Detta är en utställning som visar verk av några av galleriets favoritgrafiker – Laura Boswell från Skottland och Layla Khani från England samt Gerhard Hofmann, Michael Hofmann och Jochen Kublik från Tyskland. Dessa konstnärer är grafiker som på gammaldags vis gör sig besväret att etsa, gravera och skära ut sina bilder i tryckmediet, kopparplåt, trä eller linoleum, och som själva eller med hjälp av konsttryckare trycker sina bilder på noga utvalt grafiskt papper, exemplar efter exemplar och färg efter färg. Det är ett arbete som kräver kopiösa mängder energi, tålamod, kunnighet och erfarenhet.

Grafikens värld är stor – förvånansvärd stor med tanke på vad som krävs av denna konstarts utövare. Grafikerna fyller forfarande den ena stora grafikbiennalen efter den andra på kontinenten, i Storbritannien, Japan, USA, Brasilien, Kina, Ryssland och flera andra länder. De internationella grafikbiennalerna och alla övriga konstbiennaler är en världsomfattande företeelse som skapar en ständigt levande kontaktyta för konstnärer, gallerier, samlare, tryckare, museer och den konstintresserade allmänheten.

På Palatinaten

Biennalerna återkommer vartannat år. Det finns även liknande utställningar som återkommer vart tredje år, vilka då kallas triennaler. I Sverige finns en sådan triennal, oftast med inslag från de nordiska länderna. Det är dags i år för den sjuttonde triennalen och nu med internationellt deltagande från Holland – ”Grafiktriennalen XVII” som visas i Grafiska Sällskapets lokaler i Stockholm och på Uppsala Konstmuseum under tiden 18 maj till 15 september.

Bland galleriets utställare på ”Grafisk vår” är Gerhard Hofmann den som deltagit flitigast på internationella grafikbiennaler, bland annat på biennalen i Ljubljana i Slovenien som är en av grafikvärldens traditionsrika grafikbiennaler och på biennalen i Ordezo, Italien. Gerhard Hofmann bor i sydvästra Tyskland i det som från romarnas tid i Tyskland kallas för Palatinate. Han har ofta vistats längre söderut i ”romarriket” och tagit Toskana till sig som en favorit med sina lavendelodlingar, cypresser och vitputsade hus i det böljande landskapet.

Kärleken till motivet

Men han har också varit en flitig resenär i det egna landet och porträtterat många små idylliska korsvirkesbyar och samhällen med välbevarade historiska byggnader och miljöer. Allt dokumenterat med grafikerns sylvassa nål och konstnärens kärlek till motivet. I den mer fantasifulla avdelningen i Gerhard Hofmanns grafiska produktion hittar man den mystiska figuren ”Puck” från Shakespeares komedi ”En midsommarnattsdröm” och ”Alice” från ”Alice i Underlandet”. Dessa bilder ingår i mappar med figurer och händelser ur respektive välkända berättelser. Andra mappar, det vill säga serier av etsningar med ett tema som utgångspunkt är bland annat ”Trollflöjten”, ”Sternzeichen ” (Stjärntecken) och ”De fyra årstiderna”.

Gerhard Hofmann är en välkänd färggrafiker och tecknare som ofta anlitats för olika illustrativa uppdrag men också som lärare i grafik, bland annat under många år på den internationella ”Sommerakademie für Bildende Kunst” I Salzburg.

Med fötterna i förra sekelskiftet

Galleri Pictor råkar ha en Hofmann till bland favoriterna i modern tysk grafik – Michael Hofmann från Dresden på den motsatta sidan av Tyskland. Michael Hofmann har östtysk bakgrund, född i Chemnitz och med konstnärlig utbildning på konsthögskolan i Dresden men också djupt förankrad i förra sekelskiftets konst i Tyskland, den då moderna, färgstarka konst som nazisterna kallade för ”entartete kunst” (urartad) och förbjöd, slängde ut från hallar och museer och eldade upp. De målningar och teckningar som undgick konstbålen utgör nu en älskad bildskatt av konstnärer som Emil Nolde (1867-1956), Karl Schmidt-Rottluff (1884-1976), Erich Heckel (1883-1970), Max Pechstein (1881-1955) och Ernst Ludwig Kirchner (1880-1938) – en grupp konstnärer som samlades under namnet ”Die Brücke”. Verk av dessa konstnärer liksom verk av en annan samtida grupp konstnärer som går under beteckningen ”Der Blau Reiter” hittar man på de flesta tyska konstmuseerna i dag.

Lyckligtvis undgick många verk av dessa framstående konstnärer att hamna i nazisternas klor. Det var ett antal radikala konstnärer som oftast träffades i Berlin men som fann ett av sina ”paradis” strax norr om Dresden i naturen vid de små sjöarna runt slottet Moritzburg. Där umgicks man på somrarna och målade nakenstudier i det fria och drömde sig till Söderhavet i Paul Gauguins (1848-1903) anda. Tillbaka till naturen var ett tema som genomsyrade en stor del av konsten runt sekelskiftet och årtiondena därefter. I Tyskland blev träsnittet som grafisk metod med sitt karvande och skärande i trä det naturliga sättet att skapa bilderna och ge en prägel av ursprung och primitivitet. Det är inte landskapet vid Moritzburg som skildras utan kroppar i rörelse och rituella danser eller tvärtom, kroppar stilla försjunkna i en frånvarande existens.

Lekfullt och ömsint

Inte nog med att Michael Hofmann råkar bo bara några kilometer från ”Brücke”-konstnärernas ”paradis” vid Moritzburg, som grafiker arbetar han dessutom med träsnitt. Inspirerad av sina träsnittande föregångare är dock hans stil en annan, inte expressionistisk och utlevande på samma sätt utan lättsam, ofta humoristisk och lekfull. Vet man hur svår tekniken är kan man förundras över att Michael Hofmanns ofta stora träsnitt ser ut att vara gjorda med så lätt hand och det i många färger som kräver lika många skurna stockar.

Michael Hofmanns motivvärld är landskap och figurer. Landskapet runt Moritzburg finns förstås med, annars är det mest landskap från platser runt om i Tyskland och från resor i Europa. Figurerna är symboliska och får illustrera olika sinnestillstånd och händelser och det finns oftast en knorr eller ett leende med i i berättandet, men också ömsinthet och en vänlig själs blick på människan.

Små upplagor

Michael Hofmann har en lång rad separatuställningar i bagaget och är representerad på ett antal museer och offentliga inrättningar i Tyskland. Sedan dryga tiotalet år tillbaka har han medverkat vid samlingsutställningar på Galleri Pictor, på galleriets ”Vårkvintett ’24” i år huvudsakligen med nya figurträsnitt. Michael Hofmann trycker sina träsnitt i mycket små upplagor på bara runt tio stycken exemplar per bild.

Små upplagor har också den tredje tyske grafikern på denna utställning – Jochen Kublik – större än Hofmanns men små i jämförelse med vad som är vanligt i den svenska, av grafiker kallade ”målargrafiken”. Kublik har också ställt ut på galleriet tidigare, separat och i samling. Det är några år sedan sist och under tiden har han bland annat hunnit göra flera stora utställningar i Kina på gallerier och museer och blivit omskriven och mycket uppskattad av den kinesiska publiken och pressen. Hans stora färgetsningar är mycket detaljrika och fyllda med gestalter, människor, djur och allsköns föremål som skramlar förbi som i en brokig och högljudd procession, festligt och livsbejakande och med gubben Noah i spetsen.

Jochen Kubliks etsningar är en nutida del av en lång och stark tradition av tysk etsningskonst som började med Albrecht Dürer (1471-1528) som uppfann konsten att etsa bilder på en plåt i början av femtonhundratalet. Tidigare hade man graverat järn- eller kopparplåtar med en stickel eller skurit och graverat bilden i en träplatta, konster som Dürer också behärskade och undervisade i. Kublik behärskar också en annan grafisk teknik- den så kallade mezzotinten.

Den sammetslena svärtan

Drygt hundra år efter Dürer hade denna teknik uppfunnits av en tysk hobbykonstnär, överstelöjtnanten Ludwig von Siegen (1609-1680). Den första mezzotinten gjordes som ett porträtt 1642 och blev sedan populär just i samband med porträtt. Tekniken passar särskilt bra vid tecknandet av mjuka övergångar mellan ljust och mörkt i kroppar och mänsklig hud och används därför gärna i modellstudier. Det är också så Jochen Kublik har använt tekniken inte minst i sina skildringar av de ”fyra elementen” som han visar på ”En Vårkvintett” på Galleri Pictor. Där skildras ”Eld”, ”Vatten”, ”Luft” och ”Jord” med en kvinnlig modell som bärare av elementen, relativt stora bilder och i färg. Det typiska för mezzotinten är också den djupa, sammetslena svärtan.

Mezzotint är en särskilt svår och arbetskrävande teknik och det är väldigt få konstnärer i världen som ägnar sig åt denna metod, i synnerhet när det gäller mezzotint i flera färger. Några kända svenska konstnärer som gjort en eller annan mezzotint är Prins Eugen (1865-1947), Carl Larsson (1853-1919) och grafikern Axel Fridell (1894-1935), men då som svartvita mezzotinter och ganska små i formatet. Finske konstnären Jukka Vänttinen (f. 1954) är väl den mest kände mezzotintgrafikern som är verksam i Sverige idag.

Mezzotint är en djuptrycksmetod liksom etsning och gravyr där alltså tryckfärgen ligger i de etsade eller graverade delarna av tryckmediet medan träsnitt, trägravyr och linoleumsnitt är en högtrycksmetod där tryckfärgen ligger på de icke utskurna eller graverade delarna.

Sinnenas landskap

Grafikutställningens brittiska deltagare, Laura Boswell och Layla Khani delar, när det gäller själva tryckningen av de grafiska bladen, teknik med Michael Hofmann – där träsnittet är lika mycket en högtrycksmetod som linoleumsnittet är det. Alla grafiska metoder finns naturligtvis representerade i England och Skottland men linoleumsnittet är särskilt vanligt där. Och det är linoleumsnitt som Boswell och Khani arbetar med.

Laura Boswell är framförallt intresserad av landskap som uttryck för upplevelser och känslor där hon låter landskapets former, djup och konturer återge och skapa de speciella sinnesintryck som just det mångskiftande landskapet möjliggör. Hon har till nyligen bott i det böljande, typiskt engelska landskapet i Buckinghamshire där hon genom att vränga och vrida på ytor och konturer gett det idylliska parkliknande landskapet mer energi och kraft. Men hon har till och från rest till Skottland för att på plats hitta ett landskap som utstrålar mer kraft och dramatik. Nu har hon flyttat dit men ändå valt att slå sig ner i den något mindre dramatiska delen i sydväst nära gränsen till England och ”Lake District”. Men härifrån är skotska Höglandet och Hebriderna inte så långt borta.

Med japansk inspiration

Laura Boswell arbetar även med träsnitt, i den teknik som på engelska kallas ”Japanese woodblock” och som hon studerat just i Japan bland annat med de mest kända japanska träsnittskonstnärerna som förebilder. Hon har också ställt ut i Japan och finns representerad på museer där. Japanska mästare i träsnittskonsten som Hiroshige (1797-1858) och Hukosai (1760-1849) har i hög utsträckning präglat tekniken och fick stort inflytande på den nya, tidigmoderna konsten i Europa i slutet av artonhundratalet och fortsätter att inspirera konstnärer än i dag.

Layla Khani bor i västra England, i ett landskap som påminner om det närliggande, välkända, idylliska Cotswold. Natursköna Great Malvern och Malvern Hills i Worchestershire är hennes landskapsmiljö och motivvärld. Men det är egentligen inte landskapet som sådant hon skildrar utan hon använder landskapet som en teaterscen där hon med hjälp av ett antal olika pusselbitar och dekorer skapar nya kulisser och scenmiljöer för besökaren att drömma sig bort i. Det är smala, grusade landsvägar, ansade träd, blomsterängar, rapsfält, små vita hus, vandringsvänliga stigar i ett landskap av mjuka kullar, betesmarker och ringlande bäckar.

Lyckans landskap

På Layala Khanis teaterscen vilar inga sorger, inga dramatiska utspel, inga stormar, inget dåligt väder, bara solsken och sommardrömmar. Är det höst så är den som en mild smekning, vintern är inte kall och mörk, den är vackert blå, våren är inte kylslagen och regnig, den är löftesrik och glädjefull och blåser det så är det bara en tillfällig liten vindpust. Layla Khanis landskap är inte bara vackra och idylliska, de är landskap utan bekymmer, lyckliga landskap att vila trötta och slitna själar i.

Layla Khani skär sina bilder i linoleum och trycker dem i små upplagor, oftast inte fler än tio till femton exemplar eller färre. Det är samma sak med Laura Boswell, emellanåt lite större men långt ifrån de stora upplagor som vanligtvis florerar på den svenska grafikmarknaden. Galleri Pictor har genom åren gjort många grafikutställningar, i första hand för att det finns så mycket bra och intressant grafik att visa, i andra hand för att det är prisvänlig konst som är tillgänglig för alla. Hellre grafik av skickliga grafiker än tvivelaktiga målningar i olja på duk, de senare ofta benämnda som original, där ”original” anses ”finare” än ”bara” ett grafiskt blad. Äkta grafik är original och inte reproduktioner.

Grafik som bild – inte upplaga

Galleriets särskilda grafikutställningar har visat grafik i små upplagor – och så är det även med årets grafikutställning ”En Vårkvintett”. Galleriet har valt att visa grafik av konstnärer som i första hand gör bilder och inte upplagor där just bilden och dess tillkomst är det viktiga, inte bildens ekonomiska potens i stora upplagor. Den svenska grafikmarknaden har i hög utsträckning präglats av stora upplagor med upptill fyrahundra exemplar eller ännu fler per bild, detta under den ideella devisen ”konsten till folket” med bland annat Konstfrämjandet som en av huvudaktörerna på marknaden. Men det finns en grafik som i första hand är mera grafik än konst till folket. Det är den grafiken vi vill lyfta fram.

De stora upplagorna, mestadels i litografisk teknik, brukade lite syrligt kallas för ”målargrafik” av etsande och graverande grafiker, de som hade och har grafiken som förstahandsval. Men en del konstnärer gör både och, målar, skulpterar, graverar och etsar, lika seriöst i vilken teknik de än ägnar sig åt vid tillfället. Michael Hofmann är lika mycket målare som grafiker, Gerhard Hofmann arbetar också med design av porslin och bokillustrationer, Jochen Kublik tecknar och driver en fotostudio, Laura Boswell behärskar även tekniken att arbeta med emaljer och Layla Khani målar. Men deras mästerskap ligger i grafiken. Där är de enastående.

Länkar

Till utställningen ”Vårkvintett ’24”

Gerhard Hofmann, Michael Hofmann, Jochen Kublik, Laura Boswell, Layla Khani

Tack för att du läser Pictor’s blogg!

© Lars G Fällman