Göteborgskoloristerna – en färgstark historia

Ivarson Blommor och skulptur (33)

Ivan Ivarson är en av de mer kända ”göteborgskoloristerna” Målningen ”Blommor och skulptur” är från 1933

”Jag skulle kunna äta färg” lär den store göteborgsmålaren Ivan Ivarson ha sagt apropå hans intensivt frossande i häftiga färger.  ”Ty att måla det är främst att dikta och återge i färg. Spelar inte färgen första rollen kan det  visserligen vara konst men inte måleri” har han dessutom och med säkerhet sagt – orden kunde man läsa i en intervju med Ivarson inför den största separatutställningen under Ivan Ivarsons livstid. Detta var i februari 1931.

                          Göteborgsskolan

”Att se världen som färg” är titeln på en utställning som visades på lilla fina Mjellby Konstmuseum i Halmstad  åttiosex år senare, hösten och vintern 2016-17. Ivan Ivarson är en av de tjugonio målare som museet hade valt att låta representera den konstskola och den konstepok som har Göteborg som gemensam nämnare. ”Göteborgskoloristerna” var också utställningens underrubrik men syftet med utställningen var också att visa att det man benämner som ”göteborgskolorismen” utgör ett kapitel i den större berättelsen om det som blev och har varit specifikt för konsten i Göteborg – Göteborgsskolan.

Björnberg Västkustklippor (31)

Evald Björnberg (1895-1971) målade ofta porträtt av barn och klippor och badare i Bohuslän. Målningen ”Västkustklippor” är från 1931. Björnberg var senare verksam i Stockholm och Frankrike.

Ville man se färg och lyftas i sinnet av färgglädje i en mörk och gråtrist tid på året så var platsen given – Mjellby Konstmuseum som fram till och med januari 2017 visade denna färgfyllda och storartade utställning av ”göteborgskoloristerna”. På köpet fick man bilder av sommar och sol, av klippor och blånande hav, av blommor och landskap och små och stora berättelser i färg och form från kust, stad och resor  –  och en hel konstepoks historia dessutom. Det här är en utställning som berättar nästan hela historien om göteborgskolorismen. Utställningen har nu fått en fortsättning och kommer att visas på  Bohusläns Museum i Uddevalla  från 1 april till 27 augusti 2017.

Ut ur skuggan

bjurstenmsjalvportratt39xl

Magnus Bjurstens självporträtt från 1939 är målad i en mjukare gråskala som några av koloristerna använde

De vanliga namnen, de som man brukar förknippa med begreppet ”göteborgskoloristerna” finns där förstås men också många konstnärer ”vilka med tiden förpassats till skuggigare platser i konsthistorien” som museet uttrycker det. Det är just det som är så roligt och det originella med Mjellbys utställning av göteborgskoloristerna – och som man på museet också säger ”sträcker sig långt bortom kvartetten Göransson, Ivarsson, Sandberg och Schiöler”. Här får man en bred historia om ”Göteborgsskolan” och en större berättelse om konsten i Göteborg under en period som tydligt kan knytas till konstskolan ”Valand”, Göteborgs musei rit- och målarskola och ett antal framstående pedagoger och lärare under tiden 1897-1938. Perioden sträcker sig egentligen framåt i tiden så länge som eleverna som fick sin utbildning på Valand under dessa lärare fortsätter att måla, det vill säga under hela nittonhundratalet. Ullmaneleven Tore Ahnoffs (1917-2016) bortgång i februari i år sätter punkt för en mer än sekellång konstepok.

lundstedthajosjostjarnaxl

Kristian Lundstedt (1894-1959) var lite äldre än de flesta koloristerna och han använde sig av en mer återhållen färgskala. Hans lärare på Valand var Birger Simonsson (lärare på Valand 1916-1919)

Göteborgskolorismen börjar inte med bohuslänningen Carl Wilhelmson (1866-1928), vilken som mycket ung påbörjat sina konststudier för Carl Larsson (1853-1919) och Bruno Liljefors (1860-1939) vid Göteborgs Musei rit- och målarskola och som efter ytterligare en tid och några års utlandsstudier själv blir lärare och föreståndare vid samma skola.

Frankrike tur och retur

sandbvsommarkvallstenungson1933xl

Ragnar Sandberg, uppvuxen i Stenungssund i Bohuslän har målat denna bild från Stenungsön 1933. Stenungsön blev samlingsplats för några av göteborgskoloristerna – Ivan Ivarson, Märta Taube-Ivarson, Erling Ärlingsson och Karin Taube-Parrow som bodde på Stenungsön.

Man kan däremot säga att han fick betydelse för en lokal förankring av konstlivet med Göteborg och Västkusten i centrum och han får många begåvade elever att välja Göteborg, till exempel västgöten Carl Kylberg och smålänningen Carl Ryd. Carl Kylberg (1878-1952) blir med tiden en viktig inspiratör för göteborgskolorismen och Carl Ryd blir själv lärare vid Valand en kort period.

Den moderna konstens födelse i Sverige sker i Frankrike – hos Henri Matisse (1869-1954) i Paris och i andra parisiska konstskolor. Av tradition hade svenska och skandinaviska konstnärer alltid vidareutbildat sig utomlands, tidigare framför allt i Italien och Tyskland. Men nu, alltså i början av nittonhundratalet var det Frankrike med Van Gogh, Cézanne och Matisse som gällde för målarna. Det var expressionismen och fauvismen bland ismerna som gällde, i mindre grad impressionismen och ännu inte Picasso och kubism.

isaksonbastionernachristiamsoxl

Det strängare formspråket i Karl Isaksons måleri, som här i ”Bastionerna på Christiansø” inspirerade flera av göteborgskoloristerna. Isakson var verksam i Köpenhamn men visades postumt med en större utställning i Göteborg jubileumsåret 1923

Fyra blivande lärare på rad – Birger Simonson (1883-1938), Carl Ryd (1883-1958), Tor Bjurström (1888-1966) och Sigfrid Ullman (1886-1960) utbildade sig hos Matisse i Paris och gav sedan en franskinspirerad undervisning på Valand i Göteborg under mer än tjugo års tid från 1916 till 1938. Frankrike blev sedan också det självklara målet för alla konstelevers studieresor ut i världen.

Köpenhamn tur och retur

bjurstrtkopenhamnbrinnerxl

”Köpenhamn brinner” av Tor Bjurström. Bjurström var bosatt i Köpenhamn när han ombads att ta över som lärare på konstskolan Valand i Göteborg. Han lämnade Köpenhamn ovilligt men kom sedan att inspirera en hel generation ”göteborgskolorister”

Den svenska modernismens begynnelse i Sverige skedde först dock inte i Göteborg  utan i Stockholm. De nu matisseinspirerade målarna Simonson, Ryd, Bjurström och Ullman deltog efter hemkomsten från Paris tillsammans med ett tiotal andra återvändare i en utställning som ger ett exakt år och en exakt plats för den nya konstens uppdykande – utställningen ”De Unga” 1909 på Hallins Konsthandel på Drottninggatan i Stockholm. Och det var verkligen unga konstnärer – yngst av de fyra var Tor Bjurström, endast 21 år gammal, Sigfrid Ullman var 23, Birger Simonson och Carl Ryd 26. Utställningen ”De Unga” upprepades åren därpå men sedan började man gå skilda vägar, många stannade kvar i Stockholm, andra drog sig söderut till Köpenhamn som blev en sorts ersättning för Paris eftersom Första världskriget stängde resvägarna vidare söderut.

ullmannannamodellerarxl

När Sigfrid Ullman tog över som lärare och föreståndare för Valand 1929 återgick han i sin undervisning till  modellteckning och en mer traditionell undervisning. Här ett porträtt av hustrun Hanna som var skulptör och dotter till den kände Skagenmålaren Viggo Johansen

I Köpenhamn fanns en välkänd målarskola, Zahrtmanns, som även hade lockat svenska elever tidigare bland annat Birger Simonson och Karl Isakson (1878-1922). Den senare kom för övrigt att stanna i Köpenhamn och bli en av de främsta modernisterna i danska konsthistorien men också inspiratör, inte minst för göteborgskoloristerna.

                           Öst eller Väst  

Hur som helst, efter Köpenhamn blev det  antingen Stockholm eller Göteborg och Västkusten för hemvändarna. Och det är nu som upprinnelsen till den nya göteborgsskolan tar sin plats bland annat med inflytande från Norge och Edvard Munchs (1863-1944) expressiva måleri. För norska konstelever och målare blev Göteborg ett dragplåster. Göteborgsskolan och göteborgskolorismen kom att bli en egen konstriktning i det moderna konstsverige och ganska väsensskild från den urbant mondäna stockholmsstilen med bland andra Isaac Grünewald (1889-1946), Einar Jolin (1890-1978) och senare GAN, Gösta Adrian-Nilsson (1884-1965). Bland målarna i Stockholm vid den här tiden fanns också konstnärer, som till exempel Siri Derkert (1888-1973), med ett uttalat socialt engagemang, något som inte syns i göteborgsskolan.

Världen betår av färg

Det är många impulser som skapar göteborgskolorismen och det är många impulser som skapar de olika konstnärernas karaktärer och öden – men en sak har de gemensamt, föreställningen om färgen som det viktigaste uttrycksmedlet och som bärare av själens och konstens innersta väsen.

kylberghavsluft33xl

Det var många influenser som sammantaget utgjorde grunden för ”göteborgskolorismen” – en av dessa var den äldre målaren Carl Kylberg (1878-1952) Målningen ”Havsluft” från 1933 visas på utställningen ”Att se världen som färg” på Mjellby Konstmuseum.

”Han är en kolorist i ordets mest extrema mening, han ser världen som färg. Världen består av färg, och föremålen äro endast samlingspunkten, förtätningar av denna färg, som moln av luftens vattenånga” är ett citat av kritikern Gotthard Johansson som återges på den nu aktuella utställningen på Mjellby Konstmuseum. Citatet är hämtat ur en recension som Gotthard Johansson skrev angående Carl Kylbergs måleri.

sandbkvallspromenadgbg39-41xl

Ragnar Sandbergs ”Kvällspromenad i Göteborg” (1939-41) är exempel på hans lekfulla måleri.

Mycket mer skulle kunna sägas och citeras om ”göteborgsskolans” förhållande till färgens betydelse för måleriet och symbolik i konsten – alla målarna har dessutom sitt eget förhållande till färgen och sin egen palett, men den stora lidelsen för färgen är densamma, för några av målarna till och med extremt stor.

                Mest succéer ändå

Göteborgskolorimens utställningshistoria är omfattande med en blandning av kritikersuccéer och publikfiaskon, genombrott och misslyckanden men bit för bit har göteborgskolorismen befäst en allt starkare ställning i den svenska moderna konsthistorien och Mjellby Konstmuseums omfattande utställning utgör  ännu ett viktigt kapitel i den berättelsen.

andreassonblommorifonstret

Landskap från Bohuslän och blommor var ett vanligt motiv för värmlänningen Folke Andréasson (1902-1948)

Göteborgskolorismens fyra pelarnamn Ivan Ivarson (1900-1939), Åke Göranson (1902-1942), Ragnar Sandberg (1902-1972) och Inge Schiöler (1908-1971) måste naturligtvis finnas på en utställning av den här kalibern men för den som sett ganska mycket av dessa stora målare tidigare är det extra roligt att få se målningar av så många andra målare i den mångfacetterade skara konstnärer som kan räknas till ”göteborgsskolan” – Folke Andreassons soldränkta blomvaser, Fritjof Berglunds (1905-1973) allvarliga och lätt vemodiga krukstilleben och självporträtt, Magnus Bjurstens (1907-1974)  ömsinta porträttkonst, Evald Björnbergs (1895-1971) vilande sommarvärme i modell och klippor, Inga Englund-Kihlmans (1905-1979) roande barnbilder och Elvine Osterman-Nordwalls (1908-1997) skimrande landskapsbilder. För att nu nämna några av de konstnärer som inte brukar nämnas bland de första men ändå väl kända för en göteborgspublik. Mindre kända är till exempel Aina Marmén-Sundborg (1899-1973), Kristian Lundstedt (1894-1959) och Birger Berndtson (1890-1940) – den senare fick sitt genombrott först mer än fyrtio år efter sin död då en stor produktion målningar och gouacher upptäcktes under änkas säng när hon hade gått bort och som ställdes ut på Borås Konstmuseum.

berndtsonstrandpromenadslussednorustxl

Fastän han var äldre än sina målarkamrater fick Birger Berndtson  sitt genombrott som konstnär långt senare, mer än fyrtio år efter sin bortgång. Han målade tillsammans med Ivan Ivarson och Ragnar Sandberg i det lilla samhället Slussen på Orust.

Birger Berndtson gick många år på Valand och hade både Simonson, Ryd och Bjurström som lärare och han målade tillsammans med Ivan Ivarson och Ragnar Sandberg i den tillfälliga ”Slussenkolonin” på Orust tidigt trettiotal men hade liksom de flesta av sina konstnärskollegor svårt att klara sig på sin konst och väljer ett civilt målaryrke som dekorationsmålare för att kunna försörja sig.

goranssongooteborgsgataisnoxl

”Göteborgsgata i snö” (1930-32) av Åke Göransson. Det här gatumotivet hade han utanför sitt fönster och motivet har han också använt flitigt under årets och ljusets växlingar.  Som med så många andra dukar målade han om och över målningarna och ansåg sig bara har gjort skisser, inga färdiga tavlor.

Ett annat mycket känt ”sängfynd” av konst är den samling målningar som hittades hemma hos Åke Göranssons mamma Hanna i hennes kökssoffa. Åke Göransson (1902-1942), som därefter räknades till de främsta bland koloristerna, levde dock till skillnad från Birger Berndtson när fyndet gjordes men befann sig på Lillhagens mentalsjukhus i Göteborg sedan några år tillbaka.

magnusschioleriparkenstjorgen40talxl

Inge Schiöler (1908-1971)var bara i tjugofem- årsåldern när han drabbades akut av mental ohälsa och togs in på St Jörgen i Göteborg.  Där stannande han som patient i mer än tjugo år. Här har målarkamraten Rangvald Magnusson (1904-1984) besökt Schiöler på St Jörgen och målat ett porträtt av honom.

                       Livsbejakande

Känd är också hans kommentar om sitt eget måleri, en kommentar som Åke Göransson fällde en tid efter att i sällskap med en vårdare från sjukhuset och sin mamma sett utställningen av ”soffyndet” på Konsthallen i Göteborg – ”Den där Göransson var visst en ganska bra målare, men vart tog han vägen”.  Det var inte eget beröm utan Åke Göransson var schizofren och  inte alltid klar över sin identitet.

Till bilden av göteborgskoloristerna kan fogas ovanliga och dramatiska livsöden, svårigheterna att sälja sin konst, fattigdom och mental ohälsa, den samtida publikens ointresse och kampen för överlevnad. Så småningom blev livet lite lättare för de som hade turen och orken att fortsätta konstnärskampen. Av denna kamp ser man egentligen ingenting på den nu aktuella utställningen ”Att se världen som färg”. Det är en livsbejakande och okomplicerad utställning. Göteborgskoloristerna ”frossade” i färg, de flesta på ett mästerligt sätt och med stor variation i palett, uttryck och avsikt.  De ”frossade” också i sin hyllning till livet – inte i sitt oblida öde eller sin olycka. Och det är denna stora livsglädje som utställningen förmedlar.

”Att se världen som färg” kommer alltså att visas på Bohusläns Museum i Uddevalla med start den 1 april för att sedan pågå vår och sommar till den 27 augusti 2017.

arlingssonskordefolkxl

”Skördefolk” (odaterad) av Erling Ärlingsson.  Erling Ärlingsson (1904-1983) var värmlänning som efter studierna hos Tor Bjurström på Valand i Göteborg och ytterligare studier på  bland annat Academie Scandinave i Paris så småningom återvände till trakten kring Frykensjöarna i Värmland och slog sig ner på Sillegården. Därefter bodde han också tidvis på Stenungsön utanför Stenungsund i Bohuslän och hade tidigare bott såväl i Spanien som i Norge.

 

 

 

 

 

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Historia, Konst, Konstmuseer, Konstvärlden, Måleri, Självporträtt, Utställningar | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

På spaning efter ett monument

Första försöket gick inte så bra. Det var den årliga stadsfesten och staden var helt stängd för trafik  och endast tillgänglig för fotgängare. Vi fick snällt parkera bilen i utkanten av staden och börja vandringen.  Knappt halvvägs mot målet och med tusentals lugnt flanerande människor på gator och torg insåg vi snart att vi den dagen skulle missa konstmuseerna i Wolfsburg och Goslar om vi fortsatte hela vägen fram till monumentet i Französiche Garten – Caroline Mathilde-statyn. Den skulle få vänta på vårt besök till nästa gång.

Nästa gång blev ett par år senare. Då gick det bättre, då hade vi till och med gjort staden till vårt hem för en hel vecka med gott om tid att se såväl monument som slott i staden och bekanta oss med en stor del av området runt staden och en spännande del av stadens och områdets historia.

från cell till celle

”Nordens Versailles” – Hirschholms slott, byggt 1737-1744, var skådeplatsen för en i dansk historia känd kärleksförbindelse på kunglig nivå – ”A Royal Affair”-  mellan den unga drottningen Caroline Mathilde och Christian VII:s livläkare, Johan Friedrich Struensee. Här föddes Struensees och Caroline Mathildes dotter Lovisa Augusta sommaren 1771. ”Skammens slott” revs 1810-1812

Men för att börja i rätt ända skall vi tillbaka till en plats norr om Köpenhamn, nästan hemmavid, tvärs över Sundet och en bit söderut från Helsingör, alltså mellan Köpenhamn och Helsingör, en plats som sedan ett par hundra år tillbaka vilar i upphöjd ro och  majestätisk stillhet – en vallgravsomsluten park med en anstrykning av mystik och oavslutad historia. På platsen låg ett slott och i slottet fanns en ung slottsfru, tillika Danmarks drottning under några år och i den unga drottningens slottssalar och i det intimare sovrummet fanns en femton år äldre, välutbildad och driftig herre som kommit från Tyskland och som på kort tid revolutionerat i stort hela det danska kungaväldet och dessutom gjort drottningen med barn.

Revolution i palatset

från cell till Celle

Johann Friedrich Struensee (1737-1772) kom som kungens livläkare till Köpenhamn och blev dessutom i praktiken även regent och drottningens älskare

Att denna ordning inte kunde få fortgå ostraffat vet alla som läst boken ”Livläkarens besök” av P O Enqvist. Den välutbildade tyske herren, läkaren och upplysningsmannen Johann Friedrich Struensee blev både halshuggen, kvarterad och lagd på stegel och den unga drottningen utvisad från det land hon råkat bli drottning i – ett efterblivet litet land i Europas utkant som enligt successionsordningen regerades av en kung som i det här fallet var sinnessjuk och regeringsoduglig.

Året var 1772, kungens geheimekabinettssekreterare, Johann Friedrich Struensee, hade plötsligt avsatts och fängslats i en nattlig palatsrevolution, den unga drottningens äktenskap med Christian VII upplösts och hennes älskare och far till den knappt tio månader gamla dottern Lovisa dömts till att mista liv, ära och gods för brott mot Kongeloven.

från cell till Celle

Christian VII (1749-1808) ofrivillig kung av Danmark. Porträttet hänger i kurfurstepalatset i Celle

Vid femton års ålder hade Caroline Mathilde av Storbritannien, yngst av nio syskon och med en pappa som hade gått bort några månader innan hon föddes, blivit förmäld ( som det brukar heta i dessa sammanhang) med sin kusin, Christian VII vilken tidigare på året korats till kung av Danmark. Caroline var endast dryga sexton år när deras son, den blivande Frederik VI, föddes. Tre och ett halvt år senare födde Caroline Mathilda ett syskon till Frederik, en flicka som fick namnet Lovisa (Louise) Augusta. Då var mamma Caroline ännu inte fyllda tjugo. Pappa till flickebarnet var inte kungen utan kungens läkare, den på alla sätt driftige Struensee som tagit över, inte bara de kungligt äktenskapliga plikterna utan även de flesta beslutande funktionerna vid hovet och i Danmark och som därmed retat gallfeber på det gamla styrande gardet som omgett Christian VII.

Dålig timing

från cell till Celle

Caroline Mathilde (1751-1775) britisk prinsessa och landsförvisad dansk drottning som gjorde samaritiska gärningar i nordtyska staden Celle

Det var inte drottningens otrohet som fällde Struensee, inte heller att de båda var så skandalöst öppna med sitt kärleksförhållande utan den hårda dödsdomen mot Struensee var politiskt betingad. Johann Friedrich Struensee, medicine doktor redan vid tjugo års ålder, tillhörde Europas nya intellektuella elit – upplysningstidens humanister och vetenskapsmän vilka börjat lägga grunden för ett demokratiskt statskick och för en ny och självständig rättsordning. Han var med andra ord långt före det danska hovets tid och hotade med sina upplysningssidéer om nya fri- och rättigheter adelns och den kungliga tjänstemannakårens  ställning och privilegier. Därför röjdes han ur vägen. Avrättningen skedde genom halshuggning tidigt en morgon i slutet av april 1772.

Från cell till Celle

Morgonen 28 april 1772 på Øster Fælled i Köpenhamn – bödeln håller upp Struensees avhuggna huvud för ett tusenhövdat publikum

När nu rikets mäktigaste man var oskadliggjord gav man sig på den stackars försvarslösa unga drottning som kung Christian vänt ryggen till redan efter sonen Frederiks födelse. Kungens egen egentliga  kärlek var en prostituerad kvinna som kallades Støvlette-Caterine. Den förbindelsen var minst lika öppen som Caroline Mathildes och Struensees kärleksaffär. Emellertid, Caroline Mathilde landsförvisades och förlorade titeln Drottning av Danmark och Norge. Men det höll på att kosta Danmark ett krig mot Storbritannien. George III, Carolines äldre bror, var nu kung av Storbritannien och blev rasande när han fick höra hur  illa hans lillasyster behandlats i Danmark. Men han besinnade sig och nöjde sig med att endast skicka en liten eskader på tre skepp för att hämta Caroline.

Utkastad och fråntagen sina barn

1772 – Caroline Mathilde skulle fylla 21 år den 27 juli. Hon var tvåbarnsmor, en son på drygt fyra år och en dotter som om ett par månader skulle fylla ett år. Mamma Caroline hade fängslats och förts från Köpenhamn till Kronborgs slott i Helsingør i väntan på att bli hämtad. Där sattes hon i cell tillsammans med barnen. Så kom avskedets stund, den 30 maj en dryg månad efter den älskade Struensees halshuggning. De två fregatterna och det kungliga krigsskeppet låg på redden. Det kunde hon se från fönstret. När matroserna rodde iland och ställde upp sig på kajen hälsade den lilla danska vaktstyrkan på gästerna men engelsmännen vägrade surmulet att hälsa tillbaka.

från cell till Celle

”Nordens Venus” kallad, Struensees och Caroline Mathildes dotter Lovisa Augusta (1771-1843)  Betraktad som en stor skönhet men också retsamt kallad ”La petite Struensee”.  Porträtt målat 1791 av schweiziske konstnären Anton Graff (1736-1813)

Lille Frederik höll sin mamma hårt i kjolarna och Caroline Mathilde kramade Lovisa Augusta krampaktigt intill  bröstet. Till skillnad från de flesta kvinnor i hennes ställning ammade hon själv sin bebis och det var just vad hon hade gjort när vakterna slet barnet ur famnen på henne. Frederik gjorde motstånd men det hjälpte naturligtvis föga när vakterna drog iväg med honom från en förtvivlad mor. Barnen skulle bli kvar i Danmark och modern köras ut från landet.

I Celle, som ligger i södra delen av Lüneburger Heide och en bit öster om Hannover i norra Tyskland, hade det engelska kungahuset ett slott som för tillfället stod obebott. Dit fördes  Caroline Mathilde av broderns reseuppbåd. Caroline Mathildes bror, George den III var den förste bland regenter i den nya engelska kungafamiljen som var född i England. Familjen var tysk och hade mycket gamla anor från trakten runt Celle – från Lüneburg, Hannover och Braunschweig  – så det var egentligen inte på främmande mark som den unga drottningen, titeln hade hon fått behålla, slog sig ner.

Älskad i Celle

Caroline Mathilde blev väl mottagen i Celle och omtyckt, inte minst på grund av hennes välgärningar som riktade sig till sjuka och fattiga i staden. Hon blev dessvärre smittad av en epidemisk sjukdom och dog i hög feber, troligtvis scharlakansfeber, 10 maj 1775, endast 23 år gammal. Hon fick sin grav i St Marienkirche nära slottet i Celle och intill sin farmors mor Sophia Dorothea av Braunschweig-Lüneburg. Denna Sophia Dorothea  var för övrigt även mormors mor till Caroline Mathildes jämnåriga släktingar i Sverige, regenterna Gustav III och Karl den XIII.

 

Stadskyrkan St Marienkirche i Celle där Caroline Mathilde ligger begravd i en stenkista.

Jo, men monumentet nu – i Französische Garten i Celle. Ja, det gjordes en större insamling bland invånarna i Celle och i furstendömet Hannover och redan 1784 stod monumentet klart. Uppdraget gick till direktören för konstakademien i Leipzig, skulptören och målaren Adam Friedrich Oeser. Han var väletablerad i Tyskland och var känd också som en skicklig tecknare – han hade bland annat varit Johann Wolfgang Goethes (1749-1832) teckningslärare och blev senare också nära vän till Goethe.

Den korta lyckan

från cell till Celle

Caroline Mathilde-skulpturen utfördes av den tyske konstnären Adam Friedrich Oeser (1717-1799) Detta porträtt är målat av samma schweiziska konstnär som porträtterat  Carolines dotter Lovisa Augusta (ovan) – Anton Graff.

Caroline Mathilde-monumentet är en stor skulptur i klassisk vit marmor. Den föreställer en kvinna med två barn i den ålder barnen var när de danska vakterna slet barnen så brutalt från mamman. Skulptören har emellertid inte utgått från objektets tragiska öde utan i stället valt att framställa en lycklig mor-och-barn-scen med barnen skildrade som små kerubiska änglar och med barnens moder närmast madonnalik med den lilla dottern tryggt vilande i moderns famn. Så kan verklighetens scen ha sett ut under den korta lyckliga tid, den sommar och höst 1771 som Caroline Mathilde fick med sin Struensee och de båda barnen på Hirschholms slott.

Ovanpå den stora runda sockeln som Caroline Mathilde och barnen lutar sig mot halvsitter, framstupa en ung kvinna som i sin tur vilar båda armarna mot ett stort öppet kärl till bredden fyllt av något som på bild kan vara svårt att definiera.  Men jag tolkar det välfyllda kärlet som ett ymnighetshorn, en symbol  för de gåvor och den osjälviska insats som den unga  kurfurstliga kvinnan med anor från Celle gjorde för stadens sjuka och fattiga.

från cell till Celle

Caroline Mathilde-monumentet i Celle, färdigställt 1784 efter insamling av medel från stadsborna i Celle. Caroline var inte ens fyllda tjugofyra år  när hon dog 1775 i scharlakansfeber. Under några år hade hon då ägnat sig åt välgörenhet och hjälpt sjuka och fattiga Cellebor. Porträttskulpturen visar henne både som tvåbarnsmor och välgörerska.

Som sagt – vid vårt förnyade besök till Celle gick det bättre. Vi kom i alla fall fram till monumentet men först efter att ha vandrat Französiche Garten upp och ner i båda riktningarna. Vi hade förväntat oss en skulptur, en kvinnofigur stående rakt upp och ner på en sockel eller liknande. Vi letade igenom hela parken och hittade flera skulpturer av det slaget men ingen Caroline till dess att vi stötte på ett större plåtskjul. På baksidan av detta plåtskjul satt en bild. Bilden föreställde den skulptur som jag nyss beskrivit, således inte bara en porträttbyst utan just ett monument, en skulptural berättelse.

Monumental miss

Alltså – ännu en gång snuvad på Caroline-Mathilde-monumentet. ”Under restaurering” stod det på plåtschabraket som effektivt dolde monumentet vi letat efter. Den stora plåthuvan stod där, till yttermera visso omgiven av järnstaket och rosenhäck. Så – själva monumentet, ”verklighetens” skulptur fick vi inte se den här gången heller, ännu mindre de detaljer på monumentet som behövs för en gedigen tolkning.

från cell till Celle

På en vallgravsomsluten kulle mitt i den nordtyska staden Celle ligger det kurfurtsliga palatset som drottning Caroline Mathilde hamnade i efter att hon blivit landsförvisad från Danmark. Palatset stod obebott när hon kom dit på försommaren 1772. I dag fins såväl ett historiskt museum som en teater i  byggnaden. Slottet och teatern, som är Europas äldsta operascen, är byggd i venetiansk barock.

Så var det med det – men det kurfurstliga palatset i vilket Caroline Mathilde fick sitt viste har en del annat att bjuda på när det gäller den sorgeliga historien om den brittiska prinsessan av huset Hannover och den schizofrene danske konungen Christian den VII:s drottning Caroline Mathilde.  Det är ett vackert slott i vitt, en fyravåningars fyrkantsbyggnad  i venetiansk barock med åttkantiga hörntorn och ett fasadtorn. Slottet rymmer, förutom en rad porträtt och inredningar från slottets och furstefamiljens historia, ett kapell och en teater i originalskick, även ett par rum som handlar om Caroline Mathilde och huvudpersonerna i ”Hirschholm-dramat” – porträtt i olja och grafik, teckningar och dräkter som burits av Caroline Mathilde med mera.

från cell till Celle

Här låg Hirschholms  slott. Bilden visar en del av den vattenomgärdade slottsparken. I närheten ligger Hørsholm Egns Museum som har en egen Struensee-samling om Hirschholms slott och Caroline Mathilde

Slottet, som ligger mitt i Celle, omgärdat av en vallgrav med friskt vatten som rinner in från ett av den stora floden Wesers biflöden, Aller, finns kvar på sin plats och utgör i sin vita skepnad ett påtagligt och vackert blickfång, kanske ett av Europas vackraste slott.

Hirschholms slott, däremot, det slott som Christian den VII:s farfar Christian VI (1699-1746) låtit uppföra och som skulle bli ”Nordens Versailles”, finns däremot inte kvar – eller ”Skammens slott”, som det senare också kom att kallas efter Caroline Mathildes och Struensees kärlekshistoria. Christian VII lämnade slottet åt sitt öde och det kom att stå obebott i många år till dess att ”Nordens Versailles” revs och byggnadsresterna transporterades till Köpenhamn för att användes vid ombyggnad av Christiansborg.

Livläkarens revansch

från cell till Celle

På platsen för Hirschholms slott ligger i dag och sedan 1823 en en liten vacker kyrka av en av Danmarks stora arkitekter – Christian Frederik Hansen (1756-1845)

På platsen för Hirschholms slott i Hørsholm ligger i stället en liten vacker kyrka i nyklassisk stil. När den kyrkan stod färdig var Caroline Mathildes dotterdotter Karolina Amalia – dotter till Lovisa Augusta, den lilla babyn som vakterna slitit ur Carolina Matildas famn när hon tvingades lämna landet – sedan några år lyckligt gift med den blivande danske kungen Christian VIII, regent från 1839. Hans drottning, Karolina Amalia var ju också dotterdotter till Johann Friedrich Struensee som på det viset var tillbaka i det danska kungahuset.  Struensee var tillbaka i statsförvaltningen även på ett annat sätt – många av hans revolutionära idéer hade slagit fäste och hans dotterdotter Karolina Amalia (1796-1881) blev dansk drottning och skulle få uppleva genomförandet av den nya konstitutionen, Grundloven, som upphävde det kungliga enväldet och lade grunden till ett modernt, demokratiskt, danskt kungarike.

 

 

 

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Öresund, Danmark, Historia, Konst, Offentliga verk, Själland, Sjæland, skulptur, Tyskland | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Konstens Genesis – en parallell berättelse

Jord, vatten, luft och eld – de fyra elementen, de fyra pelare som är livets bas och grund enligt de gamla grekerna. De fyra elementen är varandras förutsättningar och utgör också en bas för världsåskådning i skilda religioner och har gjort så till långt in i vår egen tid. Modern vetenskap och partikelfysik har nu för gott placerat de fyra elementen till ett hörn för magi och ockultism – och kulturhistoria och konst. De fyra elementen är ett klassiskt motiv för konsten och civilisationens kulturhistoria kan inte skrivas utan de fyra elementen.

Les 10000 soleils

Les 10 000 Soleils entrevus ( De 10 000 solarnas möte), mezzzotint, bild 64×83 cm, blad 80×109 cm

Konsten är magi. Konst är inte vetenskap. Konst är väldigt mycket annat och lika fundamentalt för livet så som man en gång menade att jord, vatten, luft och eld var. Konst kunde vara det femte elementet!

Kraft och gåtfullhet

Detta kan man få för sig att tycka när man bekantar sig med fransmannen André Bongibaults konst. Hans bilder rör sig i det magiska hörnet av vår verklighet, och ibland även lite utanför. Han studerar gamla kulturer, som den hinduiska i Indien, gamla skriftspråk och kalligrafiska karaktäristika som i sanskrit och hebreiska men tittar också in i vår tids vetenskapliga värld med ett intresse för bland annat elektromagnetiska ljusfenomen.

Une Nuit

Une nuit à Vivada (En natt i Vivada), mezzotint, bild 63×83 cm, blad 79×107 cm

Resultatet blir stora, mäktiga grafiska bilder och målningar med en oemotståndlig visuell kraft och gåtfullhet. Det är mörka bilder, skrämmande och ödesmättade – himlar störtar in, tsunami av svart vatten rusar mot en imaginär strand och tunga granitklippor öppnar sig till en avgrund för jord, vatten, luft och eld. Jordens undergång och en apokalyps utan ryttare.

En skapelseberättelse

Som åskådare kan man emellertid välja fritt och vända på processen – att tolka den som i bibelns skapelseberättelse – ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, Jorden var öde och tom och djupet täcktes av mörker” och över vattnet svävade ”Guds ande och vind”.

GENESIS

Genèse (Genesis) målning 90×150 cm

André Bongibault väcker gamla kulturer, den hinduiska, den arabiska, den hebreiska och den kristna kulturen till liv och ger uttryck för kulturernas och historiens samlade massa av andlighet och energi. Han har skapat en serie bilder kring de fyra elementen jord, vatten. luft och eld och Jordens och Universums tillblivelse, Genesis, och Själens och Andlighetens berg.

Andens berg

Les Montagnes de l’Ame, ”Själens berg”, målning 90×150 cm

André Bongibault har också skapat en annan serie bilder som bygger på de hinduiska och buddhistiska tankarna kring den cirkelrunda Mandalan som form för det kosmiska och det himmelska och som ett koncentrat av ockult energi. Mandalan, som traditionellt ritas på ett bord eller på marken och som fylls med andra geometriska mönster i ett oändligt antal variationer utgör också en form för meditation och upplevelse av helhet – ett icke dualistiskt tillstånd.

Mandala

Mandala, målning 120×120 cm

            Meditation och yoga

Mandalans koncentrerade energi och meditativa stillhet skulle kunna utgöra en motvikt till de stormande krafterna i de fyra elementen i André Bongibaults konst – men gör det inte. Den visuella kraften och energin är densamma som i ”de fyra elementen”- men med upplösta naturformer, kvadrater istället för cirklar och ett mer abstrakt formspråk blir det ändå bilder som uppfordrar till meditation, om än en mera aktiv meditation. André Bongibault återkommer också i sina bilder till former för aktiva yoga-tillstånd med livsenergier, prana, som flödar genom den mänskliga kroppen som ett parallellt blodomlopp. Men också som ett tillstånd som lyfter och befriar människan från livets och dödens kretslopp.

Från mörker till ljus

Gud sade ”Varde ljus! Och det blev ljus”. Sentensen ur Bibelns skapelseberättelse kan man med hjälp av lite blasfemi tillämpa på den grafiska teknik som André Bongibault valt för sina stora dramatiska verk. Grafiken är gjord i den tekniskt tungarbetade mezzotinten som betyder halvtoner och är en gravyr på kopparplåt. Den franska beteckningen av tekniken stämmer ännu bättre in på konstnärens ambitioner –”manière noire”, ”svartkonst”, detta såväl med tanke på den ockulta energin som för ett ”utgångsläge” i totalt mörker.

Bhrumadhya

Bhrumadhya, bild 64×83 cm, blad 80×109 cm. Titeln anspelar på ett  speciellt yoga-tillstånd.

Konstnärens bild skapas från en kopparplåt som med stor tidsspillan och möda bearbetats med ett sågtandat verktyg i femtionio olika riktningar där kopparplåtens yta ruggas upp i en oändlig mängd små taggar. Efter infärgning av svart tryckfärg och tryck på papper får man en djupt svart och fylligt jämn yta.

En parallell skapelseberättelse

Det är från denna svarta yta som konstnären sedan långsamt skrapar och filar fram sitt motiv på kopparplåten. Det är en tung och tålamodsprövande teknik och ju större bilden är ju mer krävande är jobbet.  André Bongibaults mezzotinter är ovanligt stora. Framställningen av konstnärens motiv blir med den här tekniken, där motivet och bilden växer fram från totalt mörker till ljus – en parallell skapelseberättelse – ett konstens Genesis.

Fortsätt läsa

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Frankrike, Galleri Pictor, Grafik, Konst, Mezzotint | 1 kommentar

Skrotgubbar, franska passioner och människor vid hav.

Danmark är ett yndigt land med gott om plats för konst. Danskarna bygger konstmuseer som grannlandet i öster bygger arenor. Med det senaste tillskottet i den danska samlingen av konstmuseer finns det nu över sextio konstmuseer i det lilla landet. Senaste tillskottet ligger i en  by på den jylländska landsbygden i väster, en by som med sina  fyratusentrehundra invånare bara råkar vara något större än min egen hemby Munka Ljungby i Skåne. Tanken på ett konstmuseum i Munka Ljungby, däremot skulle vara fullständigt absurd. Men så är det alltså inte i Danmark.

Västlig utpost för konsten

Skrotgubbar

”Människor vid hav” är Jens Søndergaards….

I höjd med byn med det senaste konstmuseet (som jag återkommer till) men längre västerut – ja, så långt västerut som det går att komma på Jylland, ligger en mycket mindre och mycket liten by med bara ett tjugotal hus på den blåsiga toppen av höga klitter och på randen till Nordsjön. Allra längst ut med bara en smal passage mellan den sista byggnaden och havet tronar ett litet konstmuseum. Museet är visserligen inte nytt men har på senare tid utökat sina öppettider  väsentligt och kan på det viset få stå som symbol för ett litet land med ett stort konstintresse, ett konstintresse som sträcker sig hela vägen från det mäktiga Louisiana på stranden till Sundet i öster till det lilla Søndergaard-museet högt över havet, längst ut mot väster.

Skrotgubbar

På den ytterste kanten av Danmark i väster och strax ovanför Nordsjöns branta strandklitter ligger den danske målaren Jens Søndergaard lilla sevärda museum.

Vänd mot havet – inga träd, inga buskar, bara strandgräs och sand  och några heroiska gestalter i betong, ligger detta lilla konstmuseum och ser ut som en svensk sommarstugeidyll i brunlaserad panel från trettiotalet.

Den gemensamma ensamheten

Skrotgubbar

… ständiga tema, här tillsammans vid  Sant Hans-bålet på toppen av klitterna  ….

Huset var också först ett sommarviste för Jens Søndergaard (1895-1957) men så småningom även en åretruntbostad och ateljé, vintertid naturligtvis långt ifrån den idyll som man kan uppleva soliga och varma sommardagar här ute. Den är karg, trädlös och vindpinad, hela den jylländska kustlinjen utefter havet i väster men ingen byggnad, förutom Bovbjerg och Thyboröns fyrar ligger lika utsatt för havets stormar som detta konstmuseum. Men väl inkommen, en kulen och blåsig höstdag, i detta lilla konstens hus möts man av Jens Söndergaards värmande målningar och sprakande färgeruptioner.

Skrotgubbar

… och här som symbol för människans kamp mot naturen och mot …

”Människor vid hav” är Jens Søndergaards eviga och ständigt varierade tema. Längtan och den stilla ensamheten finns där, den lilla människan och det stora okända, det stormiga havet men också det solbelysta och välkomnande havet. Människorna rör sig par om par eller i små grupper och vid Sankt Hans samlas man kring det stora, brinnande bålet längst ut på klitterna. Jens Søndergaards målningar är sällan utan människor som om naturen inte finns i sig, inte utan människor. Med enkla medel, klara färgar och mjuka linjer föremedlar konstnären människornas gemensamma ensamhet.

Skrotgubbar

… sin obotliga ensamhet, allena eller…

Människorna är präglade av tillvarons hårda villkor vid havet men det är inte fiskarbefolkningens kamp för brödfödan som Søndergaard skildrar utan den ensamma människans längtan efter gemenskap och behov av att höra till och accepteras i bygemenskapen. Jens Søndergaard föddes i dessa trakter, på ön Mors i Limfjorden och växte upp i Thy nära Limfjordens inlopp i väster där det nu också finns ytterligare ett museum, Heltborg i Hurup med målningar av  Søndergaard.

Skrotgubbar

… i par och i vänskap.

Søndergaard är förresten en av Danmarks mest betydande konstnärer från den moderna konstens så kallade pionjärtid i Danmark med målare som till exempel Edward Weie och Olaf Høst och han finns representerad på många konstmuseer i landet. Søndergaard blev också internationellt uppmärksammad och räknas som en av expressionismens främsta målare. 1956, sextioett år gammal och året före sin bortgång mottog han det prestigefyllda Guggenheim-priset i USA.

 

Ett sökande museum för konst

I dessa trakter, på sydsidan av den västra delen av Limfjorden och i en vik av den del som kallas Nissum Bredning, ligger Lemvig.  Det är en liten stad med bara sjutusen invånare. Men staden är inte så liten att den inte har ett konstmuseum. Alla städer med självaktning i Danmark har ett konstmuseum. Så är det i ett kulturland.

Skrotgubbar

”Museet for Religiøs Kunst” i Lemvig vid Limfjorden är ett ganska nytt museum, byggt 1994 och utbyggt 2006. Det är ett intressant museum som söker sin väg mellan det andliga och det religiösa.

Lemvigs konstmuseum är dessutom ett annorlunda, ja, unikt konstmuseum, det enda i sitt slag. Det är ett museum för religiös konst – museet heter också så, ”Museet for Religiøs Kunst”. Det är ett ungt museum, byggt och utbyggt under åren 1994-2006.

Skrotgubbar

”Kristi svetteduk” är ett vanligt motiv i den kristna konsten. Detta är Bodil Kaalunds version.

Nu har man plats för såväl de egna samlingarna som för tillfälliga utställningar. Det unga museet tillkom efter och i samband med att stadens gamla romanska kyrka fått en ny och omfattande utsmyckning av Danmarks största kyrkomålare i modern tid, Bodil Kaalund. Huvuddelen av museets samlingar bygger på ”Kaalunds bibel”, originalillustrationerna till en  bibel som gavs ut av det danska bibelsällskapet 1992. En annan, mycket tung del i samlingarna är den franske expressionisten och målaren Georges Rouaults ”Passionssvit” från 1939. Sviten består av sjutton färgetsningar och åttiotvå träsnitt och skänktes av Ny Carlsbergfondet  till museet i samband med invigningen av en tillbyggnad 2006.

Skrotgubbar

”Kristus och lärjungarna” är en färgetsning ur George Rouaults ”Passioner” från 1939 och är en av bilderna i en enastående samling på museet för religiös konst.

Bilderna gjordes av Georges Rouault som illustrationer till boken ”Passion” som förstås handlar om Kristi lidande och död (och inte passion i ordets jordiska betydelse). Denna samling består även av en mängd provtryck med konstnärens egna anteckningar om ändringar inför sluttrycket – ”bon à tiré” som det heter på fackspråk (klart för tryck). Utöver modernare inslag i samlingen gör museet också tillfälliga utställningar, i höst (6/9- 13/12) med till exempel dansk konsts ”enfant terrible” Thomas Kluge. Det är en konstnär som framför allt provocerar kultur- och konstetablissemanget och med utställningen ” Gud, Konge og Fædrelandet” lär det inte bli mindre av provokationer.

Skrotgubbar

Denna målning visas också i samlingarna på museet för religiös konst – ”Japanese Garden from a Parallelle World” av Mattias Zimmermann

Men vad skall ett museum för religiös konst egentligen innehålla? Frågan riktade museet till allmänheten med en utställning under sommaren – om det är de bibliska berättelserna som skall stå i centrum?-  om det skall handla om olika religioner och inte bara den kristna? – eller om samlingarna skall koncentreras kring verk med existensiella dimensioner?  Museets grundläggande idé är dock konstens andliga dimension. I en krass och materialistisk tid kan det ju finnas anledning att leta efter det andliga i konsten. Själva idén med ett museum för religiös konst i ett sekulärt samhälle är snudd på provokation i sig. Men bredden på museets utställningsverksamhet är stor och handlar långt ifrån enbart om religion. Museet vill verka i spänningsfältet mellan religion och konst och hitta nya perspektiv på den moderna och samtida konsten. Museets samling av konst kommer inte att bestå av äldre religiös konst. ”Museet for Religiøs Kunst” är ett modernt museum och inte en kyrka full av konst.

Skrotgubbar

”Hommage à Grünewald” – en altartavla i modern design av den danske konstnären Ole Folmer Hansen. Titeln syftar på den tyske renässansmålaren Matthias Grünewalds (1475-1528) berömda altartavla ”Isenheimeraltaret” som numera finns i Colmars konstmuseum i Frankrike. I Ole Folmer Hansens variant, en s k triptyk, har konstnären roat sig med att låta de båda flankerande delarna byta plats i förhållande till Grünewalds triptyk.  Jämförelsen är intressant och klargör den abstrakta målningens  intentioner. Bilden finns i samlingarna hos ”Museet for Religiøs Kunst”

Med konsten som vapen

Det senare däremot kan man hitta i Holstebro några mil sydost om Lemvig. Den under sjuttiotalet uppförda Nørrelandskirken i Holstebro är emellertid inte bara en byggnad full av nutida konst utan framförallt ett konstverk i sig. Att besöka denna moderna kyrka, ritad av det välkända och flerfaldigt prisbelönta arkitektparet Inger och Johannes Exner, är en stor konstupplevelse – här upplever man alla detaljer och enskilda konstverk som en del i helheten och inte som utsmyckningar eller  tillfälligheter.

Skrotgubbar

Ett kyrkorum för kontemplation och visuell stimulans – Nørrelandskirken i Holstebro

Byggnadsformen är en enda stor kub med smala vertikala ljusinsläpp på sidorna i altardelen och det lika kubiska kyrkorummet utgör en perfekt miljö för såväl kontemplation som visuell inspiration. Nørrelandskirken med sitt originella klocktorn är en del av ett arkitekturkomplex som i sin helhet ritats av paret Exner. Resten av den klosterliknande anläggningen administrerades tidigare som en separat del av Holstebro Konstmuseum och rymde då konstnärsparet Jens Nielsen & Oliva Holm-Möller-museet men är nu en del av ”Dansk Talentakademi” som under namnet ”Huset for Kunst & Design” bedriver undervisning och gör utställningar i lokalerna. Ser man till alla kulturella anläggningar, byggnader och aktiviteter i Holstebro med till exempel hundratjugotusen årliga besök bara i den berömda musikteatern eller mer än hundra kulturella evenemang och en kulturfestival om året så skulle man kunna tro att vi talar om en storstad – men det gör vi inte.

Skrotgubbar

Framför den gemensamma entrén till Holstebros konstmuseum och kulturhistoriska museum står dansk konsts mest omhuldade kvinnliga målare staty – skagenmålaren Anna Ancher (1859 – 1935). Skulpturen är gjord av en annan mycket omtyckt kvinnlig konstnär – Astrid Noack (188-1954)

Någon gång på sextiotalet, när denna del av västra Jylland höll på att avfolkas bestämde sig de styrande i Holstebro för att göra en rejäl satsning på kultur – Nørrelandskirken med museibyggnaderna är en del av den satsningen, musikteatern annan. Det byggdes också ett konstmuseum med intressanta och ovanliga samlingar och ett nytt kulturhistoriskt museum och man satsade på skulpturer och upprustning stadens visuella miljö.  Bara stadshuset är en arkitektonisk sevärdhet. Kultursatsningen lyckades och Holstebro blev en förebild för städer och kommuner runt om i Skandinavien.  Hur stor staden är ? – trettiofemtusen invånare!

Birk – en hel ”stadsdel” av kultur

Grannstaden Herning, ytterligare några mil i sydöstlig riktning men fortfarande på västra Jylland har gjort en liknande resa som Holstebro och satsat mycket på kultur.

Skrotgubbar

Den stora cirkelrunda innergården till den före detta skjortfabriken i Angli-gården är dekorerad med målade keramikplattor av den kände Cobra-målaren Carl-Henning Pedersen och utgör ett väldigt monumentalverk, för det mesta öppet till beskådan för allmänheten. I fastigheten finns nu Skandinaviens största designskola.

I utkanten av staden ligger en hel ”stadsdel” med olika kulturbyggnader och kulturella anläggningar – i området finns två konstmuseer, en skulpturpark, två större skulpturala monument, en originell geometrisk ”have”, en trehundra meter lång muralmålning, en villaskapelse av den världsberömde danske arkitekten Jörn Utzon och ovanpå detta en räcka hus av andra kända danska arkitekter som C F Möller, Henning Larson och landskapsarkitekten C Th Sørensen. Lokalerna hyser bland annat Skandinaviens största Design-skola, ingenjörs- och handelsutbildningen vid Aarhus Universitet och teaterhögskola med mera. Allt är samlat utefter en bred och trädbevuxen allé i ett i övrigt parkliknande område som kallas”Birk Centerpark” där då konst, arkitektur och landskap kombineras i ett spännande samspel.

Mellan himmel och jord

Skrotgubbar

”Elia” är Nordeuropas största skulptur med en diameter på sextio meter. Breda trappor leder upp till skulpturens mitt där man emellertid inte bör stanna när åskan går.

Nordeuropas största skulptur finns också här. Skulpturen är stor som en modern värmekraftanläggning och står som en monumental slutpunkt på allén genom Centerparken. ”Elia” är skulpturen döpt till, gissningsvis med tanke på den bibliska berättelsen om Elie Himmelsfärd. Skulpturen med sina fyra höga ”skorstenar” är tänkt som en profan symbol för det jordiska och det himmelska där skulpturen sänder  eldsflammor mot skyn var nittonde dag och som i händelse av åskväder drar till sig blixtnedslagen och svarar med ett tordönsmuller från det inre av skulpturens väldiga plåtkammare. Skulpturen är trettio meter hög och har en diameter av sextio meter. Skulpturen Elia har en svensk skulptör som upphovsman – Ingvar Cronhammar från Hässleholm. Han är emellertid utbildad, bosatt och verksam i Danmark.

Skrotgubbar

Skulpturparken på Birk Centerpark ger också stor plats för levande ”skulpturer”

Skulpturen Elias cirkelrunda form går igen i några andra anläggningar i Birk Centerpark. Den stora skulpturparken kan man se som en urtavla med ett fält av oklippt gräs i mitten och cirkelkanten indelad i trettiosex  tjugominuters-fack, varje fack innehållande en skulptur. I mitten går levande skulpturer i form av får och betar av gräset och upphöjt ovan gräset står skulpturer i järn, sten och trä av främst välkända danska skulptörer som till exempel Robert Jacobsen, Svend Wiig-Hansen och Henry Heerup men också av en och annan internationellt verksam skulptör.

Från skjortor till skulpturer och museer

Skrotgubbar

Den stora cirkelrunda skulpturparken i Birk Centerpark består av trettiosex ”rum” och lika många skulpturer.Skulpturen på bilden är gjord av Børge Jørgensen (1926-1998) och kallas ”Naturens dynamik”

Rund i formen är också den så kallade Angli-gården som ursprungligen var en skjortfabrik och den institution som blev startskottet för utvecklingen av området. Primus motor var fabrikören Aage Damgaard som med sitt stora konstintresse drog till sig många av Danmarks ledande konstnärer och som också byggde upp en ansenlig konstsamling där bland annat skulpturparken är en del av denna samling. Genom bröderna Damgaard och andra entreprenörer utvecklades Herning till Danmarks textila centrum under femtio- och sextiotalen tills  textilkrisen även drabbade Danmark. Angligården byggdes cirkelrund med en stor och lika rund innergård som dekorerades i sin helhet och runt hela innergården av en av Danmarks berömda  så kallade cobra-målare, Carl-Henning Pedersen. Detta monumentalverk står öppet för alla besökare i parken liksom Carl-Henning Pedersens eget museum alldeles  intill Angligården .

Skrotgubbar

Den runda byggnadens omkrets är 90 meter och fasaden är täckt av kakelplattor som målats av en av de konstnärer som gett namn åt museet, den välkände danske Cobra-målaren Carl-Henning Pedersen. Museet rymmer hans och hustrun Else Alfelts verk och heter således ”Carl-Henning Pedersen & Else Alfelts Museum” Den runda byggnaden stod klar 1976 och tillbyggnaden, också den målad av Carl-Henning Pedersen, 1993. Pyramiden fungerar som ljusinsläpp till den del av museet som ligger under jord. En hög obelisk i målad keramik av C-H Pedersen invigdes 2003 och står vid infarten till Birk

Den byggnaden är också cirkelrund och dekorerad utvändigt med bemålade keramikplattor av konstnären. Museet är uppfört som ett ”tvåmansmuseum” med målningar av Carl-Henning Pedersen (1913-2007) och hans likaledes målande hustru Else Alfelt (1910-1975). Som en avvikelse från alla cirkelrunda former står en pyramidliknande byggnad som fungerar som ljusinsläpp för en senare tillkommen underjordisk utbyggnad av Carl-Henning Pedersen & Else Alfelts museum.

Skrotgubbar

På ett stort gräsbevuxet fält i Birk Centerpark har den brittiske skulptören Antony Gormley placerat en mängd figurer som var och en och tillsammans  representerar samtliga invånare i det lilla fiskesamhället Hvide Sande på Jyllands västkust vid tillfället när skulpturen gjordes, sommaren 1995

Hela byn på parad

Ett ännu senare tillskott av monumentalt slag är en stor skulpturgrupp som står mellan byggnaderna och skulpturparken med ett femtiotal människofigurer på rad och i olika men naturliga storlekar. Upphovsman är den i dag så hyllade brittiske skulptören Antony Gormley och själva skulpturen har ett helt litet samhälle med alla dess invånare på den jylländska västkusten som modell – det är det lilla fiskarsamhället Hvide Sande som ligger på ett smalt näs mellan Nordsjön och Ringkøbing fjord som skulptören fascinerades av.

Skrotgubbar

”Heart” – Herning Museum for Contemporary Art är en ny museibyggnad  i Birk Centerpark i Herning  som ersätter Hernings tidigare museum för modern konst i den gamla skjortfabriken Angli-gården. Det nya konstmuseets arkitekt, amerikanen Steven Holl är en av många stjärnarkitekter som finns representerade med intressanta byggnadsverk i området.

En mycket annorlunda form för ett monumentalverk, om man nu vill se det nya moderna konstmuseet på andra sidan vägen i Birks Centerpark som en skulptur, har fått formen av en skjorta sedd uppifrån, alltså som byggnadens planlösning.  Det är en skulptural lustighet baserad på upprinnelsen till hela Birk Centerpark.

Mästerlig skrotkonst och varm abstraktion

Skrotgubbe

Robert Jacobsen blev känd för sin talang att göra uppfinningsrika och roliga skulpturer av järnskrot

”Skjortan” rymmer emellertid två stora kuber för utställningsändamål och låter ”ärmar” och ”krage” ge utrymme för entré, kontor, café, föreläsningssal och barnavdelning. En smart och rolig lösning av den amerikanske stjärnarkitekten Steven Holl. ”Herning Museum of Contemporary Art” heter skapelsen officiellt men benämner sig också med det kortare och mer signifikanta namnet ”Heart”.  Samlingarna bygger på Aage Damgaards privata konstsamling, som för övrigt visades på Angli-gården under den tid från 1977 till 2009 då den gamla runda kontorsbyggnaden utgjorde Hernings moderna konstmuseum.  Det nya museet har helt andra förutsättningar att också visa tillfälliga utställningar vid sidan om samlingarna. Under året har man bland annat visat en sällsynt vacker och spännande utställning med Robert Jacobsens (1912-1993) ”skrotgubbar” och konstruktivistiska järnskulpturer uppställda på podier och socklar bemålade i medutställarens färgskala, den danske koloristen och abstrakte målaren Paul Gadegaards (1920-1992) både klara och varma färger.  Även väggpartier och hela väggar hade fått sig en tillfällig ansiktslyftning i Gadegaards färgskala – ett arrangemang som kräver stor skicklighet och färgkänsla. Ovanligt och mycket sevärt!

Skrotgubbar

Konstmuseet Heart i Herning har nyligen ( t o m 16 augusti 2015) visat en sällsynt vacker utställning med verk av två konstnärer som betytt mycket för konstlivet i Hedning – ”järnmannen”, skulptören Robert Jacobsen och en av den abstrakta konstens främsta målare i Danmark, Paul Gadegaard

Liten by med stora perspektiv

Väster om Herning och halvvägs till Ringkøbing ute vid kusten ligger Videbæk, en fin liten by med två stora industriella aktörer, Arla och Vestas, den senare en av världens största tillverkare av vindturbiner med tillverkning i  många länder och huvudkontor i Aarhus. Stora aktörer skapar stora perspektiv. På det sättet är den lilla byn Videbæk kanske inte så liten ändå. Skall en liten by kunna satsa på ett modernt konstmuseum så krävs det mer än en vanlig hembygdsförening.

Skrotgubbar

”Voraar” av Jens Lund (1871-1924) – Våren, är en av de fyra årstidsskulpturer som står uppställd i Videbæks museipark sedan tidigare.

För det är just vad det lilla Videbæk ganska nyligen gjort och på det sättet ställt in sig i ledet av små städer och byar i Danmark som kan stoltsera med ett konstmuseum mitt i byn. Arkitekturen överraskar med sin loftgång av snedställda, överdimensionerade fyrkantspelare runt en låg fasad. Museet ser ut som ett klassiskt byggnadsverk, en romersk villa i upp-poppat skick men stilrent och utan det sammelsurium av klassiska element som postmodernismen frossade i. Museet, som rätt och slätt kallas ”Kunstpavillon”, ligger vackert i en liten park och balanserar på kanten till en damm. Samlingarna är kanske inte så stora men aktiviteterna desto fler – året runt – Sommar, Höst, Vinter och Vår – just såsom de fyra årstidernas klassiskt marmorvita skulpturer i parken heter.

Skrotgubbar

Västjyllans Kunstpavillon i Videbæk är det senaste  tillskottet till Danmarks många konstmuseer, invigt i juni 2012. Byggnaden är ritad av Henning Larsen Tegnestue och har i sina samlingar bland annat teckningar och skisser av Henning Larsen som föddes på gården Opsund strax utanför Videbæk

Vid närmare studier av den vackra och originella arkitekturen hittar vi Henning Larsens Tegnestue i Köpenhamn. Henning Larsen är en av senare tiders största danska arkitekter, bland annat som upphovsman till Köpenhamns nya operahus och med en lång rad uppmärksammade verk världen över. Ett lustigt sammanträffande men samtidigt ytterligare en förklaring till varför ett påkostat konstmuseum placerar sig i en liten by på vischan kan vara det faktum att Videbæk är Henning Larsens födelseort. Han är född på en gård strax utanför byn. Men utan det stora intresset för konst, som danskarna besitter, skulle det överhuvud taget inte bli några konstmuseer byggda. Som sagt, med Videbæks nya ”Kunstpavillon” finns det nu mer än sextio konstmuseer i Danmark!

 

 

 

 

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Danmark, Konst, Konstmuseer, Offentliga verk, skulptur, Utställningar | Märkt , , | 2 kommentarer

Dreams, hopes and good feelings

Dreams hopes and good feelings

Jennifer Saxell – with a style of her own

Welcome to Jennifer’s world – a world of dreams, hopes  and good feelings and a world of great empathy for anyone who is longing for something else in their lives, some little adventure or a bit more excitement – Sherry, for instance, who longed for a simple life,  ”a life that she could call her own” – or  Carolina Brindle who wanted a quiet cottage by the sea, a cottage with a wonderful view, if it wasn’t too much to ask.  And peoples hopes in finding the answer to all the questions climbing high enough and looking hard enough.

”Just when Miller Woodstock thought he had seen his last happiest day, the sun came up all golden and promised him once more” getting another chance and new hopes and having ”the sights set on heaven.”

Memories of moonlight swims in the summer night and times when Trina and Jess were inseparable. And remembering ”his sweet voice singing You are my sunshine” around and around and around.

Jennifer’s world is a world filled with promises, good intentions and wishes for better times to come  – a bright future but also wishes for a happy day today-

Dreams, hopes and good feelings

Sunday morning, 33×40 cm

”a sunday morning and all is well. Beautiful, bright and better than best.”

Following pictures and accompanying text are painted and written by Jennifer Saxell and are parts of her one man show at Galleri Pictor in the summer of 2015 (27/6-19/7) Read more about Jennifer Saxell (in swedish), a canadian-swedish artist, born in Canada and living in the south of Sweden.  The technics are vinyl, oil and gold leaf on canvas, some on paper and wood. See also Jennifer’s website, swedish and english text.

Dreams, hopes and good feelings

Strawberry Summer, 80×100 cm

”She dreams that she has awoken to a strawberry summer, shiny bright and sweet as a second kiss”

Dreams, hopes and good feelings

Somewhere out there, 120×100 cm

”Bell Summers believes that if you climb high enough and look hard  enough somewhere out there you will find the answer to all your questions”

Dreams, hopes and good feelings

In the distance, 31×27 cm

”It is a far cry from heaven, but there in the distance lies the road to forever”

 

Dreams, hopes and good feelings

Golden, 55×46 cm

”Just when Miller Woodstock thought he had seen his last happiest day,the sun came up all golden and promised him once more”

Dreams, hopes and good feelings

A wonderful view, 27×31 cm

”Carolina Brindle doesn’t want everything. Just a quiet cottage by the sea. Oh, and it has to have a wonderful view. Is that to much to ask?”

Dreams, hopes and good feelings

Morning glory, 50×40 cm

”Alone at last, in all her morning glory, Zelda Quill is ready to face the day” 

Dreams, hopes and good feelings

Stardust, 100×120 cm

”Do you see? Over there! That’s where we want to be. There, where the streets are alive and skies rain stardust”

Dreams, hopes and good feelings

A simple life, 50×40 cm

”Sherry longed for a simple life. A life beyond neighbour’s disputes and reality shows and family drama. A life that landed somewhere between terminal boredom and a hint of excitement. A life that she could call her own.”

Dreams, hopes and good feelings

Miriam’s cottage, 55×46 cm

”Of all the places you’ll ever go to in your life, Miriam’s cottage will be the coziest”

Dreams, hopes and good feelings

Homeward bound, 80×60 cm

”Across the river, past the sea of poppies and over  the stoney fields, on we go homeward at last”

Dreams, hopes and good feelings

You are my sunshine, 80×60 cm

”She remembers his sweet voice singing You are my sunshine. Around and around and around it goes inside her head.”

Dreams, hopes and good feelings

In the balance, 100×80 cm

”Cyril Flynn considered himself a brave man. But there, standing on the edge of a major decision with his entire future hanging in the balance, Cyril was afraid to make a move.”

Dreams, hopes and good feelings

A night to remember, 80×100 cm

”We took our usual shortcut, laughing and racing one another to the sea, more than ready for what we thought was only the first of many moonlight swims to come. It was a night to remember”  

Dreams, hopes and good feelings

Two sides to that story, 60×80 cm

”Usually, Jess goes one way while Trina goes the other. But every now and then when their paths cross they stop a while to recall the time when they were inseparable. There are two sides to that story,”

Dreams, hopes and good feelings

Good Intentions, 140×120 cm

”There is an old saying that says the road to hell is paved by good intentions. But they don’t buy it. They have their sights set on heaven.”

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Galleri Pictor, Konst, Kvinnliga målare, Måleri, Utställningar | Märkt , | Lämna en kommentar

Worpswede – större än Skagen

På det alltid lika spännande konstmuseet Louisiana vid Sundet pågår just nu och fram till den 12 april 2015 en utställning med målningar av en av den moderna europeiska konstens minst kända men mest betydelsefulla pionjärer – Paula Modersohn-Becker. Hon är föregångare till den tidiga expressionismen och hon inspirerade bland annat Picasso. Paula Becker föddes i Dresden, flyttade med föräldrarna till Bremen, anslöt sig till konstnärskolonin i Worpswede där hon genom giftermål fick tillnamnet Modersohn, bodde stundtals i Paris och dog slutligen alldeles för ung i Worpswede. Utställningen på Louisiana är med sina 90 målningar och 60 teckningar den största utställning som gjorts i Skandinavien. Kända platser förknippas med Paula Modersohn-Beckers liv och konstnärsskap – Dresden, Bremen och Paris. Men vad är Worpswede?

Liten stad med många konstmuseer

Jo, Worpswede heter en liten stad i nordvästra Tyskland. Den har drygt niotusen invånare. Hundrafemtio av dessa är verksamma konstnärer. Förra året firade Worpswede 125 år som konstnärskoloni. Jubileet firades med utställningar i den lilla stadens sex konstmuseer. Sex konstmuseer på niotusen invånare – alltså ett konstmuseum per ettusenfemhundra invånare.  Det bör likna världsrekord i museitäthet.

Worpswede

Vinter i byn Worpswede, målning av Otto Modersohn, en av grundarna av konstnärskolonin i Worpswede

Tidigt 80-tal drog gröna vågen in på konstakademierna i Europa – i USA med för den delen. Jag menar artonhundratalets 80-tal. Det var en tid då konsteleverna tröttnat på en undervisning som länge nog inte haft så mycket med verkligheten att göra utan som kört fast i historiska tablåer och mytologiska berättelser. Nu gällde det att lämna de dammiga och förstelnade akademierna och ge sig ut för att möta en ny tid och och nya människor – framförallt sådana sorts människor som bodde på landsbygden och slet ont för brödfödan. Detta var ungefär samtidigt som impressionistmålarna började slå igenom.

Worpswede

Paret Martha och Heinrich Vogelers villa ”Barkenhoff” som var en populär samlingspunkt för konstnärerna i Worpswede och för gästande författare, konstnärer och  intellektuella. Barkenhoff är i dag museum som vittnar om livet bland ”kolonisterna”. Till vänster syns dagens ateljéer där konstskolan håller till.

Flera av impressionisterna hade också gett sig ut på landsbygden men mer för att njuta av ljus, soliga sommardagar, vackra landskap och landets lugna ro och stillhet. Men så fanns det andra målare som lämnade staden bakom sig för att skildra landsbygdens enkla  bonde- och fiskarsamhälle, kanske inte primärt utan mera som en följd av olika omständigheter.

Worpswede

”Traurende Familie”  (1902) av Fritz Mackensen som var den av konstnärerna som flitigast skildrade människorna och livet i Worpswede.

Den gröna verkligheten

En av omständigheterna var förstås upptäckten av en verklighet som fanns utanför ateljéerna och som också hade börjat skildras i den samtida litteraturen. En kombination av gröna vågor och realistiska intentioner skapade nu Europas och USA:s konstnärskolonier – några av de mest framträdande kolonierna vid hav och kust och i mindre fiskebyar som till exempel Skagen i Danmark, St Ives i England, Pont Aven i Bretagne och Provincetown på USA:s östkust. Andra större konstnärskolonier etablerades långt från havet som till exempel Dachau i Bayern, Abramtsevo norr om Moskva och Nagybánya, en ungersk koloni i det tidigare Österrike-Ungern numera del av nordvästra Rumänien.

Vid Jävulsmossen

En av de största kolonierna i Europa – konstnärskolonin i Worpswede kom inte riktigt ända fram till havet utan stannade vid kanten av en jättelik mosse som genomkorsas av en mängd åar och grävda kanaler. Byn Worpswede ett par mil norr om Bremen i Nordtyskland är en i dag högst levande by med massor av besökare året runt.Och det tack vare konstnärskolonin som bildades där i slutet av 1800-talet och som kom att bli byn trogen i princip ända in till våra dagar.

Worpswede

Det största konstmuseet i Worpswede kallas för ”Grosse Kunstschau”. Huset har fått flera tillbyggnader med åren, senast 2011, och rymmer inte bara en fyllig representation av den så kallade Grundargenerationen av konstnärskolonin utan har också goda utrymmen för tillfälliga utställningar av nutida konstnärer. Många av utställarna har utbildats på konstskolan i Worpswede

Worpswede

Den ursprungliga delen av Grosse Kunstschau ritades i jugendstil av konstnären och arkitekten Bernhard Hoetger 1927 och utgör nu en vinkel till den senare byggnaden (ovan) av Gerhard Müller-Mencken

Denna på sin tid lilla fattiga bondby vid den ofruktsamma ”Djävulsmossen” rymmer i dag inte mindre än sex konstmuseer i varierande storlek, museer som uppstått till följd av konstnärskolonins många framstående konstnärer och kolonins förmåga att fortsätta att dra till sig nya konstnärer ur yngre generationer.

Worpswede

Invånarna i Worpswede livnärde sig huvudsakligen på torvupptagning. Torven, som användes som bränsle fraktades på kanaler och åar till Bremen på s k Torfkähne. Målningen är gjord av Fritz Mackensen 1904

Konstnärskolonin har gett upphov till ytterligare tre konstmuseer i angränsande byar och inne i Bremen där dessutom Bremer Kunsthalle vikt en avdelning för konstnärskolonins så kallade grundargeneration.

Düsseldorf – Auf Wiedersehen

Först på plats i Worpswede bland konstnärerna var Fritz Mackensen, ditlockad av en ung kvinna från Worpswede som var på tillfälligt besök hos släkten i Düsseldorf. Vid denna tid var Fritz Mackensen konststuderande vid akademin i Düsseldorf och inneboende hos den unga kvinnans släktingar. Det blev ett första sommaruppehåll för konststudenten i den lilla byn Worpswede, en visit som blev återkommande flera sommarterminer i rad och där Fritz Mackensen också lyckades få med sig några av sina studievänner till byn. När studieåren var över flyttade Fritz Mackensen till byn för permanent boende strax följd av målarkamraterna Hans am Ende och Otto Modersohn.

Worpswede

Historieromantikern Heinrich Vogeler uppträdde ibland som en medeltida riddare och målade hustrun Martha som en prinsessa. Vogeler var en omtyckt och populär konstnär som till skillnad från kollegorna i kolonin arbetade i jugendstil.

Detta blev också starten för en konstnärskoloni som snart fylldes på med ännu fler unga konstnärer som till exempel Fritz Overbeck, Carl Vinnen, Paula Becker och Heinrich Vogeler. Från själva Worpswede kom Clara Westhoff som utbildade sig till skulptör och kom att modellera många fina porträtt av sina kollegor. Ryktet om kolonien spred sig bland de intellektuella i Tyskland och några av konstnärshemmen blev centrum för samtal om tidens ideer och konstnärliga spörsmål. Författaren Rainer Maria Rilke kom till och med att slå sig ner för en tid i Worpswede tillsammans med Clara Westhoff som han också gifte sig med. Ett par andra konstnärspar som blev till i Worpswede var Paula Becker som gifte sig med Otto Modersohn och Martha  Schröder från Worpswede som bildade familj med Heinrich Vogeler.

Romantiker och nationalromantiker

WORPSWEDE

Detta porträtt av författaren Rainer Maria Rilke målades av goda vännen Paula Modersohn-Becker. Rainer Maria Rilke bodde en tid i Worpswede och var då gift med Paulas väninna, skulptören Clara Westhoff

Martha var inte konstnär men blev Heinrich Vogelers ständiga modell, ofta porträtterad som en prinsessa från riddartiden. Vogeler var den stora romantikern i sällskapet. Hans stil skilde sig från de övriga målarnas i kolonin även om alla stod på en gemensam botten av nationalromantik. Men där Vogeler drömde om höviska seder i ett historiskt medeltida Tyskland hyllade de andra ”kolonisterna” i den så kallade Grundargenerationen bondens tunga arbete med jorden och landsbygdens historiska betydelse för nationens fortlevnad. En nyans av det sena artonhundratalets nationalromantik var ”göticismen” i Sverige med en romantiserad föreställning om landets forntida hjältar. Där den svenska nationalromantiken blev kortvarig levde den tyska nationalromantiken vidare och fick så småningom obehagligt bruna nyanser.

Worpswede

”Gottesdienst im Moor”  (Gudstjänst på torvmossen) målade  Fritz Mackensen under åren 1886-1895

Det kan vara ett skäl till att tidiga företrädare för tysk nationalromantik, som till exempel målarna från Worpswede, fick en oförtjänt undanskymd plats i efterkrigstidens konsthistoria. Worpswede-målarna gjorde annars succé på större nationella konstutställningar och kunde leva sitt ”kolonialliv” i relativ välmåga med stora hus, rymliga ateljéer och ett rikt umgängesliv.

Worpswede

”Haus im Schlu” där man hittar ytterligare ett av Worpswedes museer samt i dag också ett bed & breakfast. Hit flyttade Martha Vogeler med sina två döttrar efter skilsmässan från Heinrich Vogeler. Heinrich Vogeler  lämnade kolonin i Worpswede och flyttade till Berlin och så småningom till Sovjet. Han dog 1942 på en kolchos i Kazakstan

 

Worpswede-kolonin var en av de tiotalet större konstnärskolonier som tillkom i Europa i slutet av artonhundratalet –  inte den största men räknat över tiden blev den Europas största koloni med en kontinuerlig påfyllnad av ”kolonisatörer” ända in vår tid.

”Skagen” i Worpswede

Worpswede

Detta skulpturala porträtt av Paul Modersohn-Becker gjorde väninnan Clara Westhoff. Skulpturen finns på Otto Modersohn-museet i Fischerhude utanför Bremen.

Några av Grundargenerationens målare, i synnerhet Fritz Mackensen, som under en tid var professor vid målarakademin ”Kunsthochschule” i Weimar, arbetade också som pedagoger och grundlade därigenom en tradition för utbildning i konst och måleri. Konstskolan i Worpswede är fortfarande verksam och man kan räkna till ett par hundra mer eller mindre kända konstnärer som förknippas med Worpswede-kolonin och utbildningen där. Konstnärerna som grundlade Worpswede-kolonin påminner i motivval och idéer om målarna i andra kolonier som till exempel Skagenmålarna. Man skildrade den enkle bondens och fiskarens lantliga arbete och fromma liv för att efter hand övergå till rent landskapsmåleri och porträttmåleri, självporträtt och kamratporträtt.

Worpswede

En av Otto Modersohns många fina landskapsmålningar målad i ateljén i Fischerhude. Målningarna blev ljusare och lättare med åren sedan han lämnat tungsinnet kvar i Worpswede

Fritz Mackensen och Otto Modersohn, som var först på plats var också de främsta företrädarna för  skildringen av bybornas liv och arbete  i Worpswede medan några av de som kom senare till kolonin, Fritz Overbeck och Hans am Ende till exempel, blev landskapsmålare.

Worpswede

En stor målning av Heinrich Vogeler som beslriver den idylliska sidan av livet i Worpswede med möten och samvaro. Martha står på den pampiga entrétrappan till ”Barkenhoff” med några av konstnärsvännerna till vänster, Paula, Clara och Otto och konstnären själv musicerande tillsammans med sonen Franz och svågern Martin Schröder till  höger på terassen.

Heinrich Vogeler, romantikern, hade med sin bakgrund i jugendrörelsen inte så mycket gemensamt med de övriga i kolonin men blev tillsammans med hustrun Martha det intellektuella navet i kolonin där både gäster och kamrater gärna samlades i parets Barkenhoff. Barkenhoff var en villa i utkanten av byn som Vogeler köpt och rustat upp i tilltalande jugendstil. Barkenhoff utgör i dag ett av museerna i Worpswede.

Uppbrott och ”Heimat”

Worpswede

Självpoträtt från 1909 av Heinrich Vogeler

Konstnärerna gick senare olika öden till mötes. Martha och Heinrich Vogeler skilde sig och Martha flyttade till ett annat hus i en annan del av byn där hennes ”Haus im Schlu” också blivit ett litet konstmuseum, i dag med bed & breakfast. Heinrich blev kommunist, flyttade till Sovjet och dog på en kolchos i Kazakstan. Hans am Ende deltog i Första världskriget och dog på slagfältet. Otto Modersohn skilde sig, gifte sig på nytt, blev änkeman och gifte om sig för tredje gången. Han lämnade Worpswede och flyttade till en annan by i närheten av Bremen. Fisherhude heter den lilla byn och där finns nu ett museum över hans och några av kamraternas verk, ett sevärt litet museum som inrättats i Otto Modersohns hem. Det finns ytterligare ett ”Modersohn”-museum i själva Worpswede i det hus som beboddes av Otto Modersohn och Paula Becker-Modersohn. Huset har byggts ut som museum i omgångar och rymmer verk av alla  konstnärerna i ”Grundargenerationen” .

Worpswede

Paula Modersohn-Becker-museet på Böttcherstrasse i Bremen. Museet, liksom hela det gamla kvarteret ritades av jugendkonstnären och skulptören Bernhard Hoetger som var nära vän till Paula.

Till grundarna räknas Fritz Overbeck som dog ung bara trettionio år gammal i hjärtinfarkt. Hundra år efter hans bortgång 1909 fick även han ett eget museum, ”Das Overbeck-Museum” i Bremen-Vegesack. Detta museum visar också verk av Overbecks hustru Hermine Overbeck-Rothe.I Bremen finns dels en särskild avdelning på Bremer Kunsthalle där man samlat målningar från Worpswede-kolonin i dess tidiga skede, dels ytterligare ett enkonstnärsmuseum, Paula Modersohn-Beckermuseet på det välkända Böttcherstrasse, centralt i den gamla delen av stan. Museet fick en intressant design i jugend av gode vännen, konstnären och skulptören Bernhard Hoetger som också ritade och skulpterade ett större gravmonumentet över Paula Modersohn-Becker på kyrkogården i Worpswede. Det finns ytterligare ett museum, ett mer personligt museum över Paula Modersohn-Beckers liv och gärning i det bremiska föräldrahemmet där hon bodde i tio år och hade sin första ateljé.

Franskt och tyskt i förening

Worpswede

Självporträtt i helfigur av Paula Modersohn-Becker målad i Paris på sin sjätte bröllopsdag 12:e september 1906. Maken Otto kom senare och sedan stannade de tillsammans i Paris till våren därpå.

Museet invigdes i samband med hundraårsdagen av hennes bortgång i november 1907. Paula Modersohn-Becker, som i efterhand blev det största konstnärsnamnet av alla worpswede-målarna och ett av de största namnen i modern tysk konsthistoria dog i ännu yngre år än Fritz Overbeck. Hon gick bort hastigt och överraskande endast trettioett år gammal efter att ha fött en dotter. Hon dog av en blodpropp som satt sig i benet efter födseln. Paula hade tidigare och under äktenskapet med Otto Modersohn tillbringat mycket tid i Paris och skaffat sig en ljusare färgskala och ett expressivare uttryck än de övriga målarna i Worpswede. Hon fick en annan infallsvinkel till måleriet framförallt genom att studera Van Gogh och Matisse. Hennes motivvärld blev det intima – hemmet, vännerna, barnen och kvinnorna i byn och inte minst hon själv som kvinna och modell. Paula Modersohn-Becker blev den första kvinnliga konstnären som målade en naken kvinna i helformat. Hon räknas också som en av den moderna tyska konstens pionjärer och förgrundsgestalter. Trots att hon bara blev drygt trettio år hann hon åstadkomma en produktion som inte bara fyller ett par egna personliga museér utan som dessutom räckt till för att bli representerad på de flesta museerna runt om i Bremen-trakten och på många andra museer i Tyskland och Europa i övrigt. Med de sex konstmuseerna i Worpswede, de fyra i Bremen och ett i det närliggande Fischerhude finns det osedvanligt stora möjligheter att studera resultatet av en europeisk konstnärskoloni från tiden då konsten klev ut i verkligheten men fortsatte att drömma.

Worpswede

Paula Modersohn-Becker målade mest porträtt- och figurbilder, sällan landskap. Denna stämningsfulla målning från 1901, ”Vit häst i månsken” är en annorlunda målning i hennes produktion. Målningen hänger på Otto Modersohn-museet i Fischerhude

© Lars G Fällman

PS  För första gången i Sverige visas nu – 15 september 2018  till 27 januari 2019 – en utställning med verk av målarna från Worpswede-kolonin. Det är en omfattande och mycket sevärd utställning med verk av den så kallade ”grundargenerationen” från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet med bland annat Paula Modersohn-Becker, Otto Modersohn, Fritz Mackensen, Fritz Overbeck, Hermine Overbeck-Rohte och Hans am Ende. Utställningen visas på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm.

 

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Historia, Konst, Konstmuseer, Konstnärskolonier, Kvinnliga målare, Måleri, Självporträtt, Tyskland | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Roligast i London och äldst i världen

Londonkonst

I paradrummet på Royal Academys ”Summerexhibition” har man hängt flera av de inbjudna konstnärernas verk, bland annat verk av tyskarna Anselm Kiefer och Georg Baselitz och av engelsmännen Alan Davie, Gillian Ayres och Allen Jones

Detta är en av de roligaste utställningar jag sett – och det bland de tusentals konstutställningar som jag sett genom åren – Royal Academys ”Summerexhibition” på Picadilly Street i London. Den är inte bara rolig, intressant och fantastisk utan den säger också de mesta om konstens ursprung och mening – lusten att skapa och lusten att förmedla känslor och upplevelser, att berätta och att visualisera den oändligt stora, spännande värld som bara kan bli till genom och i konsten. Konsten är ett alldeles eget universum skapat av människor och konstnärers fantasi och förmågor. Med ettusentvåhundrasextiotvå verk av cirka sjuhundrafemtio konstnärer är Royal Academys Summerexhibition överväldigande.

Londonkonst

Inte mindre än ettusentvåhundrasextiotvå verk, målningar, skulpturer, grafik, teckningar mm har Royal Academy lyckats klämma in i de tretton rummen. Årets Summerexhibition är nummer 246 i ordningen från den första utställningen 1768

Utställningen är ett imponerande  försvar för konstens nödvändighet. Efter att ha vandrat igenom denna utställning och ägnat den ett antal timmar  är det omöjligt att inte se att varje bild, varje skulptur, varje visuellt objekt finns och existerar av egen kraft och fyller en mening i tillvaron. Inget känns dumt, fånigt, tillgjort, meningslöst, dåligt, pretentiöst, falskt, räddhågset eller arrogant – allt är bara ärligt, uppriktigt och rätt på alla sätt. Mängden av allt det som är bra lyfter även den konst som kanske inte alltid är lika originell eller som skulle platsa på de bättre gallerierna.

Manifestation av kärleken till konsten

Londonkonst

Popkonstnären Allen Jones har en plats i det stora paradrummet med denna litografi ”Split performance”. Alan Jones har tillhört mina engelska favoriter sedan sextiotalets början då han fick ungdomsbiennalens Grand prix i Paris

Hela utställningen med alla sina  målningar, grafiska bilder, skulpturer och experimentella arkitekturprojekt  är en manifestation av kärleken till konsten. Här blandas känt och okänt, högt och lågt, traditionellt och experimentellt, stort och smått, färgstarkt och färglöst och man kan undra hur det kommer sig att allt försvarar sin plats så väl och att allt tål att tittas på. Detta är annars inte den tanke eller upplevelse som man drabbas av vid en del andra stora samlingsutställningar. Svaret är enkelt – kvaliteten, inget är dåligt och man kan bara konstatera att det finns en förfärligt massa bra och intressanta konstnärer i UK, för det är huvudsakligen från de brittiska öarna som deltagarna kommer. Det är också en ära att få plats på den traditionsrika och mycket välbesökta ”Summerexhibition”.

Ettusentvåhundrasextiotvå verk

Londonkonst

En annan av mina engelska favoriter – Alan Davie, The late Alan Davie som katalogen skriver. En stor målning i olja på 183×305 cm – ”Thoughts for a Giant Bird”

Utställningen är jättelik men visar ändå bara en tiondel av insänt material. Allt på utställningen är heller inte jurybehandlat utan en del är inbjudet av arrangörerna, som t ex ett par stora målningar av de kända tyska målarna Baselitz och Anselm Kiefer vilka i det här sammanhanget blir mindre av samhällsengagerade dysterkvistar och mer av spännande målare med skaparglädje. Men, som sagt på utställningen finns det mesta, även det strama och återhållsamma, samhällssatiren och bilderna med blåsyra i stiftet.  En utställning av den här storleksordningen kräver en stab av kuratorer och medarbetare och hängningen har delats upp på flera händer där var och en av kuratorerna har svarat för ett eller två av de tretton rummen.

Utan reservationer

Londonkonst

Det var mycket sålt också som här – ett linoleumsnitt av Melvyn Evans – ”Landscape with figure and sacred  well”

Utställningen är mycket omväxlande i sin utformning och hägning även om  det är fullsmockat i alla de tretton rummen. De största rummen har en lugnare hängning medan man i de mindre rummen med de mindre bilderna hängt ända upp till  åtta rader ovanpå varandra. Bara det en prestation att  få pusslet att gå ihop. Royal Academys ”Summerexhibition” är en väldig manifestation som, åtminstone jag, tar emot reservationslöst. Jag blir upplyft av all den goda energi och alla de tankar, idéer, förmågor, talanger, uppfinningar, skickligheter, drömmar, kunskaper och allt vad det nu är som bygger det vi kallar konst. Royal Academys ”Summerexhibition” har liksom den lite mindre motsvarigheten i Sverige, Liljevalchs Vårsalong, en lång tradition att falla tillbaka på – fast betydligt längre. Årets ”Summerexhibition” är den 246 i ordningen. ”Summerexhibition” pågår hela sommaren från början av juni och stängdes för bara ett par dagar sedan. Men för den som ändå tänker sig till Royal Academy så bjuds det där i höst på åtta olika utställningar bland annat en större separatutställning med den ovan nämnde tyske målaren Anselm Kiefer.

”Die Wilde” på British Museum

Londonkonst

Kristus (människan) på korset ? av Georg Baselitz i utställningen” Germany divided, Bazelitz and his generation”

Den andre tyske målaren som jag nämnde i RA:s ”Summerexhibition” Baselitz kunde man samtidigt se på British Museum i utställningen ”Germany divided, Baselitz and his generation” det vill säga ganska tidiga arbeten av en del av de konstnärer som kom att kallas för ”Die wilde”, en konströrelse som spred sig, åtminstone till Danmark men inte till Sverige. Men de som var med då, på sextio- och sjuttiotalen minns säkert namn som Marcus Lüpertz, A R Penck, Sigmar Polke och Gerhard Richter. Gerhard Richter är för övrigt ett av de största europeiska namnen i dag. Utställningen på British Museum är ett lån från en privat samling och består av verk på papper, teckningar och grafik. Georg Baselitz blev ju känd för att han hängde sina figurer uppochner i sina målningar. I en tolkning på utställningen, beledsagad av gamla etsningar med golgatamotiv, antyds att Baselitz uppochnerhängda figurer skall handla om kristusfigurer i vår tid. Man kan roa sig med att gissa om Baselitz målat figurerna rättvända  och sedan bara vänt på teckningen och satt signaturen som vanligt ner till höger eller om han faktiskt  tecknat figurerna hängande och fundera på vad skillnaden i så fall skulle vara.

Richard Hamiltons Ulysses

Londonkonst

En av Richard Hamiltons bilder till James Joyce’s Ulysses  ”In Horne’s house -state VI”, ett grafiskt blad i blandteknik. Huvudpersonen Bloom festar tillsammans med bl a Daedalus, Rembrandt och Bellinis Madonna i en lustig konsthistorisk citatsamling

I samma avdelning på fjärde våningen har man satt upp en mindre vild utställning som emellertid baserar sig på en ganska vild och till synes helt oordnad textmassa, nämligen Richard Hamiltons (1922-2011) teckningar och bilder av bland annat huvudpersonen Bloom och hans hustru Molly i James Joyces  Ulysses. Richard Hamilton, som  för övrigt anses vara en av popkonstens fäder, började skissa på sina illustrationer till Ulysses redan i slutet av fyrtiotalet – ett tema som han sedan bearbetade under flera decennier.  På femte våningen där British Museum har en permanent utställning om det historiska Japan visar man också ibland modern japansk konst i form av teckningar och grafik i år en utställning med stora grafiska blad i träsnitt och serigrafi baserat på foto – vackra blad och en intressant grafisk metod. Som vanligt är det alltid, vid sidan om de stora permanenta utställningarna,  flera tillfälliga utställningar på gång, de flesta med gratis entré. Nästa stora utställning kommer att handla om Mingperioden i Kina – öppnar 18 september och pågår till 5 januari.

Världens första konstmusem

Väl inne i centrala London finns det många konstinstitutioner att välja bland som till exempel det fantastiska Wallace Collection med så många berömda målningar, de båda ”tatarna” Tate Britain och Tate Modern, Barbican Art Center och Hayward Gallery, Courtauld Gallery, National Gallery, Victoria & Albert Museum, Whitechapel Gallery, Serpentine Gallery i Hyde Park och alla spännande privatgallerier. Modernast av dem alla, Saatchi Gallery håller på att omvandlas till London Contemporary Art Museum och kommer i höst att visa konst från Afrika, Sydamerika och USA.

Londonkonst

Världens första konstmuseum invigdes 1817 för att hysa en samling europeisk 16- och 1700-talskonst som blev hemlös i samband med att den polske kungen Stanislaw II August abdikerade. Utbyggnaden mitt på byggnaden rymmer originellt nog ett mausoleum med de gravsatte donatorerna Sir Francis Bourgeois och Sir Noel Desenfans och hans hustru Margaret Morris

Tar  man sig en liten bit utanför centrala London kan man besöka ”Estorick Collection” som ligger  nordöst om British Museum och som specialiserat sig på klassisk modern italiensk konst med bland annat många verk av de så kallade futuristerna Boccioni, Balla och Severini med flera ur det avangardistiska tjugotalet i Europa. Söder om Themsen och söder om Southwark ligger en del av London som heter Dulwich. Här ligger också världens äldsta konstmuseum, Dulwich Picture Gallery, invigt redan 1817 och alltså byggt för att vara konstmuseum och inget annat efter det att donatorn ansett att British Museum som ville ha konstsamlingen var för ”aristokratiskt”.

”For the inspection of the public”

Londonkonst

James I av England tillika James VI av Skottland i John sde Critz (tillsskriven) porträtt. James var son till Maria Stuart och beskyddare av William  Shakespears teatersällskap. Dulwich Picture Gallery  har en betydande porträttsamling

Donatorn var konstnär och framgångsrik konsthandlare som ville vända sig till allmänheten med konstsamlingen ”for the inspection of the public”. Donatorn, en schweizare vid namn Francis Bourgeois hade under ett antal år tillsammans med sin kollega, en annan konstnär från Frankrike, Noel Desenfans köpt upp en stor samling europeisk 16- och 17-talskonst för den polske kungen Stanislaw II Augusts räkning. I samband med det polsk-litauiska samväldets sönderfall och kungens abdikation 1795 blev de båda uppköparna stående med hela kollektionen och fick svårt att sälja samlingen. Man ville heller inte splittra samlingen och bestämde efter en tid att lägga konstsamlingen i en fond. Man sökte en institution att donera samlingen till och fann Dulwich Collage som lämplig mottagare. När den tillfrågade arkitekten för ombyggnad av skolbyggnaden fann lokalerna olämpliga för ändamålet bestämde man sig för att bygga ett helt nytt hus. Och , som sagt, då blev Dulwich Picture Gallery också världens första byggnad, ritad och uppförd endast för konst och inget annat. Dulwich Picture Gallery kom sedan att stå modell för många andra konstmuseer som kom att  byggas under artonhundratalet som till exempel Getty Museum i Los Angeles. I samlingarna finns verk av många kända målare från Holland, Frankrike, Spanien, Italien och Tyskland som till exempel Rembrandt, Rubens, Coreggio, Canaletto, Tizian med flera men naturligtvis och i första hand engelska målare  – sammanlagt cirka  sexhundra målningar med flera senare tillskott till samlingarna.

Side by side – ett målande konstnärspar

Som alla andra konstmuseer håller man igång verksamheten med skiftande utställningar och sommarens utställning har handlat (fram till 21 september) om det i England välkända konstnärsparet Ben och Winifred Nicholson.

Londonkonst

En målning av den engelske konstnären Ben Nicholson från tiden när han och hustrun Winifred var oskiljaktiga målarkamrater. Motiv och stil är starkt påverkat av vännen och outsidern Alfred Wallis som huvudsakligen målade marina motiv.

Londonkonst

”Cyklamen and Primula” av Winifred Nicholson, en målning från 1923. Utställningen ” Art and Life” på Dulwich Picture Gallery i London visar paret Nicholsons måleri från åren tillsammans 1020-1931

Av dessa båda är det Ben som senare blev känd internationellt för sitt abstrakta måleri. Den här utställningen handlar om tiden före dess då makarna Ben och Winifred stod sida vid sida och målade samma motiv under sin tid som äkta makar på tjugotalet antingen nu de bodde i Lugano, Cumberland i norra England eller i Cornwall. Intressant att se hur de båda uppfattade motiven på olika sätt där Winifred  utgick från färgerna och Ben från formerna. Utställningen visar också målningar av ett par av deras målande vänner där det skedde ett utbyte av idéer vännerna emellan – Christopher Wood och outsidern Alfred Wallis, båda kända konstnärer i Storbritannien.

Londonkonst

Det är med den här typen av abstrakt måleri som Ben Nicholson slog igenom internationellt. Målningen är från 1935, olja 60×91 cm

En mycket sympatisk och intressant utställning som kurerats av paret Nicholsons barnbarn Jovan Nicholson. Dulwich Picture Gallery har en mycket aktiv programverksamhet som riktar sig till barn, ungdomar och familjer med olika praktiska övningar i måleri, teckning, grafik, skulptur och andra konstnärliga medier samt föredrag, visningar med mera. Dulwich Picture Gallery är äldst men långt ifrån ålderstrött. När jag via bookshopen var på väg ut blev jag överraskande mött av William Shakespears beskyddare  – James I i John de Critz imponerande helfigursporträtt. Där hängde det berömda porträttet bakom ryggarna på bookstorens personal  som ytterligare en påminnelse om Englands långa och rika kulturhistoria.

 

 

 

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Konst, Konstmuseer, Konstvärlden, London, UK, Utställningar | Lämna en kommentar

Hundertwasser – ”arkitekturdoktorns” återkomst

Hundertwasser

Den lilla staden Uelzen söder om Hamburg har satsat på ett roligare stationshus med design av Friedensreich Hundertwasser.

Uelzen är en liten nordtysk stad på drygt trettiotusen invånare. Staden ligger knappt tio mil sydöst om Hamburg. Här möts sex lite större landsvägar och med järnvägen som passerar Uelzen kan man åka vart man vill i Tyskland – Berlin, Hamburg, Lübeck, Hannover, Wolfsburg och vidare i alla väderstreck.

Mitt i ett konstverk

Hundertwasser

Ett signum för Hundertwasser är denna typ av färgsprakande kolonner för både interiört och exteriört bruk. I stationshuset finns bl a café och restaurang samt en shop för affischer, böcker och grafik av Hundertwasser

Men det är ingen stor bangård och stationshuset är inte större än på andra mindre orter i Tyskland. Men om tåget stannar till i Uelzen och du råkar vara på plats och ha lite extra tid att invänta nästa avgång, kliv då av och ta en närmare titt på stationshuset. Det går naturligtvis bra att ta sig dit med bil och buss också.

Hunderwasser

Perrongen till Bahnhof Uelzen är satt i mönster med keramik i olika färger och det gamla stationshuset har försetts med färggranna pelare runt hela byggnaden

Något liknande stationshus kommer du inte att kunna få se någon annan stans. Det ser ut som ett lite udda slott ur sagan med tinnar och torn och färgranna,  olikformade pelare och med träd och buskar på taket. Perrongen är satt i mönster med sten och keramik i färg och stationshusets interiör sprakar av färgglädje på pelare, väggar och golv.  Man rör sig i husets alla rum, korridorer, kaféer och butiker som om man befann sig mitt i ett konstverk – och det får man nog säga att man också gör.  Detta är en upplevelse så långt från ett trött gammalt stationshus i glesbygd som man kan komma.

Hundertwasser

Herrarnas toalett på stationshuset i Uelzen

Du står här mitt inne i ett färgstarkt och livfullt konstverk och kunde lika väl tro att du besöker ett nytt museum för modern konst, till och med vid toalettbesöket. Det är konstnären och arkitekten Hundertwasser som förvandlat den lilla stadens alldagliga järnvägsstation till en spännande konstupplevelse på färden. Arkitekt och arkitekt? En slags arkitekt kallas han ibland av kritiker som inte vill avfärda honom alltför lättvindigt. Själv kallade han sig halvt på skämt för ”arkitekturdoktor” Han hade ingen formell utbildning och när det kom till det praktiska utförandet och alla tekniska frågor som uppstod på vägen så behövdes det hjälp och råd från branschfolk. Och sådan hjälp stod att finna och byggfolk av facket kom att arbeta i nära samförstånd med Hundertwasser och hans ”galna” ideer.

Spiralen som livets form

Hundertwasser

Det egna museet, Kunsthaus Wien, har Hundertwasser hållit i en mer dämpad färgskala av svart, vitt och blått.  Bilden är från invigningsåret 1991

På ett ideologiskt plan ville Hundertwasser motarbeta funktionalismen och  ”den raka linjens terror”. Han hade en idé om att allt liv föds och levs i spiralens form och i den formen ville han helst  lägga både sin bildkonst och sina arkitektoniska verk. Nu gick det naturligtvis sämre när han tog sig an äldre byggnader för att göra en ”total makeover” men genom olika bildmässiga trick som till exempel en tydlig om än oregelbunden markering av de olika våningsplanen i större hus  kunde han simulera en spiralrörelse i formen. Ofta handlade det just om att använda redan uppförda äldre hus som stomme för en idé som i själva verket uppstod i Hundertwassers måleri och som onekligen var lättare att formge på papper och duk än i tegel och betong. Men åtminstone ett av hans arkitektoniska verk kom till med spiralen som grundform för bygget – ett bostadskvarter i Darmstadt i Tyskland.

Hundertwasser

Hundertwasser har designat ett flertal osannolika bostadskomplex bland annat ”Waldspirale” i Darmstadt i södra Tyskland. Detta hus är tolv våningar högt och på taket kan man promenera i ”parken” från tionde våningen och neråt – eller tvärtom

”Waldspirale” kallas detta tolvvånings bostadshus som börjar i markplanet med två våningar och som i den spiralform som kvarteret tillät reser sig plan för plan tolv våningar upp för att avslutas med en lökkupolliknande form i guld högst upp.

Hundertwasser

Fika i ”skogen” på tionde våningen i ”Waldspirale” i Darmstadt. Härifrån kan man ta en promenad i ”skogen” ner till gatuplanet.

Bygget stod färdigt samma år som Hundertwasser dog. ”Wald” betyder skog och på den backe som byggnadens tak utgör under stigningen tio våningar uppåt har man enligt en annan av Hundertwassers idéer planterat en mängd buskar och träd. Skog är väl för mycket sagt men en mindre park har det blivit. Finns det inget grönt utrymme i övrigt i närheten av  byggnaden så kan det här förstås vara en bra idé. Jag kan dock tänka mig att de flesta här föredrar att ta hissen till toppen av byggnaden och sedan vandra i lämplig takt ner genom ”skogen”.  Även i markplanet finns det dock gott om buskar och träd. Hundertwasser tyckte att det inte fanns en härligare upplevelse än att gå i naturen på toppen av sin egen bostad. Att plantera träd, buskar och att anlägga  gräsmattor på hustaken blev ett viktigt element i Hundertwassers ekologiska byggidéer trots att naturen i byggsammanhang egentligen blir onaturlig.

Från Stowasser till Hundertwasser

Hundertwasser, förresten, vem var det. Jo, han föddes i Wien 1928 som Friedrich Stowasser och som enda barnet i en judisk familj. Fadern dog året efter och Friedrich växte upp med sin mor. Under kriget deporterades hela hans släkt på mammans sida och dog i nazisternas koncentrationsläger.

Hundertwasser

Hundertwasser – ”arkitekturdoktor” konstnär och naturfilosof

Sin första utställning hade den unge Stowasser i Wien 23 år gammal. Han börjar resa världen över och blir snabbt legendarisk som konstnär och teoretiker på det estetiska fältet. På åtta år under sjuttiotalet besöker han tjugosju länder och ställer ut på ett fyrtiotal museer. Han seglar med sin båt ”Regentag” över Atlanten till USA och året efter till Nya Zeeland. Hans biografi blir mycket omfångsrik med en stor mängd uppmärksammade utställningar, utmärkelser, manifest och uppdrag. Efter ett antal namnbyten kallade han sig till sist för Friedensreich Hundertwasser.

Hundertwasser

Bostadskomplexet”Grüne Zitadelle” blev klart först fem år efter Hundertwassers bortgång. Huset rymmer 55 bostäder samt affärer, kafé, kindergarten och hotell. Byggnaden ligger i Magdeburg sydväst om Berlin och det gröna i ”Grüne” svarar naturen för – under sommarhalvåret. Alla är inte lika förtjusta i byggnadens chockrosa färg.

Efter en tid av bortglömdhet börjar hans konst lyftas fram igen. Friedensreich Hundertwasser var en mästare på att skaffa sig uppmärksamhet och blev legendarisk under sin livstid. Han var i mycket sin egen pr-motor men faktum är att denna motor fortsatte att snurra även efter hans något förtidiga bortgång. Några av hans större verk tillkom till och med efter hans död år 2000.

Från Magdeburg till Osaka

Hundertwasser

KuschlbauerTurm i Bayern blev också klart många efter Hundertwassers bortgång. Invigt 2008

Planer och skisser för ett par arkitektoniska verk var färdigställda av Hundertwasser och andra tog över och slutförde själva bygget – det gäller till exempel ”Grüne Zitadelle” i Magdeburg, ett större flerbostadshus som inte är så grönt som namnet antyder utan rosa. Den gröna färgen får husets växlighet och Hundertwassers ekologiska sida svara för. ”Grüne Zitadelle” stod klart fem år efter Hundertwassers bortgång. Det blev faktiskt ytterligare byggnader som stod klara först ett antal år efter Hundertwassers bortgång, till exempel det så kallade Hundertwassertornet i lilla Abensberg i södra Bayern, en hög, rund tornbyggnad som färdigställdes för bara några år sedan av arkitekten Peter Pelikan, en av de arkitekter som tidigare hjälpt Hundertwasser med de arkitektoniska konstruktionerna. Tornet kallas också för ”Kuchlbauerturm” efter platsen och företaget där tornet står, ett weissbierbryggeri. Två andra, stora  byggnader med ännu högre torn som Hundertwasser aldrig fick se uppförda var  förbränningsanläggningen ”Mop” i Osaka, klar 2001, och ett slamskiljande reningsverk, Maishima Sludge Center också i Osaka Japan, klart 2004. I Osaka hade han tidigare designat offentliga toaletter och ett barnmuseum med diverse lekfaciliteter.

Konstnär och en slags arkitekt

Hundertwasser

Detta är Ronald McDonald Haus i Gruga Park i  Essen i Tyskland, ett sjukhus för långtidssjuka barn invigt 1999

Det blev sammanlagt mer än trettio byggnadsverk som kom att uppföras med Friedensreich Hundertwasser som formgivare och inspiratör. Hundertwasser var ju inte utbildad arkitekt men fick all den tekniska hjälp av arkitekter och byggare som behövdes för att förverkliga konstnären Hundertwassers visioner. Hans byggnader är färgstarka, fantasifulla och ganska fantastiska. På alla håll har de också bidragit till att attrahera folks nyfikenhet och även öka intresset för orten för bygget. Det finns skeptiker som fnyser åt Hunderwasserarkitekturen och säger att det där inte är fråga om arkitektur utan bara fråga om ytliga dekorationer. Det må vara -men det som egentligen slår mig mest är att de politiker och entreprenörer som satsat på Hundertwasserbyggena ju också är de som tagit de stora finansiella och opinionsmässiga riskerna. Frågan är om de inte är dessa som stått för den verkligt utmanande djärvheten i sammanhanget.  Faktum är dock att ”arkitekten” Hundertwasser blev mycket efterfrågad efter de lyckade projekten i hemstaden Wien – först HundertwasserHaus, ett större kommunalägt bostadskvarter centralt i Wien och därefter Kunsthaus Wien, också det ett äldre hus centralt i Wien och nära Hundertwasserhaus.

Snett, vint och i lysande färger

Hundertwasser

HundertwasserHaus i Wien invigt 1986 och Hundertwassers första stora projekt, ett kommunalt bostadskomplex med 52 lägenheter och kafé på första våningen och med träd som ”hyresgäster” utomhus och inomhus

Hundertwasserhaus, som det kom att kallas, var ett bostadshus med femtiotvå lägenheter som Hundertwasser omvandlade till en mixture av sagoslott och tillfälligt nöjesfält där allting var snett och vint och med starkt lysande färger i gult, rött, vitt och blått och med träd och buskar på taket, ja, till och med inne i huset.  Så tillfälligt blev det nu inte utan huset står kvar och fortsätter att dra nya turister till Wien. Det andra äldre huset som Hundertwasser gav sig på, Kunsthaus Wien, blev från början en privat satsning på ett fyravåningars museum för Hundertwassers bildkonst och en internationell konsthall för tillfälliga utställningar. I dag är Kunsthaus Wien en nationell angelägenhet. Museet var just färdigbyggt när hustru Charlotte och jag kom till Wien och besökte museet och HundertwasserHaus på vår bröllopsresa 1991. Museifasaden hade Hundertwasser då gett en mer dämpad färgskala i vitt, svart och blått. Den starkare färgskalan återfanns förstås i konstnärens eget museum inne i huset. Det var väl uträknat.

Mot en roligare arkitektur

Hundertwasser

I Bad Soben am Taunus strax norr om Frankfurt am Main har Hundertwasser hållit en lugnare färgskala men ändå präglat bostadskomplexet med sin stil. Medarkitekt här har varit Peter Pelikan som bl a  var medhjälplig vid HundertwasserHaus i  Wien

En av de politiker som vurmade för Hundertwasser var Wiens borgmästare Helmut Zilke. På hans enträgna begäran lyckades han samtidigt få majoritet för ytterligare ett stort Hundertwasserbygge i Wien, nämligen försköningen av det stora värmekraftverket Spittelau. Hundertwasser höll alltid på sina ideal och det var först när han fått veta att det nya värmekraftverket, som för övrigt drevs med förbränning av sopor, spred ett absolut minimum av föroreningar som han åtog sig uppdraget. Men den politiker som betydde mest för Hundertwassers ambitioner att formge arkitektur, vilken Hundertwasser beskrev som människans tredje hud, var 1970-talets österrikiske förbundskansler Bruno Kreisky, som redan 1977 hade fört fram Hundertwassers namn för en roligare och mer fantasifull arkitektur i landet.

Ständigt på resor

Hundertwasser

Fönsterdetaljer från den stora förbränningsanläggningen Spittelau i Wien

Det ena gav det andra och så småningom blev det inte mindre än tretton olika byggen, nya byggnader såväl som ombyggnader i Österrike – en större spaanläggning, en kyrka och en motorvägsrestaurang bland annat och i Tyskland genomfördes nio uppdrag, till exempel ytterligare en större bostadsanläggning och ett dagis i och utanför Frankfurt, ett barnsjukhus i Essen, en gymnasiebyggnad i Wittenberg och ännu ett bostadskvarter i Plochingen am Neckar i södra Bayern.  Andra byggnader hamnade i Holland, i Schweiz, i Spanien, i Israel, i USA, i Japan och på Nya Zeeland. Själv befann sig Hundertwasser  ständigt på resor och han var verksam på  de flesta kontinenter.

Friedensreich Hundertwasser dog i en hjärtattack endast sjuttiotvå år gammal på ett kryssningsfartyg på Stilla Oceanen och han begravdes under ett tulpanträd på Nya Zeeland, det senare helt enligt hans egna önskemål.  På femton år hade Hundertwasser, vid sidan av sitt ständiga målande, hunnit med att designa inte mindre än trettio mindre och större arkitektoniska verk som kom till uppförande och ytterligare ett antal verk som stannade på papperet eller med modellen. Han var dessutom nästan alltid på plats för bevaka, ändra och improvisera under byggarbetets gång.

Hundertwasser

Hundertwasserutställningen på Arken i Danmark visar inte bara Friedensreich Hundertwassers måleri utan också modeller till olika byggnadsverk. I detta rum visas de två tidiga stora satsningarna i födelsestaden Wien – HundertwasserHaus i en stor bild på väggen och fasaden på Kunsthaus Wien i glasmontern

På Konstmuseet Arken i Ishøj, Köpenhamn visas för närvarande ( och har visats ända sedan februari i år) en större utställning med framförallt Hundertwassers målningar men även en del modeller till några av de byggnadsverk som kom att uppföras och modeller till fantasifulla verk som däremot inte kom att uppföras. Utställningen pågår till den 7 september.

Från Uelzen till Hasslarp och Wien

Men för att nu för ett ögonblick återvända till järnvägsstationen i Uelzen, som ju faktiskt ligger i, åtminstone Skånes nära grannskap så finns det fler prov på djärva politikers satsning i denna lilla stad. Från Hundertwassers stationshus och in mot stadens centrum går en av stadens större gator. Denna gata är kantad av ett antal drygt manshöga, tungt pyramidformade granitstycken som det behövs traktorer för att flytta.

Hundertwasser

Tag gärna en extratur  från stationshuset i Uelzen in mot centrum av stan. På Bahnhofstrasse står ett tjugotal bemålade stenblock utplacerade utefter gatan. Det är den tyskfödda svenska konstnären Dagmar Glemme som målat stenbilderna.

Alla stenblocken är bemålade i starka färger med bilder av djur och människor, till del chagallartade i stilen. Det rör sig om tjugoen sådana pjäser. När den första av dem dök upp vid sidan av bilfönstret fick jag en hastig impuls att figurerna kunde vara målade av en konstnär som jag sett på ett galleri i Göteborg för mycket länge sedan. Jag blev naturligtvis tvungen att stanna och kontrollera. Till min överraskning  stämde det. Impulsen hade gett mig rätt namn på den stenmålande konstnären – Dagmar Glemme, sedan ett par år boende i byn Hasslarp, en ort som ligger bara ett stenkast från min egen hemby Munka Ljungby i Skåne. Även den internationella konsten har en lokal förankring. Det gällde i högsta grad globetrottern Hundertwasser som fick sin konst spridd över världen men som behöll födelsestaden Wien i sitt hjärta.

 

 

 

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Konst, Konstvärlden, Offentliga verk, skulptur, Tyskland, Utställningar | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Utställningarna 2014 på Galleri Pictor

Där föll sista pusselbiten på plats. Glaskonstnären Betina Huber meddelade att hon accepterat utställningserbjudandet från Galleri Pictor. Tiden  för utställningen, november-december, fanns som en lucka i hennes digra utställningsprogram.

Galleri Pictor 2014

Brotherhood, munblåst glasskål av Betina Huber. Betina Huber ställer ut på Galleri Pictor tillsammans med akvarellisten Johan Ramberg 8/11-7/12 2014

Klart för galleriets del var redan en akvarellutställning under samma period. Tanken på att kunna  få visa en utställning med glas och akvarell i kombination var  alltför intressant för att inte prövas. Glas och akvarell – två helt olika medier som har mycket gemensamt – ljuset och färgernas  ljusbrytningar i glaset och ljuset i akvarellens tunna och transparenta färgskikt. För utställningens akvareller svarar Johan Ramberg.  Han kan behandla akvarellens inneboende ljusegenskaper just så känsligt och skickligt som krävs för att locka fram ett spirituellt och spännande samspel mellan glaset och akvarellen. Betina Hubers konstglas och Johan Rambergs akvareller ligger båda på samma höga nivå, konstnärligt och professionellt.

5 utställningar 13 utställare

Sista pusselbiten ja – en riktigt fin glasbit blev det som sista plugg i årets utställningsprogram på Pictor. Med Hubers och Rambergs glas-och akvarellutställning blev det fem utställningar 2014 där sammanlagt tretton konstnärer med- och samverkar.

Galleri Pictor 2014

Byggarbetsplats, akvarell av Johan Ramberg som ställer ut tillsammans med glaskonstnären Betina Huber på Galleri Pictor 8/11 – 7/12  2014.

Årets hela utställningskalendarium  kom ovanligt snabbt på plats. Normalt programläggs utställningarna halvårsvis  eller improviseras fram under årets gång. Det här året ramlade allt på plats samtidigt och och in i de kalenderluckor som passade bäst för alla parter. Men först alltså den utställning som hade skjutits upp från i höstas.

Galleri Pictor 2014

Fem målare, Ullastina Larsson, Stig Espe Olson, Margareta Pensjö, Hans Kindwall och Martin Severinson på Galleri Pictor i Munka Ljungby mars 2014

MÅLAT kallas utställningen och det finns ett påstående och ett utrop i rubrikens versaler. Till och från dödförklaras måleriet trots att konstnärsflertalet i första hand ägnar sig åt måleri i traditionella tekniker, renodlat eller i blandform. Men varje gång någon ny typ av bildspråk, installationer, videokonst, performances till exempel, dyker upp på mediescenen dödförklaras måleriet och det blir dags för resten av konstnärskåren att dra något gammalt över sig – måleriet som har en mångtusenårig historia bakom sig är plötsligt hopplöst förlegad.

Improviserat och angeläget

Vi på Pictor hade tänkt oss endast två utställningar under 2014. Utställningen ”Målat” i mars och en sommarutställning i juli. Men plötsligt var det fem utställningar – utställningar som vi gått och burit på en tid och som vi nu såg att vi inte ville vänta med.  Så tillkom årets utställningar så spontant som vi egentligen vill att de skall göra. Det finns många utställningar att göra men det måste också kännas angeläget att göra utställningarna. När utställningar månad efter månad, vecka efter vecka avlöser varandra i en aldrig sinande ström blir det till sist mer en fråga om att fylla utställningslokaler mindre en fråga om att visa det som har särskilt intresse.

Galleri Pictor 2014

Målningen På Väg II av Ullastina Larsson., utställd på MÅLAT på  Galleri Pictor 1/3 – 30/ 3  2014

Årets fem utställningar på Pictor känns alltså angelägna för oss att göra nu – olika uttryck, olika medier och tekniker, omväxlande i ett tempo som ger intrycken tid att sätta sig, ett par samlingsutställningar och några separat- och dubbelutställningar med målningar, keramik, akvareller och glaskonst. Och framför allt – spännande och intressanta konstnärer med särprägel och originalitet. Man kan faktiskt förvånas över vilken oändlig mängd intressanta bilder och uttryck som konstvärlden bjuder på likaväl som det också finns minst om inte mer konst som i stil och uttryck upprepas till leda.

Galleri Pictor 2014

Skymning, en målning (30×30 cm) i olja och akryl av Stig Espe Olson från Malmö. Utställd  på MÅLAT på Galleri Pictor 1/3 – 30/3  2014

Stadens förvandlingar

Ullastina Larsson från Landskrona arbetar i en halvabstrakt stil som känns bekant, en stil som i själva verket hör till modernismens hörnpelare. Men hon har lyckats hitta något eget i denna väl kända stil. Hon målar ”cityscapes”, stadsbilder med huskroppar,  fasader, byggnadsställningar, byggkranar och pågående byggarbeten  på ett sätt så att man också tycker sig höra ljudet av pågående aktiviteter från ett stadslandskap i förändring. Det är hammarslag, betongbilars snurrande trummor, gnissel från byggkranar och skärljud från sågar och slipers.

En helt annat sätt att beskriva stadsbilden på svarar Ullastina Larssons medutställare Stig Espe Olson för. ”Lyssnar” man noga på hans bilder hör man stadstrafikens pulserande motorljud och ljud från bildäckens friktion mot vägbanan – men bara svagt. Olson fryser i stället sina stadslandskap i ögonblicksbilder som om staden stannade upp och höll andan i väntan på det okända. Stig Espe Olson skapar ett lugn som man kan känna sig trygg i samtidigt som hans bilder inger en smygande känsla av osäkerhet. Om det kommande, den närmaste framtiden i Ullastina Larssons stadsbilder ter sig både spännande och full av förhoppningar så finns det i förlängningen av Olsons stillsamma bilder något hotfullt och olycksbådande, men också en förälskelse i stadens ansikte och stadens många möjligheter. Det är två helt olika tolkningar av stadslandskapet.

Galleri Pictor 2014

Il  Teatro, målning i olja av Hans Kindwall. Visas på MÅLAT, Galleri Pictor  1/3 – 30/3 2014

Staden som teater och minne

Och ett tredje sätt att beskriva staden på hittar vi hos Hans Kindwall. Han målar staden som om livet var en ständig fest med upptåg, teater, karneval, dans, karuseller, glädje och skratt. Ett tivoli och ett färgsprakande kaleidoskop där stadens fasader, tak, trappor, pelare, gränder, takspiror, torn,  gator och torg bildar ett glittrande mönster att orientera sig i. Och ändå blir det till en helhet, en smått surrealistisk upplevelse av en stad, eller en byggnad som skapar förundran och glädje hos betraktaren. Hans Kindwalls uppfinningsrikedom tycks outtömlig och hans fantasi kan mycket väl låta en atlantångare segla på det gemensamma taket till tivolistadens alla byggnader.

Galleri Pictor 2014

”Säg vad skall vi göra – viska något vackert i mitt öra”, målning i blandteknik av Martin Severinson från Höganäs

Martin Severinson har ett liknande sätt att arbeta på som Hans Kindwall. Han för samman ett antal olika element – i Severinsons fall olika hushållsattiraljer, redskap, gardiner, mattor och möbler – och skapar en ny helhet i en annorlunda ordning. Med titlar som ”Det enkla köket fick oväntat besök av en vit pionknopp” eller ”Säg vad skall vi göra, viska något vackert i mitt öra” är det inte heller fråga om stillsamma köksinteriörer utan ett kök fullt av liv och överraskningar. Och precis som i livet kan man inte alltid avgöra vad det är man tittar på. Severinson har ett sätt att komponera sina bilder på som jag till min överraskning inte sett tidigare eler någon annan stans. Det är helt klart vad bilderna föreställer ändå kan man inte identifiera mer än knappt hälften av bildernas olika delar. Förbryllande och intressant på ett sätt som gör att man också tittar lite extra på hur bilderna är målade. Uppmärksamheten vänds mot själva måleriet. Man kan då roa sig med att försöka skilja ut de olika tekniker som konstnären arbetar med i de enskilda bilderna där han blandar, akvarell, gouache, akryl, kol, olja, pastell och krita – allt på en gång men i rätt ordning.

Galleri PIctor 2014

Temperamålning av  Margareta Pensjö från Landvetter. ”Flickan med katten”

Med värme och tillit

Larsson, Olson, Kindwall och Severinson – alla fyra med olika sätt att uppleva och uttrycka staden och stadens bilder på – finns att se på Galler Pictors första utställning för året, ”Målat” som visas 1-30 mars (öppet lörd-sönd 13-16). På utställning finns också  en femte utställare – Margareta Pensjö heter hon, född och uppvuxen Helsingborg men sedan länge bosatt i Göteborgstrakten. Hon är inte obekant för galleriets besökare. Margareta Pensjö ställde ut separat på Pictor för några år sedan. Hos henne står människan i centrum, ensam eller i en gemenskap med andra människor eller tillsammans med vänner från djurvärlden, en katt, ett par fåglar. Hon påminner om de berömda göteborgskoloristerna, Ragnar Sandberg till exempel, men hon har en alldeles egen stil. Hon är mindre anekdotisk eller lättsamt  spirituell som Sandberg och kryper istället närmare inpå människan som hon skildrar med stor värme och tillit.

Galleri Pictor 2014

”Green eye tree” en graalvas av Morgan Persson som ställer ut fler graaler och konstglas på utställningen ”Vår på Pictor” 6/4 – 27/4 2014

Spirituellt i glas, träsnitt och porträtt

Det blev två glaskonstutställare på galleriet i år. Morgan Persson från Målerås och Betina Huber, som nämnts, från Öland. I båda fallen handlar det huvudsakligen om glas i traditionella former  – men vilket glas! Det är inga vanliga vaser precis utan riktigt tunga pjäser, både viktmässigt och konstnärligt sett. Morgan Persson utvecklar den komplicerade graal-tekniken och kombinerar färg och kristall på ett subtilt och ofta sparsmakat sätt och Betina Huber utnyttjar gravyr- och blästringstekniken lika behärskat med full kontroll på det konstnärliga resultatet. Morgan Perssons glas visas på galleriet i utställningen ”Vår på Pictor” 6 april – 27 april (öppet lörd-sönd 13-16,  påskhelgen alla dagar 12-17) Samtidigt med Morgan Perssons glas visar galleriet träsnitt av grafikern och målaren Michael Hofmann från Radebeul utanför Dresden i Tyskland.  Det är inte många konstnärer längre som arbetar med det krävande  träsnittet men i Tyskland har träsnittet en särskild tradition från bland annat expressionisterna i konstnärsgrupperna  Die Brücke och Der Blaue Reiter.

Galleri Pictor 2014

”Der Apfel danach” (Äpplet efteråt) ett träsnitt av tyske konstnären  Michael Hofmann från Dresden. Han visar ett tjugotal träsnitt på ”Vår på Pictor” 6/4 – 27/4  tillsammans med glas av Morgan Persson och ”porträtt” av Alain Soucasse

Michael Hofmann arbetar med humor och precision och i en stil mera fransk än tysk. Han har för övrigt också arbetet med glas men då som en förlängning av sitt måleri i blyinfattat glas för bland annat kyrkofönster.

Hudvarma bilder

Utställningar 2014

”In good shape”, en mezzotintgravyr av den tyske grafikern Jochen Kublik

En annan tysk grafiktradition utgår från renässanskonstnärer som till exempel Albrecht Dürer och Hans Baldung Grien vilka fortfarande har inflytande på nya generationer grafiker, och det inte bara i Tyskland. En av dessa är grafikern och tecknaren Jochen Kublik från Münster i Nordrhein-Westfalen.  Han har ställt ut separat på Pictors galleri för tio år sedan och har representerats av galleriet sedan slutet av 1990-talet. Flera böcker har publicerats i Tyskland om hans grafik bland annat boken ”Jochen Kublik – Farbradierungen” med text av denna bloggs skrivare Lars G Fällman. Kublik hittar också en del av sin inspiration i gamla illustrerade kartor och äldre handillustrerade böcker om växter och djur samt av renässansmålningar.  Han arbetar i olika etsningstekniker och i den svårbemästrade mezzotinten där konstnären skrapar och slipar fram bilden ur en uppruggad kopparplatta. Till denna utställning, ”Vår på Pictor” har han valt att visa små bilder med intima motiv i mezzotint och så kallad skrapakvatint – det är grafiska tekniker som ger mjuka, hudvarma bilder i svartvitt och färg.

Galleri Pictor 2014

”Le Leon de Novembre II” av fransmannen Alain Soucasse som är verksam i Provence

”Vår på Pictor” ger plats för ytterligare en utställare – en konstnär som vi haft på galleriet i många år och som vi ställt ut i samband med större grafikutställningar. Denna gång visar vi originalarbeten i blandteknik och montage – humoristiska ”porträtt” av bistert uppsträckta profiler skildrade med humor och sympati. Alain Soucasse heter konstnären, född, uppvuxen och bosatt i Provence men verksam i Sverige under en period på åttiotalet och därför inte helt obekant för den svenska publiken.

Osett och upptäckt

Sommarutställningen  på Pictor, som i år har vernissage den 29 juni och pågår till den 20 juli,  görs av Catharina Edlund från Huddinge och Cecilia Kraitz från Båstad – de ställer ut målningar respektive keramik. Bildkonsten är illusorisk, självklart, den finns där inte för att avbilda något som redan existerar – bildkonsten skapar något som inte fanns där förut. En reflektion över konstens relation till verkligheten blir lätt aktuell när man stöter på nya, tidigare osedda bilder.

Galleri Pictor 2014

”… med drag från japanska träsnitt och indiska miniatyrer” – ” Tranan” i blandteknik av Catharina Edlund som är Pictors sommarutställare 2014 tillsammans med Cecilia Kraitz, 29/6 – 20/7

Så var det vid första bekantskapen med Catharina Edlunds bildvärld. Det var någonting nytt – och det som är nytt, outforskat, spännande och bra inspirerar till utställning.  Catharina Edlunds bildvärld kändes exotisk och bekant på samma gång med drag från japanska träsnitt och indiska miniatyrer, men i en personlig och ny tappning.

Galleri Pictor 2014

Rakukeramik av Cecilia Kraitz, medutställare till Catharina Edlund 29/6-20/7 2014. Utställningen är öppen alla dagar 13-17

Vad passar då bättre att exponera tillsammans med Catharina Edlunds asieninspirerade bilder än japansk rakukeramik. Det är just raku som blivit keramikern och medutställaren Cecilia Kraitz signum. Raku är en gammal japansk metod att bränna keramik så att ytan krakelerar utan att gå sönder. Det ger slumpartade effekter och oftast intressanta  resultat men det gäller samtidigt för keramikern att också hitta en egen stil eftersom allt fler keramiker förlitar sig på enbart effekterna. Cecilia Kraitz har experimenterat under många år med rakutekniken och får räknas till pionjärerna i Sverige. Hon har då gett sig  tid att utveckla något eget ur tekniken och tagit tekniken ett steg vidare.  Hennes burkar, skålar, fat, krukor och vaser ser ut som fynd ur någon gammal, hittills oupptäckt asiatisk skattkammare med en fläckvis färgsättning som ger föremålen ett närmast rituellt budskap och lockar till nya upptäckter.

Galleri Pictor 2014

”I blomsterprakten döljer sig sagans varg i en svart fågels skepnad…” målning av Clara Lundgren som ställer ut på Pictor 20/9 – 26/10 2014

Skönhet och ångest

Apropå oupptäckt så blir höstens första utställning en spännande upptäckt att göra – den unga målaren Clara Lundgren kommer med en stark separatutställning som i uttryck och fantasi ger bilden av en generation i utsatthet, tvivel  och ensamhet. Trösten finns där i fantasins flykt och förhoppningarna finns där i ett sprakande färgspel och i naturens skönhet – men i det vackra och det sköna gömmer sig också skräcken för det ovissa. I den vackra  blomsterprakten döljer sig sagans varg i en svart fågels skepnad och där gömmer sig försåtets skorpion i naturens och växtlighetens förförelse. Clara Lundgrens bilder är också till en del varianter på det klassiska temat Skönheten och odjuret,  till en annan del bilder av en hemlös generation. (Utställningen visas under tiden 20/9-26/10)

Galleri Pictor 2014

”Stad”, akvarell av Johan Ramberg – utställer på Pictor tillsammans med glaskonstnären Betina Huber 8/11-7/12

Ett skimmer av ljus

För akvarellisten Johan Ramberg ser världen inte lika osäker och flyktig ut. Hans problem är att den ser alltför bastant, tung och hållfast ut. Rent ut sagt färglös och tråkig. Akvarellen är då ett underbart medium att få den trista världen att se betydligt fräschare och inbjudande ut. I akvarellen sammanstrålar tillvarons fyra element på ett lyckosamt sätt. Om Jorden är konstnärens erfarenhet och kunskap på vilken hans skicklighet vilar och Elden hans begåvning och skapande drift – ja, då är Vattnet akvarellistens redskap och Luften hans strävan och mål. Sammantaget blir av detta sköna, ljusskimrande bilder av en gråtrist vardag.  Med akvarellen är det svårt att inte göra något vackert – om man kan. Och det kan Johan Ramberg. Det ser lätt ut men är i själva verket en stor utmaning och där amatören fuskar i akvarell kan proffset plocka värdefulla poäng. Johan Rambergs poängsumma är nu så hög att han gott och väl etablerat sig i den svenska akvarelleliten.

Galleri Pictor 2014

Small Secret, vas av glaskonstnären Betina Huber. Utställning tillsammans med Johan Ramberg på Gallleri Pictor 8/11-7/12

Glaskonsten lever

I Sverige finns snart ingen industriell glastillverkning kvar. Boda stängde för många år sedan och nyligen har Åfors, Orrefors och Kosta släckt sina ugnar för maskintillverkning. Man kan fråga sig hur det då kommer att gå för det högklassiga svenska konstglaset eftersom glasbruk och enskilda konstnärer och designers har ett symbiotiskt förhållande till  varandra. Men än lever glaskonsten och det goda hantverket. I det gamla glasbruket i Målerås har till exempel ett antal glaskonstnärer slagit sig samman för att kunna hålla ugnarna varma. Där blåser årets båda utställande glaskonstnärer på Pictor, Morgan Persson och Betina Huber, sitt glas. Flera konstnärer som drivit egen hytta har annars fått släcka sina ugnar på grund av höga driftskostnader. Höstens glasutställare på Pictor, Betina Huber, har sin ateljé på Öland där hon graverar, blästrar och färdigställer sina glaspjäser och där hon också gör sina smycken i glas. Men själva blåsningen av glaset gör hon alltså nu i Målerås – tidigare har hon också  blåst sitt glas i Orrefors, Boda och Kosta. Betina Huber, Morgan Persson och de andra framstående konstnärerna i glasriket Sverige ser ut att med egen kraft kunna behålla sin plattform för högklassigt konstglas trots att bruken håller på att försvinna.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Akvarell, Galleri Pictor, Glaskonst, Grafik, Keramik, Konst, Konsthantverk, Måleri, Raku, Träsnitt, Utställningar | Lämna en kommentar

2013 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 4,200 times in 2013. If it were a NYC subway train, it would take about 4 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Konst | Lämna en kommentar