SydDanmark börjar där Ringkøbing fjord på västkusten slutar. På östra sidan börjar SydDanmark vid Vejle fjord norr om Lilla Bälten men också längre österut på Fyns Hoved på nordöstra spetsen av Fyn. Sydgränsen av region SydDanmark går sedan strax söder om Tønder och norr om tyska Flensburg.

Det finns en smal landremsa mellan Nordsjön och Ringkøbing Fjord och på denna smala landremsa går det en fullt farbar väg. Om man har varit ända ute vid strandkanten i Søndervig och till exempel tittat på den fantastiska ”sandskulpturfestivalen” där, kan man med fördel ta den spektakulära vägen söderut mellan fjorden och havet för att den vägen börja utforska konsten i södra delen av ett konsttokigt Danmark.

Mästerverk i sanden

Man kan låta vägen gå direkt från de imponerande sandskulpturerna i Rørvig till ett mäktigt och stort konstverk som ligger nergrävt i sanddynerna norr om hamnstaden Esbjerg. Det är arkitekterna BIGs (Bjarke Ingels Group) mästerverk ”Tirpitz”, ett provinsmuseum ägnat åt traktens dramatiska historia och placerat i anslutning till en nergrävd trevånings betongbunker som ingick i nazitysklands så kallade Atlantvall under andra världskriget.

Ser man museet uppifrån är det som att man skurit ett kors i den gräsbevuxna sandmarken, lyft de fyra flikarna från mitten av korset och sedan pillat in fyra huskroppar under flikarna och lagt tillbaka flikarna med jord, sand och gräs ovanpå. Men inte hela vägen ner utan lämnat öppna, smala rännor mellan flikarna. Uppifrån ser man bara dessa rännor men väl nere på marken kan man röra sig i de smala rännorna mellan väggar som visar sig bestå av triangelformade glaspartier med sin högsta höjd i mitten av hela härligheten. De fyra huskropparna hänger sedan samman i ett gemensamt plan under de öppna gångarna.

Hela konceptet är genialt, arkitekturen och sättet på vilket man har tagit tillvara platsens, historiens och ortsbornas berättelser. Hamnar man som turist i de här trakterna är det ett måste att besöka ”Tirpitz” i Blåvand på udden strax norr om Esbjerg.

Kulturfenomen mitt ute på åkern

”Tirpitz” ligger nära Esbjerg men i Varde kommun och i Varde kommun ligger Vestjyllands konstmuseum. Konstmuseet ligger dock inte i kommunhuvudstaden Varde med sina femtiotusen invånare utan i det lilla stationssamhället Tistrup på femtonhundra invånare. I ett land där det inte är många kilometer mellan tätorterna ska man inte bli förvånad när det storstadsfenomen som konstmuseer utgör plötsligt visar sig för kulturturisten praktiskt taget mitt ute på åkern.

”Janus” eller ”Janusbygningen” som Vestjyllands konstmuseum också kallas för som en beteckning för museets dubbla funktion av bakåtblickande och framåtsyftande verksamheter, har dels sina samlingar men också en mycket aktiv utställningsverksamhet. Samlingarna präglas av verk inom de realistiska, surrealistiska och naivistiska fälten men också med det konkretistiska uttrycket och för alla med en bakre gräns i femtiotalets konst. ”Janus” är känd i landet för sin årliga, jurybedömda sommarutställning och i trakten för sin västjylländska samlingsutställning.

Verksamheten vid föregångaren till ”Janus” startade i början av sjuttiotalet på privat initiativ och är ett mycket gott exempel hur all denna konstnärliga miljö som är så levande och närvarande i det danska samhället har vuxit fram under nittonhundratalet. Mycket av andan har sitt ursprung i artonhundratalets borgerliga samhälle men det mesta som syns idag är inte rester från förr utan nyskapande, genuint och engagerat och berör en stor del av befolkningen i städer och på landsbygden.

Ett kitt för gemenskap och värde

De flesta konstmuseer och utställningshallar jag besökt i Danmark har initierats av olika sorters konstsällskap, privatpersoner, konstnärer, företagare och stiftelser. Driften har skett med hjälp av medel från fonder, insamlingar, privata stiftelser och ibland med offentliga tillskott. Har verksamheterna visat sig livskraftiga har man så småningom också kunnat få tillgång till regionala och statliga kulturpengar. Men det är nästan alltid ett engagerat civilsamhälle som initierat och gett kraft åt det kulturella rummet i såväl bildlig som bokstavlig bemärkelse. I Danmark har det kulturella rummet blivit ett kitt för gemenskap, värde och meningsfullhet.

Från Vestjyllands konstmuseum i Tistrup är det 30 kilometer söderut till konstmuseet i Esbjerg. Det är en byggnad som har en viss särprägel men ändå är ett exempel på tidstypiskt sextiotal med futuristiska inslag, ritat av arkitekterna Jytte och Ove Tapdrup. Esbjergs konstmuseiverksamhet startade i början nittonhundratalet och fick sina första lokaler i stadens bibliotek på tjugotalet. Sedan nittiotalet delar konstmuseet entré med det nya ”Musikhuset” och utgör nu en del av det gemensamma kulturhuset i Esbjerg.

Liksom andra konstmuseer i Danmark delas verksamheten mellan visning av samlingarna och utställningsaktiviteter. I Esbjerg visas en stor del av samlingen i ett magasin med ett stort antal utdragbara väggar som besökaren själv kan gå och dra i och utforska.

Konstmuseet köpte tidigt målningar av de så kallade pionjärerna i dansk modern konst som till exempel Vilhelm Lundstrøm (1869-1940), Edvard Weie (1879-1943) och Harald Giersing (1881-1927)och har därefter velat ligga i framkanten vid utställningar och inköp av nutidskonst, såväl dansk som internationell. En av Danmarks mest omtalade nutidskonstnärer, Olafur Eliasson (f. 1947 ) är till exempel representerad med ett par uppmärksammade ljusintallationer. Esbjergs konstmuseum har också ambitionen att koppla samman konst med vetenskap och konst med skapande experiment och nya sätt se på konst.

Från yngst till äldst

Med mer än hundratusen invånare är Esbjerg Danmarks femte största stad. Den kallas för ”porten mot väster” och är landets största utskeppningshamn mot Nordsjön. Staden är en sentida skapelse och anlades efter den bittra förlusten av Altona vid floden Elbes utlopp i samband med kriget mot Preussen i mitten artonhundratalet.

Från Danmarks yngsta stad till Danmarks äldsta stad är det mer än tolvhundra år som skiljer men mindre än fyrtio minuter vägledes. Ribe är kanske mest känd för sin stora, vackra domkyrka i romansk stil, det tillhörande femtio meter höga tegeltornet, den gamla stadens gränder och korsvirkeshus och sitt vikingamusum. ”Ripa marknad” var Nordens viktigaste marknad under sjuhundratalet.

Guldgruva i praktvilla

I den drygt åttatusen invånare stora staden Ribe finns det också ett konstmuseum (förstås!) obetydligt äldre dock än Esbjergs konstmuseum men mer inriktat på äldre perioder i den danska konsthistorien, från sjuttonhundrafemtio till nittonhundrafemtio. Samlingarna är kända för att rymma några av dansk konsthistorias mest exponerade verk som till exempel Michael Anchers ”En Barnedaab” (1883-1888), Nikolai Abildgaards ”Jupiter vejer menneskenes skæbne” (1793) och L.A. Rings ”Stygt vejr” (1908). Ribes samlingar är en guldgruva för den som intresserar sig för dansk konst före nittonhundrafemtio.

Museet med sina samlingar och aktuella utställningar är inrymt i en praktvilla som uppfördes 1864 i den populära Rosenborgsstilen, en dansk variant på renässansarkitektur så som den utformades under Christian IVs tid på Rosenborgs slott i Köpenhamn. Konstmuseet är ett av Danmarks äldsta konstmuseer och öppnades 1891 i den Giørtzka praktvillan centralt i Ribe och är kvar där sedan dess. Initiativet togs av konstföreningen i staden och driften sköttes av styrelsen för konstföreningen ända fram till 1988. Driften bekostas nu med offentliga medel men inköp till samlingarna, utställningar och forskning bekostas av privata fonder.

Ribe konstmusei samlingar består nästan uteslutande av Dansk konst, numera också nyare dansk konst. I princip nästan alla andra konstmuseer i Danmark svämmar över av dansk konst. Inget konstigt i det egentligen, i synnerhet som det har skapats så mycket bra och intressant konst under ett par århundraden i Danmark. Men vad just Ribe anbelangar så är det från början ett klart uttalat mål att samlingarna skall bestå enbart av dansk konst och det skall man se som ett sätt att stärka känslan för den danska nationen. Vid tiden för starten av konstmuseet låg Ribe nämligen i Tyskland. Man hade förlorat Sønderjylland till preussarna ett par årtionden tidigare och det skulle dröja till 1920 innan man fick tillbaka den delen av Danmark.

Nordiskt och konceptuellt

Gränsen till Tyskland ligger sedan dess femtio kilometer söderut från Ribe och strax norr om gränsen hittar vi ytterligare ett danskt konstmuseum, Tønders konstmuseum. Här vidgas de mentala gränserna till att omfatta nordeuropeisk och nordisk konst. Det gäller samlingarna såväl som utställningarna. Samtidigt minskar tidsperspektivet till att begränsa sig till konst från nitton-och tvåhundratalen. Särutställningarna håller sig till nutid och gärna de senaste tendenserna.

Utställningsverksamheten bedrivs i nya byggnader, bara tjugofem år gamla med två stora, parallella salar med mycket överljus samt i ett antal mindre ateljérum. Dessutom har man lagt dessa byggnader intill det gamla vattentornet som del av komplexet och som, ingående i samlingarna, fyllts med olika designade stolar av den riksbekante tønderarkitekten Hans J Wegner (1914-2007). Att visa den ljusa, blonda nordiska designen ingår även som del i en i övrigt särpräglad utställningsverksamhet med till exempel konceptuell konst.

Knypplad rikedom

Tønder är en medeltidsstad med idag drygt sjutusen invånare och dess historia är egentligen mera frisisk än dansk med kultur- och handelsutbyte med orter utefter södra nordsjökusten och engelska ostkusten. Från slutet av sextonhundratalet och under hela sjuttonhundratalet gjorde handeln över Nordsjön Tønder till en välbärgad stad. Grunden för rikedomen stod skickliga knypplorskor och guld- och silversmederna för. Rikedomen från denna tid avspeglar sig i påkostade byggnadsdetaljer som i till exempel bostädernas ovanligt vackra entrédörrar.

Danmark är smalt nere vid fotändan och det är bara knappt femtio kilometer från västkust till ostkust, från Hvadehavet till Aabenraa fjord. I staden med samma namn som fjorden hittar vi nästa konstmuseum inrymt i ett gammalt medeltida slott, stilenligt omgivet av vallgrav med brygga. Med Konstmuseet Brundlund slott, ”Det lille slot med den store kunsten” återkommer vi till den nationella, för att inte säga den provinsiella nivån med samlingar som bygger på sønderjysk konst med början från slutet av sjuttonhundratalet till dagens separatutställningar med lokala konstnärer.

Provinsiellt kan vara stort

C W Eckersberg föddes i en liten ort i närheten av Aabenraa och Franciska Clausen i Aabenraa. Aabenraa är liksom Tønder en medeltida stad, dubbelt så stor men ändå inte med fler invånare än sextontusen varav en minoritet fortfarande är tyskspråkig. Det finns ett tyskt bibliotek, en privatskola och en förskola som är tyskspråkig och en tidning ”Der Nordschleswiger”.

Till nästa konstmuseum norröver i Danmark är det hela femtiotre minuter att köra. Vi tar den resan i nästa blogg om de danska konstmuseerna.

Fler bloggar om konstmuseerna i Danmark, lite historia och kultur hittar du i kategorierna ”Konstens rum i Danmark” och i ”Danmark”

Tack för att du läser Pictor’s blog!

©Lars G Fällman