Ivan Ivarson är en av de mer kända ”göteborgskoloristerna” Målningen ”Blommor och skulptur” är från 1933

”Jag skulle kunna äta färg” lär den store göteborgsmålaren Ivan Ivarson ha sagt apropå hans intensivt frossande i häftiga färger.  ”Ty att måla det är främst att dikta och återge i färg. Spelar inte färgen första rollen kan det  visserligen vara konst men inte måleri” har han dessutom och med säkerhet sagt – orden kunde man läsa i en intervju med Ivarson inför den största separatutställningen under Ivan Ivarsons livstid. Detta var i februari 1931.

                          Göteborgsskolan

”Att se världen som färg” är titeln på en utställning som visades på lilla fina Mjellby Konstmuseum i Halmstad  åttiosex år senare, hösten och vintern 2016-17. Ivan Ivarson är en av de tjugonio målare som museet hade valt att låta representera den konstskola och den konstepok som har Göteborg som gemensam nämnare. ”Göteborgskoloristerna” var också utställningens underrubrik men syftet med utställningen var också att visa att det man benämner som ”göteborgskolorismen” utgör ett kapitel i den större berättelsen om det som blev och har varit specifikt för konsten i Göteborg – Göteborgsskolan.

Evald Björnberg (1895-1971) målade ofta porträtt av barn och klippor och badare i Bohuslän. Målningen ”Västkustklippor” är från 1931. Björnberg var senare verksam i Stockholm och Frankrike.

Ville man se färg och lyftas i sinnet av färgglädje i en mörk och gråtrist tid på året så var platsen given – Mjellby Konstmuseum som fram till och med januari 2017 visade denna färgfyllda och storartade utställning av ”göteborgskoloristerna”. På köpet fick man bilder av sommar och sol, av klippor och blånande hav, av blommor och landskap och små och stora berättelser i färg och form från kust, stad och resor  –  och en hel konstepoks historia dessutom. Det här är en utställning som berättar nästan hela historien om göteborgskolorismen. Utställningen har nu fått en fortsättning och kommer att visas på  Bohusläns Museum i Uddevalla  från 1 april till 27 augusti 2017.

Ut ur skuggan

Magnus Bjurstens självporträtt från 1939 är målad i en mjukare gråskala som några av koloristerna använde

De vanliga namnen, de som man brukar förknippa med begreppet ”göteborgskoloristerna” finns där förstås men också många konstnärer ”vilka med tiden förpassats till skuggigare platser i konsthistorien” som museet uttrycker det. Det är just det som är så roligt och det originella med Mjellbys utställning av göteborgskoloristerna – och som man på museet också säger ”sträcker sig långt bortom kvartetten Göransson, Ivarsson, Sandberg och Schiöler”. Här får man en bred historia om ”Göteborgsskolan” och en större berättelse om konsten i Göteborg under en period som tydligt kan knytas till konstskolan ”Valand”, Göteborgs musei rit- och målarskola och ett antal framstående pedagoger och lärare under tiden 1897-1938. Perioden sträcker sig egentligen framåt i tiden så länge som eleverna som fick sin utbildning på Valand under dessa lärare fortsätter att måla, det vill säga under hela nittonhundratalet. Ullmaneleven Tore Ahnoffs (1917-2016) bortgång i februari i år sätter punkt för en mer än sekellång konstepok.

Kristian Lundstedt (1894-1959) var lite äldre än de flesta koloristerna och han använde sig av en mer återhållen färgskala. Hans lärare på Valand var Birger Simonsson (lärare på Valand 1916-1919)

Göteborgskolorismen börjar inte med bohuslänningen Carl Wilhelmson (1866-1928), vilken som mycket ung påbörjat sina konststudier för Carl Larsson (1853-1919) och Bruno Liljefors (1860-1939) vid Göteborgs Musei rit- och målarskola och som efter ytterligare en tid och några års utlandsstudier själv blir lärare och föreståndare vid samma skola.

Frankrike tur och retur

Ragnar Sandberg, uppvuxen i Stenungssund i Bohuslän har målat denna bild från Stenungsön 1933. Stenungsön blev samlingsplats för några av göteborgskoloristerna – Ivan Ivarson, Märta Taube-Ivarson, Erling Ärlingsson och Karin Taube-Parrow som bodde på Stenungsön.

Man kan däremot säga att han fick betydelse för en lokal förankring av konstlivet med Göteborg och Västkusten i centrum och han får många begåvade elever att välja Göteborg, till exempel västgöten Carl Kylberg och smålänningen Carl Ryd. Carl Kylberg (1878-1952) blir med tiden en viktig inspiratör för göteborgskolorismen och Carl Ryd blir själv lärare vid Valand en kort period.

Den moderna konstens födelse i Sverige sker i Frankrike – hos Henri Matisse (1869-1954) i Paris och i andra parisiska konstskolor. Av tradition hade svenska och skandinaviska konstnärer alltid vidareutbildat sig utomlands, tidigare framför allt i Italien och Tyskland. Men nu, alltså i början av nittonhundratalet var det Frankrike med Van Gogh, Cézanne och Matisse som gällde för målarna. Det var expressionismen och fauvismen bland ismerna som gällde, i mindre grad impressionismen och ännu inte Picasso och kubism.

Det strängare formspråket i Karl Isaksons måleri, som här i ”Bastionerna på Christiansø” inspirerade flera av göteborgskoloristerna. Isakson var verksam i Köpenhamn men visades postumt med en större utställning i Göteborg jubileumsåret 1923

Fyra blivande lärare på rad – Birger Simonson (1883-1938), Carl Ryd (1883-1958), Tor Bjurström (1888-1966) och Sigfrid Ullman (1886-1960) utbildade sig hos Matisse i Paris och gav sedan en franskinspirerad undervisning på Valand i Göteborg under mer än tjugo års tid från 1916 till 1938. Frankrike blev sedan också det självklara målet för alla konstelevers studieresor ut i världen.

Köpenhamn tur och retur

”Köpenhamn brinner” av Tor Bjurström. Bjurström var bosatt i Köpenhamn när han ombads att ta över som lärare på konstskolan Valand i Göteborg. Han lämnade Köpenhamn ovilligt men kom sedan att inspirera en hel generation ”göteborgskolorister”

Den svenska modernismens begynnelse i Sverige skedde först dock inte i Göteborg  utan i Stockholm. De nu matisseinspirerade målarna Simonson, Ryd, Bjurström och Ullman deltog efter hemkomsten från Paris tillsammans med ett tiotal andra återvändare i en utställning som ger ett exakt år och en exakt plats för den nya konstens uppdykande – utställningen ”De Unga” 1909 på Hallins Konsthandel på Drottninggatan i Stockholm. Och det var verkligen unga konstnärer – yngst av de fyra var Tor Bjurström, endast 21 år gammal, Sigfrid Ullman var 23, Birger Simonson och Carl Ryd 26. Utställningen ”De Unga” upprepades åren därpå men sedan började man gå skilda vägar, många stannade kvar i Stockholm, andra drog sig söderut till Köpenhamn som blev en sorts ersättning för Paris eftersom Första världskriget stängde resvägarna vidare söderut.

När Sigfrid Ullman tog över som lärare och föreståndare för Valand 1929 återgick han i sin undervisning till  modellteckning och en mer traditionell undervisning. Här ett porträtt av hustrun Hanna som var skulptör och dotter till den kände Skagenmålaren Viggo Johansen

I Köpenhamn fanns en välkänd målarskola, Zahrtmanns, som även hade lockat svenska elever tidigare bland annat Birger Simonson och Karl Isakson (1878-1922). Den senare kom för övrigt att stanna i Köpenhamn och bli en av de främsta modernisterna i danska konsthistorien men också inspiratör, inte minst för göteborgskoloristerna.

                           Öst eller Väst  

Hur som helst, efter Köpenhamn blev det  antingen Stockholm eller Göteborg och Västkusten för hemvändarna. Och det är nu som upprinnelsen till den nya göteborgsskolan tar sin plats bland annat med inflytande från Norge och Edvard Munchs (1863-1944) expressiva måleri. För norska konstelever och målare blev Göteborg ett dragplåster. Göteborgsskolan och göteborgskolorismen kom att bli en egen konstriktning i det moderna konstsverige och ganska väsensskild från den urbant mondäna stockholmsstilen med bland andra Isaac Grünewald (1889-1946), Einar Jolin (1890-1978) och senare GAN, Gösta Adrian-Nilsson (1884-1965). Bland målarna i Stockholm vid den här tiden fanns också konstnärer, som till exempel Siri Derkert (1888-1973), med ett uttalat socialt engagemang, något som inte syns i göteborgsskolan.

Världen betår av färg

Det är många impulser som skapar göteborgskolorismen och det är många impulser som skapar de olika konstnärernas karaktärer och öden – men en sak har de gemensamt, föreställningen om färgen som det viktigaste uttrycksmedlet och som bärare av själens och konstens innersta väsen.

Det var många influenser som sammantaget utgjorde grunden för ”göteborgskolorismen” – en av dessa var den äldre målaren Carl Kylberg (1878-1952) Målningen ”Havsluft” från 1933 visas på utställningen ”Att se världen som färg” på Mjellby Konstmuseum.

”Han är en kolorist i ordets mest extrema mening, han ser världen som färg. Världen består av färg, och föremålen äro endast samlingspunkten, förtätningar av denna färg, som moln av luftens vattenånga” är ett citat av kritikern Gotthard Johansson som återges på den nu aktuella utställningen på Mjellby Konstmuseum. Citatet är hämtat ur en recension som Gotthard Johansson skrev angående Carl Kylbergs måleri.

Ragnar Sandbergs ”Kvällspromenad i Göteborg” (1939-41) är exempel på hans lekfulla måleri.

Mycket mer skulle kunna sägas och citeras om ”göteborgsskolans” förhållande till färgens betydelse för måleriet och symbolik i konsten – alla målarna har dessutom sitt eget förhållande till färgen och sin egen palett, men den stora lidelsen för färgen är densamma, för några av målarna till och med extremt stor.

                Mest succéer ändå

Göteborgskolorimens utställningshistoria är omfattande med en blandning av kritikersuccéer och publikfiaskon, genombrott och misslyckanden men bit för bit har göteborgskolorismen befäst en allt starkare ställning i den svenska moderna konsthistorien och Mjellby Konstmuseums omfattande utställning utgör  ännu ett viktigt kapitel i den berättelsen.

Landskap från Bohuslän och blommor var ett vanligt motiv för värmlänningen Folke Andréasson (1902-1948)

Göteborgskolorismens fyra pelarnamn Ivan Ivarson (1900-1939), Åke Göranson (1902-1942), Ragnar Sandberg (1902-1972) och Inge Schiöler (1908-1971) måste naturligtvis finnas på en utställning av den här kalibern men för den som sett ganska mycket av dessa stora målare tidigare är det extra roligt att få se målningar av så många andra målare i den mångfacetterade skara konstnärer som kan räknas till ”göteborgsskolan” – Folke Andreassons soldränkta blomvaser, Fritjof Berglunds (1905-1973) allvarliga och lätt vemodiga krukstilleben och självporträtt, Magnus Bjurstens (1907-1974)  ömsinta porträttkonst, Evald Björnbergs (1895-1971) vilande sommarvärme i modell och klippor, Inga Englund-Kihlmans (1905-1979) roande barnbilder och Elvine Osterman-Nordwalls (1908-1997) skimrande landskapsbilder. För att nu nämna några av de konstnärer som inte brukar nämnas bland de första men ändå väl kända för en göteborgspublik. Mindre kända är till exempel Aina Marmén-Sundborg (1899-1973), Kristian Lundstedt (1894-1959) och Birger Berndtson (1890-1940) – den senare fick sitt genombrott först mer än fyrtio år efter sin död då en stor produktion målningar och gouacher upptäcktes under änkas säng när hon hade gått bort och som ställdes ut på Borås Konstmuseum.

Fastän han var äldre än sina målarkamrater fick Birger Berndtson  sitt genombrott som konstnär långt senare, mer än fyrtio år efter sin bortgång. Han målade tillsammans med Ivan Ivarson och Ragnar Sandberg i det lilla samhället Slussen på Orust.

Birger Berndtson gick många år på Valand och hade både Simonson, Ryd och Bjurström som lärare och han målade tillsammans med Ivan Ivarson och Ragnar Sandberg i den tillfälliga ”Slussenkolonin” på Orust tidigt trettiotal men hade liksom de flesta av sina konstnärskollegor svårt att klara sig på sin konst och väljer ett civilt målaryrke som dekorationsmålare för att kunna försörja sig.

”Göteborgsgata i snö” (1930-32) av Åke Göransson. Det här gatumotivet hade han utanför sitt fönster och motivet har han också använt flitigt under årets och ljusets växlingar.  Som med så många andra dukar målade han om och över målningarna och ansåg sig bara har gjort skisser, inga färdiga tavlor.

Ett annat mycket känt ”sängfynd” av konst är den samling målningar som hittades hemma hos Åke Göranssons mamma Hanna i hennes kökssoffa. Åke Göransson (1902-1942), som därefter räknades till de främsta bland koloristerna, levde dock till skillnad från Birger Berndtson när fyndet gjordes men befann sig på Lillhagens mentalsjukhus i Göteborg sedan några år tillbaka.

Inge Schiöler (1908-1971)var bara i tjugofem- årsåldern när han drabbades akut av mental ohälsa och togs in på St Jörgen i Göteborg.  Där stannande han som patient i mer än tjugo år. Här har målarkamraten Rangvald Magnusson (1904-1984) besökt Schiöler på St Jörgen och målat ett porträtt av honom.

                       Livsbejakande

Känd är också hans kommentar om sitt eget måleri, en kommentar som Åke Göransson fällde en tid efter att i sällskap med en vårdare från sjukhuset och sin mamma sett utställningen av ”soffyndet” på Konsthallen i Göteborg – ”Den där Göransson var visst en ganska bra målare, men vart tog han vägen”.  Det var inte eget beröm utan Åke Göransson var schizofren och  inte alltid klar över sin identitet.

Till bilden av göteborgskoloristerna kan fogas ovanliga och dramatiska livsöden, svårigheterna att sälja sin konst, fattigdom och mental ohälsa, den samtida publikens ointresse och kampen för överlevnad. Så småningom blev livet lite lättare för de som hade turen och orken att fortsätta konstnärskampen. Av denna kamp ser man egentligen ingenting på den nu aktuella utställningen ”Att se världen som färg”. Det är en livsbejakande och okomplicerad utställning. Göteborgskoloristerna ”frossade” i färg, de flesta på ett mästerligt sätt och med stor variation i palett, uttryck och avsikt.  De ”frossade” också i sin hyllning till livet – inte i sitt oblida öde eller sin olycka. Och det är denna stora livsglädje som utställningen förmedlar.

”Att se världen som färg” kommer alltså att visas på Bohusläns Museum i Uddevalla med start den 1 april för att sedan pågå vår och sommar till den 27 augusti 2017.

”Skördefolk” (odaterad) av Erling Ärlingsson.  Erling Ärlingsson (1904-1983) var värmlänning som efter studierna hos Tor Bjurström på Valand i Göteborg och ytterligare studier på  bland annat Academie Scandinave i Paris så småningom återvände till trakten kring Frykensjöarna i Värmland och slog sig ner på Sillegården. Därefter bodde han också tidvis på Stenungsön utanför Stenungsund i Bohuslän och hade tidigare bott såväl i Spanien som i Norge.