Första april (2018) fyller Galler Pictors utställningsbyggnad i Munka Ljungby aderton år. Den tolfte mars (2018) fyllde galleriets utställningsverksamhet med början i Göteborg fyrtioett år. Innan jag går in på historien om hur och varför galleriet tog vägen från stor – och universitetsstaden Göteborg till småstaden Ängelholm inom vars domäner det äldre, medeltida Munka Ljungby ligger skall det först sägas att galleriets läge på denna plats, mitt inne i en gammal by med tomter i normal villastorlek och små möjligheter till egen större parkering för tillresande besökare inte var den ideala placering av verksamheten så som vi tänkt oss det från början.

Vad vi egentligen sökte var en mindre jordbruksfastighet med tillhörande ekonomibyggnader och avstyckade eller utarrenderade marker – stall, logar och ladugårdar som kunde byggas om till fungerande utställningsbyggnader och ett eventuellt vidhängande café för kaffesugna konstbesökare. Det visade sig vara svårare att hitta än vi trodde – de flesta objekten saknade charm eller något specifikt och var ofta i motbjudande dåligt skick. Dessutom kom vi att uppleva en landsbygd i Skåne som befann sig i tragiskt förfall – vi insåg att det var gamla minnesbilder av ett blomstrande Skåne som vi letade efter. Minnesbilderna fick sig en törn men vi gav inte upp och har genom åren blivit rikligt belönade av ett paradisiskt vackert Skåne.

Söder och Väster

Att det skulle handla om den nordvästra delen av Skåne, söder om Hallandsåsen och inom Helsingborgssfären var vi klara över. Det är på västsidan och utefter E-sexan som de flesta bor.  Österlen avfärdade vi som alltför romantiserat, dessutom dött vintertid och ofta med snö i mängder som hindrar folk att ta sig ut på vägarna.

På östersjösidan, i spridda delar bebott av invandrade uppsvenskar, var vår typ av verksamhet med konstutställningar i privat regi och presentation av olika konstnärer verksamma på olika håll i riket inte ett obekant begrepp. Jag hade själv tidigare samarbetat, som ”curator” som det numera heter, med ett då välkänt galleri på Österlen och bekantat mig med trakten. Men – om Österlen är en idyll sommartid är landskapet ”mellan åsarna”,  mellan Norråsen (Hallandsås) och Söderåsen, storslaget året runt och rikt på en omväxlande natur med skogklädda åsar, fiskrika sjöar, höga himlar, långa stränder och en mäktig odlingsbygd. Dessutom, för en inbiten västkustbo känns det bakvänt med en sol som går upp över vattnet och ner bakom backen. I naturens ordning bör det vara tvärtom.

I väster och mellan Bjäre och Kullahalvön ligger den milsvida Skälderviken. Där går solen ner i vattnet och det under de mest koloristiska spektakel och scenerier som får både bryggseglare och sjömän att känna sig hemma.  Vattnet finns där och i gamla tider var det vattnet som förenade Skåne med Danmark. Det  var från småhamnarna i Skälderviken som virkeshandlarna anträdde färden till Köpenhamn för att sälja sitt bränne. Trafiken var så livlig att  platsen strax utanför de gamla stadsmurarna i Köpenhamn, vilka på den tiden gick tvärs över nuvarande Kongens Nytorv, kallades för Hallandsås.  Vattnet, tänkte vi, med färjorna mellan Helsingborg och Helsingör  förenade fortfarande Skåne med Danmark och en bro höll dessutom på att byggas direkt till Köpenhamn. Med en storstad och ett Danmark fullständigt nerlusat med konstmuseer, konsthallar och gallerier var närheten till detta konstparadis starka skäl nog att välja västsidan. (Se bland annat tidigare blogginlägg ”Konstbuffet vid Sundet”) Utan egen förskyllan har vi dessutom numera hamnat i ”Greater Copenhagen” och kan marknadsföra oss ute i den stora, vida världen.

En perfekt kompromiss

När vi till sist bestämde oss för Munka Ljungby så var det i en kombination av slump och beräkningar. I princip hade vi i omgångar valt mellan två attraktiva, kustnära områden – Kullahalvön med flera intressanta platser och Bjärehalvön som är unik och något av det vackraste som finns söder om Dalälven. Så – något mitt emellan samt både och fick bli lösningen. Munka Ljungby ligger vi basen till dessa båda halvöar med lika långt till spetsen av de båda halvöarna vilka i sig skulle kunna utgöra intressanta utflyktsmål för eventuella framtida galleribesökare. Byn i sig – Munka Ljungby – har vi fått erfara, uppskattas ofta med stort intresse av tillresande galleribesökare från norr, söder och öster. De ser vad vi såg – en genuin och specifik miljö, en by av ett slag som du inte hittar i svears och götars rike norr om ”gränsen”.

Eftersom vi i första hand siktade på de kunder och besökare som vi tacksamt kunde tillgodoräknade oss sedan många år av tidigare utställningsverksamhet och som   skulle komma till galleriet bilandes, som vi hoppades, från alla tillgängliga väderstreck blev en placering mellan de stora vägarna E-sexan och E-fyran, också viktig. Just där låg Munka Ljungby. Det var som att platsen väntat på oss. När en charmig gammal tegelbyggnad från slutet av adertonhundratalet mitt i byn plötsligt dök upp som ett alternativ var saken klar. Vi tvekade inte en sekund och tänkte att utställningslokal kunde vi kanske ändå hitta i närheten. Vi släppte tankarna på lantgård och såg fram mot bylivet och kontakten med människorna där.

Kulturhus och hus för kultur

Bo skulle vi ju göra i första hand. Tillsvidare fanns det möjligheter att bygga om den lilla smidesverkstaden som fanns i suterrängplanet på den totalt tre våningar höga byggnaden. Eftersom sluttande tak och kupor utgör tredje våningen på denna byggnad och suterrängvåningen vänder sig in mot baksidan och trädgården ser huset litet och anspråkslöst ut mot gatan. Det gillade vi.  Att huset sedan låg i en rad av hus från samma tid och utgjorde en kulturskyddad del av byn gjorde platsen än mer attraktiv. Munka Ljungby var dessutom en by som såg livskraftig ut med goda framtidsutsikter.

Under tiden som vi byggde om bostaden och moderniserade den invändigt och förvandlade nedersta våningen till kontor och galleri funderade vi på om det skulle gå att trots kulturskyddet ändå uppföra en utställningsbyggnad på tomten. Samtliga kulturskyddade byggnader utefter den gamla landsvägen genom byn hade små ekonomibyggnader för olika ändamål placerade nästan i linje med granntomterna. Så, även vårt bostadshus. Där hade funnits både gris och höns, garage och redskapsbod – samt vad man skulle kunna kalla ett litet lusthus. Allt detta skulle kanske kunna förädlas till något annat och mer sammanhängande.

Jag gjorde en skiss på  hur detta skulle kunna se ut i så fall med utgångspunkt i en anpassning till den gamla miljön i storlek, material och form. Detta presenterade jag för bygglovsingenjören i kommunen och bemöttes med intresse från hans sida. Han påpekade dock att kommunen inte kunde ge bygglov i ett ärende som rörde kulturskyddet utan detta kunde endast ges i så fall efter dispens från länsstyrelsen. På den tiden fanns länsstyrelsen för nordvästra Skåne i andra ändan av länet, i Kristianstad. Men det var inte längre bort än att länsstyrelsen kunde undersöka saken på plats och ge dispens åt Ängelholms kommun att själv fatta beslut.

Med historia och tradition

Nu gällde det att omforma skissen till ett färdigt förslag. Med de mått och den volym jag tänkte mig funderade jag på att dela upp huskroppen i två eller tre delar för att göra huset mer spännande och framför allt för att anpassa  volymen till den lilla villatomt som redan vårt boningshus låg på.

Då kom jag att tänka på en äldre modell av gårdsbyggnader som brukar kallas av ”sydgötisk typ” och som funnits i flera århundraden i de gamla gränstrakterna mellan Danmark och Sverige. Flera sådana byggnader från både äldre och yngre tid finns bevarade i södra Halland, Småland och norra Skåne. Det kändes helt rätt att ta upp en gammal byggnadstradition och än mer markera historia och tradition i den lilla kulturmiljö som galleriet skulle hamna. Dessa byggnader är uppdelade i tre huskroppar med mittdelen, stugan, med lägre takhöjd än de båda sidobyggnaderna.

I den mindre stugan fanns som regel köket, eldstaden och sovplatserna och denna del hade man i  bästa fall råd att hålla varm på vintern.  I den ena sidobyggnaden, kritterhuset,  höll man getter, höns eller grisar och i den andra, kistehuset, hade man sitt förråd av kläder, textiler och föremål för bruk i fest och för sommartid. Idén för den nya galleribyggnaden var född, nu gällde det att anpassa idén till en tomt med en nivåskillnad på dryga tre meter och förutsättningar för olika bredder på de tre delarna. Ena gaveln fick utgöra entré från gatan, indragen med ett antal meter därifrån och nedsänkt med  knappt halva nivåskillnaden. Resten av nivåskillnaden fick tas upp med invändiga trappsteg mellan huskropparna samt en högre grundmur i bakändan av tredje huset. Med en ytterligare förhöjning av taket på det nedre huset gjorde nivåskillnaden det möjligt att bygga in en entresolvåning i hus nummer tre.

Tanken med detta loft var att ge härbre åt tillresande utställare.  Loftet täcker knappt halva hus nummer tre och är öppet med endast ett avskiljande träräcke. I övrigt ritade jag in även en öppen köksdel på bottenplanet och dusch och toalett. Kaminen däremot satte jag inte i ”stugan” utan i det tredje och större huset.

Trelängad på längden

Galleribyggnaden kom alltså att bestå av tre  ”hus” – ”kistehuset”, ”stugan” och ”kritterhuset”. Till skillnad från inspirationskällorna finns inga mellanväggar utan allt är öppet och hänger ihop invändigt om än i skilda nivåer och med olika bredder på ”husen”. Husen är respektive fyra, fem och sju meter breda och  har samma höjdmått, fyra, fem och sju meter. Längden är respektive fyra, åtta och sju meter, sammanlagt nitton meter med ett sammanhängande in- och utvändigt liv på västfasaden mot granntomten.

Sett som kuber är ”Kistehuset”  liksidigt med måtten fyra gånger fyra gånger fyra meter, ”Kritterhuset” ävenså liksidigt med sju gånger sju gånger sju meter medan ”stugan”, rektangulär som stugan skall vara med måtten fem gånger fem gånger åtta meter. Trots olika höjder och olika bredder blir det en sammanvägd bild av harmoni med en rektangulär ”box” i mitten och två liksidiga ”boxar” på var ända av mittendelen.

För att behålla den visuellt lätta designen av hela byggnaden valde jag bort ett tyngande tegeltak för att i stället använda ett skifferliknande material, så kallat shingel som har ett ytskikt av krossat skiffer och ett mönster som ser ut som skiffer. Skiffer är ett äldre takmaterial än tegel vilket i det här fallet knyter an till den tradition jag eftersträvade.  Att lägga strå eller torv och gräs som annars var det vanligaste takmaterialet förr funderade jag aldrig på eftersom jag inte ville kopiera ett ”sydgötiskt” hus utan endast inspireras av byggnadstypen. Med höga, smala ljusinsläpp mot trädgården och rikligt med takljus blev det snarare ett modernt snitt på byggnaden. Exteriört är byggnaden ändå anpassad till omgivningen med stående träpanel i röd kopparfärg och med en  murad tegelgavel mot gatan där vi använt såväl det ljusare kalkbruket som konvexa fogar på det sätt som vårt intilliggande boningshus är murat på i förförra seklets nittiotal. Över fönster och dörröppningar i fasaden är dessutom teglet lagt i bågar så som skickliga murare kunde göra förr. Så vi hade alltså en skicklig murare till hjälp.

En fasad av ”Olsasten”

Vi hade tur även med själva tegelmaterialet. I samma veva som vi byggde galleriet revs den gamla ”saftstationen”,  det vill säga sockerbruket centralt inne i Ängelholm. Sockerbruket var byggt och påbyggt i omgångar från mitten, slutet av adertonhundratalet men mitt bland alla tegelsorter hittade vi ett mycket vackert tegel som såg ut precis som vårt tegel på det egna bostadshuset. Vi förärades teglet på sockerbruket av fastighetsägaren Melin och bevakade det tills det blev dags för rivning av denna del, en av de äldsta delarna på sockerbruket. Detta tegel kommer med största sannolikhet från sockerbrukets dåvarande ägare som tillika ägde två tegelbruk i Rögle, nämligen konsul Petter Olsson från Helsingborg. Teglet brukade  kallas för ”Olsastenen”. Bättre kunde det inte bli. Så tog vi en bit tradition och historia från Ängelholm och Rögle också för den delen – det senare ett namn som genom ishockeyklubben med samma namn förmodligen är mer känt ute i landet än självaste Ängelholm.

Dessutom – och till invigningen av galleriet den första april år tvåtusen hade vi, alldeles ovetandes om vad vi senare fått erfara angående tegelbruksägaren konsul Olsson i Helsingborg och hans del i det sentida Galleri Pictors fasad mot dagens besökare till galleriet, bjudit in en god vän, tillika sentida släkting till den mäktige kommunalpampen och konsuln Olsson till invigningsmiddagen av galleriet samma dags kväll. En händelse som så här i efterhand plussade på vår strävan till tradition och förankring i lokalsamhället.

Gran, fur, alm, ask och  keramik

Till galleriets interiör valde vi sten och trä. Ett italienskt mörkrött keramiskt material i rutor om tjugo gånger tjugo centimeter ovanpå ett betonggolv med ingjutna varmvattenrör. En lösning som gör väggarna helt fria för hängning av utställningar och som ger ett jämnt och behagligt inomhusklimat. Med husets öppna planlösning en idealisk uppvärmningsteknik. Väggarna kläddes med stående granpanel i en ovanlig bredd av fyraochetthalvt tum. Vi ställde panelen för att interiören inte skulle associeras med fjäll- eller sportstugor. Den stående panelen poängterar  också höjd och rymd mer än vad stugväggens liggande panel gör. Dessutom vände vi den sågade och inte den hyvlade ytan utåt vilket gör ytan betydligt mindre känslig för synbarheten av spikhål.

Visserligen satte vi också upp hänglister i övergången mellan vägg och tak men listen fick mer av avskiljande karaktär än funktion för upphängning av utställningar.  Det visade sig också vara så mycket enklare att justera plats för hängning med direkt spikning på väggen.  Väggarna är vitlaserade med en vit utomhuslasyr i en första omgång och efter några år strukna med en vattenbaserad panellack med en extra dos vitt pigment för att mätta virket och dölja kvistarna. Gran gulnar alltid efter en tid men vid en andra dragning stabiliseras den vita färgen och får en lite varmare ton än vad den får på puts. De skarpt vita väggar som man vanligtvis möter i konsthallar och gallerier är mer tröttande för ögonen än vad man tänker på. Galleribyggnaden är invändigt öppen till nocken med liggande panel och synliga, kraftiga tvärbjälkar vars funktion är att hålla ihop huset och samtidigt ge karaktär. Panelen är här vänd med den hyvlade sidan utåt och blålaserad med virkets egna skiftningar synliga, vilket också ger innertaket en egen karaktär.

Galleriet är tillräckligt högt i tak för att en mörk färg inte får taket att ”ramla ner” på tittaren. Resultatet blir precis tvärtom – en markering av rummets höjd och samtidigt en skulptural upplevelse av rumsvolymerna. Trädetaljer som trappsteg mellan bottenplanets rum och bänkskivor i barköket är i oljad alm och barpanel och köksskåp i ljuslaserad ask. Trappan till entresolvåningen är i lackad fur och bjälkar och innertak under entresolen i fur behandlad med terpentin, linolja ock lacknafta vilket med åren gett en varm, rödaktigt mörk ton åt materialet.

En surpris i Munka…

Liksom vårt bostadshus intill galleriet ser litet och gammaldags anspråkslöst ut så ser galleriet med sin fyra meter breda och nersjunkna gavelfasad ut mot gatan knappast ut alls. Den som inte är uppvuxen i byn skulle knappt lägga märke till gallerientrén över huvud taget. Och detta var just meningen för att inte störa i den sedan tidigare kulturmärkta miljön. Tillresande busslaster av konstbesökare (sådana har vi haft många genom åren) kan oroligt undra om de kommer att få plats i galleriet eller måste slussas in och ut efter hand. Men när man öppnar dörren och kommer in i galleriet överraskar den stora volymen, de höga väggarna och det flödande takljuset besökaren. Man ser de nitton metrarna rakt genom hela huset, förbi och under entresolplanet och ut i himmelen via ett litet gavelfönster högst upp i bortre gaveln. Överraskningen brukar bli total och detta första positiva intryck blir något man bär med sig genom utställningen. Förutsatt förstås att man inte blir uttråkad av själva utställningen.

Nivåskillnaden från entréplanet ner till ”tredje huset” gör att man lättare rör sig in och genom galleriet än tillbaka ut ur galleriet – i kombination med att rumsdelar öppnar sig efter hand som man tar sig genom galleriet  förstärks också upptäckarlusten. Så är det i varje fall tänkt. För handikappade och rullstolsbundna finns en entré från gårdsplanen och in i ”stugan”.

… och en egen surpris

Året efter invigningen av galleriets nya utställningsbyggnad skapades ett nytt arkitektpris av Region Skåne namngivet till ”God byggd miljö i Skåne”. Priset hade tillkommit för att ”premiera bebyggelsemiljöer eller andra anlagda miljöer i Skåne vilka tagit tillvara och utvecklat kvalitéer samt den skånska identiteten”.  En morgon i början av september ringde en god vän från Lund och meddelade att Sydsvenskan publicerat en artikel om att tjugotvå nomineringar blivit aktuella för priset och att först bland de nominerade objekten stod  ”ett konstgalleri i Munka Ljungby”. Vi blev tagna på sängen, överraskade och förstås mycket glada. Våra funderingar kring miljö och tradition hade uppenbarligen uppfattats och uppskattats av nomineringskommittén.

     Dags att minnas

Vilka som satt där vet vi fortfarande inte, vi kunde bara då dra oss till minnet att tre figurer snurrat runt på galleriet och verkat mer upptagna av att titta på huset än utställningen som var på plats. Objekt som konkurrerade om priset var bland annat BoO1 i Västra hamnen i Malmö, Ulvåsa Park i Eslöv, Helsingborgshems hyreshus i Wilson Park, The Absolut Company i Åhus och Skrattarps fritidsområde i Torekov. Priset gick inte till oss  – men glädjen över nomineringen gjorde att vi kände oss minst lika delaktiga i priset. Den första april i år kan det vara dags för oss att minnas den glada invigningen av galleribyggnaden med gäster och besökare från halva riket och musik exekverad av mästerviolinisten Mats Reuter med kollegor från musikskolan i Ängelholm.

Ett inspirerande invigningstal med ett välkomnande av Galleri Pictor till Ängelholms kommun hölls av dåvarande kommunalrådet tillika konstvetaren Else Ekblom. För invigningsutställningen svarade en gammal vän från Varna och Wien, den på kontinenten väl kände konstnären och för Pictors galleribesökare i Göteborg bekante Stoimen Stoilov som levererat både sig själv, sin fransyska fästmö och hela utställningen av målningar och grafik till galleriet ett par dagar tidigare.

Mot nya äventyr

Jag tillåter mig nu att citera vad konstkritikern Brita Orstadius skrev i Borås Tidning om vårt återöppnade galleri i Skåne – ”Till de välrenommerade konstgallerier i Göteborg som försvann i baissen vid 90-talets början hörde Galleri Pictor. Efter ett tiotal år av hårt arbete nyöppnas nu galleriet i Munka Ljungby i den ljuvliga kulturbygden kring Ängelholm. I ljust trä och K-märkt tegel från en rivningsfastighet, handfast på jorden men med en luftig interiör  som tar in det klara kustljuset, blir Charlotte och Lars-Gunnar Fällmans skapelse en stimulerande ny bekantskap. Invigningen sker med en utställning av Stoimen Stoilov, bulgar med världsrykte”  Det är fortfarande efter alla år i Munka Ljungby alltid någon som förundrar sig över vår existens på den plats vi valt att driva galleriet vidare på.  Citatet ovan får ge ett delsvar på den frågan.

Genius loci

Galleriets skyddsande Kasper  hälsar alla välkomna att fira byggnadens adertonårs dag tillsammans med oss på Galleri Pictor på Östra Storgatan 25  i Munka Ljungby 1 april (och det är inget aprilskämt)  Det är dessutom Påskdag och vi bjuder på kaffe, te och kakor, konstkort och konstaffischer.

Varmt välkomna!