Fem Monet och en van Gogh

Det vimlar av missade köptillfällen på konstmarknaden, tillfällen då man tvekade för att man inte hade råd att köpa tavlan som man så gärna ville ha. Inget konstigt i det, men tråkigt för personen i fråga. Det händer att jag möter konstvänner som aldrig glömmer en målning eller ett konstverk som han eller hon så gärna ville ha men som ändå tvekade eller kom för sent. Någon annan spekulant hann före och tingade verket.

Andra missade tillfällen till bra eller t o m mycket bra köp eller förvärv kan se ut på annat sätt. Man hade råd men tyckte helt enkelt inte om konstverket eller i varje fall inte tillräckligt mycket. Man kanske t o m av något skäl erbjöds att ta emot en målning  som present, en gåva av en generös givare. Man kan ju naturligtvis tycka att den generösa gåvan är förfärlig men värnar ändå omtanken och den vänliga gesten och hänger kanske t o m upp konstverket på väggen av ren artighet när givaren kommer på  besök.

Regatta på Seine vid Argenteuil nedströms Paris. Målning av Claude Monet 1875. Till Argenteuil  förlade Paris segelklubb sitt första klubbhus 1858.

Nyligen, när jag var på Musée d’Orsay i Paris, stannade jag till framför en målning som fick mig att minnas ett sådant tillfälle eller berättelsen om ett sådant tillfälle då mottagaren av den generösa gåvan inte hade artigheten att hänga upp målningarna, för de var flera stycken målningar, utan ännu värre – tackade nej till gåvan. Fast kopior av gåvan kom senare på plats när man förstod vad man tackat nej till.

Kappsegling på Seine

Jag åker ibland till Paris för att gå på den årliga konstmässan. Vid ett sådant tillfälle passade jag först på att besöka en god vän. Jag fann honom med ett sjok av vad som såg ut som segelduk i knäna och i full fart med att tråckla ihop en reva i duken.    – Det är kappsegling i morgon, sa han – Du kommer som sänd från ovan,  jag behöver en gast, la han till. Sagt och gjort.  Vi gav oss iväg tidigt morgonen därpå med nylagat segel och två rejäla öskar.  – Båten behöver nog ösas  och riggen justeras, förklarade min vän. På plats kunde vi snabbt konstatera att våra öskar inte skulle förslå långt. Båten, som i flytbart skick är en snabb och lätt kappseglingsbåt, låg tungt förankrad på botten. Det fanns inget annat att göra än att lämna walkover och låta klubbkamraterna i Cercle de la Voile de Paris försöka ta hem segern över segelvännerna från Frankfurt an der Main – ett annat gäng kryssande flodseglare som släpat med sig sina båtar från det tyska hemmavattnet. Min vän och jag fick bli bryggseglare för en dag och travade bort till baren i klubbhuset i stället.

Monets målning av  Järnvägsbron vid Argenteuil. Målningen finns på Musée d’Orsay i Paris

För en annan gammal kappseglare från Göteborg och Bohuslän, som jag t ex,  framstår ju kappseglandet på  ett flodvatten som inte i bredd och yta kommer i närheten av Göta älvs mynning utanför Långedrag, som något ganska absurt och även om Göteborgs Kungliga Segelsällskap fostrat en och annan världs- och olympiamästare så har denna fina, gamla kungliga segelklubb inte någon gång stått värd för olympiaseglingar så som Cercle de la Voile de Paris gjort, och det har denna ”flodklubb” gjort t o m vid två tillfällen.  Parisklubben har dessutom, liksom den göteborgska, deltagit i den prestigefyllda Americas Cup. Min gamla segelklubb GKSS med klubbhus i Långedrag är däremot nästan årsbarn med den parisiska klubben, startad 1860 resp 1858. Göteborgsklubben kan  i segelvärlden skryta med stora berömdheter men i konstvärlden har klubben inte mycket att komma med. I det avseendet kan däremot Cercle de la Voile de Paris hävda sig högt över de flesta segelklubbar. Den store impressionisten Claude Monet var nämligen en av klubbens tidiga medlemmar. En annan var Gustave Caillebotte om än inte fullt lika berömd.

Paris segelklubb Cercle de la Voile de Paris flyttade sina övningar ytterligare nedströms och byggde ett nytt klubbhus i Mureaux 1890. Här hänger kopiorna av Monets målningar av segelbåtar

Hur som helst, väl inne på klubbhuset i Les Mureaux vid Seinens strand för att meddela klubbledningen vår pinsamma sorti ur dagens kappseglingar fick jag syn på fem målningar av klubbens berömde konstnär Claude Monet – samtliga föreställande segelbåter på Seine.

– Ingen fara,  sa min vän – De är bara sentida och dåliga kopior. – Originalen, som Monet så generöst erbjöd klubben när den hade dålig ekonomi tog klubbledningen aldrig emot, fortsatte han med ett lätt roat leende.  – De gillade helt enkelt inte ”modern konst” och tackade nej till den generösa gåvan från en konstnär som vid det laget kanske inte var världsberömd men väl känd och mycket uppskattad i konstetablissemanget. Ögonblicket efter denna djupdykning i en av konsthistoriens många missade tillfällen till ett gott konstförvärv dök  dagens Monsieur Klubbordförande upp och jag blev presenterad för honom som en f d seglare med konstärende till Paris.

Gustave Caillebotte var en annan seglande impressionist som målade vid Seine

Vid stod under Monetkopiorna och jag fick förklara att jag brukade åka till Paris för att gå på den stora konstmässan.  -Det är  väl  mest sådan där modern konst som man visar på konstmässan, var den retoriska frågan Herr klubbordföranden ställde varpå han genast själv följde upp frågan med sitt utdömmande av företeelsen ”modern konst” – Det tycker jag inte om.

Cercle de la Voile de Paris har fostrat många skickliga seglare, som sagt – men konstsmaken hos klubbledningen har inte ändrat sig på de hundratrettio åren sedan Claude Monet var en målande klubbmedlem som fick sin oerhört generösa gåva till klubben refuserad.

Pris för kappseglare som låg kvar på botten av Seine

Apropå gåva – denna kappseglingsdag på Seine, f ö en strålande vacker dag,  fanns det ett pris reserverat för alla föranmälda tävlingsdeltagare – så även till oss, min vän och mig med den läckande båten på botten vid bryggan och den inte fullt lika läckande, men dock, vinflaskan under Monets fem kopierade ”segelbåtsdukar” ovanför baren. Det blev en liten ask med sex stycken glasunderlägg till oss var. Ett pris som till skillnad från de flesta silverpokaler kommer till glädje och användning ofta – och lika ofta tänker jag på Monet som den seglare han också var.

Skymningsbild av seglaren Claude Monet

Som konstnär blev Monet tillräckligt gammal för att under sin levnad, och då alldeles oavsett vad klubbkamraterna i Cercle de la Voile de Paris tyckte om hans måleri,  bli både uppskattad, berömd och efterfrågad.

Det blev däremot inte  den tretton år yngre Vincent van Gogh. Uppskattningen kom först efter van Goghs död. Det är förstås allmänt bekant – och att Van Gogh tog livet av sig efter alla svårigheter och motgångar, eller  brist på framgångar är också väl känt. Men att van Gogh bara blev trettiosju år och att hans målarkarriär faktiskt bara spände över tio år – det tänker man kanske inte lika ofta på. Vid den åldern och vid den tiden är det knappast någon enda konstnär som fått den uppskattning och berömmelse som en konstnär i bästa fall kunde hopppas på senare i livet. Monets konstnärsbana t ex sträckte sig över en tidsperiod som var nästan sju gånger längre än van Goghs och vid motsvarande ålder hade Monet just blivit utskälld i pressen för sitt ”impressionistiska” sätt att måla.

Detta självporträtt av en förtvivlad konstnär visades hos Ambroise Vollard på den första stora van Gogh-utställningen i Paris 1892

Hur som helst – van Gogh lyckades ju inte heller sälja sin konst under sin levnad. Jo, en tavla och det var en konstnärskollega som köpte den. Ett par år efter van Goghs död var det fortfarande ingen efterfrågan, vilket är helt normalt och inte alls så som en del brukar föreställer sig – nämligen att bara en konstnär dör så kommer efterfrågan och berömmelsen som ett brev på posten och med berömmelsen stigande priser. Så är det inte alls – van Gogh är det stora undantaget. Men det skulle ändå dröja några år innan uppskattningen av van Gogh kom.

När den första stora van Gogh-utställningen anordnades i Paris ett par år efter konstnärens död och galleriet visade sextio målningar och ett otal akvareller och teckningar såldes således ingenting men det var ändå nära att det såldes en målning på  utställningen – en målning som föreställde ett vackert vallmofält i Provence.

Målningen ”Alicamps d’Arles”  hängde i fönstret på Vollards stora van Gogh-utställning som f ö invigde Vollards nya galleri i Paris

– En besökare såg jag återvända varje dag mot aftonen. Första gången kastade han bara en blick genom fönstret, där ”Alicamps d’Arles” med sina flammande färger hängde. Nästa gång kom han in och gick en rond i butiken, berättar galleristen Ambroise Volllard i sina memoarer. Den obekante besökaren fastnade för van Goghs målning av ett vallmofält och tröttnade aldrig på att prata om den målningen.

När besökaren kom tillbaka till galleriet en vecka senare berättade han att hustrun under tiden fött en liten flicka att de nu hade bestämt sig för att som hemgift till den lilla köpa något värdefullt som kunde stiga i värde, en tavla till exempel… – Jag såg redan mitt ”Vallmofält” sålt, tänkte Vollard och fick svar direkt  -Om jag hade pengar till övers skulle tavlan redan hänga på min vägg, sa  ”Konstvännen” men jag skall rådfråga min kusin som är teckningslärare.

van Goghs ”Vallmofält” var till salu hos Ambroise Vollard i Paris 1892 för 500 francs. Blev nästan såld…..

Det dröjde innan han kom tillbaka och när han till sist kom hade han med sig ett paket som han ville visa Vollard.  – Ja, här har jag nu lillans hemgift, sa han och tog fram en akvarell av Edourd Detailles, ”Fantasia”.  – Min kusin lyckades komma över akvarellen för femtontusen francs. Om tjugo år är den kanske värd hundratusen francs, hade kusinen teckningsläraren sagt. Vollard fann för gott att inte motsäga honom men tänkte samtidigt att ”konstvännen” hade kommit undan betydligt billigare om han hade köpt vad han helst ville ha, van Goghs ”Vallmofält” som bara kostade femhundra francs, alltså en trettiondel av Detailles akvarell.

…. men spekulanten råddes av en teckningslärare att hellre köpa denna akvarell av Edouard Detailles för 15000 francs

Tjugofem år senare möttes de båda, ”konstvännen” och Vollard av en händelse på gatan och Konstvännen berättade att dottern nu skulle gifta sig och att det också var dags att skiljas från Edouard Detailles akvarell.  -Lyckligtvis motstod jag frestelsen att köpa van Goghs ”Vallmofält”, sa han  – Vad skulle den förresten kosta i dag ? frågade han.  – Idag, svarade Vollard, får ni ger mer än trehundratusen francs. – Och min Detailles då ? undrade Konstvännen.  Er Detailles … den tavla som anses vara hans mästerverk har intendenten på Louvren förvisat till vinden…., upplyste Vollard honom om.

Men det skall sägas att Konstvännens kusin, teckningsläraren var i gott sällskap. Renoir t ex uppskattande inte alls van Goghs målningar. Däremot tyckte Renoir att van Goghs teckningar av bönder var mycket bra, mycket bättre än Millets mjäkiga bondeteckningar. Det kan också sägas att Edouard Detailles var en oerhört skicklig tecknare och målare och en mycket uppskattad konstnär som arbetade i tidens anda av historiemåleri och bilder av kända militära bragder, nederlag och bataljer.

Edouard Detailles’ mästerverk som förpassades upp till vinden på Louvren

Det fransk-tyska kriget hade utspelat sig bara ett par årtionden tidigare. Men i början av 1910-talet, då  galleristen Ambroise Vollard mötte sin konstvän på gatan hade mycket hänt i konsten. Historiemåleriet var hopplöst föråldrat, impressionisterna hade slagit igenom för länge sedan och postimpressionisterna, till vilka van Gogh räknades, var heta på marknaden.  Picasso var på  väg att skapa ett helt nytt formspråk och det bubblade av nya form- och bildidéer på hela den europeiska kontinenten. Att det skulle bli så kunde ju kusinen, teckningsläraren inte veta. För ”konstvännen” och hans dotter hade det uppenbarligen varit bäst om pappan hade följt sitt hjärtas val och handlat dotterns hemgift med hjälp av ögonen och inte med öronen. Men det kunde ju konstvännen heller inte veta.

Det här inlägget postades i A Index - kronologisk ordning, Frankrike, Konst, Konstmuseer, Konstvärlden, Måleri och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Fem Monet och en van Gogh

  1. Kerstin Vikner skriver:

    Hej Lars Gunnar och Charlotte,
    Tack för era alltid super-intressanta nyhetsbrev från Galleri Pictor! Här i Torna Hällestad är det full aktivitet och det är knappt man hinner med dagarna ……!!
    Men jag hoppas på återseende i sommar!
    varma hälsningar
    Kerstin

    • galleripictor skriver:

      Hej Kerstin och Hans!
      Tackar så hemskt mycket för uppmuntrande kommentarer. Tackar också för CD:n ”Strängtaget” med roliga låtar och ett härligt gung i ”Total Makeover” Glöm inte att titta förbi när det blir dags för en segeltur. Visst måste vi ses i sommar!
      Varma hälsningar i sommarkylan från Charlotte och Lars G

  2. Alexandra de la Cruz skriver:

    Hej Lars-Gunnar,
    Härligt och underhållande inlägg att läsa en tidig morgon kl 06 på väg till jobbet.
    Ja, konsten bör nog väljas med hjärtat och jag tänker på att de målningar som hänger på våra väggar har sin egen lilla historia om hur de hamnade i just detta hemmet. Jag drar också på mungipan och ler när jag tänker på min första Stoimen jag köpte av Er…. Det var kärlek från första ögonkastet

    • galleripictor skriver:

      Hej Alexandra Anahy!
      Ja, Stoimen Stoilov är verkligen en av våra stora favoritkonstnärer och det är roligt att höra att du fortfarande gläds av din målning. Men köper man med hjärtat och inte med öronen så brukar det bli bra och evig kärlek uppstår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.