Åtta sekunder – det är den tid vi tar i anspråk för att beskåda ett konstverk. Detta enligt mätningar som gjorts på konstmuseer i USA. Detsamma lär väl också gälla taveltittandet på europeiska konstmuseer. Hur mycket hinner vi egentligen uppfatta på åtta sekunder?

Det finns mycket att spana in på konstmuseer och är man förstagångsbesökare så har man ännu inte hunnit sortera ut det man vill ägna lite extra tid åt och går därför snabbare genom samlingarna för att notera vad man villl komma tillbaka till för närmare beskådning. De åtta sekunderna är ett genomsnitt av snabbtittandet och den tid man spenderar framför favoriterna.

Slow Art

Tid är något som det blivit ont om. Jäktandet sätter sina spår och längtan efter ett lugnare tempo har tagit sig uttryck i olika ”slow-rörelser”- Slow Food, Slow Travel, Slow Flowers och i andra av livets många olika skepnader. Det handlar om att vara i nuet och finna kvaliteter som man annars rusar förbi och blir utan. Balans och harmoni är rättesnöret.

”Slow Art” är en av dessa ”slow-rörelser”. Den uppstod i New York för tretton år sedan och samlar nu konstmuseer och gallerier från hela den jäktade väst-världen. Vi har skrivit om fenomenet tidigare i samband med ”Slow Art Day” och dessutom deltagit med galleriet i samarbete med folkhögskolans konstlinje här i byn.

Vi testade konceptet på nytt i somras, nu med deltagare från folkhögskolans olika sommarkurser, sammanlagt cirka femtio ”slow-art-tittare” vid tre tillfällen. Först en stunds kontemplation för varje grupp, sedan tio minuters koncentrerat tittande på en målning, vilken var densamma för alla grupperna. Deltagarna fick inga ledtrådar, inte konstnärens namn, inte heller någon titel på målningen. Därefter uppmanades deltagarna att under tio minuter skriva ner rent sakligt vad de ser i bilden och sedan analysera och tolka konstverket – finns det ett budskap, en berättelse eller tema i verket. Efter skrivandet även en muntlig redogörelse för att omgående dela med sig av sin upplevelse och höra hur andra i gruppen tolkat bilden. Att tillsammans reflektera över upplevelser och tolkningar.

Fantasin tar över

Den enklaste beskrivningen ser ut så här. ”Ett träd – en stam, rötter, skog, en vimpel”. Och samma skribents analys säger att rötterna visar förankring och grönskan på rötterna växer uppåt vilket ger ett budskap om att vi skall vara ”jordade och söka och ta tillvara på ljuset i livet”.

Detta är den optimistiskt sinnade betraktarens tolkning och det var påfallande många optimister bland deltagarna. En del tryckte på att just de stora rötterna (eller de kraftiga repen som ett par tolkare såg rötterna som) ger kraft och stabilitet i tillvaron och att de unga träden i dungen bakom den mörka stammen dels ger löften om förnyelse och kontinuitet i livet, dels silar och släpper fram det livgivande mjuka ljuset. Och andra optimister såg upplyftande företeelser som inte ens finns i bilden, till exempel ekorrar som tjattrar och larver som kryper mellan rötterna eller en å med grönfärgat vatten som flyter nedanför ungskogen och med trädbeväxta backar på andra sidan av detta vattendrag. Någon skribent drog till och med till med en hel sjö någonstans utanför bilden och med namn på sjön dessutom.

Det gamla trädet

Det stora trädet – av flera tolkad som gran, tall eller redwood – är den del i målningen som klart och tydligt inte finns i målningen men som med bara ett enda undantag av alla tittare beskrevs som just ”det stora trädet”. Undantaget skrev ”nedre delen av en stam”. Det är just det man ser. Det är nödvändigtvis inte ens mer än bit stam av ett före detta, nersågat träd som man ser.

Det finns en konsensus om att ”trädet” är gammalt och många tolkar in vishet och en väl förtjänt förnöjsamhet i i åldern och att de uppväxande yngre träden i backen bakom skyddar och hjälper det åldrade trädet. Den gröna, frodiga mossan på rötterna skänker trygghet och värme. Det gamla trädet skänker också hem åt vettar och troll och allsköns djur. En del betraktare ser katter, rävar, hundar och ansikten där rötterna går in i trädet och bildar mörka grottor.

Det är ingen hejd på fantasin. En inkännande betraktare känner att det är något som saknas i berättelsen om trädet och undrar om någon kramat trädet och satt dit käppen intill för att hitta tillbaka till platsen medan en annan betraktare, med mindre framtidstro, menar att spjutet/käppen är en påminnelse om en förgänglig kultur och att allt glöms med tiden och förlorar sin betydelse.

Vimpel eller varning

Om majoriteten av ”slow-art-deltagarna” ser ljust och optimistiskt på tolkningen av målningen och dess olika delar och vad dessa betyder finns det en minoritet som tycker att det är något obehagligt och skrämmande som skildras i bilden. Det gamla trädets rötter slingrar sig som ormar eller som stora larver som försöker nå dig och fånga dig. Eller du färdas genom en tät ”sherwood-skog” bevakad av tysta ögon som gör skogen osäker att vistas i.

Staven med sina hängande, kraftigt persikofärgade tygstycken är föremål för många funderingar, frågor och påståenden. Den kallas omväxlande för pinne, stav, käpp, spjut, stolpe, avverkningskäpp med mera och tygstyckena är vimplar, sjalar, flaggor, varningssignaler och påminnelser om olika händelser, historiskt och för framtiden. Någon pessimist tyckte att staven var en ”enbent stylta” som kunde ramla omkull när som helst och dra med sig en hel kultur i fallet.

Det finns mängder av intressanta detaljer i skildringarna av vad deltagarna sett och upplevt i målningen och detaljer som också skulle kunna ge ett brett underlag för en psykolog att gräva vidare i. De saknas inte heller mer generella synpunkter och ställningstaganden om natur och kultur, miljö och den mänskliga närvaron – på gott och på ont.

Det gåtfulla

Några deltagare har tittat på det rent konstnärliga i form av färg, komposition och teknik, till exempel kontrasten mellan ljust och mörkt och strävan efter harmoni och spänning i god balans. Många pekar också på det gåtfulla och obesvarade i målningen och den nyfikenhet som väcks av staven med sina tre orangea tygstycken. Men det är ingen som i sin tolkning hänvisar till någon annan konstnär eller något annat känt konstverk som det annars är vanligt att man gör vid diskussion och beskrivning av konstverk. Det enda som sägs i den vägen handlar om det surrealistiska i kompositionen och att målningen inte hade varit vad den är utan den nerstuckna staven med sina ”konstiga vimplar”. Utan den spänningen hade den inte varit något – inte väckt nyfikenheten.

Nyfikenheten gäller naturligtvis också vem som gjort målningen, målningens titel och konstnärens intention. Svaret på det sista finns, inte minst, mångfaldigat i hela sin bredd och sitt djup och sammantaget i ”slow-art-deltagarnas”egna upplevelser och beskrivning av detta konstverk. Betraktaren som gör konstverket.

Clara Lundgren heter konstnären och ”Det var här” är hennes titel på verket. Är du nyfiken och vill titta närmare på originalet så finns det just nu utställt tillsammans med fem andra målningar av Clara Lundgren på Galleri Pictors ”Sensommaröppet” i Munka Ljungby (Öppet söndagar kl 13-16 till 10 september)

Delar av ”Sensommaröppet” – som består av verk av elva konstnärer – visas även på nätet. Se Galleri Pictors ”webbissage”

© Lars G Fällman