Jag undrar om det någonstans i världen finns en liknande koncentration av konstmuseer och konsthallar som runt det dansk-svenska Öresund. Det kunde möjligen vara i tyska Ruhr- och Rhenområdet men där på en tre gånger så lång sträcka och med åtta gånger fler invånare. Runt Sundet, från Krapperups konsthall på Kullahalvön i norr till Museet för offentlig konst i Køge i söder, en sträcka på drygt tio svenska mil, finns fyrtio konstmuseer och konsthallar. Lägg till minst lika många professionella gallerier och det blir svårt att annat än mycket lokalt klaga på konstutbudet. Då och då dyker det upp undersökningar och påståenden om att kulturutbudet är en avgörande faktor vid privat eller företagsmässig omlokalisering av liv och verksamhet. Så kan det nog vara ibland men då räcker det förmodligen inte med bara den lokala nyårsrevyn.

Ett paradis för den konstintresserade – fyrtiotalet konstmuseer och konsthallar inom en yta av tio gånger två svenska mil. Lägg därtill minst lika många professionella gallerier på denna yta  och ytterligare hallar och museer i områdets periferi

Jag känner åtminstone till två personer som låtit sig styras av det kulturella utbudet vid flytt och nyetablering. När hustrun och jag bestämde oss för att skapa ett nytt liv på en ny plats var det ingen tvekan om vart vi skulle ställa stegen – mot Öresund. Att lämna kulturens Göteborg med Sveriges finaste konstmuseum bakom sig kändes alls icke oöverstigligt när vi fått Sundet i sikte. Så blev det – och det har vi inte ångrat en sekund. Fast roliga och vänliga Göteborg finns alltid kvar som ett alternativ.

Louisiana Revy utkom med sitt första nummer i september 1960. Den var stor i formatet (här visas halva förstasidan)  och mycket  innehållsrik. Konst, arkitektur, brukskonst, litteratur, musik, teater och film skulle den och museets programverksamhet handla om. Med frågeställningen ”Danmark – en kulturell provins?”  hade Louisiana bjudit in Moderna Museet i Stockholm att fylla lokalerna och svenska och danska artikelskribenter att  fylla Louisiana Revy nr 1

Hur som helst, ett av favoritmålen vid Sundet är naturligtvis fortfarande Louisiana – och har varit så för min del i femtiotre år ända sedan jag första gången fick se de danska Cobra-målarna 1959 på Louisiana, året efter invigningen av museet. Det var färgstarka målare som Carl-Henning Pedersen, Asger Jorn, Ejler Bille, Egill Jacobsen och Henry Heerup. Dessa målare ingår sedan dess som en bärande del i Louisianas permanenta samling, numera med t ex ett särskilt rum för Asger Jorn. De danska cobramålarna aktualiseras emellanåt i samband med nykomponerade utställningar som till exempel vid förra årets ”efterårsudstilling” då  Louisiana visade dem tillsammans med europeiska målarfränder som Constant, Corneille och Appel med flera i den mycket sevärda utställningen ”Klee & Cobra”. Sammanställningen av schweizaren Paul Klee med Cobragruppen var både genial och naturlig – naturlig eftersom Paul Klee var en inspirationskälla för Cobra-målarna och genial därför att utställningen gav nytt ljus och ny energi åt en avgörande del i den moderna konstens historia.

Den österrikiske konstnären Egon Schiele har fått pryda affisch och katalogomslaget

Nu har Louisiana gjort det igen. Louisianas stora höstutställning ”Selvportræt” är som tema minst lika naturlig samtidigt som utställningen rymmer de senaste hundra årens  konsthistoria på ett väldigt intressant sätt – utställningen reflekterar inte bara den moderna konstens många stilar och ismer utan den gör hela den hundraåriga epokens många skiftningar och stilideal personlig och i högsta grad närvarande – med ett sådant grepp  känns den moderna konsten varken abstrakt eller historiskt frånvarande. Här är människor av kött och blod som vigt sitt liv åt konsten och som roat, glatt och inspirerat andra människor men som också förargat andra. Oavsett vilket så blickar konstnärerna ut från sina porträtt och bjuder på sig själva , en del blygt utlämnande sig åt betraktaren andra sturskt självmedvetna. Varianterna på porträtt är naturligtvis lika många som de utställda konstnärerna, ja, fler ändå eftersom Louisiana i en del fall låtit en och samma konstnär delta med flera porträtt.

Självporträtt av Paula Modersohn-Becker vid tjogoett års ålder. Hon hörde till konstnärskollektivet i nordtyska Worpswede och räknas som en banbrytande målare trots att hon dog i unga år. Louisiana visar fyra själfyllda målningar av henne

Självklart finns det en del fotoporträtt också och med lika stor variationsrikedom som bland de målade porträtten.  Det finns generellt en skillnad mellan fotoporträtten och de målade porträtten – med några få undantag handlar fotoporträtten om en iscensättning med olika sorters rekvisita som finns där för att förstärka ett personlighetsdrag och som en beskrivning av den miljö som konstnären verkar i medan de målade porträtten i första hand använder ansiktet som uttrycksbärare.

Robert Mapplethorpe, en av vår tids stora namn bland fotografer, känd för sina svartvita bilder i storformat på bland annat nakna manskroppar. Detta sjävporträtt tog han vid fyrtiotvå års ålder, 1988 året innan han gick bort

Det finns många slutsatser man kan dra av detta som till exempel att själva fotoporträttet är mera tillfälligt och liknar i princip nästan vilket annat fotoporträtt som helst och därför kräver en rekvisita som talar om vem personen i fråga är, alltså medvetet och kalkylerat, medan det målade porträttet är mer bestående, dels på grund av sin tekniska karaktär men också beroende av konstnärens i någon mening omedvetna betraktande av sig själv. Just koncentrationen på ”jaget” istället för på föreställningen om det unika som skall vara ”jag” gör skillnad. I vår tids foto finns det en exponering mot medievärlden som i stort saknas i den äldre målade världen.

Hur som helst, det går att utvinna väldigt mycket på en rundvandring bland Louisianas självporträttutställning som för övrigt är exemplariskt exponerad med hjälp av  läsvänliga texter  som löper runt väggarna på en snedställd hylla ett par decimeter ovan golv och många videofilmer som är diskret inmonterade  i väggarna. Mycket smart och kreativt.

Engelske konstnären och fotografen Gillian Wearing vid trettiosju års ålder. Hon bär här sin egen ansiktsmask. Bilden är en C-print 172,7 x 172,7 cm

Detta är en utställning av absolut högsta sevärdighetsgrad. Blir det någon dag eller kväll ledig mellan allt jul- och nyårsfirande så se den här utställningen. Den är helt enkelt lysande. Till utställningen har fogats en katalog med ett antal mycket intressanta essäer om självporträttets historia och konst. Det är naturligtvis omöjligt att göra en ”komplett” själporträttsutställning eftersom praktiskt alla konstnärer använt sig själv som modell en eller många gånger. Man kan sakna antingen den ena eller den andra av favoritkonstnärerna som till exempel Helene Schjerfbeck som målat en lång rad lysande själporträtt eller grafikern och tecknaren Horst Janssen som ”plågade” sig själv med massor av mindre smickrande självporträtt. Med 148 nummer på Louisianas utställning finns det tillräckligt med porträtt för att lätt glömma bort sig själv några timmar.

Tysk/ryske konstnären Alexej von Jawlensky, femtio år gammal 1914

I den äldre generationen kända målare kan man nämna namn som Emil Nolde,  Max Beckmann, Marc Chagall, Pablo Picasso, Pierre Bonnard, Otto Dix, Edvard Munch och Egon Schiele och bland de hos oss kansk mindre kända namnen som till exempel Paula Modersohn-Becker, Lovis Corinth och Felix Nussbaum.

Francis Bacon, självporträtt vid sextiotre års ålder

I mellangenerationen hittar man kändisar som Andy Warhol, David Hockney,  Chuck Close och Gerhard Richter och i den yngre generationen kända namn som Jeff Koons, Robert Mapplethorpe och Jean-Michel Basquiat och mindre kända som Gillian Wearing , Sarah Lucas, Elke Krystufek och Sam Taylor-Wood.

Kändis till varje pris – Jeff Koons i en  av flera porträttannonser i Art Magazine

Mycket skulle kunna sägas om varje porträtt men jag nöjer mig att konstatera att alla porträtten reflekterar sin tid och sin samtid på ett underhållande och mycket intressant sätt.

Vi, hustru Charlotte och jag, sonen Johan och hans flickvän såg utställningen en kväll för några veckor sedan. Vi har nu utnyttjat Louisianas kvällsöppet några gånger i år, strövat runt i hela denna fantastiska anläggning under kvällstimmarna och inspirerats av både stora och små, samtidigt pågående utställningar och ätit vår kvällsmat från restaurangens alltid lika utmärkta buffet. Nu serverar Louisiana naturligtvis en julbuffet, tillgänglig både för lunch- och middagsätare. Vill du nu se denna enastående ”Selvportræt”-utställning så gör det senast 13 januari. Därefter är det dags för Louisiana att börja skicka tillbaka verken till de dryga hundratalet museer, institutioner, gallerier och privata samlare som ställt sina verk tillförfogande. Med alla inlån är det förstås ett kolossalt arbete att ställa samman en sådan här temautställning. Det är det få institutioner som mäktar med. Louisiana i lilla Humlebæk gör det.

Jag upplever ofta den danska konstvärlden som väldigt dansk. Samma sak kan naturligtvis sägas om den svenska konstvärlden. Men ser man till vad de stora institutionerna i Danmark gör så måste den bilden revideras. Det gäller till exempel Louisiana som står stadigt förankrad i den danska myllan men som samtidigt är en enastående introduktör av konsten där ute i den stora världen. Samma sak, fast med lite mindre bokstäver kan sägas om Ordrupgaard i Klampenborg närmare Köpenhamn.

Berthe Morisot porträtterad av sin svåger och kände målarkollega Édouard Manet.

Med en bakgrund i dels dansk 1800-talskonst, dels fransk impressionism har Ordrupgaard, vars bas bygger på en äldre privatsamling, en utgångspunkt i både det nationella och det internationella. När därför Ordrupgaard låter utställningen med dansken Per Kirkeby i höstas avlösas av en utställningen med målningar av den franska impressionisten Berthe Morisot så är det helt enligt Ordrupgaards egen tradition.

Målning av den kvinnliga impressionisten Berthe Morisot med sin make Eugéne Manet vid fönstret

Berthe Morisot, som hade den store målaren Fragonard som farfar och som kom att gifta sig med en bror till en annan stor målare, Édouard Manet, hade själv stora talanger och räknas som en av de främsta impressionisterna. Utställningen med Berthe Morisot är unik och bör helst inte missas. Att Berthe Morisot räknas som en av de tre stora franska kvinnliga impressionisterna gör utställningen än mer sevärd. Utställningen pågår på Ordrupgaard till 27 Januari. För öppethållande och tider under helgerna klicka här på länkarna till Ordrupgaard och Louisiana

För den som vill ha fullständig kontroll på eller åtminstone några tips på vad som sker på de olika konstmuseerna och konsthallarna i övrigt runt Sundet under de kommande helgerna kan  gå in på Galleri Pictors länkavdelning. Där finns länkar till alla dessa konsttempel.