På det alltid lika spännande konstmuseet Louisiana vid Sundet pågår just nu och fram till den 12 april 2015 en utställning med målningar av en av den moderna europeiska konstens minst kända men mest betydelsefulla pionjärer – Paula Modersohn-Becker. Hon är föregångare till den tidiga expressionismen och hon inspirerade bland annat Picasso. Paula Becker föddes i Dresden, flyttade med föräldrarna till Bremen, anslöt sig till konstnärskolonin i Worpswede där hon genom giftermål fick tillnamnet Modersohn, bodde stundtals i Paris och dog slutligen alldeles för ung i Worpswede. Utställningen på Louisiana är med sina 90 målningar och 60 teckningar den största utställning som gjorts i Skandinavien. Kända platser förknippas med Paula Modersohn-Beckers liv och konstnärsskap – Dresden, Bremen och Paris. Men vad är Worpswede?

Liten stad med många konstmuseer

Jo, Worpswede heter en liten stad i nordvästra Tyskland. Den har drygt niotusen invånare. Hundrafemtio av dessa är verksamma konstnärer. Förra året firade Worpswede 125 år som konstnärskoloni. Jubileet firades med utställningar i den lilla stadens sex konstmuseer. Sex konstmuseer på niotusen invånare – alltså ett konstmuseum per ettusenfemhundra invånare.  Det bör likna världsrekord i museitäthet.

Vinter i byn Worpswede, målning av Otto Modersohn, en av grundarna av konstnärskolonin i Worpswede

Tidigt 80-tal drog gröna vågen in på konstakademierna i Europa – i USA med för den delen. Jag menar artonhundratalets 80-tal. Det var en tid då konsteleverna tröttnat på en undervisning som länge nog inte haft så mycket med verkligheten att göra utan som kört fast i historiska tablåer och mytologiska berättelser. Nu gällde det att lämna de dammiga och förstelnade akademierna och ge sig ut för att möta en ny tid och och nya människor – framförallt sådana sorts människor som bodde på landsbygden och slet ont för brödfödan. Detta var ungefär samtidigt som impressionistmålarna började slå igenom.

Paret Martha och Heinrich Vogelers villa ”Barkenhoff” som var en populär samlingspunkt för konstnärerna i Worpswede och för gästande författare, konstnärer och  intellektuella. Barkenhoff är i dag museum som vittnar om livet bland ”kolonisterna”. Till vänster syns dagens ateljéer där konstskolan håller till.

Flera av impressionisterna hade också gett sig ut på landsbygden men mer för att njuta av ljus, soliga sommardagar, vackra landskap och landets lugna ro och stillhet. Men så fanns det andra målare som lämnade staden bakom sig för att skildra landsbygdens enkla  bonde- och fiskarsamhälle, kanske inte primärt utan mera som en följd av olika omständigheter.

”Traurende Familie”  (1902) av Fritz Mackensen som var den av konstnärerna som flitigast skildrade människorna och livet i Worpswede.

Den gröna verkligheten

En av omständigheterna var förstås upptäckten av en verklighet som fanns utanför ateljéerna och som också hade börjat skildras i den samtida litteraturen. En kombination av gröna vågor och realistiska intentioner skapade nu Europas och USA:s konstnärskolonier – några av de mest framträdande kolonierna vid hav och kust och i mindre fiskebyar som till exempel Skagen i Danmark, St Ives i England, Pont Aven i Bretagne och Provincetown på USA:s östkust. Andra större konstnärskolonier etablerades långt från havet som till exempel Dachau i Bayern, Abramtsevo norr om Moskva och Nagybánya, en ungersk koloni i det tidigare Österrike-Ungern numera del av nordvästra Rumänien.

Vid Jävulsmossen

En av de största kolonierna i Europa – konstnärskolonin i Worpswede kom inte riktigt ända fram till havet utan stannade vid kanten av en jättelik mosse som genomkorsas av en mängd åar och grävda kanaler. Byn Worpswede ett par mil norr om Bremen i Nordtyskland är en i dag högst levande by med massor av besökare året runt.Och det tack vare konstnärskolonin som bildades där i slutet av 1800-talet och som kom att bli byn trogen i princip ända in till våra dagar.

Det största konstmuseet i Worpswede kallas för ”Grosse Kunstschau”. Huset har fått flera tillbyggnader med åren, senast 2011, och rymmer inte bara en fyllig representation av den så kallade Grundargenerationen av konstnärskolonin utan har också goda utrymmen för tillfälliga utställningar av nutida konstnärer. Många av utställarna har utbildats på konstskolan i Worpswede

Den ursprungliga delen av Grosse Kunstschau ritades i jugendstil av konstnären och arkitekten Bernhard Hoetger 1927 och utgör nu en vinkel till den senare byggnaden (ovan) av Gerhard Müller-Mencken

Denna på sin tid lilla fattiga bondby vid den ofruktsamma ”Djävulsmossen” rymmer i dag inte mindre än sex konstmuseer i varierande storlek, museer som uppstått till följd av konstnärskolonins många framstående konstnärer och kolonins förmåga att fortsätta att dra till sig nya konstnärer ur yngre generationer.

Invånarna i Worpswede livnärde sig huvudsakligen på torvupptagning. Torven, som användes som bränsle fraktades på kanaler och åar till Bremen på s k Torfkähne. Målningen är gjord av Fritz Mackensen 1904

Konstnärskolonin har gett upphov till ytterligare tre konstmuseer i angränsande byar och inne i Bremen där dessutom Bremer Kunsthalle vikt en avdelning för konstnärskolonins så kallade grundargeneration.

Düsseldorf – Auf Wiedersehen

Först på plats i Worpswede bland konstnärerna var Fritz Mackensen, ditlockad av en ung kvinna från Worpswede som var på tillfälligt besök hos släkten i Düsseldorf. Vid denna tid var Fritz Mackensen konststuderande vid akademin i Düsseldorf och inneboende hos den unga kvinnans släktingar. Det blev ett första sommaruppehåll för konststudenten i den lilla byn Worpswede, en visit som blev återkommande flera sommarterminer i rad och där Fritz Mackensen också lyckades få med sig några av sina studievänner till byn. När studieåren var över flyttade Fritz Mackensen till byn för permanent boende strax följd av målarkamraterna Hans am Ende och Otto Modersohn.

Historieromantikern Heinrich Vogeler uppträdde ibland som en medeltida riddare och målade hustrun Martha som en prinsessa. Vogeler var en omtyckt och populär konstnär som till skillnad från kollegorna i kolonin arbetade i jugendstil.

Detta blev också starten för en konstnärskoloni som snart fylldes på med ännu fler unga konstnärer som till exempel Fritz Overbeck, Carl Vinnen, Paula Becker och Heinrich Vogeler. Från själva Worpswede kom Clara Westhoff som utbildade sig till skulptör och kom att modellera många fina porträtt av sina kollegor. Ryktet om kolonien spred sig bland de intellektuella i Tyskland och några av konstnärshemmen blev centrum för samtal om tidens ideer och konstnärliga spörsmål. Författaren Rainer Maria Rilke kom till och med att slå sig ner för en tid i Worpswede tillsammans med Clara Westhoff som han också gifte sig med. Ett par andra konstnärspar som blev till i Worpswede var Paula Becker som gifte sig med Otto Modersohn och Martha  Schröder från Worpswede som bildade familj med Heinrich Vogeler.

Romantiker och nationalromantiker

Detta porträtt av författaren Rainer Maria Rilke målades av goda vännen Paula Modersohn-Becker. Rainer Maria Rilke bodde en tid i Worpswede och var då gift med Paulas väninna, skulptören Clara Westhoff

Martha var inte konstnär men blev Heinrich Vogelers ständiga modell, ofta porträtterad som en prinsessa från riddartiden. Vogeler var den stora romantikern i sällskapet. Hans stil skilde sig från de övriga målarnas i kolonin även om alla stod på en gemensam botten av nationalromantik. Men där Vogeler drömde om höviska seder i ett historiskt medeltida Tyskland hyllade de andra ”kolonisterna” i den så kallade Grundargenerationen bondens tunga arbete med jorden och landsbygdens historiska betydelse för nationens fortlevnad. En nyans av det sena artonhundratalets nationalromantik var ”göticismen” i Sverige med en romantiserad föreställning om landets forntida hjältar. Där den svenska nationalromantiken blev kortvarig levde den tyska nationalromantiken vidare och fick så småningom obehagligt bruna nyanser.

”Gottesdienst im Moor”  (Gudstjänst på torvmossen) målade  Fritz Mackensen under åren 1886-1895

Det kan vara ett skäl till att tidiga företrädare för tysk nationalromantik, som till exempel målarna från Worpswede, fick en oförtjänt undanskymd plats i efterkrigstidens konsthistoria. Worpswede-målarna gjorde annars succé på större nationella konstutställningar och kunde leva sitt ”kolonialliv” i relativ välmåga med stora hus, rymliga ateljéer och ett rikt umgängesliv.

”Haus im Schlu” där man hittar ytterligare ett av Worpswedes museer samt i dag också ett bed & breakfast. Hit flyttade Martha Vogeler med sina två döttrar efter skilsmässan från Heinrich Vogeler. Heinrich Vogeler  lämnade kolonin i Worpswede och flyttade till Berlin och så småningom till Sovjet. Han dog 1942 på en kolchos i Kazakstan

Worpswede-kolonin var en av de tiotalet större konstnärskolonier som tillkom i Europa i slutet av artonhundratalet –  inte den största men räknat över tiden blev den Europas största koloni med en kontinuerlig påfyllnad av ”kolonisatörer” ända in vår tid.

”Skagen” i Worpswede

Detta skulpturala porträtt av Paul Modersohn-Becker gjorde väninnan Clara Westhoff. Skulpturen finns på Otto Modersohn-museet i Fischerhude utanför Bremen.

Några av Grundargenerationens målare, i synnerhet Fritz Mackensen, som under en tid var professor vid målarakademin ”Kunsthochschule” i Weimar, arbetade också som pedagoger och grundlade därigenom en tradition för utbildning i konst och måleri. Konstskolan i Worpswede är fortfarande verksam och man kan räkna till ett par hundra mer eller mindre kända konstnärer som förknippas med Worpswede-kolonin och utbildningen där. Konstnärerna som grundlade Worpswede-kolonin påminner i motivval och idéer om målarna i andra kolonier som till exempel Skagenmålarna. Man skildrade den enkle bondens och fiskarens lantliga arbete och fromma liv för att efter hand övergå till rent landskapsmåleri och porträttmåleri, självporträtt och kamratporträtt.

En av Otto Modersohns många fina landskapsmålningar målad i ateljén i Fischerhude. Målningarna blev ljusare och lättare med åren sedan han lämnat tungsinnet kvar i Worpswede

Fritz Mackensen och Otto Modersohn, som var först på plats var också de främsta företrädarna för  skildringen av bybornas liv och arbete  i Worpswede medan några av de som kom senare till kolonin, Fritz Overbeck och Hans am Ende till exempel, blev landskapsmålare.

En stor målning av Heinrich Vogeler som beslriver den idylliska sidan av livet i Worpswede med möten och samvaro. Martha står på den pampiga entrétrappan till ”Barkenhoff” med några av konstnärsvännerna till vänster, Paula, Clara och Otto och konstnären själv musicerande tillsammans med sonen Franz och svågern Martin Schröder till  höger på terassen.

Heinrich Vogeler, romantikern, hade med sin bakgrund i jugendrörelsen inte så mycket gemensamt med de övriga i kolonin men blev tillsammans med hustrun Martha det intellektuella navet i kolonin där både gäster och kamrater gärna samlades i parets Barkenhoff. Barkenhoff var en villa i utkanten av byn som Vogeler köpt och rustat upp i tilltalande jugendstil. Barkenhoff utgör i dag ett av museerna i Worpswede.

Uppbrott och ”Heimat”

Självpoträtt från 1909 av Heinrich Vogeler

Konstnärerna gick senare olika öden till mötes. Martha och Heinrich Vogeler skilde sig och Martha flyttade till ett annat hus i en annan del av byn där hennes ”Haus im Schlu” också blivit ett litet konstmuseum, i dag med bed & breakfast. Heinrich blev kommunist, flyttade till Sovjet och dog på en kolchos i Kazakstan. Hans am Ende deltog i Första världskriget och dog på slagfältet. Otto Modersohn skilde sig, gifte sig på nytt, blev änkeman och gifte om sig för tredje gången. Han lämnade Worpswede och flyttade till en annan by i närheten av Bremen. Fisherhude heter den lilla byn och där finns nu ett museum över hans och några av kamraternas verk, ett sevärt litet museum som inrättats i Otto Modersohns hem. Det finns ytterligare ett ”Modersohn”-museum i själva Worpswede i det hus som beboddes av Otto Modersohn och Paula Becker-Modersohn. Huset har byggts ut som museum i omgångar och rymmer verk av alla  konstnärerna i ”Grundargenerationen” .

Paula Modersohn-Becker-museet på Böttcherstrasse i Bremen. Museet, liksom hela det gamla kvarteret ritades av jugendkonstnären och skulptören Bernhard Hoetger som var nära vän till Paula.

Till grundarna räknas Fritz Overbeck som dog ung bara trettionio år gammal i hjärtinfarkt. Hundra år efter hans bortgång 1909 fick även han ett eget museum, ”Das Overbeck-Museum” i Bremen-Vegesack. Detta museum visar också verk av Overbecks hustru Hermine Overbeck-Rothe.I Bremen finns dels en särskild avdelning på Bremer Kunsthalle där man samlat målningar från Worpswede-kolonin i dess tidiga skede, dels ytterligare ett enkonstnärsmuseum, Paula Modersohn-Beckermuseet på det välkända Böttcherstrasse, centralt i den gamla delen av stan. Museet fick en intressant design i jugend av gode vännen, konstnären och skulptören Bernhard Hoetger som också ritade och skulpterade ett större gravmonumentet över Paula Modersohn-Becker på kyrkogården i Worpswede. Det finns ytterligare ett museum, ett mer personligt museum över Paula Modersohn-Beckers liv och gärning i det bremiska föräldrahemmet där hon bodde i tio år och hade sin första ateljé.

Franskt och tyskt i förening

Självporträtt i helfigur av Paula Modersohn-Becker målad i Paris på sin sjätte bröllopsdag 12:e september 1906. Maken Otto kom senare och sedan stannade de tillsammans i Paris till våren därpå.

Museet invigdes i samband med hundraårsdagen av hennes bortgång i november 1907. Paula Modersohn-Becker, som i efterhand blev det största konstnärsnamnet av alla worpswede-målarna och ett av de största namnen i modern tysk konsthistoria dog i ännu yngre år än Fritz Overbeck. Hon gick bort hastigt och överraskande endast trettioett år gammal efter att ha fött en dotter. Hon dog av en blodpropp som satt sig i benet efter födseln. Paula hade tidigare och under äktenskapet med Otto Modersohn tillbringat mycket tid i Paris och skaffat sig en ljusare färgskala och ett expressivare uttryck än de övriga målarna i Worpswede. Hon fick en annan infallsvinkel till måleriet framförallt genom att studera Van Gogh och Matisse. Hennes motivvärld blev det intima – hemmet, vännerna, barnen och kvinnorna i byn och inte minst hon själv som kvinna och modell. Paula Modersohn-Becker blev den första kvinnliga konstnären som målade en naken kvinna i helformat. Hon räknas också som en av den moderna tyska konstens pionjärer och förgrundsgestalter. Trots att hon bara blev drygt trettio år hann hon åstadkomma en produktion som inte bara fyller ett par egna personliga museér utan som dessutom räckt till för att bli representerad på de flesta museerna runt om i Bremen-trakten och på många andra museer i Tyskland och Europa i övrigt. Med de sex konstmuseerna i Worpswede, de fyra i Bremen och ett i det närliggande Fischerhude finns det osedvanligt stora möjligheter att studera resultatet av en europeisk konstnärskoloni från tiden då konsten klev ut i verkligheten men fortsatte att drömma.

Paula Modersohn-Becker målade mest porträtt- och figurbilder, sällan landskap. Denna stämningsfulla målning från 1901, ”Vit häst i månsken” är en annorlunda målning i hennes produktion. Målningen hänger på Otto Modersohn-museet i Fischerhude

© Lars G Fällman

PS  För första gången i Sverige visas nu – 15 september 2018  till 27 januari 2019 – en utställning med verk av målarna från Worpswede-kolonin. Det är en omfattande och mycket sevärd utställning med verk av den så kallade ”grundargenerationen” från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet med bland annat Paula Modersohn-Becker, Otto Modersohn, Fritz Mackensen, Fritz Overbeck, Hermine Overbeck-Rohte och Hans am Ende. Utställningen visas på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm.