilket det mesta sedan komma att ske blev Michael Ancher. Det berodde främst på att han blev förtjust i mångfalden av motiv som Skagen bjöd på – havet, kusten, de höga himlarna och fiskarna och deras familjer och fiskarnas ofta dramatiska liv med båtar, nätdragning och räddningsaktioner av skeppsbrutna.   Men det berodde minst lika mycket på att han blev förtjust i krogvärdens dotter, Anna Brøndum, och hon i honom.  Sommaräventyret gick över i ett permanent tillstånd. Detsamma skedde sedan för Michael Anchers båda konstnärsvänner från Köpenhamn, Karl Madsen och Viggo Johansen (1851-1935) som förlovade sig med kusiner till Anna Brøndum. Anna hade talang och intresse för måleri och efter utbildning i Köpenhamn återvände hon till sitt älskade Skagen. Man brukar säga att det är det fantastiska ljuset över Skagens udde som drog konstnärerna till denna avlägsna plats.

Krohg och krog – bakom porträttbysten av den norske konstnären Christian Krohg ses Brøndums värdshus som på flera sätt kom att spela en avgörandet roll för konstnärskolonin på Skagen.

Sanningen är krassare än så. Det var Brøndums generösa värdshus som fick målarna att återvända gång efter annan – mat och uppehälle kunde många gånger betalas in natura. Och med detta lades samtidigt grunden till en trygg och god gemenskap målarkamrater emellan – samt en växande samling målningar av skickliga konstnärer. Detta är bakgrunden till Skagenkolonin.  Att måleriet kom att se ut som det gjorde och att det skilde sig från annan samtida konst i de skandinaviska länderna  har en annan förklaring. Under adertonhundratalet hade många konstnärer sökt sig ut på kontinenten för vidareutbildning och då främst hamnat i Tysklands konstakademier i Düsseldorf och München där de konservativa idealen levde kvar. Dit reste även danska konstnärer men med det dansk-tyska kriget 1864 ändrade sig förutsättningarna för danskarna. Danmark förlorade i kriget hela Sønderjylland, eller Nordschleswig som tyskarna kallade den delen av Holstein och därefter var det inte populärt längre att resa till Tyskland för studier.

”Ageposten på Sønderstrand” av Carl Locher 1885. Först 1890 blev det järnväg  hela vägen från Fredrikshamn till Skagen. Innan dess fick man ta de sista fyrtio kilometrarna med ”Ageposten” , häst och vagn som gick halva sista sträckan på stranden.

Med franska impulser

I stället blev det Frankrike och Paris. Där kom man i kontakt med det nya, fria måleriet som impressionisterna utvecklade. Karl Madsen, Carl Locher (1851-1915) och Laurits Tuxen (1853-1927) var ett par av Michael Anchers målarvänner som varit i Paris och med norrmännen Christian Krohg (1852-1925) och Frits Thaulow (1847-1906) samt svensken Wilhelm von Gegerfelt (1844-1922) vilka också dök upp på Skagen med nyvunna franska konstimpulser blev målarkolonin samtidigt modernare och nordiskt multinationell.

Målningen ”Interiør med klematis” målade Anna Ancher (1859-1935) 1913 då detta rum blev Annas egen ateljé med kompletterande ljus från ett takfönster

Allt detta händer på sjuttiotalet. Med köpenhamnaren och den vittbereste och redan internationellt kände P S Krøyers (1851-1909) entré i kolonin i början av åttiotalet blev kolonin i Skagen även känd utomlands. Resten är,  som det heter, historia. Och den historien kan man glädja sig åt på många konstmuseer i Danmark – i första hand naturligtvis på målarnas eget museum i Skagen. Det nuvarande Skagenmuseet är ett komplex av byggnader där också Anna och Michael Anchers hem och ateljé ingår, det intilliggande Saxilds gård samt Holger Drachmanns hus, ett korsvirkeshus som ligger i Skagen Vesterby – där för övrigt även Krøyers sommarhus och ateljé ligger. Det senare tjänade en tid som museum men gör det inte nu längre. Det första Skagen museet stod klart 1928, uppfört i krogen Brøndums äldre del av trädgården. Anna Anchers bror Degn, som skänkte tomten till museibygget och som också skänkt både krog och sin konstsamling till museistiftelsen spelade en avgörande roll för tillkomsten av Skagenmuseet.

Dottern Helga Ancher (1883-1964) har här målat föräldrarna Anna och Michael när ”Julebrevene skrives” 1924

Konstnärerna själva har skänkt många målningar till museet och samlingarna består i dag av 1900 verk. Museibyggnaden har byggts om och byggts till i flera omgångar, senast för ett par år sedan då arkitekten Plesners första byggnad i rött tegel fick ett rejält tillskott med en intilliggande byggnad i svart skiffer av arkitektfirman Friis og Moltke. Skagens Museum har blivit Skagens Museer. Aktuellt utställningsprogram (2018) utöver de fasta samlingarna, är en utställning med Michael Anchers målningar av kvinnor från Skagen, ”Michael Ancher og kvinderne fra Skagen” (pågår till den 26 augusti), privata bilder i svartvitt ur Anna och Michael Anchers fotoalbum (pågår till den 30 november), målningar ur museets ”gömmor” (15/9-30/12) samt målningar av en av Skagenkolonins första nybyggare, Viggo Johansen.

Den stora målningen (135×165 cm) ”Hip hip hurra. Konstnärsfest på Skagen”av P S Krøyer ses som en av höjdpunkterna på konstnärskolonins många mästerliga målningar men också som ett dokument över hur sammanhållningen i en lyckad konstnärskoloni också är en stor källa till inspiration och skaparkraft. Runt bordet ses från vänster Martha Johansen, hennes man Viggo Johansen, Christian Krohg, Peder Severin Krøyer, Degn Brøndum (i hatt) Michael Ancher och till höger om honom Oscar Björck (1860-1929) och Thorvald Niss (1842-1905). Framför dem Helena Christensen och Anna Ancher (i vit klänning) med dottern Helga. Målningen är signerad 1888 men påbörjades 1884. Under tiden hann lilla Helga bli fyra år äldre. Målningen bygger delvis på ett fotografi taget av den tyske målaren Stoltenberg 1884 och på fotografiet är Helga ett år, på målningen fem år.

Världens största samling

Fredrikshamn, där färjan från Göteborg landar, och där man tar tåget upp till Skagen finns ett konstmuseum som man  bör ta sig en titt på innan man fortsätter till Skagen. Det är ett ganska nytt museum, firar fyrtio år i år (2018) och det är ett relativt litet museum men ett museum som har världens största samling av exlibris i originaltryck – mer än fem hundra tusen bilder och museet, som för övrigt heter ”Frederikshavns Kunstmuseum & Exlibrissamling” är således känt även internationellt.

Den tyske grafikern Jochen Kublik, som för övrigt samarbetar med Galleri Pictor sedan länge, har på senare år vunnit en stor publik för sina exlibris. Han är representerad i Fredrikshamns exlibrissamling med denna bild vilken han har etsat för Dr Beate Labuhn

Tjugosjutusen av dessa exlibirs har man nu lagt upp på museets hemsida och det är en spännande samling exlibris att scrolla fram. Som i så många andra fall när det gäller konstmuseer och utställningslokaler i Danmark är det traktens aktiva konstförening som i samarbete med kommunen drivit fram Fredrikshamns konstmuseum. Museets samlingar i övrigt består bland annat av dansk landskapskonst med målningar av en av Danmarks största landskapsmålare, den fredrikshamnsfödde Karl Bovin (1907-1985) som i unga år uppmuntrades av Anna och Michael Brøndum i Skagen att söka till Akademien i Köpenhamn, vilket han också gjorde. Karl Bovin kom senare att bli en av centralfigurerna i en ny konstnärskoloni i Danmark, i Odsherred på Själland.

Karl Bovins namn återkommer i en utställning med sju lokala konstnärer på Fredrikshamns konstmuseum senare i höst (25/8-27/10). Sommarens utställning (pågår till 18/8) består av målningar och skulpturer av lokala men välkända konstnärer som till exempel Agnete Brittasius, Kirsten Brøndum och Paul Erland. Sista utställningen under detta jubileumsår är en uppdatering av de konstnärliga förbindelserna mellan Danmark och Grönland, ”Grønland NU” (3/11-19/12) med tio konstnärer som utställare.

Lokalt och nationellt…

Entré till Vendsyssel konstmuseum i Hjørring. Museet är inrymt i en gammal textilfabrik

En dryg halvtimmes resa med bil rakt västerut hittar man ett annat relativt nytt konstmuseum i Hjørring – ”Vendsyssels Kunstmuseum” som med början 1964 i andra lokaler nu är inhyst i en gammal textilfabrik mitt i stan sedan 2003. Lokalerna , Bechs Klædefabrik, är framförallt invändigt kraftigt ombyggda efter ritningar av den välkända arkitektbyrån C F Møller. Utvändigt är det fortfarande samma gamla bastanta tegelfasader som dominerar intrycket. Invändigt är lokalerna öppna, luftiga och ljusa. De flesta landsortsmuseerna har en lokal prägel men från varje trakt har det kommit fram tillräckligt med bra målare, grafiker och skulptörer med nationell status för att deras verk skall räcka till även för andra museer än bara det lokala. Deras namn återkommer runt om i Danmark. Det finns så många fler sevärda danska konstnärer än bara skagenmålarna eller de populära så kallade cobrakonstnärerna som är älskade av publiken.

Landskapsmålning av Niels Larsen Stevns som i Danmark räknas som ”bryggan” mellan äldre och modern konst.

En sådan konstnär är Niels Larsen Stevns och på Vendsyssels Museum har man till och med skapat ett ”Niels Larsen Stevns Videncenter”. Niels Larsen Stevns (1864-1941), målare och skulptör, brukar beskrivas som en brygga mellan generationer, mellan äldre konst och modernismen i Danmark, mellan grekisk arkaisk skulptur och van Gogh och Cézanne. Niels Stevns som han kallade sig för på utställningar, kom från södra Själland men fick efter utbildning i Köpenhamn så småningom utsmyckningsuppdrag på olika håll i landet, bland annat för H C Andersens minneshall i Odense och för centralbiblioteket i Hjørring. Hans fresker där blev en av inspirationskällorna för konstmuseet i Hjørring. I år visar museet en särskild utställning (pågår hela 2018 ut) med nyförvärv av verk av Niels Larsen Stevns. Bland de lokalt och nationellt kända konstnärerna i samlingarna finna verk av Poul Ekelund (1921-1976) Svend Engelund (1908-2007) Poul Winther (f.1939) och Poul Anker Bech (1942-2009)

Landskapsmålning av Poul Anker Bech

Poul Anker Bech, född i Tårs strax söder om Hjørring och senare bosatt i Børglum ett steg väster ut, är en av mina favoriter bland samtidens danska målare – en ”landskapsmålare” med överraskande perspektiv och surrealistisk lekfullhet, ofta med en underton av vemod där livet försiggår på kanten till den stora avgrunden. I museets samlingar finns en stor mängd grafik och en väsentlig del av den samlingen kommer från ”Chr Sørensens Litografiske Værksted” (1973-1983) i Hjørring där bland annat flera västsvenska konstnärer arbetade under 70-talet. Jag besökte denna kreativa och mycket kompetenta verkstad vid något tillfälle tillsammans med den svenske tecknaren och grafikern  Roj Friberg (1934-2016) vilken nu också är representerad i museets samlingar. Vendsyssel Kunstmuseum är ett av få konstmuseer i Danmark som visar verk av svenska konstnärer. Bortsett från Karl Isakson som i Danmark räknas som dansk, kan jag bara påminna mig ett enda svenskt verk i övrigt på alla dessa museer i broderlandet – och det är en målning av skånekonstnären Ola Billgren (1940-2001) i Horsens konstmuseum. Vendsyssels konstmuseum har även en samling möbler av en av dessa välkända danska möbelarkitekter, Poul Kjærholm som är en traktens son och som först utbildade sig till snickare i Hjørring, senare till möbelarkitekt på Konstakademiens Designskola. Originellt nog har man valt att möblera museet med hans fåtöljer, soffor och soffbord istället för att ställa dem på piedestal.

…och internationellt

Pernille Kløvedal Helweg har gjort 1200 ”ögonidoler” i keramik för ”Ögontemplet” i Tell Brak i Syrien, en av världens äldsta byar, daterad till 6000-taler f.kr

En se- och tänkvärd utställning som pågår på Vendsyssels Kunstmuseum under sommaren (-19/8) är ”Suriya – i det land, der var”. Utställningen visar bilder, foto, video, installationer, keramik och teckningar av tre danska konstnärer och en syrisk fotograf . Bilderna är från ett Syrien från tiden före och under inbördeskriget. Issa Touma, syrisk fotograf och gallerist, filmade inbördeskrigets första dagar i augusti 2012 från sin lägenhet och med denna dokumentär, ”9 days from My Window in Aleppo”  vann han ”European Film Awards 2016” för bästa dokumentärfilm.

 

Arkitektur och skulptur i skön förening

Om Vendsyssels konstmuseum med sin stora tunga tegelfasad inte är direkt inbjudande så är platsen, ”P. Nørkjærs plads ” där museet ligger centralt i Hjørring desto mer inbjudande. Det är en skön favoritplats med sina trappor, skulpturer, arkader, butiker, kaféer, fontäner, bänkar och formklippta häckar. Platsen i sig har blivit en stor turistattraktion. Nørkjærs Plads har tillkommit helt på privat initiativ och privat finansiering med medel ur P Nørkjærs Fond och i ett enastående samarbete mellan arkitekt och konstnär. Bergs arkitekter har ritat husen och arkaderna och konstnären och professorn Bjørn Nørgaard (f. 1947)  har stått för den skulpturala utformningen och platsens intressanta ikonografiska innehåll och betydelse.

Genom ett sällsynt lyckat samarbete mellan konstnären Bjørn Nørgaard och Bergs arkitekter skapades ”P Nørkjærs Plads”, en oas mitt i Hjørring med arkader, skulpturer, fontäner, butiker och kaféer.

Konstmuseet ligger i övre ändan av platsen, vilken med hjälp av trappor och en lätt lutande passage mellan arkader som sträcker sig genom två av de fyra till fem våningar höga husen, slutar i en portal genom ett äldre hus ut mot en av stadens centrala butiks- och gågator. Konstnären har roat sig med att blanda asagudar med kristna gestalter, asatro med kristna budskap. I den stora fontänen lyfter sex figurer med gemensamma krafter den stora dubbelhövdade Midgårdsormen som sprutar sitt gift över Loke. I fontänen står en kristen präst tillsammans med gestalter ur den nordiska mytologin och bakom fontänen i lysande guld står Kristus.

”P Nørkjærs Plads” från andra hållet med Bjørn Nørgaards ”fontänallé” i mitten och tegelgaveln på Vendsyssels Kunstmuseum längst upp till vänster

Ur fontänen rinner vattnet vidare genom Nørkjærs Plads symboliserande havets väg genom livet. Formmässigt är hela platsen med samspelet mellan arkitektur och skulptur ett ovanligt lyckat postmodernistiskt verk.

Om ”Ringen” och ”Bautastenen” till exempel

Har man med detta ändå inte fått nog av friluftsskulpturer så finns det ytterligare tvåhundrafemtio skulpturer ute på gator och torg i Hjørrings kommun vilken inom kommungränsen betår av mer än ett tjugotal större och mindre byar. Här hittar vi då faktiskt ytterligare en svensk konstnär, göteborgaren Claes Hake (f. 1945) känd framförallt för sina stora skulpturer i granit. Kommunen har i samarbete med privata företag och föreningar köpt inte mindre än tre större skulpturer av Claes Hake. Hakes skulpturer har fått förnämlig placering med en stor, Hjørrings största, skulptur i granit och tegelsten kallad ”Bautasten” och placerad på en upphöjd rondell vid infarten från Frederikshavn samt två skulpturer i vardera ändan av den centrala gågatan i Hjørring.

Svenske skulptören Claes Hakes ”Ringen” är en av 250-talet skulpturer som pryder gator och torg i Hjørrings kommun på Nordjylland

Den ena av dessa två gågateskulpturer kallas ”Ringen” och står nära portalen till ”P Nørkjærs Plads” på en plats som lämpligt nog är döpt till ”Springvandspladsen” eftersom Hakes skulptur som består av två delar, en patinerad bronsring på dryga fyra diametrar ställd på kant och en rund granitbassäng med samma mått och en blank vattenyta, också tjänstgör som fontän. Platsen har i och för sig fått sitt namn av en tidigare fontän som  i samband med Hjørrings 750 års jubileum 1993 flyttades till Rådhuspladsen och då lämnade plats för Hakes skulptur som alltså fått äran att markera stadens 750 års jubileum. Samma år placerades även en skulptur av Claes Hakes i andra änden av gågatan, ”Strømgade”, en skulptur i gjutjärn med en ”Ildgryte” på en båge i stål. I dessa jubileumsinköp fick kommunen hjälp med finansieringen av sju privata bolag och lokala banker och vad ”Bataustenen” anbelangar fick kommunen ett rejält tillskott från Hjørrings fastighetsägarförening vid deras 100 års jubileum 2006.

På  nordjylländska Børglum kloster bedrivs en aktiv utställningsverksamhet och i museidelen finns bland annat världens enda kopia av den berömda Bayeuxtapeten

Från Hjørring till  Aalborg vid Limfjorden, där det naturligtvis också finns ett konstmuseum, är det femtio kilometer. På vägen dit kan man med gott utbyte göra ett par avstickare till ”Børglum Kloster” strax söder om Hjørring och till Frøstrup och ”Kirsten Kjærs Museum” längre ner åt sydväst i Thy men fortfarande på den nordjylländska ön norr om Limfjorden.

Se Bayeux i Børglum

Børglum Kloster som är ett kloster från början av 1200-talet men efter reformationen befunnit sig i kunglig och senare privat ägo är i sig ett konstmuseum men bedriver dessutom regelbunden utställningsverksamhet, i sommar och till hösten med utställningen ”Architecture in Clay” (till 21/10) av holländska Brigitte Schreuder och en utställning med kolteckningar och skulpturer (till 26/8) av Bernhard Lipsøe och Kirsten Tofte Jensen.

Avsnitt ur den sjuttio meter långa Bayeuxtapeten som skildrar slaget vid Hastings 1066. William Erövrarens ryttare angriper här Harold Godwinson som skyddas av sin sköldbärandc hird. Bilden är från originalet i Bayeux. Kopian finns på Børglum kloster

Men det speciellt märkvärdiga med Børglum Kloster som konstmuseum är att man där kan se hela den berömda sjuttio meter långa ”Bayeuxtapeten” och studera varje centimeter i originalstorlek. Detta är för övrigt den enda existerande kopian av den i museet i Bayeux i Normandie  förvarade bildberättelsen om slaget vid Hastings 1066 då Vilhelm Erövraren besegrade Harold Godwinson och invadera England. Originalet, som dessutom beskriver händelserna före slaget vid Hastings syddes och broderades bara några år efter slaget och kan räknas som ett historiskt ögonvittne till händelseförloppet. Med en takt på tre mm om dagen tog det i vår tid nio sömmerskor femton år att färdigställa kopian ”Børglumtapeten”. Det var sömmerskor och textilare vid konsthantverkskollektivet ”Lindholm Høje” som gjorde jobbet.

En uppenbarelse i klostret

De medeltida och katolska klostren i Danmark blev inte lika illa tilltygade av reformationen som i Gustav Vasas Sverige. Många byggnader står kvar, helt- eller delvis i Danmark och har bytt kungliga, kyrkliga och privata ägare genom åren och och även fått tillbyggnader som till exempel Børglums kloster. På sina ställen kan man ”gå i kloster” och fundera över livet eller bara koppla av.

Kirsten Kjærs självporträtt från tiden i Kalifornien 1929

Det var vad Kirsten Kjær (1893-1985) gjorde på Løgum Kloster i Tønder i sydligaste Jylland och där upptäckte sin målartalang. Det vill säga att hon efter en tid av depressioner och utan att veta vad hon egentligen skulle ägna sig åt rest med sin dåvarande man, konstnären Frode Nielsen till Løgum kloster. Han hade fått ett restaureringsuppdrag för klosterkyrkans räkning  och Kirsten Kjær tog sig samman och prövade att måla porträtt och insåg snart att måleriet var det rätta för henne. Tillsammans med sin man reste hon senare till  Kalifornien där hon fick sitt genombrott som porträttmålare. Hon kom tillbaka till Danmark och hennes porträtt blev mycket omtyckta. Det blev resor till Frankrike, Mallorca, Tunisien, Liberia men också norrut med många resor till svenska Lappland. Och med dessa resor även landskapsmålningar. Med Karin  Michaëlis bok om Kirsten Kjærs liv i USA, ”Hjertets Vagabond”,  blev hon nu också en ”kändis” om än lätt skandaliserad i boken.

Kirsten Kjærs porträtt av professorn och museimannen Axel Romdahl (1880-1951) i Göteborg 1937

Boken blev snabbt populär och kom att ges ut i flera upplagor, även i Sverige. Det är denna Kirsten Kjær som museet i Frøstrup handlar om med framför allt många expressiva och färgstarka porträtt.  Hon började att måla relativt sent i livet, 32 år gammal, men fick ett långt liv och gjorde sin sista målning 91 år gammal. Museet drivs med privata medel och till museet har kopplats en utställningsverksamhet med vår-, sommar, och höstutställningar liksom konserter och kammarmusikaliska framträdanden. Sommarens utställare är Malte Fisket, målningar, Paule Ducourtial, målningar på papper, Parul Modha, teckningar och installationer, Carsten Krog Pedersen, foto, John Farmelo, serigrafier och Zoran Luka, installation (till 5/8). ”Efterårsutstillingen” öppnar 11/8. Från april till och med oktober är museet öppet alla dagar 11-17. Till museet och utställningarna är det fri entré.

Konsttempel i vit carramarmor

När Aalborgs nya konstmuseum invigdes pågick festligheterna i dagarna tre och varje dag började tidigt på morgonen med en samling av journalister och gäster samt en ”lille en”, en bitter ”Gammel Dansk”. Man var tveklöst i Danmark. Till invigningen i juni 1972 av detta moderna, mycket vackra nybygge kom museets arkitekt Alvar Aalto (1898-1976) skjutsad i rullstol av hustrun och tillika medarkitekten Elissa Aalto (1929-1996) samt Jean-Jacques Baruël (1923-2010) en dansk arkitekt som tillsammans med paret Aalto ritat ”Nordjyllands Kunstmuseum”.

En konstens palats i vit carraramarmor i Aalborg. Vid invigningen 1972 döpt till ”Nordjyllands Kunstmuseum” senare omdöpt till ”Kusten”. Där bildens bronsskulpturer står finns nu en cirkelrund fontän och skulpturparken används numera även för installationer och publikvänliga picknickdagar

Museet, som blev ett av den världsberömde Alvar Aaltos sista stora verk,  kom senare att döpas om till  ”Kunsten – Museum of Modern Art Aalborg” förkortat till ”Kunsten” rätt och slätt. Museet är placerat i ett gammalt grustag på sluttningarna ner mot staden och inbäddat i grönska. Där ligger byggnaden lysande vit i glas och marmor och med en vitkalkad  mur som omgärdar skulpturparken – ett konstens Partenon, vackert, högtidligt och nästan sakralt. Invändigt fylls museirummen av ett behagligt, lätt dämpat dagsljus som reflekteras i konkavt formade skärmar.

Poul Gernes (1925-1996) är en av den abstrakta konstens främsta företrädare i Danmark. Detta rum med målningar och skulpturer av Poul Gernes stod klart vid invigningen av Nordjyllands konstmuseum. Dagsljuset reflekteras i tak- och väggpartiet ovanför skulpturerna

Dessa skärmväggar hänger några meter över golvet men under det direkta ljusinsläppet från lanterninerna. Greppet var nytt och ger förutom ett väl fördelat dagsljus även ett ljus utan störande solreflexer. Byggnaden har snart femtio år på nacken och en större renovering med bland annat byte av trehundrasjutton ton marmor gjordes för ett par år sedan. Tillfälliga utställningar har dessutom ställt krav på viss ombyggnad och förnyelse av utställningsutrymmena och skulpturparken har kunnat utnyttjas för diverse publikvänliga aktiviteter. ”Kunstens” moderna samlingar bygger på en privat konstsamling från paret Anna och Kresten Krestensen som samlade på modern dansk konst framförallt men även på en del internationell konst.  Samlingen har därefter byggts ut med inriktning på surrealistisk konst, den dansk-hollänsk-belgiska Cobra gruppen samt verk av konstnärer i den så kallade ”Fluxus”-rörelsen.

Installationer och picknick i det gröna

”Vindarnas Tempel” av Bjørn Nørgaard – ett postmodernistiskt verk  i ”Kunstens” skulpturpark

Sommarens utställare är bland andra den finländska installationskonstnären Kaarina Kaikkonen som gjort installationer såväl inne i museet som i museiparken och utanför i den skogklädda backen ovanför museet (pågår till 16/9) samt film och teckningar av den sydafrikanske installationskonstnären William Kentridge (pågår till 19/8) en utställning som han kallar ”The refusal of time”. Till den 28/10 pågår också en utställning med en av Danmarks mest uppmärksammade konstnärer ur den så kallade ”vilda” generationen på åttiotalet, Michael Kvium, med sina burleska, ibland groteska, ibland humoristiska figurmålningar. Konstmuseet i Aalborg har med sin livliga utställninsgverksamhet och sina populära sommarlounge i skulpturparken gjort en resa från det sakrala rummen i sjuttiotalets ”Nordjyllands Kunstmuseum” till en picknick för hela familjen i tvåtusentalets ”Kunsten”.

Forum för form

Utzon Center i Aalborgs hamn

Ett drygt år efter invigningen av  ”Nordjyllands Kunstmuseum” invigdes det numera välkända operahuset i Sidney, Australien. Operahuset gjorde dess arkitekt lika världsberömd som finländaren Alvar Aalto men den här gången var arkitekten dansk och kom just från Aalborg. Jørn Utzon (1918-2008), Sidneyoperans arkitekt, föddes i Köpenhamn men växte upp i Aalborg. Det är dessutom så att även denne världsberömde arkitekts sista verk hamnade i Aalborg – ”Utzon Center”.  Denna kulturens byggnad, som ligger vackert i hamnen vid Limfjorden, är inte tänkt som ett museum utan som ett diskussionsforum för arkitektur, konst och design med utställningar i de olika disciplinerna. Byggnaden ritade fader Jørn tillsammans med sonen Kim (f. 1957).  Att Utzon Center ligger i hamnen beror inte på Sidneyopernas läge vid vattnet i Sidney och att ett sådant läge skulle vara signifikativt för Utzon utan på att Jørn Utzons pappa, Aage Utzon var skeppsingenjör och båtarkitekt och att Jørn ofta beökte pappa Aage nere i Aalborgs hamn. Men vad Utzons formspråk anbelangar kan man ändå knyta an till hamnen och se att formerna av båtskrov, delar av eller bara båtskrovens linjer i mycket ligger till grund för Jørn Utzons arkitektur.  Aktuellt på Utzon Center i år, 2018, är hundraårsjubileet av Jørn Utzons födelse och en utställning på centret som handlar om Utzons många berömda skapelser i arkitektur. Pågår hela året.

Star, stripes & Dannebrogen

Cimbrertyren” i gipsmodell av Anders Bundgaard. Det bronsgjutna exemplaret står centralt på Vesterbro i Aalborg

På en höjdsträckning söder om Aalborg ligger ett populärt utflyktsmål som heter ”Rebild Bakker” med ”Rold Skov” Dessa ljungklädda backar och kullar ligger på ett kalkberg där man under långt tid huggit sig in i berget och hämtat kalk till byggen och jordbruk. Dessa inhuggningar har gett upphov till gruvor och grottor strax under marknivå utan nu synliga sår eller dagbrott i terrängen. Området, som numera är nationalpark, till och med Danmarks enda nationalpark, inköptes på sin tid av danska amerikaimmigranter och skänktes senare till danska staten på villkor att USA:s nationaldag 4:e juli skulle firas på denna plats varje år. Till hederspresident för detta dansk-amerikanska sällskap valdes dåvarande presidenten för USA, William Taft (1857-1930). Här har också varje år sedan dess samlats uppemot trettio tusen amerikavänner för att fira den 4:e juli. Att förlägga ett konstmusuem hit var kanske inte en helt galen idé. Lämpliga rum, om än utan dagsljus fanns redan i form av ”kalkminer”.

Grottkonst

Gefionfontänen vid Langelinjen i Köpenhamn

Initiativtagare till detta ”gruvmuseum” var skulptören Anders Bundgaard (1864-1937) en välkänd skulptör av monumentala verk på olika håll i Danmark. Den stora Gefionskulpturen där gudinnan ”Gefion” enligt sägnen med hjälp av sina söner, förvandlade till oxar plöjer upp Vänern i Sverige och förflyttar hela ”torvan” söder ut för att bilda Själland har som exempel Anders Bundgaard till upphovsman. Utgående från Köpenhamns centrum med sikte på symbolen för Köpenhamn,”Den lille havfruen” på Langelinien,  passerar man strax efter Churchillparken Gefionskulpturen som också är en fontän och Köpenhamns största skulpturgrupp. Modellen till denna skulptur hittar man inte i ”Thingbæk Miner” men väl ett antal andra större och mindre verk av Anders Bundgaard bland annat gipsmodellen till ”Cimbrertyren” som står stöpt i brons på Vesterbro i Aalborg. Den cimbriska tjuren symboliserar den historiskt väl kända cimbriska folkstammen som skall ha haft sitt ursprung i dessa trakter, den nordjylländska halvön Himmerland mellan Mariagerfjorden och Limfjorden. Cimbrerna utvandrade söderut i slutet av andra århundradet före vår tideräkning. Efter en rad segrar i kamp mot den romerska hären blev cimbrerna till sist besegrade av romarna i slaget vid Vercelli i norra Italien (101 f kr)

I Tingbæks kalkgruvor finns bl a denna rytterstaty av  Carl Johan Bonnesen utställd permanent. I år (2018) visas dessutom en större utställning med verk av Bonnesen.

De skulpturer som visas i Tingbæks Miner är gipsmodellerna i naturlig storlek. Anders Bundgaard, som för övrigt föddes i Ersted nära Tingbæk, skapade museet samtidigt som gruvarbetarna fortsatte att bryta kalk och hugga sig allt längre in i grottgångarna. Kalkbrytningen pågick ända in i femtiotalet och parallellt under en tjugoårsperiod då även Bundgaards skulpturmuseum var öppet. Därefter har museet kompletterats med gipsmodeller av aalborg-skulptören Carl Johan Bonnesen (1868-1933) och några modeller av  far och son Herman Wilhelm Bissen (1798-1868) och Christian Gottlieb Bissen (1836-1913) båda väl kända skulptörer i den danska konsthistorien. Grottgångarna i Tingbæk ger också utrymme för tillfälliga skulpturutställningar, i sommar med en utställning (från 15/7) som ger en större bild av Carl Johan Bonnesen. Detta med anledning av 150-årsfirandet av hans födelse. Platsen för museet kallas nu för ”Rebildcentret”  och med det har museet fått ett välkommet tillskott ovan jord med större entré och utställningsutrymme för andra utställningar som till exempel en utställning om ”Den kolde krig” som i sommar pågår till 31/8. Kalkgrottorna passar ju bra för ljusfester och sådana avhålls regelbundet vid Lucia, jul och påsk då sång och musik också står på programmet.

Aars – By med Kirkeby

Vesthimmerlands museum i Aars med entré i den äldre byggnaden till höger

På det egna kulturprogrammet kan man med stort utbyte skriva in Aars, centralort för Vesthimmerlands kommun och endast ett par mil väster ut från Tingbæk. Där ligger Vesthimmerlands museum som visserligen bara till ena delen kan räknas bland konstmuseerna, Himmerlands Kunstmuseum, men som sedan en kort tid tillbaka har fått en rejäl utbyggnad ritad av den ute i den stora vida världen väl kände danske nutidskonstnären Per Kirkeby i samarbete med arkitekten Jens Bertelsen.

Utbyggnaden av Vesthimmerlands museum är ritad med en grundplan som Tors hammare där ”skaftet” utgör rum för den arkeologiska och kulturhistoriska delen och hammarhuvudet rum för konstmuseidelen och tillfälliga utställningar. På bilden ser man mellandelen, skaftet, t v  utanför bild ligger konstmuseet, Himmerlands Kunstmuseum,  och t h utanför bild den äldre delen med entré. Utbyggnaden är ritad av konstnären Per Kirkeby i samarbete med arkitekten Jens Bertelsen (f -56)

Det är en intressant skapelse i rött tegel som på den här platsen och med den här funktionen blir ett stycke vass och originell arkitektur till skillnad från de vackra men tämligen harmlösa tegelskulpturer som återfinns på lite olika håll i Danmark och Sverige, bland annat i Höganäs, och som bär Per Kirkebys signatur. Planskissen till museet, eller museerna eftersom både det arkeologiska och kulturhistoriska Vesthimmerlands museum och det nya Himmerlands Kunstmuseum ryms i samma byggnad, har formen av Tors hammare med den kulturhistoriska och arkeologiska delen i ”hammarens skaft” och konstmuseidelen med utställningslokaler i ”hammarhuvudet”.

Affisch av Per Kirkeby från en av hans många utställningar i Aars. Det blir en minnes-utställning i ALFA i år med anledning av Kirkebys bortgång i maj 2018

Per Kirkeby har signerat en hel del annat i Aars, bland annat en hel skulpturpark, i ett unikt och inspirerande samarbete med kommunen där till exempel det nya konserthuset ALFA är ritat efter skisser av  Kirkeby. En stor väggmålning av Kirkeby pryder även foajén. I såväl Himmerlands Kunstmuseum som i konserthuset finns goda utrymmen för tillfälliga utställningar och i samband med konserthusets tioårsjubileum i år öppnas en utställning med målningar, teckningar, litografier och affischer från många års utställningar i Aars med den nyligen bortgågne Per Kirkeby (1938-2018). Öppnas 1 september 2018.

Keltiskt och kimbriskt

Man kan inte nämna Vesthimmerlands Museum utan att nämna ett av det forntida Europas vackraste silverarbete och ur många synpunkter sett ett av de viktigaste historiska föremålen från gamla Europa utanför det romerska imperiets gränser – Gundestrupkärlet, en nio kilo tung silverkittel med hundratalet reliefbilder avbildande  gudar, djur, vardagsföremål, människor i procession och mycket annat. Kärlet hittades på en åker utanför Aars men har, kanske med hjälp av cimbrerna vandrat från keltiska områden i västra Europa till denna plats. Originalet finns i Nationalmuseet i Köpenhamn och en av kopiorna i museet i Aars. En annan kopia finns på British Museum.

Gundestrupkitteln, en nio kilo tung silverkittel som hittades i en åker nära Aars. På bilden ses några av de hundratalet reliefbilder som är instansade i silverplåten som är av keltiskt ursprung. Kopia av Gundestrupkitteln visas på Vesthimmerlands museum, originalet på Nationalmuseet i Köpenhamn

I Danmark behöver man inte gå många steg för att stöta på nästa kulturhistoriskt intressanta plats. Ytterligare en mil längre västerut i Himmerland kommer man till byn Farsø där den danske nationalförfattaren Johannes V Jensen föddes. Man har nyligen färdigställt ett museum kopplat till föräldrahemmet i Farsø. Johannes V Jensen (1873-1950) arbetade stundtals som korrespondent på sina många resor i Europa. Han besökte också Indien, Japan och Amerika på en Jorden runt resa de första åren på nittonhundratalet men som författare var det med berättelser från hembygden, ”Himmerlandhistorier” som han slog igenom 1898. Hans produktion av noveller, romaner och dikter blev omfattande och 1944 fick han Nobelpriset i litteratur.

Johannes W Jensen-museet i Farsø strax väster om Aars i Himmerland på Jylland

En Himmerlandhistoria

När det gäller projekt av detta slag, Johannes V Jensen-museet, är danskarna duktiga på att samla alla krafter – först var det Lions klubb i Farsø som tog hand om det gamla rivningsfärdiga födelsehuset, renoverade det och ställde i ordning ett mindre museum. Sedan bildades en stödförening för museet och när Nationalmuseum visade sig villigt att låna ut författarens arbetsrum planerade man för en utvidgning av museet. Kommunen stötte då till och man fick fram pengar ur olika kulturfonder och en del medel från EU-fonder. Men det måste ändå till en stor portion frivilliga och ideella krafter för att genomföra kulturella projekt. Och sådana krafter verkar det finnas ett överflöd av i Danmark. Man vårdar och värderar sin kultur.

Grenen Kunstmuseum /  Skagens Kunstmuseer  / Vendsyssels Kunstmuseum  Frederikshavns Kunstmuseum & Exlibrissamling / P. Nørkjærs Plads  / Hjørring Skulpturguide / Børglum Kloster  / Bayeuxtapeten  / Kirsten Kjærs Museum / Kunsten  Utzon Center  / Rebildcentret  / Vesthimmerlands Museum / Johannes V Jensen Museet

© Lars G Fällman

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Danmark, Konst, Konstmuseer, Konstnärskolonier, Offentliga verk, skulptur, Utställningar | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Galleri Pictor – god byggd miljö i Skåne

”Kulturkvarteret” i Munka Ljungby, gamla landsvägen genom byn. Vår bostad fjärde huset fr v

Första april (2018) fyller Galler Pictors utställningsbyggnad i Munka Ljungby aderton år. Den tolfte mars (2018) fyllde galleriets utställningsverksamhet med början i Göteborg fyrtioett år. Innan jag går in på historien om hur och varför galleriet tog vägen från stor – och universitetsstaden Göteborg till småstaden Ängelholm inom vars domäner det äldre, medeltida Munka Ljungby ligger skall det först sägas att galleriets läge på denna plats, mitt inne i en gammal by med tomter i normal villastorlek och små möjligheter till egen större parkering för tillresande besökare inte var den ideala placering av verksamheten så som vi tänkt oss det från början.

Söder om Hallandsåsen och i Norra Åsbo härad

Vad vi egentligen sökte var en mindre jordbruksfastighet med tillhörande ekonomibyggnader och avstyckade eller utarrenderade marker – stall, logar och ladugårdar som kunde byggas om till fungerande utställningsbyggnader och ett eventuellt vidhängande café för kaffesugna konstbesökare. Det visade sig vara svårare att hitta än vi trodde – de flesta objekten saknade charm eller något specifikt och var ofta i motbjudande dåligt skick. Dessutom kom vi att uppleva en landsbygd i Skåne som befann sig i tragiskt förfall – vi insåg att det var gamla minnesbilder av ett blomstrande Skåne som vi letade efter. Minnesbilderna fick sig en törn men vi gav inte upp och har genom åren blivit rikligt belönade av ett paradisiskt vackert Skåne.

Söder och Väster

Att det skulle handla om den nordvästra delen av Skåne, söder om Hallandsåsen och inom Helsingborgssfären var vi klara över. Det är på västsidan och utefter E-sexan som de flesta bor.  Österlen avfärdade vi som alltför romantiserat, dessutom dött vintertid och ofta med snö i mängder som hindrar folk att ta sig ut på vägarna.

Morgonstund har ”guld i mun” i Munka Ljungby

På östersjösidan, i spridda delar bebott av invandrade uppsvenskar, var vår typ av verksamhet med konstutställningar i privat regi och presentation av olika konstnärer verksamma på olika håll i riket inte ett obekant begrepp. Jag hade själv tidigare samarbetat, som ”curator” som det numera heter, med ett då välkänt galleri på Österlen och bekantat mig med trakten. Men – om Österlen är en idyll sommartid är landskapet ”mellan åsarna”,  mellan Norråsen (Hallandsås) och Söderåsen, storslaget året runt och rikt på en omväxlande natur med skogklädda åsar, fiskrika sjöar, höga himlar, långa stränder och en mäktig odlingsbygd. Dessutom, för en inbiten västkustbo känns det bakvänt med en sol som går upp över vattnet och ner bakom backen. I naturens ordning bör det vara tvärtom.

Mot väster – en stilla,  rosa kväll i byn

I väster och mellan Bjäre och Kullahalvön ligger den milsvida Skälderviken. Där går solen ner i vattnet och det under de mest koloristiska spektakel och scenerier som får både bryggseglare och sjömän att känna sig hemma.  Vattnet finns där och i gamla tider var det vattnet som förenade Skåne med Danmark. Det  var från småhamnarna i Skälderviken som virkeshandlarna anträdde färden till Köpenhamn för att sälja sitt bränne. Trafiken var så livlig att  platsen strax utanför de gamla stadsmurarna i Köpenhamn, vilka på den tiden gick tvärs över nuvarande Kongens Nytorv, kallades för Hallandsås.  Vattnet, tänkte vi, med färjorna mellan Helsingborg och Helsingör  förenade fortfarande Skåne med Danmark och en bro höll dessutom på att byggas direkt till Köpenhamn. Med en storstad och ett Danmark fullständigt nerlusat med konstmuseer, konsthallar och gallerier var närheten till detta konstparadis starka skäl nog att välja västsidan. (Se bland annat tidigare blogginlägg ”Konstbuffet vid Sundet”) Utan egen förskyllan har vi dessutom numera hamnat i ”Greater Copenhagen” och kan marknadsföra oss ute i den stora, vida världen.

En perfekt kompromiss

Sommaren 1999 – grunden läggs…

När vi till sist bestämde oss för Munka Ljungby så var det i en kombination av slump och beräkningar. I princip hade vi i omgångar valt mellan två attraktiva, kustnära områden – Kullahalvön med flera intressanta platser och Bjärehalvön som är unik och något av det vackraste som finns söder om Dalälven. Så – något mitt emellan samt både och fick bli lösningen. Munka Ljungby ligger vi basen till dessa båda halvöar med lika långt till spetsen av de båda halvöarna vilka i sig skulle kunna utgöra intressanta utflyktsmål för eventuella framtida galleribesökare. Byn i sig – Munka Ljungby – har vi fått erfara, uppskattas ofta med stort intresse av tillresande galleribesökare från norr, söder och öster. De ser vad vi såg – en genuin och specifik miljö, en by av ett slag som du inte hittar i svears och götars rike norr om ”gränsen”.

…och huset reses

Eftersom vi i första hand siktade på de kunder och besökare som vi tacksamt kunde tillgodoräknade oss sedan många år av tidigare utställningsverksamhet och som   skulle komma till galleriet bilandes, som vi hoppades, från alla tillgängliga väderstreck blev en placering mellan de stora vägarna E-sexan och E-fyran, också viktig. Just där låg Munka Ljungby. Det var som att platsen väntat på oss. När en charmig gammal tegelbyggnad från slutet av adertonhundratalet mitt i byn plötsligt dök upp som ett alternativ var saken klar. Vi tvekade inte en sekund och tänkte att utställningslokal kunde vi kanske ändå hitta i närheten. Vi släppte tankarna på lantgård och såg fram mot bylivet och kontakten med människorna där.

Kulturhus och hus för kultur

Bo skulle vi ju göra i första hand. Tillsvidare fanns det möjligheter att bygga om den lilla smidesverkstaden som fanns i suterrängplanet på den totalt tre våningar höga byggnaden. Eftersom sluttande tak och kupor utgör tredje våningen på denna byggnad och suterrängvåningen vänder sig in mot baksidan och trädgården ser huset litet och anspråkslöst ut mot gatan. Det gillade vi.  Att huset sedan låg i en rad av hus från samma tid och utgjorde en kulturskyddad del av byn gjorde platsen än mer attraktiv. Munka Ljungby var dessutom en by som såg livskraftig ut med goda framtidsutsikter.

En baksida vi inte kunde motstå – kontor och bostad från gården

Under tiden som vi byggde om bostaden och moderniserade den invändigt och förvandlade nedersta våningen till kontor och galleri funderade vi på om det skulle gå att trots kulturskyddet ändå uppföra en utställningsbyggnad på tomten. Samtliga kulturskyddade byggnader utefter den gamla landsvägen genom byn hade små ekonomibyggnader för olika ändamål placerade nästan i linje med granntomterna. Så, även vårt bostadshus. Där hade funnits både gris och höns, garage och redskapsbod – samt vad man skulle kunna kalla ett litet lusthus. Allt detta skulle kanske kunna förädlas till något annat och mer sammanhängande.

Grundskiss med tre hus i ett

Jag gjorde en skiss på  hur detta skulle kunna se ut i så fall med utgångspunkt i en anpassning till den gamla miljön i storlek, material och form. Detta presenterade jag för bygglovsingenjören i kommunen och bemöttes med intresse från hans sida. Han påpekade dock att kommunen inte kunde ge bygglov i ett ärende som rörde kulturskyddet utan detta kunde endast ges i så fall efter dispens från länsstyrelsen. På den tiden fanns länsstyrelsen för nordvästra Skåne i andra ändan av länet, i Kristianstad. Men det var inte längre bort än att länsstyrelsen kunde undersöka saken på plats och ge dispens åt Ängelholms kommun att själv fatta beslut.

Med historia och tradition

Nu gällde det att omforma skissen till ett färdigt förslag. Med de mått och den volym jag tänkte mig funderade jag på att dela upp huskroppen i två eller tre delar för att göra huset mer spännande och framför allt för att anpassa  volymen till den lilla villatomt som redan vårt boningshus låg på.

En inspirationskälla – Karl XI:s stuga i Halland

Då kom jag att tänka på en äldre modell av gårdsbyggnader som brukar kallas av ”sydgötisk typ” och som funnits i flera århundraden i de gamla gränstrakterna mellan Danmark och Sverige. Flera sådana byggnader från både äldre och yngre tid finns bevarade i södra Halland, Småland och norra Skåne. Det kändes helt rätt att ta upp en gammal byggnadstradition och än mer markera historia och tradition i den lilla kulturmiljö som galleriet skulle hamna. Dessa byggnader är uppdelade i tre huskroppar med mittdelen, stugan, med lägre takhöjd än de båda sidobyggnaderna.

”Av sydgötisk typ” – Ågård på Fredriksdal i Hbg

I den mindre stugan fanns som regel köket, eldstaden och sovplatserna och denna del hade man i  bästa fall råd att hålla varm på vintern.  I den ena sidobyggnaden, kritterhuset,  höll man getter, höns eller grisar och i den andra, kistehuset, hade man sitt förråd av kläder, textiler och föremål för bruk i fest och för sommartid. Idén för den nya galleribyggnaden var född, nu gällde det att anpassa idén till en tomt med en nivåskillnad på dryga tre meter och förutsättningar för olika bredder på de tre delarna. Ena gaveln fick utgöra entré från gatan, indragen med ett antal meter därifrån och nedsänkt med  knappt halva nivåskillnaden. Resten av nivåskillnaden fick tas upp med invändiga trappsteg mellan huskropparna samt en högre grundmur i bakändan av tredje huset. Med en ytterligare förhöjning av taket på det nedre huset gjorde nivåskillnaden det möjligt att bygga in en entresolvåning i hus nummer tre.

Fasad med ”kritterhus”, ”stuga” och ”kistehus”

Tanken med detta loft var att ge härbre åt tillresande utställare.  Loftet täcker knappt halva hus nummer tre och är öppet med endast ett avskiljande träräcke. I övrigt ritade jag in även en öppen köksdel på bottenplanet och dusch och toalett. Kaminen däremot satte jag inte i ”stugan” utan i det tredje och större huset.

Trelängad på längden

Galleribyggnaden kom alltså att bestå av tre  ”hus” – ”kistehuset”, ”stugan” och ”kritterhuset”. Till skillnad från inspirationskällorna finns inga mellanväggar utan allt är öppet och hänger ihop invändigt om än i skilda nivåer och med olika bredder på ”husen”. Husen är respektive fyra, fem och sju meter breda och  har samma höjdmått, fyra, fem och sju meter. Längden är respektive fyra, åtta och sju meter, sammanlagt nitton meter med ett sammanhängande in- och utvändigt liv på västfasaden mot granntomten.

Sommartid göms numera det mesta av gårdsfasaden i grönska.  Bilden tagen i mars 2018

Sett som kuber är ”Kistehuset”  liksidigt med måtten fyra gånger fyra gånger fyra meter, ”Kritterhuset” ävenså liksidigt med sju gånger sju gånger sju meter medan ”stugan”, rektangulär som stugan skall vara med måtten fem gånger fem gånger åtta meter. Trots olika höjder och olika bredder blir det en sammanvägd bild av harmoni med en rektangulär ”box” i mitten och två liksidiga ”boxar” på var ända av mittendelen.

Åtta meter skorsten

För att behålla den visuellt lätta designen av hela byggnaden valde jag bort ett tyngande tegeltak för att i stället använda ett skifferliknande material, så kallat shingel som har ett ytskikt av krossat skiffer och ett mönster som ser ut som skiffer. Skiffer är ett äldre takmaterial än tegel vilket i det här fallet knyter an till den tradition jag eftersträvade.  Att lägga strå eller torv och gräs som annars var det vanligaste takmaterialet förr funderade jag aldrig på eftersom jag inte ville kopiera ett ”sydgötiskt” hus utan endast inspireras av byggnadstypen. Med höga, smala ljusinsläpp mot trädgården och rikligt med takljus blev det snarare ett modernt snitt på byggnaden. Exteriört är byggnaden ändå anpassad till omgivningen med stående träpanel i röd kopparfärg och med en  murad tegelgavel mot gatan där vi använt såväl det ljusare kalkbruket som konvexa fogar på det sätt som vårt intilliggande boningshus är murat på i förförra seklets nittiotal. Över fönster och dörröppningar i fasaden är dessutom teglet lagt i bågar så som skickliga murare kunde göra förr. Så vi hade alltså en skicklig murare till hjälp.

En fasad av ”Olsasten”

Rosenentré med ”olsastenen”

Vi hade tur även med själva tegelmaterialet. I samma veva som vi byggde galleriet revs den gamla ”saftstationen”,  det vill säga sockerbruket centralt inne i Ängelholm. Sockerbruket var byggt och påbyggt i omgångar från mitten, slutet av adertonhundratalet men mitt bland alla tegelsorter hittade vi ett mycket vackert tegel som såg ut precis som vårt tegel på det egna bostadshuset. Vi förärades teglet på sockerbruket av fastighetsägaren Melin och bevakade det tills det blev dags för rivning av denna del, en av de äldsta delarna på sockerbruket. Detta tegel kommer med största sannolikhet från sockerbrukets dåvarande ägare som tillika ägde två tegelbruk i Rögle, nämligen konsul Petter Olsson från Helsingborg. Teglet brukade  kallas för ”Olsastenen”. Bättre kunde det inte bli. Så tog vi en bit tradition och historia från Ängelholm och Rögle också för den delen – det senare ett namn som genom ishockeyklubben med samma namn förmodligen är mer känt ute i landet än självaste Ängelholm.

Stoimen Stoilov från Wien, Susanne Kirså från Själland, René Galassi från Nice, Luiz Piza från Paris och Ewa Berg från Malmö – en typisk samlingsutställning på Galleri Pictor

Dessutom – och till invigningen av galleriet den första april år tvåtusen hade vi, alldeles ovetandes om vad vi senare fått erfara angående tegelbruksägaren konsul Olsson i Helsingborg och hans del i det sentida Galleri Pictors fasad mot dagens besökare till galleriet, bjudit in en god vän, tillika sentida släkting till den mäktige kommunalpampen och konsuln Olsson till invigningsmiddagen av galleriet samma dags kväll. En händelse som så här i efterhand plussade på vår strävan till tradition och förankring i lokalsamhället.

Gran, fur, alm, ask och  keramik

Flensted mobiler från Brenderup på Fyn

Till galleriets interiör valde vi sten och trä. Ett italienskt mörkrött keramiskt material i rutor om tjugo gånger tjugo centimeter ovanpå ett betonggolv med ingjutna varmvattenrör. En lösning som gör väggarna helt fria för hängning av utställningar och som ger ett jämnt och behagligt inomhusklimat. Med husets öppna planlösning en idealisk uppvärmningsteknik. Väggarna kläddes med stående granpanel i en ovanlig bredd av fyraochetthalvt tum. Vi ställde panelen för att interiören inte skulle associeras med fjäll- eller sportstugor. Den stående panelen poängterar  också höjd och rymd mer än vad stugväggens liggande panel gör. Dessutom vände vi den sågade och inte den hyvlade ytan utåt vilket gör ytan betydligt mindre känslig för synbarheten av spikhål.

130 cm över ”kritterhuset”

Visserligen satte vi också upp hänglister i övergången mellan vägg och tak men listen fick mer av avskiljande karaktär än funktion för upphängning av utställningar.  Det visade sig också vara så mycket enklare att justera plats för hängning med direkt spikning på väggen.  Väggarna är vitlaserade med en vit utomhuslasyr i en första omgång och efter några år strukna med en vattenbaserad panellack med en extra dos vitt pigment för att mätta virket och dölja kvistarna. Gran gulnar alltid efter en tid men vid en andra dragning stabiliseras den vita färgen och får en lite varmare ton än vad den får på puts. De skarpt vita väggar som man vanligtvis möter i konsthallar och gallerier är mer tröttande för ögonen än vad man tänker på. Galleribyggnaden är invändigt öppen till nocken med liggande panel och synliga, kraftiga tvärbjälkar vars funktion är att hålla ihop huset och samtidigt ge karaktär. Panelen är här vänd med den hyvlade sidan utåt och blålaserad med virkets egna skiftningar synliga, vilket också ger innertaket en egen karaktär.

Glas av danska Betina Huber på Öland och grafik av bl a Melvyn Evans och Hilke McIntyre från UK

Galleriet är tillräckligt högt i tak för att en mörk färg inte får taket att ”ramla ner” på tittaren. Resultatet blir precis tvärtom – en markering av rummets höjd och samtidigt en skulptural upplevelse av rumsvolymerna. Trädetaljer som trappsteg mellan bottenplanets rum och bänkskivor i barköket är i oljad alm och barpanel och köksskåp i ljuslaserad ask. Trappan till entresolvåningen är i lackad fur och bjälkar och innertak under entresolen i fur behandlad med terpentin, linolja ock lacknafta vilket med åren gett en varm, rödaktigt mörk ton åt materialet.

En surpris i Munka…

Snickerier från Sandbergs i grannbyn Toarp

Liksom vårt bostadshus intill galleriet ser litet och gammaldags anspråkslöst ut så ser galleriet med sin fyra meter breda och nersjunkna gavelfasad ut mot gatan knappast ut alls. Den som inte är uppvuxen i byn skulle knappt lägga märke till gallerientrén över huvud taget. Och detta var just meningen för att inte störa i den sedan tidigare kulturmärkta miljön. Tillresande busslaster av konstbesökare (sådana har vi haft många genom åren) kan oroligt undra om de kommer att få plats i galleriet eller måste slussas in och ut efter hand. Men när man öppnar dörren och kommer in i galleriet överraskar den stora volymen, de höga väggarna och det flödande takljuset besökaren. Man ser de nitton metrarna rakt genom hela huset, förbi och under entresolplanet och ut i himmelen via ett litet gavelfönster högst upp i bortre gaveln. Överraskningen brukar bli total och detta första positiva intryck blir något man bär med sig genom utställningen. Förutsatt förstås att man inte blir uttråkad av själva utställningen.

Från ”Grafisk Vår V” 2015 med bl a Kersti Rågfelt Strandberg, Minako Masui och Rosemary Vanns

Nivåskillnaden från entréplanet ner till ”tredje huset” gör att man lättare rör sig in och genom galleriet än tillbaka ut ur galleriet – i kombination med att rumsdelar öppnar sig efter hand som man tar sig genom galleriet  förstärks också upptäckarlusten. Så är det i varje fall tänkt. För handikappade och rullstolsbundna finns en entré från gårdsplanen och in i ”stugan”.

… och en egen surpris

”Fågelakvareller” (2017) av Catharina Edlund och skåp av Mikael Löfström (Vår Verkstad, Stockholm 1983). Glas av Betina Huber och Ebba von Wachenfeldt

Året efter invigningen av galleriets nya utställningsbyggnad skapades ett nytt arkitektpris av Region Skåne namngivet till ”God byggd miljö i Skåne”. Priset hade tillkommit för att ”premiera bebyggelsemiljöer eller andra anlagda miljöer i Skåne vilka tagit tillvara och utvecklat kvalitéer samt den skånska identiteten”.  En morgon i början av september ringde en god vän från Lund och meddelade att Sydsvenskan publicerat en artikel om att tjugotvå nomineringar blivit aktuella för priset och att först bland de nominerade objekten stod  ”ett konstgalleri i Munka Ljungby”. Vi blev tagna på sängen, överraskade och förstås mycket glada. Våra funderingar kring miljö och tradition hade uppenbarligen uppfattats och uppskattats av nomineringskommittén.

     Dags att minnas

Returperspektiv från ”kritterhuset” mot entresolplan och barkök

Vilka som satt där vet vi fortfarande inte, vi kunde bara då dra oss till minnet att tre figurer snurrat runt på galleriet och verkat mer upptagna av att titta på huset än utställningen som var på plats. Objekt som konkurrerade om priset var bland annat BoO1 i Västra hamnen i Malmö, Ulvåsa Park i Eslöv, Helsingborgshems hyreshus i Wilson Park, The Absolut Company i Åhus och Skrattarps fritidsområde i Torekov. Priset gick inte till oss  – men glädjen över nomineringen gjorde att vi kände oss minst lika delaktiga i priset. Den första april i år kan det vara dags för oss att minnas den glada invigningen av galleribyggnaden med gäster och besökare från halva riket och musik exekverad av mästerviolinisten Mats Reuter med kollegor från musikskolan i Ängelholm.

Bach och Vivaldi i tolkning av Mats Reuter med kollegor. Venedig och ”Fragments of Venetians” i tolkning av premiärutställaren Stoimen Stoilov från Wien

Ett inspirerande invigningstal med ett välkomnande av Galleri Pictor till Ängelholms kommun hölls av dåvarande kommunalrådet tillika konstvetaren Else Ekblom. För invigningsutställningen svarade en gammal vän från Varna och Wien, den på kontinenten väl kände konstnären och för Pictors galleribesökare i Göteborg bekante Stoimen Stoilov som levererat både sig själv, sin fransyska fästmö och hela utställningen av målningar och grafik till galleriet ett par dagar tidigare.

Mot nya äventyr

Beata sit haec Domus – ”Välsignat vare detta hus” – keramisk relief som vi fick i öppningspresent av en tidigare utställare från Skottland, skulptören Ian MacKay

Jag tillåter mig nu att citera vad konstkritikern Brita Orstadius skrev i Borås Tidning om vårt återöppnade galleri i Skåne – ”Till de välrenommerade konstgallerier i Göteborg som försvann i baissen vid 90-talets början hörde Galleri Pictor. Efter ett tiotal år av hårt arbete nyöppnas nu galleriet i Munka Ljungby i den ljuvliga kulturbygden kring Ängelholm. I ljust trä och K-märkt tegel från en rivningsfastighet, handfast på jorden men med en luftig interiör  som tar in det klara kustljuset, blir Charlotte och Lars-Gunnar Fällmans skapelse en stimulerande ny bekantskap. Invigningen sker med en utställning av Stoimen Stoilov, bulgar med världsrykte”  Det är fortfarande efter alla år i Munka Ljungby alltid någon som förundrar sig över vår existens på den plats vi valt att driva galleriet vidare på.  Citatet ovan får ge ett delsvar på den frågan.

Vindflöjeln ”Kasper” fick Pictors verksamhet i 25-årspresent av konstnären och utställaren Leif Ericson från Stockholm

Genius loci

Galleriets skyddsande Kasper  hälsar alla välkomna att fira byggnadens adertonårs dag tillsammans med oss på Galleri Pictor på Östra Storgatan 25  i Munka Ljungby 1 april (och det är inget aprilskämt)  Det är dessutom Påskdag och vi bjuder på kaffe, te och kakor, konstkort och konstaffischer.

Varmt välkomna!

Gårdsentrén med pimpinellrosor, bergsklematis och vinrankor

En överraskande och uppmuntrande nominering 

 

 

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Öresund, Galleri Pictor, Historia, Konst, Munka Ljungby, Skåne | Märkt | 8 kommentarer

Baskervilles hund och mrs Simpson på julsalong

Baskervilles hund – en av de ondskans inkarnationer som Sherlock Holmes fick brottas med –  har jag alltid förknippat med den stora, ödsliga heden Dartmoor i sydvästra England. Inte så konstigt förstås, eftersom det var där som Sherlock Holmes skapare, författaren Conan Doyle placerat berättelsen om familjen Baskerville vars medlemmar förföljdes av en gigantisk, ondskefull hund. Spåren av denna stora hunds tassar hade hittats intill sir Charles Baskervilles döda kropp. Jag minns hur  jag i ungdomsåren på väg från London till Plymouth passerade Dartmoor och kände en lätt rysning i kroppen och undrade om jag skulle våga mig ut på heden, om det blev aktuellt. Att Dartmoor numera även rymmer andra hemligheter är väl mest ett reklamtrick men turismen har inte skrämts bort och Dartmoor har blivit ett populärt område för vandringar.

Black Shuck i East Anglia, en gigantisk stor,  herrelös hund som sätter skräck i befolkningen. Den som haft oturen att möta Black Shuck förväntas dö inom ett år, om inte direkt. I bilden, ett grafiskt blad av Clare Curtis från Suffolk, ses ett par som i nattens mörker överraskas av det svarta odjuret. För att förstärka bildens dystra budskap har konstnären lagt till ett par storspovar vars ödesmättade sång brukar förebåda olycka och lidande. Mästerdetektiven Sherlock Holmes gäckades av Black Shuck i Conan Doyles deckarhistoria om Baskervilles hund.

Baskervilles hund har under tiden blivit ett begrepp, en metafor för en fara som kan dyka upp när som helst ur det okända mörkret och inte bara plötsligt på den stora ödsliga heden i Devonshire. Att den skräckinjagande Baskervilles hund i själva verket kommer från Suffolk, nordost om London har jag fått veta först nu, många år senare – och det i samband med något så lite skrämmande som en julsalong på Galleri Pictor i Munka Ljungby på andra sidan Nordsjön. Detta berättar en av utställarna på denna julsalong, konstnären Clare Curtis från Felixstowe i Suffolk.

Black Shuck blir Baskervilles hund

Sir Arthur Conan Doyle bodde en tid i granngrevskapet Norfolk och senare, som spiritist, brukade han besöka spiritisternas kyrka i Ipswich, grannstad till hamnstaden Felixstowe. Det var där, i denna östliga del av England och vid Nordsjöns stränder som författaren till Baskervilles hund först kom i kontakt med den gigantiska svarta hunden med sina eldflammande ögon och skrämmande gestalt, ett gissel och ett odjur som i dessa trakter kallades ”Black Shuck”.

Vred nacken av bedjande

Denna detalj från Clare Curtis bild av ”Black Shuck” ovan visar kyrkan i Blythburgh där odjuret dödade församlingsbor. Så här ser också kyrkan ut i verkligheten.

I själva verket är hunden en del av gammal  myt och sägen, omskriven och berättad otaliga gånger bland annat av en londonbaserad pastor vid namn Abraham Flemming som återgav händelser som inträffat under en åskstorm i ett par kyrkor vid kusten i Suffolk i augusti 1577. I kyrkorna Bungay och Blythburgh, dit många sökt skydd under ovädret, hade man i skräck upplevt hur en enorm hund kommit inrusande  i kyrkan fram till knäböjande församlingsbor och vridit nacken av flera i bön försjunkna kyrkobesökare.”Black Shuck” stryker omkring på kyrkogårdar, ensliga stigar utefter havet och runt salta våtmarker i närheten av kusten.

Skrämmer livet ur folk

Hunden sägs vara trogen sin husse men herrelös efter att husse, en sjökapten Nick omkommit till sjöss. Hunden tog sig i land och går nu i evig osalighet och sörjer sin försvunne herre – och skrämmer livet ur folk. Den som haft oturen att möta Black Shuck sägs dö, om inte på fläcken så under de närmaste tolv månaderna. Det finns varianter av  Black Shuck i den engelska  folkloren med andra namn som till exempel Guytrash, Trash och Barguest, och på andra håll i England men när vi talar om hundodjuret på heden i Dartmoor så är Baskervilles hund ”importerad” från Norfolk och Suffolk av Conan Doyle för att ge Sherlock Holmes ännu ett uppdrag. Historien publicerades först som följetong och gjorde stor succé.

Konstnären Clare Curtis, som bor i Felixstowe vid nordsjökusten, minns här sin barndom med vandringar och lek i Felixstowes märkliga strandpark med berömda Felix Hotel och spaanläggningen och vattenfallet nere vid stranden. För att få med havsmiljön i bilden har hon vänt på perspektivet – i själva verket ligger parken mellan det röda huset, Felix Hotel och havet.  Felixstowe Seafront Gardens, som parken heter, har fått förfalla under många år men är nu restaurerad och återskapad till sin forna glans, mycket med hjälp av frivilliga krafter. Bilden är en litografi.

Men tillbaka till Felixstowe vid nordsjökusten. Där har jag dessvärre missat en märklig park som löper utefter stranden på en lång sträcka. Jag har landat i Felixstowe efter nattliga turer över Nordsjön ett antal gånger men kört vidare direkt till mål på andra håll i UK.

Åtta trädgårdar i en- Felixstowe Seafront Gardens

Utställaren på Pictors julsalong 2017, Clare Curtis, som bor i Felixstowe och som vuxit upp där, gör mig nu uppmärksam på den märkliga klipp- och strandträdgården – Felixstowe Seafront Gardens –  där hon lekt som barn och där hon brukade promenera med sina föräldrar och titta på alla egendomliga och lustiga buskar och träd som växte där. Här väcktes också hennes trädgårdsintresse och intresset för den vilda naturens flora. I dag medarbetar hon i Gardens Illustrated, trädgårdstidningarnas Vogue. Hon är också särskilt intresserad av den kustnära floran och faunan och det är i mycket därifrån som hon tar sina motiv. ”- It is through these subjects that I try to convey the fragility of this exposed and vulnerable habitat”, som hon uttrycker det – alltså som hon uttrycker sitt intresse för livet i en utsatt och sårbar miljö.

Clare Curtis linoleumsnitt ”Silent Night” som blev underlag till en julhälsning från ”Suffolk Wildlife Trust”. Bilden är från ett naturskyddsområde i Suffolk. Lägg märke till grävlingen som sticker fram bakom trädstammen till vänster. Grävlingen (badger) är ett älskat djur i Storbritannien men också omstritt på samma sätt som vargen i Sverige.

Årets julsalong på Pictor visar, för första gången, ett julkort – ”Silent Night” av Clare Curtis. Det är dock inte kortet som visas utan en bild, ett linoleumsnitt som hon gjort på ett liknande motiv. Hon hade fått i uppdrag av Suffolk Wildlife Trust att göra ett julkort för några år sedan och uppdragsgivaren önskade ett motiv från något av stiftelsens naturreservat. Det blev en bild från ett reservat som bestod av gammal skog och våtmark. Just denna plats är dessutom känd för sina många vilda körsbärsträd, avlövade ser körsbärsträden dramatiska ut med sina sicksackformade grenar.

Med känsla för rimfrost

Clare Curtis besökte reservatet tidigt en kall decembermorgon, pölar och våtmarken hade frusit till is och det var för kallt för att skissa. Men det spelade egentligen ingen roll, skriver hon ”- Det viktiga är att insupa atmosfären, uppleva tillfället och när jag är ute i markerna brukar jag lägga märke till även de minsta detaljer som jag sedan återskapar när jag står i ateljén och skissar på en ny bild.”

”- Jag försöker minnas vad platsen fick mig att känna och när det gäller den iskalla morgonen på  ”Arger Fen” (som reservatet heter) minns jag kylan, stillheten och hur rimfrosten täckte clematisblommans fröställningar.”

När Great-Grandpa drack brunn

Berömda Felix Hotel numera Harvest House i Felixstowe. T v del av Spaanläggningen nere på stranden och i Spa Gardens

Tillsammans med Town Hall Garden och Spa Gardens och ytterligare sex trädgårdar bildar Felixstowe Seafront Gardens en lång sammanhängande grön barriär mot havet med stengrottor, vattenfall, trappor, fontäner, blomsterrabatter, exotiska träd och slingrande stigar på en yta av  tre hektar. Här dracks det även brunn när det begav sig. Under slutet av den viktorianska eran blev det i England liksom i övriga Europa, populärt med brunnsdrickande, gärna i kombination med hälsosamma promenader, helst vid havet med dess saltbemängda luft. Det finns många mindre kustorter i East Anglia som fick uppleva en storhetstid runt förra sekelskiftet då den välbärgade delen av storstadsborna flydde den ohälsosamma luften i London för en kortare eller längre vistelse vid havet.

Inte för att bada

Engelsmännen har sällan åkt till havet för att bada – Nordsjön är inte Medelhavet – utan helst suttit påklädda vid stranden eller på en hotellterass och njutit av frisk luft och fri sikt. Då som nu byggdes det spaanläggningar och hotell vid havet fast vår tids anläggningar nu ligger på flygresors avstånd i stället för på tågresors avstånd som då. Hur som helst, redan Kaiser Wilhelm rekommenderades av läkare att vila upp sig i Felixstowe och strax därefter byggdes det storstilade Felix Hotel just ovanför stranden till det som skulle bli de berömda trädgårdarna i Felixstowe.

Mrs Simpson incognito

Storhetstiden försvann med The Great War men senare under mellankrigsperioden kom hotellet att spela roll i samband med bland annat tennisturneringarna i Wimbledon och Felixstowe. Felix Hotel blev också känt, fast först i efterhand, för att i största hemlighet ha härbärgerat Mrs Simpson under tiden som skilsmässoförhandlingarna med hennes amerikanske make pågick och hertigen av Windsor, Edward VIII förberedda sig för sin tronavsägelse på grund av kärleken till den ofrälse, två gånger frånskilda blivande hustrun  Wallis Simpson.

Narcissus, som växer mer eller mindre vilt i Suffolk är som bekant en symbol för självbespegling. Bilden är ett linoleumsnitt av Clare Curtis och visas på julsalongen.

Hotel Felix såldes så småningom till ett större företag och ägdes en kortare period av Norsk Hydro. Den pampiga femvånings tegelbyggnaden med sina flyglar och sitt klocktorn är nu ombyggd till seniorboende och har bytt namn från Felix till Harvest House. Läget är detsamma på klipporna ovanför Felixstowe Seafront Gardens och med morgonsol och utsikt över gamla Nordsjön.

 

 

Åtta utställare på Pictors Julsalong 17

The Beech – linoleumsnitt av Richard Shimell

Clare Curtis bilder här ovan finns att se på Galleri Pictors Julsalong 2017 tillsammans med fler bilder av henne, de flesta med växt- eller trädgårdsmotiv. På utställningen finns också bilder, skulpturer och keramik av ytterligare sju konstnärer. En av dem, Richard Shimell kan få komplettera bilden av den ödsliga heden Dartmoor i Baskervilles hund. På kanten av heden växer stora, vackra träd som avtecknar sig mot horisonten – bokar, ekar, tallar, granar med mera. Högsta punkten ligger på över sexhundra meter och heden, som är en stor nationalpark på närmare tusen kvadratkilometer, är mer omväxlande än vad det låter.

Som brickor på ett brädspel, improvisation i linoleumsnittt av Diane Griffiths, ”Forest II”

Richard Shimell bor i sydvästra ändan av Dartmoor och hittar en stor del av sina motiv bland träden. Han tecknar träden i avlövat skick och skär ut det finmaskiga nätet av grenar och kvistar i ett speciellt linoleummaterial för sina grafiska tryck.

Lekfullt till musik

En annan utställare på julsalongen, Diane Griffiths som liksom Clare Curtis bor i Suffolk men några mil längre inåt landet, skapar också bilder från kusten och från ängar och skogar i grevskapet men på ett annat, mer lekfullt sätt där harar, rävar, fåglar och människor placeras ut i terräng och skog som brickor på ett brädspel. Och hon gör det till musik. Vid vår senaste kontakt hade hon just råkat lyssna till ”Esbjörn Svensson spelar Monk”, en CD av en av Sveriges främsta jazzmusiker. Diane själv spelar klarinett.

Buckinghamshire Beeches av Laura Boswell, linoleumsnitt 37,5×59,5 cm

Söker man däremot ren landskapsromantik på julutställningen så hittar man den hos medutställaren Laura Boswell från grevskapet Buckinghamshire, norr om London. Där finns ett vackert kuperat landskap med höga horisonter. Med det som utgångspunkt skapar Laura Boswell såväl idyller som mer dramatiska landskapsbilder i linoleumsnitt men också i träsnitt, en kombination som inte är ovanlig bland ”printmakers” i UK. Laura Boswell har till skillnad från de flesta, bott vid ett par tillfällen som ”Artist in Residence” i Japan för att lära sig träsnitt på japanskt vis, ”Japanese Woodblock” som det heter på engelska. Hon visar också ett par av sina japanska träsnitt på julutställningen.

Kritmålningen ”Östra Kusten” (51×54 cm)   av Lis Kläpp från Malmö

Häftigt, festligt

Mindre idyll och mer dramatik svarar Lis Kläpp för som i häftiga penseldrag, energiska kritstreck och friska färger målar upp landskapsbilder som, om det var musik, skulle låta som festliga fanfarer och melodislingor, lite som jazzsolon av saxofonisten Dexter Gordon, flytande men i staccato. För att komplettera bilden av Pictors julutställning skall jag säga att den också består av femtio skålar av Cecilia Kraitz, skålar i hennes skimrande vackra rakuteknik samt dryga tiotalet mindre bronsskulpturer av människor i olika relationer till varandra eller av individer i egen hög person, dansande, läsande, gående eller skottkärrekörande av danska Susanne Kirså från Fuglebjerg på Själland.

Rakuskålar av Cecilia Kraitz från Båstad

Dansande par i försilvrad brons av danska skulptören Susanne Kirså

 Härligt befriande

Något liknande skulle också kunna sägas om Christel Jönssons temperamålningar – relationer människor emellan, oftast kvinnor, men också enskilda individer som söker sin plats i tillvaron. Christel Jönsson har emellertid hittat sin egen väg och utvecklat en stil som är härligt befriad från konstvärldens inavel och regeltvång. Hon vågar måla i silver och guld och låta bilderna andas elegans och flärd – knappast ett svenskt drag i konsten, snarare sydeuropeiskt. Men så har hon tio år i Florens varav fem på Florens akademi i bagaget, den urgamla och äkta italienska akademin, ”Accademia di Belle Arti di Firenze från 1563 och inte den moderna amerikanska populärakademin från 1991. Bildbygget är musikaliskt men snarare på klassikernas manér än jazzmusikernas, en komposition av Vivaldi eller av Händel, ljust, luftigt, förbluffande enkelt i sin komplexitet.

Temperamålningen ”Power” (49×59 cm) av Christel Jönsson från Viken

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Galleri Pictor, Grafik, Historia, Konst, Linoleumsnitt, Litografi, Raku, Sagor, skulptur, Träsnitt, UK, Utställningar | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Blåst, blästrat, skuret och pressat

”Your exhibition  sounds very interesting” skrev en vän i England när jag berättade om våra planer på en utställning med glas och grafik,  och fortsatte – ”Print and glass – what a great combination!”

Utställning på Galleri Pictor med tre svenska glaskonstnärer och sex brittiska grafiker, fyra från England och två från Skottland. Exhibition at Gallery Pictor, Sweden, with artworks  by three Swedish glass artists and six printmakers from England and Scotland

I ärlighetens namn, det hade vi faktiskt inte tänkt på, alltså att kombinationen av glas och grafik kunde vara något extra. Men jag tror att vår vän i England har rätt.

Total koncentration – Morgan Persson i blåsartagen

                  Inget för svaga nerver

Precisionen, det suveräna hantverket, erfarenheten, kunskapen och förmågan att ligga steget före i allt man gör med glas och grafik – formsäkerheten och den tecknade linjen.

Som grafiker med skärverktyg eller sticklar i händerna och som glaskonstnär med den heta glasmassan på pipan får man helt enkelt inte misslyckas. Det är kniven på strupen. Glaskonst och grafik är ingenting för svaga nerver. Man måste dessutom vara både organiserad och väl förberedd. Men jag tror att vår engelske vän framförallt tänkte på det graverade och slipade glaset där glasmaterialet ger den  grafiska linjen extra energi och får den grafiska bilden att vibrera lite extra.

Ett enda litet snedskär och allt är förgäves

Nej, vår utställningsidé byggde snarare på att göra något vi inte gjort förut. Vi har prövat alla tänkbara kombinationer i samlingsutställningar tidigare bland annat utställningar där vi begränsat tekniken till enbart akvarell och glas och där idén har varit att låta transparensen i akvarellteknik och glas förstärka det gemensamma uttrycket. Det har  gett intressanta kombinationer

     Tradition på Pictor

Den nu aktuella utställningens medverkande glaskonstnärer har vi tidigare visat på galleriet, separat och på samlingsutställningar men av de sex brittiska grafikerna är det fem grafiker som inte visats på galleriet tidigare. Genom galleriets nu ganska långa historia – fyrtio år den 12 mars i år – har det blivit många grafikutställningar och mycket grafik varav en hel del från United Kingdom. Med de nya grafikerna från UK fullföljer vi alltså en gammal tradition på Galleri Pictor.

Jag skall inte säga att grafiken har sett sina bästa dagar i Sverige. Det har skett lite av en renässans under de senaste åren men grafikens ställning har varit svag under en lång tid med nedlagd eller mycket begränsad grafikundervisning på akademierna i Sverige. Högkvalitativa digitala reproduktionsmetoder har dessutom fyllt ett kommersiellt behov som fått mångfaldigande av mödosamt hantverksarbete att verka hopplöst föråldrat och obekvämt.

Melvyn Evans i sin ateljé och med sin Albion tryckpress. Melvyn är flitig som illustratör och samtidigt en av UK:s mest omtyckta grafiker

               Massor av grafik

Men i Storbritannien lever hantverket vidare, sida vid sida med de senaste reproduktions-och tryckmetoderna. Ett mycket gott skäl till detta är den fortsatt starka ställning som illustrationskonsten har där. Till skillnad från Sverige där just begreppet illustration har ett lite förklenande rykte i de höga sfärer där konsten rör sig i Sverige så löper konsten att illustrera parallellt med den ordinarie konstutbildningen i UK alldeles utan den svenska ”von oben” attityden. I Storbritannien är det tvärtom både en merit och en personlig tillgång att vara utbildad till och verksam som konstnär och illustratör samtidigt. Det gäller inte minst grafiker. Detta gör också att grafiken lever vidare med gott rykte och god styrka. Det finns gott om kollektiva och egna grafiska verkstäder runt om i landet och utställningar och mässor för grafik som till exempel årets ”Printfest” i Ulverston i nordvästra England som är en konstnärsstyrd grafikfestival och som lockar allt fler utställare och en växande publik.

Printfest i Ulverston, South Lakeland i Cumbria 29 och 30 april i år – en grafikfestival som växer och blir allt populärare

Om man går till Royal Academy’s årliga ”Summer Exhibition” i London kan man också få syn för sägen genom att titta in i ett par av de salar som ägnas åt grafiken där grafiken hänger packad i sju, åtta rader från golv till tak. Man tappar snart räkningen och ingen fuskgrafik har heller fått passera juryns skarpa blickar. Årets ”Summer Exhibition” öppnar 13 juni och pågår till den 20 augusti

              I fritt tillstånd

Hur står det då till med konstglaset i Sverige? Efter omständigheterna väl kan man nog säga. De svenska glasbruken och landets designers och glaskonstnärer har levt i symbios under drygt hundra år. Glaskonsten är ung i Sverige men fick tidigt sitt internationella genombrott och Sverige har sedan dess räknats som ett framstående glasland på den konstnärliga sidan med många intressanta och unika profiler. Begrepp som ”Swedish Grace”, ”Swedish Modern” och Scandinavian Design” blev starka varumärken på den internationella arenan. Men nu är det dessvärre inte mycket kvar av de stora och välrenommerade bruken. Internationell konkurrens, billigare tillverkningsmetoder och ny teknik har sänkt det stolta svenska glasskeppet och har gjort det tufft för glaskonstnärerna som nu i stort sett får klara sig utan de uppdrag och anställningar som bruken stått för.

Ortoceratit – glasskulptur av Betina Huber. Visas på Pictors utställning ”Glas.se & Prints.uk”

Det fria, oberoende så kallade studioglaset blev populärt för fyrtio, femtio år sedan och lever vidare men i minskande omfattning. Det är dyrt att driva glashyttor men är man flera som delar på timmarna då ugnarna brinner så går det lättare att hålla fyr i pannan. Målerås glasbruk i Småland är exempel på detta. Här finns till och med anställda designers och ett antal konstnärer som hyr in sig vid olika tillfällen. Med tanke på att Orrefors och en lång rad andra glasbruk har gått i graven på senare tid är det mer eller mindre ett mirakel att glaskonsten lever vidare och fortsätter att utvecklas med nya djärva former och nya unga glaskonstnärer vid sidan av de gamla mästarna.

Metallic Flowers – blåst och blästrad glasvas (15 cm hög) av Betina Huber

                   Grannar i glas

Betina Huber är en av dessa unga glaskonstnärer med hög profil och en intressant produktion av blåst och blästrat glas. Olika vas- och kägelformer samt skålar använder hon som form för blästrade mönster på färgat, opakt eller ofärgat glas. Hon gör också rena glasskulpturer i form av till exempel ortoceratiter. Hon kommer nu tillbaka till galleriet med nya pjäser. Hennes utställning på Pictor för ett par sedan blev mycket uppskattad och beundrad. Betina Huber som numera är ölänning och bor i Mörbylånga kommer ursprungligen från Odense i Danmark. Som svensk tänker man nog inte på Danmark som ett ”glasland” och det är det inte heller på samma sätt som Sverige. Men den starka ställning som dansk design har tar sig inte uttryck enbart i möbler, arkitektur och keramik utan också i glas. Antalet danska studioglaskonstnärer är minst lika stort som i Sverige och det är i Danmark som man hittar ett av Skandinaviens två renodlade museér för modern glaskonst – i Ebeltoft nära Aarhus på Jylland.

Green Sisters – graalvas (26,5 cm) av Morgan Persson

                    Graalens renässans

Glasbruk kommer och går. Av de hundratals bruk som funnits i Småland sedan början av 1800-talet finns det i dag tretton bruk och hyttor kvar. Vid en av dess hyttor – Målerås – arbetar Morgan Persson som designer och fri konstnär. Han har gett sig i kast med en av svensk glaskonsts största uppfinningar – ”Graalen”. Graalen  består av flera skikt glas, mer än i ett vanligt överfångsglas och blir på det viset tung att blåsa och tung att hantera. Det var glasblåsarmästaren Knut Bergqvist vid Orrefors som uppfann tekniken vilken sedan bland andra legendarerna Simon Gate och Edward Hald utvecklade tillsammans med Knut Bergqvist och vilket också var ett av skälen till Orrefors berömmelse. Från början gjordes graalen i tunna glasskikt och det vara bara i Orrefors som man behärskade den tekniken. Graalen består av ett ”ämne” i flera färgskikt i vilka konstnären etsar, slipar och blästrar ett eller flera motiv. Ämnet, eller kärnan, värms på nytt och blåses upp och i den processen läggs ytterligare ett skikt av klarglas ovanpå  det uppblåsta ämnet. Begreppet Graal härstammar från legenden om den Heliga Graal i vilken Kristi blod uppsamlades och som genom ett under kom att inneslutas i graalskålen.

Glasskulptur av Morgan Persson

Liten graalvas av Morgan Persson

Nåväl, genom denna koppling får graalskålar inte bara ett extra glasskikt utan också en ytterligare dimension av kulturell och liturgisk historia. Liksom Simon Gate och Edvard Hald sätter också Morgan Persson sin personliga prägel på graalglaset.  Resultatet är stora, tunga skålar och vaser med växtmotiv som associerar till jugend och till den svenska glaskonstens pionjärer Gunnar G:son Wennerberg och Alf Wallander. Morgan Persson är inte den ende som gör graalglas i dag men han och ytterligare några glaskonstnärer har gett graalen en renässans och förnyat den till form och färg.

Att ärva ett glasrike

Morgan Persson ställde ut för några år sedan på Pictors vårutställning och glaskonstnären och keramikern Erika Höglund gjorde en separatutställning på galleriet i höstas, en utställning som då huvudsakligen bestod av hennes senaste keramik med korallhavet som tema.

Glastorso ”Alva” av Erika Höglund

Glastorso ”Mist”av Erika Höglund

Erika är en mångsidig konstnär som både målar och skulpterar i glas och keramik. Till skillnad från medutställarna som flyttat in i ”Glasriket” är Erika född mitt i Glasriket, i Henrikstorp, dessutom uppvuxen i ett hem där båda föräldrarna var designers och glaskonstnärer – Erik Höglund och Monica Backström. Att ha två framstående konstnärer som föräldrar är ett tungt arv att bära om man själv vill bli konstnär men det kan också vara en stor tillgång när man väl tagit sig igenom svårigheterna och börjat hitta sin egen stil. Efter ett antal utbildningar och en flerårig sådan på Parson Institute i New York fann hon också något eget att gå vidare med. Nu är hon själv känd och mycket uppskattad för bland annat sina glasskulpturer med kvinnotorson som tema.

Brackley Lake (30×40 cm) – ett linoleumsnitt av Alexandra Buckle

Arvet skuret i trä och linoleum

Som så mycket annat i England håller man traditionerna högt även på grafikens område. Det är oftast i de väl kända klassiska teknikerna man arbetar, olika koppargrafiska metoder,  etsning, torrnål, gravyr, mezzotint men också med trä- och linoleumsnitt och litografi. Vad som skiljer den engelska grafiken från den svenska där litografin nästan har blivit synonym med grafik är det flitiga användandet av träsnitt och linoleumsnitt. Träsnittet är sällsynt i Sverige och linoleumsnittet existerar knappt efter i bästa fall ett par timmar i grundskolan. I gengäld är litografin relativt sällsynt i den brittiska grafiken. Parallellt med de äldre teknikerna finns naturligtvis alla andra senare metoder som serigrafi, collografi och digitala tekniker.

Bluebell Contemplation (20×30 cm) – linoleumsnitt av Alexandra Buckle

En mycket grov sortering av grafikens motivvärld i det ”Förenade Kungadömet” skulle kunna sammanfattas med begreppen landscape, cityscape och seascape och kanske till och med gardenscape och  parkscape. Allt detta finns representerat hos våra sex brittiska utställare på ”Glas.se & Print.uk”. Och alla deras bilder är figurativa och representativa för grafiken i United Kingdom. Den abstrakta bildkonsten är sällsynt i grafiken. Intresset för naturen är gemensamt. Det är inte bara i Sverige som naturintresset är stort. Det kan till och med vara så att behovet av natur i ett tättbefolkat land, genomkorsat av vägar och bebyggelse och med stora urbana miljöer, är större än  i vårt glest bebyggda land. Därför kan man som Alexandra Buckle poängtera att sina motiv hämtar hon huvudsakligen under sina skogspromenader i närheten där hon bor, bilder av ett ”woodland” under olika årstider och med marken färgad av säsongens olika blommor och löv. Hon ser ljuset mellan trädstammarna och vattenspeglarnas ljusreflexer och skymningsljuset över landskapet. Hennes ”woodland” ligger  en bit nordost om Oxford i ett typiskt engelskt parklandskap med träddungar, skogbevuxna kullar, åar, kanaler och dammar behagligt fördelade i odlingslandskapet.

Balance – linoleumsnitt (29×37 cm) av Richard Shimell

          Mellan himmel och träd

Även för Richard Shimell är närheten till naturen avgörande för hans konstnärsskap. Han bor på kanten till en nationalpark i sydvästra England och har inte långt till ett landskap ”full of stunning trees” I stället för ljuset mellan trädstammarna koncentrar han sin uppmärksamhet till just trädstammarna i sig och trädets fantastiska grenverk. Han arbetar, liksom Alexandra Buckle, i linoleumteknik men väljer ofta en skiva av ”vinyl flooring” i stället eftersom det mjukare materialet ger finare linjer vid skärning av grenverkets yttersta toppar. Med allt arbete som konstnären lägger ner på att skära trädens alla tusentals små grenar och trädens  grövre grenar och stammar och sedan trycka alla konturer i svart hamnar hans ”modeller”  ändå i ett häftigt ljus, i ett kraftigt motljus. Betraktarens blick flyttas automatiskt till en fond av ljus och himmel och det är i detta motljus som landskapet får sin karaktär. Landskapet mellan träden och himmelen kan man bara ana.

Amongst the Flowers (20×15 cm) linoleumsnitt av Diana Croft

                 Bland fåglar och kullar

Diana Croft bor i grevskapet Surrey sydväst om London och just där hon bor, i Dorking, är terrängen lite extra kuperad  i ett landskap av ”outstanding natural beauty” som  den officiella beskrivningen av ”Surrey Hills Area” låter.  Hon gör också sina utflykter till den av londonborna (och tävlingscyklister) välkända ”Box Hill”  strax norr om Dorking, en trakt som inte bara lockar turister och fotvandrare utan också många fåglar och fjärilsarter, inte mindre än fyrtio olika arter, samt sällsynta växter och orkidéer. Detta speglar sig i hennes bildvärld med fåglar, blommor, växter och skuttande harar i det böljande landskapet. Diana Croft varierar sin teknik och väljer ibland linoleumsnitt och ibland collografi. Hon arbetar också i kopparplåt med etsningar och målar gouacher, de senare med exotiska motiv långt från  ”Surrey Hills”, i Brunei och Marocko där hon vistats under längre perioder.

 Mellan Landscape och Seascape

Surrey gränsar österut mot Kent och strax innanför gränsen ligger Sevenoaks. Här skiftar både bebyggelse och landskap karaktär  och en skandinav eller nordbo kan plötsligt känna sig som på hemmaplan. Melvyn Evans, som nu återkommer till Pictor med nya bilder, bor i Sevenoaks och även han har naturen in på knutarna, fast i form av en ordinär men mycket stor park med miljontals träd och full av hjortar – Knole Park. Här har Melvyn Evans en outsinlig källa till motiv men han nöjer sig inte med det.

Ett linoleumsnitt av Melvyn Evans – The Edge of the Sea (38×52 cm)

I hans särpräglade stil ryms såväl ”landscape” som ”seascape” och ”cityscape” med en viss förkärlek för Knole Park och båtlivet i och runt några mindre hamnar på sydkusten och längst västerut i Wales där han till del växte upp och påbörjade sin konstutbildning. Konstnärskolonin St Ives i Cornwall, där bilder från hamnlivet i den lilla fiskebyn fortfarande präglar en del av den brittiska konstvärlden är också en inspirationskälla för Melvyn Evans.  Att Melvyn Evans sedan är utbildad mariningenjör och vuxit upp i en familj med sjöofficerare gör ju valet av marina motiv ännu naturligare.

Café with Poet – träsnitt (40×30 cm) av Hilke MacIntyre

               Utmejslat och vardagligt

Den enda av våra sex brittiska utställare  som bor vid havet är Hilke MacIntyre men det har inte påverkat henne vid val av motiv. Någon enstaka fiskare eller båt förekommer dock bland alla hennes människor i trädgård, på picnic, på promenad eller på gården med hönor och änder.  Hilke MacIntyre bor i Skottland norr om Edinburgh och på norra sidan av den stora havsviken Firth of Forth som Edinburgh ligger vid, alltså vid Nordsjökusten. Hilke är emellertid född och uppvuxen vid en annan, lite mindre havsvik som går in från Östersjön norr om Kiel och heter Schlei. Som student cyklade hon i Skåne och campade bland annat i Ängelholm. På samma latitud som Ängelholm ligger staden hon bor i närheten av nu – Anstruther heter den lilla staden vid vattnet och hela området runt Firth of Forth påminner en del om Skälderviken med sina kullar, stränder och odlade fält.

Spring Green – linoleumsnitt (20×20 cm) av Hilke MacIntyre

Hilke MacIntyre arbetar liksom övriga grafiker på utställningen på Pictor med linoluemsnitt men hon skär också träsnitt. Dessutom gör hon keramiska reliefer som i stil liknar hennes grafiska bilder.  Motivvärlden är mindre natur och mer fantasi och handlar om vad människor och djur gör, är eller befinner sig – jagar en fågel, dukar upp i trädgården, vattnar rabatten, fladdrar med sina fjärilsvingar, går på promenad eller är på väg till skolan, läser en bok i skuggan av ett träd med mera, – iakttagelser  av och fantasier kring vardagliga händelser och ting. Hilke har en alldeles egen, väl utmejslad stil med dragning åt det naivistiska hållet och med inspiration från bland annat de tyska expressionisterna i konstnärsgruppen ”Die Brücke” från början av förra århundradet. De uttryckte sig ofta i en kraftfull grafisk stil med just träsnittet som medie.

 Landskapets myter och historia

Från Anstruther vid Firth of Forth till Dunkeld på kanten till skotska höglandet tar det en dryg timma att köra. På en gård i närheten av Dunkeld bor Linda Farquharson, en grafiker som liksom Hilke MacIntyre blandar fantasi och verklighet i sina träsnitt och linoleumsnitt men hon gör det på ett annat sätt. Linda Farquharson inspireras av litteratur och berättelser bland annat den skotska legenden om ”Cailleach”, alla gudars och gudinnors moder men också en gestalt som uppträder i många andra skepnader bland annat som ”The Storm Hags” (”Stormhäxan) eller som skaparen av Skottlands alla berg som hon sägs ha hamrat och mejslat fram. Hon tillägnas också de allra första vårtecknen.

Song of Goddess (35×52 cm) – linoleumsnitt av Linda M Farquharson

”Mabinogion” är samlingsnamnet på en rad berättelser som nedtecknades på elva- och tolvhundratalet och som är den brittiska litteraturens äldsta verk med muntligt traderade  historier från Kung Arthurs tid, det vill säga från fyra- och femhundratalet. Det är en litteratur full av dramatik och tragedi men också av romantik och filosofi och en litteratur som förmedlar mytologi och historiska händelser. ”The Earth Goddess” och ”The Song of of Goddess” är bilder av Linda Farquharson med inspiration från berättelsernas värld.

Summer Blossoms – linoleumsnitt (15×15 cm) av Linda M Farquharson

För Linda Farquharson, som ser landskapet och naturen som delaktigt i århundradens historia, får naturskildringen en djupare dimension. Det gäller också enskildheter som finns i landskapet, blommor, fåglar, träd och allt som lever där. Hon är faktiskt inte helt unik med ett mytologiskt och historiskt perspektiv på naturskildring i konsten där landskapet blir ett med dess historia – den världskände brittiske skulptören Henry Moore förhöll sig på samma sätt till konsten och naturen och vår utställare från Sevenoaks, Melvyn Evans, gör det på samma sätt. Vi har tidigare ställt ut Melvyn Evans ”Le Morte d’Arthur” och ”The ”Green Knight”, en mytologisk riddare från Kung Arthurs tid som även Monthy Python och Sean Connory gestaltat.

Kulturnatt med ”The Green Knight” i  Stockholm

Melvyn Evans mytologiska bilder kommer vi för övrigt att visa på Stockholms Kulturnatt den 29 april på  Fikaboden på Erstagatan på Söder med utställningstiteln ”English Prints and Swedish Fika”

Glas och grafik på Pictor

Utställningen ”Glas.se & Prints. uk”  på Galleri Pictor i Munka Ljungby öppnar vi den 14 april och utställningen pågår till den 7 maj.

The Green Knight – linoleumsnitt (38×48 cm) av Melvyn Evans

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Galleri Pictor, Glaskonst, Grafik, Konst, Träsnitt, UK, Utställningar | Märkt , | 2 kommentarer

Göteborgskoloristerna – en färgstark historia

Ivarson Blommor och skulptur (33)

Ivan Ivarson är en av de mer kända ”göteborgskoloristerna” Målningen ”Blommor och skulptur” är från 1933

”Jag skulle kunna äta färg” lär den store göteborgsmålaren Ivan Ivarson ha sagt apropå hans intensivt frossande i häftiga färger.  ”Ty att måla det är främst att dikta och återge i färg. Spelar inte färgen första rollen kan det  visserligen vara konst men inte måleri” har han dessutom och med säkerhet sagt – orden kunde man läsa i en intervju med Ivarson inför den största separatutställningen under Ivan Ivarsons livstid. Detta var i februari 1931.

                          Göteborgsskolan

”Att se världen som färg” är titeln på en utställning som visades på lilla fina Mjellby Konstmuseum i Halmstad  åttiosex år senare, hösten och vintern 2016-17. Ivan Ivarson är en av de tjugonio målare som museet hade valt att låta representera den konstskola och den konstepok som har Göteborg som gemensam nämnare. ”Göteborgskoloristerna” var också utställningens underrubrik men syftet med utställningen var också att visa att det man benämner som ”göteborgskolorismen” utgör ett kapitel i den större berättelsen om det som blev och har varit specifikt för konsten i Göteborg – Göteborgsskolan.

Björnberg Västkustklippor (31)

Evald Björnberg (1895-1971) målade ofta porträtt av barn och klippor och badare i Bohuslän. Målningen ”Västkustklippor” är från 1931. Björnberg var senare verksam i Stockholm och Frankrike.

Ville man se färg och lyftas i sinnet av färgglädje i en mörk och gråtrist tid på året så var platsen given – Mjellby Konstmuseum som fram till och med januari 2017 visade denna färgfyllda och storartade utställning av ”göteborgskoloristerna”. På köpet fick man bilder av sommar och sol, av klippor och blånande hav, av blommor och landskap och små och stora berättelser i färg och form från kust, stad och resor  –  och en hel konstepoks historia dessutom. Det här är en utställning som berättar nästan hela historien om göteborgskolorismen. Utställningen har nu fått en fortsättning och kommer att visas på  Bohusläns Museum i Uddevalla  från 1 april till 27 augusti 2017.

Ut ur skuggan

bjurstenmsjalvportratt39xl

Magnus Bjurstens självporträtt från 1939 är målad i en mjukare gråskala som några av koloristerna använde

De vanliga namnen, de som man brukar förknippa med begreppet ”göteborgskoloristerna” finns där förstås men också många konstnärer ”vilka med tiden förpassats till skuggigare platser i konsthistorien” som museet uttrycker det. Det är just det som är så roligt och det originella med Mjellbys utställning av göteborgskoloristerna – och som man på museet också säger ”sträcker sig långt bortom kvartetten Göransson, Ivarsson, Sandberg och Schiöler”. Här får man en bred historia om ”Göteborgsskolan” och en större berättelse om konsten i Göteborg under en period som tydligt kan knytas till konstskolan ”Valand”, Göteborgs musei rit- och målarskola och ett antal framstående pedagoger och lärare under tiden 1897-1938. Perioden sträcker sig egentligen framåt i tiden så länge som eleverna som fick sin utbildning på Valand under dessa lärare fortsätter att måla, det vill säga under hela nittonhundratalet. Ullmaneleven Tore Ahnoffs (1917-2016) bortgång i februari i år sätter punkt för en mer än sekellång konstepok.

lundstedthajosjostjarnaxl

Kristian Lundstedt (1894-1959) var lite äldre än de flesta koloristerna och han använde sig av en mer återhållen färgskala. Hans lärare på Valand var Birger Simonsson (lärare på Valand 1916-1919)

Göteborgskolorismen börjar inte med bohuslänningen Carl Wilhelmson (1866-1928), vilken som mycket ung påbörjat sina konststudier för Carl Larsson (1853-1919) och Bruno Liljefors (1860-1939) vid Göteborgs Musei rit- och målarskola och som efter ytterligare en tid och några års utlandsstudier själv blir lärare och föreståndare vid samma skola.

Frankrike tur och retur

sandbvsommarkvallstenungson1933xl

Ragnar Sandberg, uppvuxen i Stenungssund i Bohuslän har målat denna bild från Stenungsön 1933. Stenungsön blev samlingsplats för några av göteborgskoloristerna – Ivan Ivarson, Märta Taube-Ivarson, Erling Ärlingsson och Karin Taube-Parrow som bodde på Stenungsön.

Man kan däremot säga att han fick betydelse för en lokal förankring av konstlivet med Göteborg och Västkusten i centrum och han får många begåvade elever att välja Göteborg, till exempel västgöten Carl Kylberg och smålänningen Carl Ryd. Carl Kylberg (1878-1952) blir med tiden en viktig inspiratör för göteborgskolorismen och Carl Ryd blir själv lärare vid Valand en kort period.

Den moderna konstens födelse i Sverige sker i Frankrike – hos Henri Matisse (1869-1954) i Paris och i andra parisiska konstskolor. Av tradition hade svenska och skandinaviska konstnärer alltid vidareutbildat sig utomlands, tidigare framför allt i Italien och Tyskland. Men nu, alltså i början av nittonhundratalet var det Frankrike med Van Gogh, Cézanne och Matisse som gällde för målarna. Det var expressionismen och fauvismen bland ismerna som gällde, i mindre grad impressionismen och ännu inte Picasso och kubism.

isaksonbastionernachristiamsoxl

Det strängare formspråket i Karl Isaksons måleri, som här i ”Bastionerna på Christiansø” inspirerade flera av göteborgskoloristerna. Isakson var verksam i Köpenhamn men visades postumt med en större utställning i Göteborg jubileumsåret 1923

Fyra blivande lärare på rad – Birger Simonson (1883-1938), Carl Ryd (1883-1958), Tor Bjurström (1888-1966) och Sigfrid Ullman (1886-1960) utbildade sig hos Matisse i Paris och gav sedan en franskinspirerad undervisning på Valand i Göteborg under mer än tjugo års tid från 1916 till 1938. Frankrike blev sedan också det självklara målet för alla konstelevers studieresor ut i världen.

Köpenhamn tur och retur

bjurstrtkopenhamnbrinnerxl

”Köpenhamn brinner” av Tor Bjurström. Bjurström var bosatt i Köpenhamn när han ombads att ta över som lärare på konstskolan Valand i Göteborg. Han lämnade Köpenhamn ovilligt men kom sedan att inspirera en hel generation ”göteborgskolorister”

Den svenska modernismens begynnelse i Sverige skedde först dock inte i Göteborg  utan i Stockholm. De nu matisseinspirerade målarna Simonson, Ryd, Bjurström och Ullman deltog efter hemkomsten från Paris tillsammans med ett tiotal andra återvändare i en utställning som ger ett exakt år och en exakt plats för den nya konstens uppdykande – utställningen ”De Unga” 1909 på Hallins Konsthandel på Drottninggatan i Stockholm. Och det var verkligen unga konstnärer – yngst av de fyra var Tor Bjurström, endast 21 år gammal, Sigfrid Ullman var 23, Birger Simonson och Carl Ryd 26. Utställningen ”De Unga” upprepades åren därpå men sedan började man gå skilda vägar, många stannade kvar i Stockholm, andra drog sig söderut till Köpenhamn som blev en sorts ersättning för Paris eftersom Första världskriget stängde resvägarna vidare söderut.

ullmannannamodellerarxl

När Sigfrid Ullman tog över som lärare och föreståndare för Valand 1929 återgick han i sin undervisning till  modellteckning och en mer traditionell undervisning. Här ett porträtt av hustrun Hanna som var skulptör och dotter till den kände Skagenmålaren Viggo Johansen

I Köpenhamn fanns en välkänd målarskola, Zahrtmanns, som även hade lockat svenska elever tidigare bland annat Birger Simonson och Karl Isakson (1878-1922). Den senare kom för övrigt att stanna i Köpenhamn och bli en av de främsta modernisterna i danska konsthistorien men också inspiratör, inte minst för göteborgskoloristerna.

                           Öst eller Väst  

Hur som helst, efter Köpenhamn blev det  antingen Stockholm eller Göteborg och Västkusten för hemvändarna. Och det är nu som upprinnelsen till den nya göteborgsskolan tar sin plats bland annat med inflytande från Norge och Edvard Munchs (1863-1944) expressiva måleri. För norska konstelever och målare blev Göteborg ett dragplåster. Göteborgsskolan och göteborgskolorismen kom att bli en egen konstriktning i det moderna konstsverige och ganska väsensskild från den urbant mondäna stockholmsstilen med bland andra Isaac Grünewald (1889-1946), Einar Jolin (1890-1978) och senare GAN, Gösta Adrian-Nilsson (1884-1965). Bland målarna i Stockholm vid den här tiden fanns också konstnärer, som till exempel Siri Derkert (1888-1973), med ett uttalat socialt engagemang, något som inte syns i göteborgsskolan.

Världen betår av färg

Det är många impulser som skapar göteborgskolorismen och det är många impulser som skapar de olika konstnärernas karaktärer och öden – men en sak har de gemensamt, föreställningen om färgen som det viktigaste uttrycksmedlet och som bärare av själens och konstens innersta väsen.

kylberghavsluft33xl

Det var många influenser som sammantaget utgjorde grunden för ”göteborgskolorismen” – en av dessa var den äldre målaren Carl Kylberg (1878-1952) Målningen ”Havsluft” från 1933 visas på utställningen ”Att se världen som färg” på Mjellby Konstmuseum.

”Han är en kolorist i ordets mest extrema mening, han ser världen som färg. Världen består av färg, och föremålen äro endast samlingspunkten, förtätningar av denna färg, som moln av luftens vattenånga” är ett citat av kritikern Gotthard Johansson som återges på den nu aktuella utställningen på Mjellby Konstmuseum. Citatet är hämtat ur en recension som Gotthard Johansson skrev angående Carl Kylbergs måleri.

sandbkvallspromenadgbg39-41xl

Ragnar Sandbergs ”Kvällspromenad i Göteborg” (1939-41) är exempel på hans lekfulla måleri.

Mycket mer skulle kunna sägas och citeras om ”göteborgsskolans” förhållande till färgens betydelse för måleriet och symbolik i konsten – alla målarna har dessutom sitt eget förhållande till färgen och sin egen palett, men den stora lidelsen för färgen är densamma, för några av målarna till och med extremt stor.

                Mest succéer ändå

Göteborgskolorimens utställningshistoria är omfattande med en blandning av kritikersuccéer och publikfiaskon, genombrott och misslyckanden men bit för bit har göteborgskolorismen befäst en allt starkare ställning i den svenska moderna konsthistorien och Mjellby Konstmuseums omfattande utställning utgör  ännu ett viktigt kapitel i den berättelsen.

andreassonblommorifonstret

Landskap från Bohuslän och blommor var ett vanligt motiv för värmlänningen Folke Andréasson (1902-1948)

Göteborgskolorismens fyra pelarnamn Ivan Ivarson (1900-1939), Åke Göranson (1902-1942), Ragnar Sandberg (1902-1972) och Inge Schiöler (1908-1971) måste naturligtvis finnas på en utställning av den här kalibern men för den som sett ganska mycket av dessa stora målare tidigare är det extra roligt att få se målningar av så många andra målare i den mångfacetterade skara konstnärer som kan räknas till ”göteborgsskolan” – Folke Andreassons soldränkta blomvaser, Fritjof Berglunds (1905-1973) allvarliga och lätt vemodiga krukstilleben och självporträtt, Magnus Bjurstens (1907-1974)  ömsinta porträttkonst, Evald Björnbergs (1895-1971) vilande sommarvärme i modell och klippor, Inga Englund-Kihlmans (1905-1979) roande barnbilder och Elvine Osterman-Nordwalls (1908-1997) skimrande landskapsbilder. För att nu nämna några av de konstnärer som inte brukar nämnas bland de första men ändå väl kända för en göteborgspublik. Mindre kända är till exempel Aina Marmén-Sundborg (1899-1973), Kristian Lundstedt (1894-1959) och Birger Berndtson (1890-1940) – den senare fick sitt genombrott först mer än fyrtio år efter sin död då en stor produktion målningar och gouacher upptäcktes under änkas säng när hon hade gått bort och som ställdes ut på Borås Konstmuseum.

berndtsonstrandpromenadslussednorustxl

Fastän han var äldre än sina målarkamrater fick Birger Berndtson  sitt genombrott som konstnär långt senare, mer än fyrtio år efter sin bortgång. Han målade tillsammans med Ivan Ivarson och Ragnar Sandberg i det lilla samhället Slussen på Orust.

Birger Berndtson gick många år på Valand och hade både Simonson, Ryd och Bjurström som lärare och han målade tillsammans med Ivan Ivarson och Ragnar Sandberg i den tillfälliga ”Slussenkolonin” på Orust tidigt trettiotal men hade liksom de flesta av sina konstnärskollegor svårt att klara sig på sin konst och väljer ett civilt målaryrke som dekorationsmålare för att kunna försörja sig.

goranssongooteborgsgataisnoxl

”Göteborgsgata i snö” (1930-32) av Åke Göransson. Det här gatumotivet hade han utanför sitt fönster och motivet har han också använt flitigt under årets och ljusets växlingar.  Som med så många andra dukar målade han om och över målningarna och ansåg sig bara har gjort skisser, inga färdiga tavlor.

Ett annat mycket känt ”sängfynd” av konst är den samling målningar som hittades hemma hos Åke Göranssons mamma Hanna i hennes kökssoffa. Åke Göransson (1902-1942), som därefter räknades till de främsta bland koloristerna, levde dock till skillnad från Birger Berndtson när fyndet gjordes men befann sig på Lillhagens mentalsjukhus i Göteborg sedan några år tillbaka.

magnusschioleriparkenstjorgen40talxl

Inge Schiöler (1908-1971)var bara i tjugofem- årsåldern när han drabbades akut av mental ohälsa och togs in på St Jörgen i Göteborg.  Där stannande han som patient i mer än tjugo år. Här har målarkamraten Rangvald Magnusson (1904-1984) besökt Schiöler på St Jörgen och målat ett porträtt av honom.

                       Livsbejakande

Känd är också hans kommentar om sitt eget måleri, en kommentar som Åke Göransson fällde en tid efter att i sällskap med en vårdare från sjukhuset och sin mamma sett utställningen av ”soffyndet” på Konsthallen i Göteborg – ”Den där Göransson var visst en ganska bra målare, men vart tog han vägen”.  Det var inte eget beröm utan Åke Göransson var schizofren och  inte alltid klar över sin identitet.

Till bilden av göteborgskoloristerna kan fogas ovanliga och dramatiska livsöden, svårigheterna att sälja sin konst, fattigdom och mental ohälsa, den samtida publikens ointresse och kampen för överlevnad. Så småningom blev livet lite lättare för de som hade turen och orken att fortsätta konstnärskampen. Av denna kamp ser man egentligen ingenting på den nu aktuella utställningen ”Att se världen som färg”. Det är en livsbejakande och okomplicerad utställning. Göteborgskoloristerna ”frossade” i färg, de flesta på ett mästerligt sätt och med stor variation i palett, uttryck och avsikt.  De ”frossade” också i sin hyllning till livet – inte i sitt oblida öde eller sin olycka. Och det är denna stora livsglädje som utställningen förmedlar.

”Att se världen som färg” kommer alltså att visas på Bohusläns Museum i Uddevalla med start den 1 april för att sedan pågå vår och sommar till den 27 augusti 2017.

arlingssonskordefolkxl

”Skördefolk” (odaterad) av Erling Ärlingsson.  Erling Ärlingsson (1904-1983) var värmlänning som efter studierna hos Tor Bjurström på Valand i Göteborg och ytterligare studier på  bland annat Academie Scandinave i Paris så småningom återvände till trakten kring Frykensjöarna i Värmland och slog sig ner på Sillegården. Därefter bodde han också tidvis på Stenungsön utanför Stenungsund i Bohuslän och hade tidigare bott såväl i Spanien som i Norge.

 

 

 

 

 

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Historia, Konst, Konstmuseer, Konstvärlden, Måleri, Självporträtt, Utställningar | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

På spaning efter ett monument

Första försöket gick inte så bra. Det var den årliga stadsfesten och staden var helt stängd för trafik  och endast tillgänglig för fotgängare. Vi fick snällt parkera bilen i utkanten av staden och börja vandringen.  Knappt halvvägs mot målet och med tusentals lugnt flanerande människor på gator och torg insåg vi snart att vi den dagen skulle missa konstmuseerna i Wolfsburg och Goslar om vi fortsatte hela vägen fram till monumentet i Französiche Garten – Caroline Mathilde-statyn. Den skulle få vänta på vårt besök till nästa gång.

Nästa gång blev ett par år senare. Då gick det bättre, då hade vi till och med gjort staden till vårt hem för en hel vecka med gott om tid att se såväl monument som slott i staden och bekanta oss med en stor del av området runt staden och en spännande del av stadens och områdets historia.

från cell till celle

”Nordens Versailles” – Hirschholms slott, byggt 1737-1744, var skådeplatsen för en i dansk historia känd kärleksförbindelse på kunglig nivå – ”A Royal Affair”-  mellan den unga drottningen Caroline Mathilde och Christian VII:s livläkare, Johan Friedrich Struensee. Här föddes Struensees och Caroline Mathildes dotter Lovisa Augusta sommaren 1771. ”Skammens slott” revs 1810-1812

Men för att börja i rätt ända skall vi tillbaka till en plats norr om Köpenhamn, nästan hemmavid, tvärs över Sundet och en bit söderut från Helsingör, alltså mellan Köpenhamn och Helsingör, en plats som sedan ett par hundra år tillbaka vilar i upphöjd ro och  majestätisk stillhet – en vallgravsomsluten park med en anstrykning av mystik och oavslutad historia. På platsen låg ett slott och i slottet fanns en ung slottsfru, tillika Danmarks drottning under några år och i den unga drottningens slottssalar och i det intimare sovrummet fanns en femton år äldre, välutbildad och driftig herre som kommit från Tyskland och som på kort tid revolutionerat i stort hela det danska kungaväldet och dessutom gjort drottningen med barn.

Revolution i palatset

från cell till Celle

Johann Friedrich Struensee (1737-1772) kom som kungens livläkare till Köpenhamn och blev dessutom i praktiken även regent och drottningens älskare

Att denna ordning inte kunde få fortgå ostraffat vet alla som läst boken ”Livläkarens besök” av P O Enqvist. Den välutbildade tyske herren, läkaren och upplysningsmannen Johann Friedrich Struensee blev både halshuggen, kvarterad och lagd på stegel och den unga drottningen utvisad från det land hon råkat bli drottning i – ett efterblivet litet land i Europas utkant som enligt successionsordningen regerades av en kung som i det här fallet var sinnessjuk och regeringsoduglig.

Året var 1772, kungens geheimekabinettssekreterare, Johann Friedrich Struensee, hade plötsligt avsatts och fängslats i en nattlig palatsrevolution, den unga drottningens äktenskap med Christian VII upplösts och hennes älskare och far till den knappt tio månader gamla dottern Lovisa dömts till att mista liv, ära och gods för brott mot Kongeloven.

från cell till Celle

Christian VII (1749-1808) ofrivillig kung av Danmark. Porträttet hänger i kurfurstepalatset i Celle

Vid femton års ålder hade Caroline Mathilde av Storbritannien, yngst av nio syskon och med en pappa som hade gått bort några månader innan hon föddes, blivit förmäld ( som det brukar heta i dessa sammanhang) med sin kusin, Christian VII vilken tidigare på året korats till kung av Danmark. Caroline var endast dryga sexton år när deras son, den blivande Frederik VI, föddes. Tre och ett halvt år senare födde Caroline Mathilda ett syskon till Frederik, en flicka som fick namnet Lovisa (Louise) Augusta. Då var mamma Caroline ännu inte fyllda tjugo. Pappa till flickebarnet var inte kungen utan kungens läkare, den på alla sätt driftige Struensee som tagit över, inte bara de kungligt äktenskapliga plikterna utan även de flesta beslutande funktionerna vid hovet och i Danmark och som därmed retat gallfeber på det gamla styrande gardet som omgett Christian VII.

Dålig timing

från cell till Celle

Caroline Mathilde (1751-1775) britisk prinsessa och landsförvisad dansk drottning som gjorde samaritiska gärningar i nordtyska staden Celle

Det var inte drottningens otrohet som fällde Struensee, inte heller att de båda var så skandalöst öppna med sitt kärleksförhållande utan den hårda dödsdomen mot Struensee var politiskt betingad. Johann Friedrich Struensee, medicine doktor redan vid tjugo års ålder, tillhörde Europas nya intellektuella elit – upplysningstidens humanister och vetenskapsmän vilka börjat lägga grunden för ett demokratiskt statskick och för en ny och självständig rättsordning. Han var med andra ord långt före det danska hovets tid och hotade med sina upplysningssidéer om nya fri- och rättigheter adelns och den kungliga tjänstemannakårens  ställning och privilegier. Därför röjdes han ur vägen. Avrättningen skedde genom halshuggning tidigt en morgon i slutet av april 1772.

Från cell till Celle

Morgonen 28 april 1772 på Øster Fælled i Köpenhamn – bödeln håller upp Struensees avhuggna huvud för ett tusenhövdat publikum

När nu rikets mäktigaste man var oskadliggjord gav man sig på den stackars försvarslösa unga drottning som kung Christian vänt ryggen till redan efter sonen Frederiks födelse. Kungens egen egentliga  kärlek var en prostituerad kvinna som kallades Støvlette-Caterine. Den förbindelsen var minst lika öppen som Caroline Mathildes och Struensees kärleksaffär. Emellertid, Caroline Mathilde landsförvisades och förlorade titeln Drottning av Danmark och Norge. Men det höll på att kosta Danmark ett krig mot Storbritannien. George III, Carolines äldre bror, var nu kung av Storbritannien och blev rasande när han fick höra hur  illa hans lillasyster behandlats i Danmark. Men han besinnade sig och nöjde sig med att endast skicka en liten eskader på tre skepp för att hämta Caroline.

Utkastad och fråntagen sina barn

1772 – Caroline Mathilde skulle fylla 21 år den 27 juli. Hon var tvåbarnsmor, en son på drygt fyra år och en dotter som om ett par månader skulle fylla ett år. Mamma Caroline hade fängslats och förts från Köpenhamn till Kronborgs slott i Helsingør i väntan på att bli hämtad. Där sattes hon i cell tillsammans med barnen. Så kom avskedets stund, den 30 maj en dryg månad efter den älskade Struensees halshuggning. De två fregatterna och det kungliga krigsskeppet låg på redden. Det kunde hon se från fönstret. När matroserna rodde iland och ställde upp sig på kajen hälsade den lilla danska vaktstyrkan på gästerna men engelsmännen vägrade surmulet att hälsa tillbaka.

från cell till Celle

”Nordens Venus” kallad, Struensees och Caroline Mathildes dotter Lovisa Augusta (1771-1843)  Betraktad som en stor skönhet men också retsamt kallad ”La petite Struensee”.  Porträtt målat 1791 av schweiziske konstnären Anton Graff (1736-1813)

Lille Frederik höll sin mamma hårt i kjolarna och Caroline Mathilde kramade Lovisa Augusta krampaktigt intill  bröstet. Till skillnad från de flesta kvinnor i hennes ställning ammade hon själv sin bebis och det var just vad hon hade gjort när vakterna slet barnet ur famnen på henne. Frederik gjorde motstånd men det hjälpte naturligtvis föga när vakterna drog iväg med honom från en förtvivlad mor. Barnen skulle bli kvar i Danmark och modern köras ut från landet.

I Celle, som ligger i södra delen av Lüneburger Heide och en bit öster om Hannover i norra Tyskland, hade det engelska kungahuset ett slott som för tillfället stod obebott. Dit fördes  Caroline Mathilde av broderns reseuppbåd. Caroline Mathildes bror, George den III var den förste bland regenter i den nya engelska kungafamiljen som var född i England. Familjen var tysk och hade mycket gamla anor från trakten runt Celle – från Lüneburg, Hannover och Braunschweig  – så det var egentligen inte på främmande mark som den unga drottningen, titeln hade hon fått behålla, slog sig ner.

Älskad i Celle

Caroline Mathilde blev väl mottagen i Celle och omtyckt, inte minst på grund av hennes välgärningar som riktade sig till sjuka och fattiga i staden. Hon blev dessvärre smittad av en epidemisk sjukdom och dog i hög feber, troligtvis scharlakansfeber, 10 maj 1775, endast 23 år gammal. Hon fick sin grav i St Marienkirche nära slottet i Celle och intill sin farmors mor Sophia Dorothea av Braunschweig-Lüneburg. Denna Sophia Dorothea  var för övrigt även mormors mor till Caroline Mathildes jämnåriga släktingar i Sverige, regenterna Gustav III och Karl den XIII.

 

Stadskyrkan St Marienkirche i Celle där Caroline Mathilde ligger begravd i en stenkista.

Jo, men monumentet nu – i Französische Garten i Celle. Ja, det gjordes en större insamling bland invånarna i Celle och i furstendömet Hannover och redan 1784 stod monumentet klart. Uppdraget gick till direktören för konstakademien i Leipzig, skulptören och målaren Adam Friedrich Oeser. Han var väletablerad i Tyskland och var känd också som en skicklig tecknare – han hade bland annat varit Johann Wolfgang Goethes (1749-1832) teckningslärare och blev senare också nära vän till Goethe.

Den korta lyckan

från cell till Celle

Caroline Mathilde-skulpturen utfördes av den tyske konstnären Adam Friedrich Oeser (1717-1799) Detta porträtt är målat av samma schweiziska konstnär som porträtterat  Carolines dotter Lovisa Augusta (ovan) – Anton Graff.

Caroline Mathilde-monumentet är en stor skulptur i klassisk vit marmor. Den föreställer en kvinna med två barn i den ålder barnen var när de danska vakterna slet barnen så brutalt från mamman. Skulptören har emellertid inte utgått från objektets tragiska öde utan i stället valt att framställa en lycklig mor-och-barn-scen med barnen skildrade som små kerubiska änglar och med barnens moder närmast madonnalik med den lilla dottern tryggt vilande i moderns famn. Så kan verklighetens scen ha sett ut under den korta lyckliga tid, den sommar och höst 1771 som Caroline Mathilde fick med sin Struensee och de båda barnen på Hirschholms slott.

Ovanpå den stora runda sockeln som Caroline Mathilde och barnen lutar sig mot halvsitter, framstupa en ung kvinna som i sin tur vilar båda armarna mot ett stort öppet kärl till bredden fyllt av något som på bild kan vara svårt att definiera.  Men jag tolkar det välfyllda kärlet som ett ymnighetshorn, en symbol  för de gåvor och den osjälviska insats som den unga  kurfurstliga kvinnan med anor från Celle gjorde för stadens sjuka och fattiga.

från cell till Celle

Caroline Mathilde-monumentet i Celle, färdigställt 1784 efter insamling av medel från stadsborna i Celle. Caroline var inte ens fyllda tjugofyra år  när hon dog 1775 i scharlakansfeber. Under några år hade hon då ägnat sig åt välgörenhet och hjälpt sjuka och fattiga Cellebor. Porträttskulpturen visar henne både som tvåbarnsmor och välgörerska.

Som sagt – vid vårt förnyade besök till Celle gick det bättre. Vi kom i alla fall fram till monumentet men först efter att ha vandrat Französiche Garten upp och ner i båda riktningarna. Vi hade förväntat oss en skulptur, en kvinnofigur stående rakt upp och ner på en sockel eller liknande. Vi letade igenom hela parken och hittade flera skulpturer av det slaget men ingen Caroline till dess att vi stötte på ett större plåtskjul. På baksidan av detta plåtskjul satt en bild. Bilden föreställde den skulptur som jag nyss beskrivit, således inte bara en porträttbyst utan just ett monument, en skulptural berättelse.

Monumental miss

Alltså – ännu en gång snuvad på Caroline-Mathilde-monumentet. ”Under restaurering” stod det på plåtschabraket som effektivt dolde monumentet vi letat efter. Den stora plåthuvan stod där, till yttermera visso omgiven av järnstaket och rosenhäck. Så – själva monumentet, ”verklighetens” skulptur fick vi inte se den här gången heller, ännu mindre de detaljer på monumentet som behövs för en gedigen tolkning.

från cell till Celle

På en vallgravsomsluten kulle mitt i den nordtyska staden Celle ligger det kurfurtsliga palatset som drottning Caroline Mathilde hamnade i efter att hon blivit landsförvisad från Danmark. Palatset stod obebott när hon kom dit på försommaren 1772. I dag fins såväl ett historiskt museum som en teater i  byggnaden. Slottet och teatern, som är Europas äldsta operascen, är byggd i venetiansk barock.

Så var det med det – men det kurfurstliga palatset i vilket Caroline Mathilde fick sitt viste har en del annat att bjuda på när det gäller den sorgeliga historien om den brittiska prinsessan av huset Hannover och den schizofrene danske konungen Christian den VII:s drottning Caroline Mathilde.  Det är ett vackert slott i vitt, en fyravåningars fyrkantsbyggnad  i venetiansk barock med åttkantiga hörntorn och ett fasadtorn. Slottet rymmer, förutom en rad porträtt och inredningar från slottets och furstefamiljens historia, ett kapell och en teater i originalskick, även ett par rum som handlar om Caroline Mathilde och huvudpersonerna i ”Hirschholm-dramat” – porträtt i olja och grafik, teckningar och dräkter som burits av Caroline Mathilde med mera.

från cell till Celle

Här låg Hirschholms  slott. Bilden visar en del av den vattenomgärdade slottsparken. I närheten ligger Hørsholm Egns Museum som har en egen Struensee-samling om Hirschholms slott och Caroline Mathilde

Slottet, som ligger mitt i Celle, omgärdat av en vallgrav med friskt vatten som rinner in från ett av den stora floden Wesers biflöden, Aller, finns kvar på sin plats och utgör i sin vita skepnad ett påtagligt och vackert blickfång, kanske ett av Europas vackraste slott.

Hirschholms slott, däremot, det slott som Christian den VII:s farfar Christian VI (1699-1746) låtit uppföra och som skulle bli ”Nordens Versailles”, finns däremot inte kvar – eller ”Skammens slott”, som det senare också kom att kallas efter Caroline Mathildes och Struensees kärlekshistoria. Christian VII lämnade slottet åt sitt öde och det kom att stå obebott i många år till dess att ”Nordens Versailles” revs och byggnadsresterna transporterades till Köpenhamn för att användes vid ombyggnad av Christiansborg.

Livläkarens revansch

från cell till Celle

På platsen för Hirschholms slott ligger i dag och sedan 1823 en en liten vacker kyrka av en av Danmarks stora arkitekter – Christian Frederik Hansen (1756-1845)

På platsen för Hirschholms slott i Hørsholm ligger i stället en liten vacker kyrka i nyklassisk stil. När den kyrkan stod färdig var Caroline Mathildes dotterdotter Karolina Amalia – dotter till Lovisa Augusta, den lilla babyn som vakterna slitit ur Carolina Matildas famn när hon tvingades lämna landet – sedan några år lyckligt gift med den blivande danske kungen Christian VIII, regent från 1839. Hans drottning, Karolina Amalia var ju också dotterdotter till Johann Friedrich Struensee som på det viset var tillbaka i det danska kungahuset.  Struensee var tillbaka i statsförvaltningen även på ett annat sätt – många av hans revolutionära idéer hade slagit fäste och hans dotterdotter Karolina Amalia (1796-1881) blev dansk drottning och skulle få uppleva genomförandet av den nya konstitutionen, Grundloven, som upphävde det kungliga enväldet och lade grunden till ett modernt, demokratiskt, danskt kungarike.

 

 

 

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Öresund, Danmark, Historia, Konst, Offentliga verk, Själland, Sjæland, skulptur, Tyskland | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Konstens Genesis – en parallell berättelse

Jord, vatten, luft och eld – de fyra elementen, de fyra pelare som är livets bas och grund enligt de gamla grekerna. De fyra elementen är varandras förutsättningar och utgör också en bas för världsåskådning i skilda religioner och har gjort så till långt in i vår egen tid. Modern vetenskap och partikelfysik har nu för gott placerat de fyra elementen till ett hörn för magi och ockultism – och kulturhistoria och konst. De fyra elementen är ett klassiskt motiv för konsten och civilisationens kulturhistoria kan inte skrivas utan de fyra elementen.

Les 10000 soleils

Les 1000 Soleils entrevus ( De 1000 solarnas möte), mezzzotint, bild 64×83 cm, blad 80×109 cm

Konsten är magi. Konst är inte vetenskap. Konst är väldigt mycket annat och lika fundamentalt för livet så som man en gång menade att jord, vatten, luft och eld var. Konst kunde vara det femte elementet!

Kraft och gåtfullhet

Detta kan man få för sig att tycka när man bekantar sig med fransmannen André Bongibaults konst. Hans bilder rör sig i det magiska hörnet av vår verklighet, och ibland även lite utanför. Han studerar gamla kulturer, som den hinduiska i Indien, gamla skriftspråk och kalligrafiska karaktäristika som i sanskrit och hebreiska men tittar också in i vår tids vetenskapliga värld med ett intresse för bland annat elektromagnetiska ljusfenomen.

Une Nuit

Une nuit à Vivada (En natt i Vivada), mezzotint, bild 63×83 cm, blad 79×107 cm

 

Resultatet blir stora, mäktiga grafiska bilder och målningar med en oemotståndlig visuell kraft och gåtfullhet. Det är mörka bilder, skrämmande och ödesmättade – himlar störtar in, tsunami av svart vatten rusar mot en imaginär strand och tunga granitklippor öppnar sig till en avgrund för jord, vatten, luft och eld. Jordens undergång och en apokalyps utan ryttare.

En skapelseberättelse

Som åskådare kan man emellertid välja fritt och vända på processen – att tolka den som i bibelns skapelseberättelse – ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, Jorden var öde och tom och djupet täcktes av mörker” och över vattnet svävade ”Guds ande och vind”.

GENESIS

Genèse (Genesis) målning 90×150 cm

André Bongibault väcker gamla kulturer, den hinduiska, den arabiska, den hebreiska och den kristna kulturen till liv och ger uttryck för kulturernas och historiens samlade massa av andlighet och energi. Han har skapat en serie bilder kring de fyra elementen jord, vatten. luft och eld och Jordens och Universums tillblivelse, Genesis, och Själens och Andlighetens berg.

Andens berg

Les Montagnes de l’Ame, ”Själens berg”, målning 90×150 cm

André Bongibault har också skapat en annan serie bilder som bygger på de hinduiska och buddhistiska tankarna kring den cirkelrunda Mandalan som form för det kosmiska och det himmelska och som ett koncentrat av ockult energi. Mandalan, som traditionellt ritas på ett bord eller på marken och som fylls med andra geometriska mönster i ett oändligt antal variationer utgör också en form för meditation och upplevelse av helhet – ett icke dualistiskt tillstånd.

Mandala

Mandala, målning 120×120 cm

            Meditation och yoga

Mandalans koncentrerade energi och meditativa stillhet skulle kunna utgöra en motvikt till de stormande krafterna i de fyra elementen i André Bongibaults konst – men gör det inte. Den visuella kraften och energin är densamma som i ”de fyra elementen”- men med upplösta naturformer, kvadrater istället för cirklar och ett mer abstrakt formspråk blir det ändå bilder som uppfordrar till meditation, om än en mera aktiv meditation. André Bongibault återkommer också i sina bilder till former för aktiva yoga-tillstånd med livsenergier, prana, som flödar genom den mänskliga kroppen som ett parallellt blodomlopp. Men också som ett tillstånd som lyfter och befriar människan från livets och dödens kretslopp.

Från mörker till ljus

Gud sade ”Varde ljus! Och det blev ljus”. Sentensen ur Bibelns skapelseberättelse kan man med hjälp av lite blasfemi tillämpa på den grafiska teknik som André Bongibault valt för sina stora dramatiska verk. Grafiken är gjord i den tekniskt tungarbetade mezzotinten som betyder halvtoner och är en gravyr på kopparplåt. Den franska beteckningen av tekniken stämmer ännu bättre in på konstnärens ambitioner –”manière noire”, ”svartkonst”, detta såväl med tanke på den ockulta energin som för ett ”utgångsläge” i totalt mörker.

Bhrumadhya

Bhrumadhya, bild 64×83 cm, blad 80×109 cm. Titeln anspelar på ett  speciellt yoga-tillstånd.

Konstnärens bild skapas från en kopparplåt som med stor tidsspillan och möda bearbetats med ett sågtandat verktyg i femtionio olika riktningar där kopparplåtens yta ruggas upp i en oändlig mängd små taggar. Efter infärgning av svart tryckfärg och tryck på papper får man en djupt svart och fylligt jämn yta.

En parallell skapelseberättelse

Det är från denna svarta yta som konstnären sedan långsamt skrapar och filar fram sitt motiv på kopparplåten. Det är en tung och tålamodsprövande teknik och ju större bilden är ju mer krävande är jobbet.  André Bongibaults mezzotinter är ovanligt stora. Framställningen av konstnärens motiv blir med den här tekniken, där motivet och bilden växer fram från totalt mörker till ljus – en parallell skapelseberättelse – ett konstens Genesis.

Läs mer

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Frankrike, Galleri Pictor, Grafik, Konst, Mezzotint | Lämna en kommentar