Kärleken till konsten

Utställningen ”Om kärleken till konsten” som öppnades på Millesgården den 22 september kunde lika väl ha betitlats ”Om kärleken till Astri och Evert Taube”.

Konstnärskamrater och äkta makar under ett långt och inspirerande liv tillsammans

Kärleken till detta älskade konstnärspar svämmade över vernissagedagen så till den milda grad att man till sist, för att inte överskrida tilllåtna gränser, blev tvungna  att stänga portarna vid själva invigningen framför näsan på många förväntansfulla men ack så snopna vernissagebesökare. Dessa kunde dock så småningom slussas in genom portarna när trycket i utställningshallen lättade. Men då hade Sven-Bertil redan sjungit några av pappa Everts visor och dotterdottern Maria, dotter till Ellinor och en av de båda utställningskommisarierna, redan hållit sitt invigningsanförande om morfar och mormor. Det viktiga är dock själva utställningen och den finns det gott om tid att se. Den pågår hela hösten ända till den 13 januari 2013.

Herman Bergman

Carl Milles porträtt av Astris far, hovkonstgjutaren Herman Bergman som bl a utförde bronsgjutningar åt sin vän Carl Milles

Att det är Millesgården som gör utställningen med Astri och Evert är mer än självklart – kopplingen till nationens store skulptör Carl Milles  går mer än hundra är tillbaka i tiden, ända till dopet av Astri dotter till hovgjutaren Herman Bergman och hans hustru Mélen. Carl Milles, god vän till familjen och en av de skulptörer som Herman Bergman utförde bronsgjutningar åt, stod nämligen fadder vid dopet av Astri 1898 och blev senare också hennes lärare på Kungl. Konstakademin i början av 1920-talet. När Astris Evert kom in  i bilden blev också Evert Carl Milles nära vän. Det var för övrigt under Astri Bergmans skulpturstudier som Evert råkade stöta på Astri. Men det skedde inte i Stockholm utan på en dokumenterat mer romantisk plats  – Paris en aprildag ”i det härligaste vårväder”som Evert Taube skrev senare i sin bok ”På böljan blå, i städer och på land”. Mer exakt så var det på Café la Rotonde i Montparnasse som Evert för första gången såg  fröken Blåklint, som han kom att kalla Astri i sina reseskildringar. Det vill säga – Evert hade faktiskt sett Astri tretton år tidigare på Nationalmuseum i Stockholm, vilket Evert kom ihåg men inte Astri. Den lilla flickan var ju då bara barnet, nio år gammal. ”Vi har visst träffats förut”, sa Evert helt sanningsenligt. ”Nej”, sa Astri lika sanningsenligt eftersom hon knappast lagt märke till den ”farbror” hon skulle ha sett på Nationalmuseum när hon bara var ett barn.

porträtt 1920 från resa på Rivieran

Poträtt av Evert som Astri gjorde under tågresa i Sydfrankrike 1920 – ”Taube på morgonen, välfriserad och distingerad nedskriver en lovsång till kvinnorna i Avignon”

Som utsänd korrespondent skickade Evert resereportage till sin uppdragsgivare Nya Dagligt Allehanda och i dessa reseberättelser kom Fröken Blåklint och hennes väninna Fröken Macadam att figurera flitigt.

Detta är den Astri Evert mötte i Paris. Halva Montparnasse var förälskad i Astri

Detta var våren 1920 och Evert hade samma dag och av ren tillfällighet fått nycklar till en större villa i San Remo.

Han hade tidigare på dagen misslyckats med att skaffa sig resesällskap bland bekanta i den skandinaviska konstnärskolonin, bland annat råkade han stöta på Astris nära vän Thora  Klinckowström och det blev hon som  strax därpå presenterade Evert för Astri på Café la Rotonde.

Det var så Astri och Evert träffades och denna gång gick det bättre för Evert att få sällskap ner till villan i San Remo. Med på färden  följde också Fröken Macadam, det vill säga Lilly Åkerholm, en annan av Astris vänner i Paris.

Självporträtt av Astri

Självironiskt självporträtt som Astri skickade i brev till Evert i juli 1925

Därmed avslutade Astri sina skulpturstudier i Paris, studier som hon lite senare och efter sitt första äventyr med Evert skulle återuppta på Konstkademien i Stockholm. Innan dess hann hon, förutom villaboende i San Remo, med både resor i Spanien, Sydfrankrike och Italien, en tids vistelse bland svenska konstnärer i Tivoli utanför Rom och en förlovning i Florens. Förlovningen blev kortvarig. Pappa  Herman beordrade Astri att slå upp förlovningen med Evert och resa tillbaka till Stockholm. Som medellös konstnär, och sådana kände pappa Herman alltför många genom sitt yrke, tyckte konstgjutare Bergman att Evert Taube inte var något gott parti för sin dotter.

Nu var det allvar och dags att fortsätta studierna på Akademien. Astri har tackat sig själv och sin far många gånger för detta – alltså att hon inte gav upp studierna utan genomförde dem och skaffade sig ett eget yrke, skulptörens. Evert gav dock inte upp så lätt, trots att Astri la på luren när Evert ringde och trots att hon inte besvarade hans brev.

Per Evert ser första snön

Äldste sonen Per Evert vid 5 års ålder målad av Evert

Hans enträgenhet lönade sig och till sist fick Evert Taube sin stora kärlek som han kom att älska och beundra hela sitt liv. Hon blev hans stora inspiration, hustru, sångmö och lärare. Evert hade mycket talang för det bildkonstnärliga men det var Astri som hade utbildningen, både som målare och som skulptör.

Första barnet kom på hösten 1926. Per-Evert fick han heta och han blev också snart en av Astris favoritmodeller. Han fick bland annat stå modell till Astris berömda fontänskulptur ”Pojke med fiskar” som gjöts i flera exemplar. Ett hamnade hos den kända konstsamlaren Lilli Ahlström i Finland, ett annat ex hamnade  på Ulleråkers sjukhus och ett tredje i Falkenberg. Man kan säga att Astri själv blev känd och uppskattad som konstnär och skulptör ganska omgående och då framför allt för sina många fina barnporträtt.

Barnhuvuden av Astri Taube

Några av de många barn- och ungdomspoträtt som Astri blev känd och uppskattad för. Hon hade en speciell förmåga att hitta och intressera sig för det lilla barnets och de lite större barnens individuella karaktärsdrag och personligheter

Uppdragen ramlade in sporadiskt men hennes största bekymmer var att få tiden och pengarna att räcka till. Kombinationen egna barn och andras modeller var krävande och Astri fick kliva upp mycket tidigt på morgnarna för att hinna skulptera innan det var dags att skicka ungarna till skolan och ta itu med vardagens och hemmets många andra sysslor. Såsom pappa Herman hade förutsett blev det också många gånger svårt att få ekonomin att gå ihop.

Astri porträtterar Evert

Första porträttet av Evert gjorde Astri redan 1920 i Italien.  Här är Evert, Astri och ett senare porträtt på foto och samma poträtt, gjuten i brons på en kavalett i utställningen på Millesgården.

Evert var ju ofta på resor utomlands och för oförutsedda utgifter fanns det inga reserver. När uppdragen eller utställningarna inte väntade utnyttjade Astri tiden till att porträttera familjemedlemmarna eller använda dem som modell. Sin rastlöse man lyckades hon få att sitta modell vid ett flertal tillfällen, första gången redan 1920 och sista gången 1975. Vad utlandsresor beträffar blev det så småningom råd till gemensamma resor, för Astris del helst till Sydfrankrike och för Everts del även till Spanien och Italien.

Evert självporträtt 18 år

I detta självporträtt med hatt är Evert endast arton år och arbetar bland annat som frilansande tidningstecknare. Året innan hade han sett Astri för första gången. Astri var då endast nio år. Tretton år senare råkar de träffas i Paris.

De ställde också ut tillsammans, första gemensama utställningen hade de på Gummessons konsthall 1925 på Strandvägen i Stockholm där recensenterna särskilt framhöll Astris uttrycksfulla barnporträtt. ”En sådan succès har jag inte haft sedan Kandinskys sensationella och minnesrika utställning 1916” sa galleriägaren Carl Gummesson till pressen.  Astri och Evert gjorde sedan ytterligare ett tjugotal utställningar tillsammans och Astri själv närmare trettiotalet separata utställningar och tillsammans med andra konstnärer, däribland dottern Ellinor, ännu fler utställningar på olika institutioner och gallerier, till och med på det världsberömda Metropolitan Museum i New York. Utöver en mängd utställningar, som alla naturligtvis tog mycket arbete och tid i anspråk hann Astri även med att ta upp beställningar på offentliga verk och privata uppdrag.

Astri grön klänning

Astri i Grön klänning, gouache av Evert

Till och från blev det helt enkelt för mycket för henne och när hon intervjuades på sin ålders höst så sa hon att ”… på det här sättet, skulle jag aldrig vilja leva om mitt liv … jag menar inte att jag skulle velat skulptera hela dagarna. Jag menar att jag skulle fått skulptera när jag ville.” Hon sa  också att ”… det är så att vi kvinnor har ingen som stöttar oss! En manlig konstnär har alltid sin fru som speciellt stöd. Hon uppmuntrar honom. Hon sitter vid hans fötter och beundrar hans konst. Kvinnan behöver också det stödet! Men det får hon inte. Av alla gifta konstnärinnor som jag känner är det ingen som fått det stödet. Mannen går upp i sitt eget arbete.” Citatet är hämtat ur en bok om Astri Bergman Taube som publicerades på Warnes förlag i samband med en utställning som arrangerades på Röhsska museet i Göteborg för sex år sedan.  Det är en mycket intressant och läsvärd bok, ”Astri Bergman Taube – ett konstnärsliv” som föreståndaren för Taube-arkivet vid Göteborgs Universitet Pia Schmidt de Graaf har skrivit. Den ger en mycket väl dokumenterad och berikande kunskap om ett uppoffrande konstnärsskap på ojämlika villkor.

3 bokomslag av Evert

Evert gjorde gärna omslagen till sina egna böcker men lika ofta anlitade han Astri till omslag och illustrationer. På utställningen på Millesgården visas några av bokomslagen – bland annat Fritiof Anderssons visbok från 1929, Fiorella från Caramella, 1941 och Svärmerier från 1946

Samtidigt  måste ju sägas att Astris make knappast låg på latsidan – hans produktion av visor, prosaböcker, konst, publika framträdanden, inlägg i miljödebatter och mycket annat är minst sagt överväldigande – dryga femtiotalet egna böcker varav hälften prosa och hälften visböcker med närmare två hundra visor.

Fritjof Andersson på pannå

På Millesgårdens utställning har man med hjälp av fotografen Håkan Berg återskapat några av de stora pannåer som Evert gjorde för en av  Restaurang Lorensbergs matsalar i Göteborg. Här är det ”Andersson som dansar med lilla jag, lilla jag med Fritiof Andersson..”

På Taubearkivet finns det trettiofem hyllmeter efterlämnade handlingar, manuskript, fotografier, teckningar, tidningsklipp och inte mindre än fyra tusen femhundra brev, varav mer än hälften av breven är till Astri. Större delen av Taubearkivet på Universitetet i Göteborg kommer från familjen där den drivande kraften för att hålla det konstnärliga arvet efter både Astri och Evert samlat för framtida forskning och utställningar som till exempel denna utställning på Millesgården har varit äldste sonen Per-Evert. Övrigt material, till utställningen, bland annat de många skulpturerna av Astri, kommer direkt från familjemedlemmarna och några av de utställda målningarna från Moderna Museet.

Carl Milles stora Poseidonskulptur bidrog på sitt speciella sätt till familjens första sommarboende på Sjösala

Apropå det omfattande material som har räddats till eftervärlden och som då också finns samlat institutionellt, så gjordes det redan sommaren 1982  en stor och mycket intressant utställning med arbeten av såväl Evert som Astri på Liseberg i Göteborg, en utställning med  inte mindre än 350 arbeten,  – ”hyvelspån från verkstaden”, som initiativtagaren och den parisboende Per-Evert Taube kallade utställningen inofficiellt. På Liseberg fanns (och finns) permanent flera skulpturer av Astri, ett porträtt av Evert och den s k Lisebergsapplåden som är gjuten i flera exemplar och ibland föräras förtjänstfulla artister som uppträtt på Liseberg samt skulpturgruppen ”Clownerna” med  den kände cirkusartisten Charlie Rivel som modell. Den stora skulpturgruppen gjöts i Paris på Per-Everts konstgjuteri.

Första lilla stugan på Sjösala, färdig 1937. Sjösala var till stor del Astris verk. Hon hittade platsen, köpte tomten och byggde husen.

Naturen vid Sjösala med sina tallar, knallar, öar och fjärdar. Här dansade Everts alter ego Rönnerdahl vilken tjugo år tidigare fötts i ”Aniénes myrtenlund” långt söderut i Italien i närheten av Tivoli utanför Rom där Astri och Evert vistades första gången 1920 och sedan på bröllopsresan 1925

Skulpturgruppen fick sedan sin slutliga placering på Liseberg 1983, tre år efter Astris bortgång. Det finns mycket att säga om paret Taubes enastående kultur- och konstgärning och om nationalskalden Evert Taube lär det fortsätta att komma ut böcker och likaså om Astri, kanske inte minst för att hon utgör en förebild i kampen för jämställdhet mellan könen. Det har hittills publicerats närmare femtiotalet böcker om Evert. Bland det mer originella och tänkvärda som sagts om Evert Taube svarar en annan stor svensk poet för – Erik Axel Karlfeldt som skrev att ”.. sådana visor kan man inte dikta, de uppstår ur folkdjupet, gud vet på vad sätt.”

Rönnderdahl och Sjösala – mer sommarsvenskt än så blir det inte. Varken Rönnerdahl eller Sjösala fanns före Evert Taube. Numera står det Sjösala och Sjösala äng på Värmdökartan över Stockholms skärgård. Sjösala ligger där Nämndöfjärden och Kanholmsfjärden möts och där Gammelbodaviken skär in mot land. Det var Astri som upptäckte den plats som skulle bli Sjösala och det var hennes gudfar Carl Milles som la en första finansiell grundsten på platsen. Det var också han som försåg Astri och Evert med virke till den allra första lilla stugan på Sjösala. Enligt vad Per-Evert berättat för mig så fick familjen den stora trälåda i vilken Carl Milles  Poseidonskulptur paketerats, vände i princip upp och ner på lådan och sågade ut för fönster och dörrar. Det blev tak över huvudet och en arbetsbod som sedan kom väl till pass  när det blev tid och råd att bygga den första lite större sommarstugan, som ritades av Astris bror.

Evert gick bort i januari 1976 och Astri i december 1980. Det blev nästan fem hela år för Astri utan sin älskade Evert och sin nära konstnärskamrat med allt det inspirerande och givande utbyte de haft av varandra. Men det blev också nästan fem hela år för Astris eget skapande – en tid av intensivt skapande i skulptur, teckning, måleri och grafik där hon pendlade mellan Sverige och Frankrike. Hon reste till och med till USA och tillbringade en tid hos ursprungsbefolkningen i ett indianreservat där hon tecknade och målade. Utställningen på Millesgården på Lidingö pågår som sagt till den 13 januari 1913. Ingen vet när nästa stora utställning av nationalskalden och hans enastående Astri visas igen. Så passa på!

Det här inlägget postades i A Index - kronologisk ordning, Astri Taube, Evert Taube, Konst, Konstböcker, Kvinnliga målare, skulptur, Utställningar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Kärleken till konsten

  1. Maria Wiberg skriver:

    Hej och tack för fin text och bra presentation av vår utställning här på Millesgården. Utställningen har varit mycket rolig att göra, inte minst för att alla släktingar har varit så intresserade och generösa med utlån. Kärleken till Astri och Evert, som du skriver om i inledningen av din text, varar ännu – vi har massor av besökare både under veckorna och helgerna.
    MVH
    Maria Wiberg

    • galleripictor skriver:

      Tackar så hjärtligt för kommentaren. Gammal kärlek rostar inte, sägs det. Roligt att få detta bekräftat på Millesgårdens fina Taubeutställning. Hoppas att det uppstår nya kärlekar också.
      mvh
      Lars G Fällman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.