Pictor 40 år – så föddes galleriet

Fyrtio år! Så ålderstiget har Galleri Pictor blivit. Ålderstiget – det känns rätt att använda ett gammaldags ord i sammanhanget, ord som knappast ens existerar i modern svenska längre. Men så är det – Galleri Pictor har blivit så gammalt att galleriet har funnits till under nästan hälften av de år som privat galleriverksamhet bedrivits i det här landet. Gallerier kommer och går, det är få som består. Många endast under några år, jagade av modets skiftningar och ismernas obarmhärtighet. Konsten i sig är ett ständigt pågående experiment. Så kan man  se det.

Dags för konsten att hamna i sopbilens container tillsammans med annat förbrukat och förkastat? Se bilden till höger. Detta är ett av de första konstverken som ställdes ut på Galleri Pictor – en sopbil som utställaren, den radikale satirikern Lars Hillersberg snickrat på under sin tid som gästprofessor på Valands konstskola våren 1977. I sopbilens container hade han vräkt in symboler för den västerländska kulturen (TVn som dumburk) religionen (biskopskräkla) nationalismen (svensk fana) och underst alltsammans spillror av människan (en harm och en hand). Hillersberg var en lysande satiriker, grövre och fränare än någon annan, på sin tid jämförd med de främsta av historiens satiriker som t ex Daumier och Theodor Heine.

Galleriets fönster nersprayade i samband med Lars Hillersbergs utställning där han bl a visade sina antirojalistiska teckningar ”För Sverige ur tiden” och ”Djurens konung”

För att gå fyrtio år tillbaka i tiden så var Lars Hillersberg en då väl etablerad konstnär på vänsterkanten men han tvekade inte att häckla politiker och mediafolk oavsett höger- eller vänstersympatier – han fäktade med sitt vässade ritstift åt alla håll.  Han var ett salt under en tid då kulturvänstern dominerade kulturdebatten. Han var del av en radikal konstnärsgeneration som samlats på legendariska Galleri Karlsson på Vidargatan i Stockholm. Dit räknades då bl a Ulf Rahmberg, Lena Svedberg, Jarl Hammarberg, Dick Bengtsson och Ture Sjölander. Karlsson (i Galleri Karlsson) var Bo Karlsson som efter ett antal år med galleriet i Stockholm flyttade till Göteborg och fick en tjänst som chef för Söndagstidningen på  GT.  När Bo Karlsson och jag, som då arbetade som redaktör och kritiker på samma tidning drog igång  galleriet letade vi efter ett gemensamt namn.

”Livets hjul” av Albertus Pictor i taket på Härkeberga kyrka. Albertus, tysk invandrare på 14oo-talet och Sveriges störste kyrkomålare genom tiderna har fått ge namn åt galleriet.

Då dök Pictor upp – Albertus Pictor, den 1400-talskonstnär som dekorerat så många kyrkor i Mälardalsområdet och som jag själv studerat noga på plats under min tid som konstvetenskaplig student. Albertus Pictor var både flitigt anlitad som kyrkomålare och pärlstickare, som sagt, men han var också sin tids store satiriker.  Han nöjde sig inte med att bara bildsätta bibliska berättelser utan tog tillfället i akt att också häckla kyrkans företrädare och prelater och han bättrade på tak- och väggmålningarna med skrämmande eller lustiga djur- och monsterfigurer.  Pictor tyckte vi passade bra för vår bildsyn. Dessutom var det internationellt gångbart som latinsk stam för picture, pittura och peinture.  Så kom namnet Galleri Pictor till. Egentligen var det redan då att gammalt sätt att namnge ett galleri på. Det vanliga var att man namngav galleriet efter ägarens efternamn som t ex Galleri Karlsson.

Galleriets första utställare var, liksom Hillersberg också i första hand  tecknare. Han hette Ulf Sveningson och var en enastående skicklig tidningstecknare och karikatyrtecknare. Inte radikal på samma sätt som Hillersberg men väldigt träffande i sina porträtt och en fantasifull och utmärkt tecknare som alltid löste sina tidningsuppdrag med briljans. Vi hade båda, Bo Karlsson för Söndagstidningens räkning och jag själv för kulturvadelningens och för mina egna reportages räkning anlitat Ulf Sveningson.  Kanske var det mycket naturligt för oss som journalister att just anlita en tecknare som förste utställare. På utställningen visade Sveningson, förutom stora, härliga blyertsteckningar från olika reportageresor också dryga trettiotalet av sina karikatyrer av personligheter som hade sina givna platser i media på den tiden – Gary Engman, Jörn Donner, Siewert Öholm, Barbro Alving, Sven Jerring, Lennart Hyland, Birgit Nilsson, Janne Halldoff  bl a och bland göteborgsprofilerna Gunnar Gren, Kent Andersson, Carin Mannheimer, Lasse Dahlqvist, Hagge Geigert och Lasse Forsberg.

Ria Wägner med den lustiga bakåtvinken i rutan, Beppe Wolgers som nattade svenska folket, Lennart Geijer, justitieminstern som utvecklade sig till en affär, Sven Jerring den store sportjournalisten och radiomannen, Barbro Alving, den lysande journalisten och ”Käringen mot strömmen”, filmaren  och journalisten Lasse Forsberg (Jänken bl a), en nära kollega på Handelstidningen och Bernt Eklundh kulturskribent och även han journalistkollega, fast senare på GT och självutlämnande författare med boken ”Skiljas”. Dessa är några av de dryga trettiotalet karikatyrteckningar som Ulf Sveningson visade på galleriets första utställning. Vernissage 12 mars 1977. Som journalister var det naturligt för oss båda, Bo Karlsson och mig, att från start syssla med textrelaterade utställningar, alltså någon tidig form av konceptualism.

Målning av Stig A Kärrstrand – en öppning mot frihet, ljus och liv under en dyster tid.

Stig A Kärrstrand, en av många Valandselever som jag tidigare följt med intresse genom åren stod som en av önskeutställarna på listan. Han blev galleriets utställare nummer två. När många av hans kollegor på Valand drogs åt det politiskt färgade bildspråket ägnade han sig istället åt en mild variant av surrealism, ett romantiskt bildspråk om man så vill med former och symboliska tecken för instängdhet och frihet och kampen däremellan. Kan nog också ha varit en beskrivning av situationen på landets konstskolor vid den här tiden, alltså början av 70-talet som i hög grad präglades av ’68-generationen och det andliga tvång som förgiftade atmosfären för elever som inte helhjärtat gick in för det kommande revolutionsarbetet. Där rådde inte längre konstens frihet, den som konstnärerna tidigare varit så viktiga företrädare för. Konsten tvingades in i en antiintellektuell fåra som inte alla konstskoleelever var så bekväma med. För den som hellre ville syssla med konst än med politiska slagord erbjöd surrealismen en utväg. Surrealister kunde under förmildrande omständigheter betraktas som anarkister, åtminstone inom konstens område.

Så startade Galleri Pictor våren 1977. En karikatyrist, en surrealist och en radikal satiriker som omgående förpassade kulturen till sopornas domäner. Men där hamnade inte Galleri Pictor den gången – och inte heller under de närmaste fyrtio åren. Det kan man väl få tycka?

© Lars G Fällman

Det här inlägget postades i A Index - kronologisk ordning, Galleri Pictor, Konst, Tecknare, Utställningar och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Pictor 40 år – så föddes galleriet

  1. Anna Modé skriver:

    Hej Lars Gunnar och Charlotte! Tack för länken, jag är uppriktigt imponerad av Din blogg Lars G.
    Du har varit en duktig elev sedan kursen på Margretetorp. Du skriver så otroligt intressant och fängslande samtidigt enkelt för en lekman som jag att förstå.
    Vi kommer mycket gärna på söndag, jag har själv ”öppet stall” på lördag.
    Kram till Er båda, Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.