Baskervilles hund – en av de ondskans inkarnationer som Sherlock Holmes fick brottas med –  har jag alltid förknippat med den stora, ödsliga heden Dartmoor i sydvästra England. Inte så konstigt förstås, eftersom det var där som Sherlock Holmes skapare, författaren Conan Doyle placerat berättelsen om familjen Baskerville vars medlemmar förföljdes av en gigantisk, ondskefull hund. Spåren av denna stora hunds tassar hade hittats intill sir Charles Baskervilles döda kropp. Jag minns hur  jag i ungdomsåren på väg från London till Plymouth passerade Dartmoor och kände en lätt rysning i kroppen och undrade om jag skulle våga mig ut på heden, om det blev aktuellt. Att Dartmoor numera även rymmer andra hemligheter är väl mest ett reklamtrick men turismen har inte skrämts bort och Dartmoor har blivit ett populärt område för vandringar.

Black Shuck i East Anglia, en gigantisk stor,  herrelös hund som sätter skräck i befolkningen. Den som haft oturen att möta Black Shuck förväntas dö inom ett år, om inte direkt. I bilden, ett grafiskt blad av Clare Curtis från Suffolk, ses ett par som i nattens mörker överraskas av det svarta odjuret. För att förstärka bildens dystra budskap har konstnären lagt till ett par storspovar vars ödesmättade sång brukar förebåda olycka och lidande. Mästerdetektiven Sherlock Holmes gäckades av Black Shuck i Conan Doyles deckarhistoria om Baskervilles hund.

Baskervilles hund har under tiden blivit ett begrepp, en metafor för en fara som kan dyka upp när som helst ur det okända mörkret och inte bara plötsligt på den stora ödsliga heden i Devonshire. Att den skräckinjagande Baskervilles hund i själva verket kommer från Suffolk, nordost om London har jag fått veta först nu, många år senare – och det i samband med något så lite skrämmande som en julsalong på Galleri Pictor i Munka Ljungby på andra sidan Nordsjön. Detta berättar en av utställarna på denna julsalong, konstnären Clare Curtis från Felixstowe i Suffolk.

Black Shuck blir Baskervilles hund

Sir Arthur Conan Doyle bodde en tid i granngrevskapet Norfolk och senare, som spiritist, brukade han besöka spiritisternas kyrka i Ipswich, grannstad till hamnstaden Felixstowe. Det var där, i denna östliga del av England och vid Nordsjöns stränder som författaren till Baskervilles hund först kom i kontakt med den gigantiska svarta hunden med sina eldflammande ögon och skrämmande gestalt, ett gissel och ett odjur som i dessa trakter kallades ”Black Shuck”.

Vred nacken av bedjande

Denna detalj från Clare Curtis bild av ”Black Shuck” ovan visar kyrkan i Blythburgh där odjuret dödade församlingsbor. Så här ser också kyrkan ut i verkligheten.

I själva verket är hunden en del av gammal  myt och sägen, omskriven och berättad otaliga gånger bland annat av en londonbaserad pastor vid namn Abraham Flemming som återgav händelser som inträffat under en åskstorm i ett par kyrkor vid kusten i Suffolk i augusti 1577. I kyrkorna Bungay och Blythburgh, dit många sökt skydd under ovädret, hade man i skräck upplevt hur en enorm hund kommit inrusande  i kyrkan fram till knäböjande församlingsbor och vridit nacken av flera i bön försjunkna kyrkobesökare.”Black Shuck” stryker omkring på kyrkogårdar, ensliga stigar utefter havet och runt salta våtmarker i närheten av kusten.

Skrämmer livet ur folk

Hunden sägs vara trogen sin husse men herrelös efter att husse, en sjökapten Nick omkommit till sjöss. Hunden tog sig i land och går nu i evig osalighet och sörjer sin försvunne herre – och skrämmer livet ur folk. Den som haft oturen att möta Black Shuck sägs dö, om inte på fläcken så under de närmaste tolv månaderna. Det finns varianter av  Black Shuck i den engelska  folkloren med andra namn som till exempel Guytrash, Trash och Barguest, och på andra håll i England men när vi talar om hundodjuret på heden i Dartmoor så är Baskervilles hund ”importerad” från Norfolk och Suffolk av Conan Doyle för att ge Sherlock Holmes ännu ett uppdrag. Historien publicerades först som följetong och gjorde stor succé.

Konstnären Clare Curtis, som bor i Felixstowe vid nordsjökusten, minns här sin barndom med vandringar och lek i Felixstowes märkliga strandpark med berömda Felix Hotel och spaanläggningen och vattenfallet nere vid stranden. För att få med havsmiljön i bilden har hon vänt på perspektivet – i själva verket ligger parken mellan det röda huset, Felix Hotel och havet.  Felixstowe Seafront Gardens, som parken heter, har fått förfalla under många år men är nu restaurerad och återskapad till sin forna glans, mycket med hjälp av frivilliga krafter. Bilden är en litografi.

Men tillbaka till Felixstowe vid nordsjökusten. Där har jag dessvärre missat en märklig park som löper utefter stranden på en lång sträcka. Jag har landat i Felixstowe efter nattliga turer över Nordsjön ett antal gånger men kört vidare direkt till mål på andra håll i UK.

Åtta trädgårdar i en- Felixstowe Seafront Gardens

Utställaren på Pictors julsalong 2017, Clare Curtis, som bor i Felixstowe och som vuxit upp där, gör mig nu uppmärksam på den märkliga klipp- och strandträdgården – Felixstowe Seafront Gardens –  där hon lekt som barn och där hon brukade promenera med sina föräldrar och titta på alla egendomliga och lustiga buskar och träd som växte där. Här väcktes också hennes trädgårdsintresse och intresset för den vilda naturens flora. I dag medarbetar hon i Gardens Illustrated, trädgårdstidningarnas Vogue. Hon är också särskilt intresserad av den kustnära floran och faunan och det är i mycket därifrån som hon tar sina motiv. ”- It is through these subjects that I try to convey the fragility of this exposed and vulnerable habitat”, som hon uttrycker det – alltså som hon uttrycker sitt intresse för livet i en utsatt och sårbar miljö.

Clare Curtis linoleumsnitt ”Silent Night” som blev underlag till en julhälsning från ”Suffolk Wildlife Trust”. Bilden är från ett naturskyddsområde i Suffolk. Lägg märke till grävlingen som sticker fram bakom trädstammen till vänster. Grävlingen (badger) är ett älskat djur i Storbritannien men också omstritt på samma sätt som vargen i Sverige.

Årets julsalong på Pictor visar, för första gången, ett julkort – ”Silent Night” av Clare Curtis. Det är dock inte kortet som visas utan en bild, ett linoleumsnitt som hon gjort på ett liknande motiv. Hon hade fått i uppdrag av Suffolk Wildlife Trust att göra ett julkort för några år sedan och uppdragsgivaren önskade ett motiv från något av stiftelsens naturreservat. Det blev en bild från ett reservat som bestod av gammal skog och våtmark. Just denna plats är dessutom känd för sina många vilda körsbärsträd, avlövade ser körsbärsträden dramatiska ut med sina sicksackformade grenar.

Med känsla för rimfrost

Clare Curtis besökte reservatet tidigt en kall decembermorgon, pölar och våtmarken hade frusit till is och det var för kallt för att skissa. Men det spelade egentligen ingen roll, skriver hon ”- Det viktiga är att insupa atmosfären, uppleva tillfället och när jag är ute i markerna brukar jag lägga märke till även de minsta detaljer som jag sedan återskapar när jag står i ateljén och skissar på en ny bild.”

”- Jag försöker minnas vad platsen fick mig att känna och när det gäller den iskalla morgonen på  ”Arger Fen” (som reservatet heter) minns jag kylan, stillheten och hur rimfrosten täckte clematisblommans fröställningar.”

När Great-Grandpa drack brunn

Berömda Felix Hotel numera Harvest House i Felixstowe. T v del av Spaanläggningen nere på stranden och i Spa Gardens

Tillsammans med Town Hall Garden och Spa Gardens och ytterligare sex trädgårdar bildar Felixstowe Seafront Gardens en lång sammanhängande grön barriär mot havet med stengrottor, vattenfall, trappor, fontäner, blomsterrabatter, exotiska träd och slingrande stigar på en yta av  tre hektar. Här dracks det även brunn när det begav sig. Under slutet av den viktorianska eran blev det i England liksom i övriga Europa, populärt med brunnsdrickande, gärna i kombination med hälsosamma promenader, helst vid havet med dess saltbemängda luft. Det finns många mindre kustorter i East Anglia som fick uppleva en storhetstid runt förra sekelskiftet då den välbärgade delen av storstadsborna flydde den ohälsosamma luften i London för en kortare eller längre vistelse vid havet.

Inte för att bada

Engelsmännen har sällan åkt till havet för att bada – Nordsjön är inte Medelhavet – utan helst suttit påklädda vid stranden eller på en hotellterass och njutit av frisk luft och fri sikt. Då som nu byggdes det spaanläggningar och hotell vid havet fast vår tids anläggningar nu ligger på flygresors avstånd i stället för på tågresors avstånd som då. Hur som helst, redan Kaiser Wilhelm rekommenderades av läkare att vila upp sig i Felixstowe och strax därefter byggdes det storstilade Felix Hotel just ovanför stranden till det som skulle bli de berömda trädgårdarna i Felixstowe.

Mrs Simpson incognito

Storhetstiden försvann med The Great War men senare under mellankrigsperioden kom hotellet att spela roll i samband med bland annat tennisturneringarna i Wimbledon och Felixstowe. Felix Hotel blev också känt, fast först i efterhand, för att i största hemlighet ha härbärgerat Mrs Simpson under tiden som skilsmässoförhandlingarna med hennes amerikanske make pågick och hertigen av Windsor, Edward VIII förberedda sig för sin tronavsägelse på grund av kärleken till den ofrälse, två gånger frånskilda blivande hustrun  Wallis Simpson.

Narcissus, som växer mer eller mindre vilt i Suffolk är som bekant en symbol för självbespegling. Bilden är ett linoleumsnitt av Clare Curtis och visas på julsalongen.

Hotel Felix såldes så småningom till ett större företag och ägdes en kortare period av Norsk Hydro. Den pampiga femvånings tegelbyggnaden med sina flyglar och sitt klocktorn är nu ombyggd till seniorboende och har bytt namn från Felix till Harvest House. Läget är detsamma på klipporna ovanför Felixstowe Seafront Gardens och med morgonsol och utsikt över gamla Nordsjön.

Åtta utställare på Pictors Julsalong 17

The Beech – linoleumsnitt av Richard Shimell

Clare Curtis bilder här ovan finns att se på Galleri Pictors Julsalong 2017 tillsammans med fler bilder av henne, de flesta med växt- eller trädgårdsmotiv. På utställningen finns också bilder, skulpturer och keramik av ytterligare sju konstnärer. En av dem, Richard Shimell kan få komplettera bilden av den ödsliga heden Dartmoor i Baskervilles hund. På kanten av heden växer stora, vackra träd som avtecknar sig mot horisonten – bokar, ekar, tallar, granar med mera. Högsta punkten ligger på över sexhundra meter och heden, som är en stor nationalpark på närmare tusen kvadratkilometer, är mer omväxlande än vad det låter.

Som brickor på ett brädspel, improvisation i linoleumsnittt av Diane Griffiths, ”Forest II”

Richard Shimell bor i sydvästra ändan av Dartmoor och hittar en stor del av sina motiv bland träden. Han tecknar träden i avlövat skick och skär ut det finmaskiga nätet av grenar och kvistar i ett speciellt linoleummaterial för sina grafiska tryck.

Lekfullt till musik

En annan utställare på julsalongen, Diane Griffiths som liksom Clare Curtis bor i Suffolk men några mil längre inåt landet, skapar också bilder från kusten och från ängar och skogar i grevskapet men på ett annat, mer lekfullt sätt där harar, rävar, fåglar och människor placeras ut i terräng och skog som brickor på ett brädspel. Och hon gör det till musik. Vid vår senaste kontakt hade hon just råkat lyssna till ”Esbjörn Svensson spelar Monk”, en CD av en av Sveriges främsta jazzmusiker. Diane själv spelar klarinett.

Buckinghamshire Beeches av Laura Boswell, linoleumsnitt 37,5×59,5 cm

Söker man däremot ren landskapsromantik på julutställningen så hittar man den hos medutställaren Laura Boswell från grevskapet Buckinghamshire, norr om London. Där finns ett vackert kuperat landskap med höga horisonter. Med det som utgångspunkt skapar Laura Boswell såväl idyller som mer dramatiska landskapsbilder i linoleumsnitt men också i träsnitt, en kombination som inte är ovanlig bland ”printmakers” i UK. Laura Boswell har till skillnad från de flesta, bott vid ett par tillfällen som ”Artist in Residence” i Japan för att lära sig träsnitt på japanskt vis, ”Japanese Woodblock” som det heter på engelska. Hon visar också ett par av sina japanska träsnitt på julutställningen.

Kritmålningen ”Östra Kusten” (51×54 cm)   av Lis Kläpp från Malmö

Häftigt, festligt

Mindre idyll och mer dramatik svarar Lis Kläpp för som i häftiga penseldrag, energiska kritstreck och friska färger målar upp landskapsbilder som, om det var musik, skulle låta som festliga fanfarer och melodislingor, lite som jazzsolon av saxofonisten Dexter Gordon, flytande men i staccato. För att komplettera bilden av Pictors julutställning skall jag säga att den också består av femtio skålar av Cecilia Kraitz, skålar i hennes skimrande vackra rakuteknik samt dryga tiotalet mindre bronsskulpturer av människor i olika relationer till varandra eller av individer i egen hög person, dansande, läsande, gående eller skottkärrekörande av danska Susanne Kirså från Fuglebjerg på Själland.

Rakuskålar av Cecilia Kraitz från Båstad

Dansande par i försilvrad brons av danska skulptören Susanne Kirså

 Härligt befriande

Något liknande skulle också kunna sägas om Christel Jönssons temperamålningar – relationer människor emellan, oftast kvinnor, men också enskilda individer som söker sin plats i tillvaron. Christel Jönsson har emellertid hittat sin egen väg och utvecklat en stil som är härligt befriad från konstvärldens inavel och regeltvång. Hon vågar måla i silver och guld och låta bilderna andas elegans och flärd – knappast ett svenskt drag i konsten, snarare sydeuropeiskt. Men så har hon tio år i Florens varav fem på Florens akademi i bagaget, den urgamla och äkta italienska akademin, ”Accademia di Belle Arti di Firenze från 1563 och inte den moderna amerikanska populärakademin från 1991. Bildbygget är musikaliskt men snarare på klassikernas manér än jazzmusikernas, en komposition av Vivaldi eller av Händel, ljust, luftigt, förbluffande enkelt i sin komplexitet.

Temperamålningen ”Power” (49×59 cm) av Christel Jönsson från Viken