Roligast i London och äldst i världen

Londonkonst

I paradrummet på Royal Academys ”Summerexhibition” har man hängt flera av de inbjudna konstnärernas verk, bland annat verk av tyskarna Anselm Kiefer och Georg Baselitz och av engelsmännen Alan Davie, Gillian Ayres och Allen Jones

Detta är en av de roligaste utställningar jag sett – och det bland de tusentals konstutställningar som jag sett genom åren – Royal Academys ”Summerexhibition” på Picadilly Street i London. Den är inte bara rolig, intressant och fantastisk utan den säger också de mesta om konstens ursprung och mening – lusten att skapa och lusten att förmedla känslor och upplevelser, att berätta och att visualisera den oändligt stora, spännande värld som bara kan bli till genom och i konsten. Konsten är ett alldeles eget universum skapat av människor och konstnärers fantasi och förmågor. Med ettusentvåhundrasextiotvå verk av cirka sjuhundrafemtio konstnärer är Royal Academys Summerexhibition överväldigande.

Londonkonst

Inte mindre än ettusentvåhundrasextiotvå verk, målningar, skulpturer, grafik, teckningar mm har Royal Academy lyckats klämma in i de tretton rummen. Årets Summerexhibition är nummer 246 i ordningen från den första utställningen 1768

Utställningen är ett imponerande  försvar för konstens nödvändighet. Efter att ha vandrat igenom denna utställning och ägnat den ett antal timmar  är det omöjligt att inte se att varje bild, varje skulptur, varje visuellt objekt finns och existerar av egen kraft och fyller en mening i tillvaron. Inget känns dumt, fånigt, tillgjort, meningslöst, dåligt, pretentiöst, falskt, räddhågset eller arrogant – allt är bara ärligt, uppriktigt och rätt på alla sätt. Mängden av allt det som är bra lyfter även den konst som kanske inte alltid är lika originell eller som skulle platsa på de bättre gallerierna.

Manifestation av kärleken till konsten

Londonkonst

Popkonstnären Allen Jones har en plats i det stora paradrummet med denna litografi ”Split performance”. Alan Jones har tillhört mina engelska favoriter sedan sextiotalets början då han fick ungdomsbiennalens Grand prix i Paris

Hela utställningen med alla sina  målningar, grafiska bilder, skulpturer och experimentella arkitekturprojekt  är en manifestation av kärleken till konsten. Här blandas känt och okänt, högt och lågt, traditionellt och experimentellt, stort och smått, färgstarkt och färglöst och man kan undra hur det kommer sig att allt försvarar sin plats så väl och att allt tål att tittas på. Detta är annars inte den tanke eller upplevelse som man drabbas av vid en del andra stora samlingsutställningar. Svaret är enkelt – kvaliteten, inget är dåligt och man kan bara konstatera att det finns en förfärligt massa bra och intressanta konstnärer i UK, för det är huvudsakligen från de brittiska öarna som deltagarna kommer. Det är också en ära att få plats på den traditionsrika och mycket välbesökta ”Summerexhibition”.

Ettusentvåhundrasextiotvå verk

Londonkonst

En annan av mina engelska favoriter – Alan Davie, The late Alan Davie som katalogen skriver. En stor målning i olja på 183×305 cm – ”Thoughts for a Giant Bird”

Utställningen är jättelik men visar ändå bara en tiondel av insänt material. Allt på utställningen är heller inte jurybehandlat utan en del är inbjudet av arrangörerna, som t ex ett par stora målningar av de kända tyska målarna Baselitz och Anselm Kiefer vilka i det här sammanhanget blir mindre av samhällsengagerade dysterkvistar och mer av spännande målare med skaparglädje. Men, som sagt på utställningen finns det mesta, även det strama och återhållsamma, samhällssatiren och bilderna med blåsyra i stiftet.  En utställning av den här storleksordningen kräver en stab av kuratorer och medarbetare och hängningen har delats upp på flera händer där var och en av kuratorerna har svarat för ett eller två av de tretton rummen.

Utan reservationer

Londonkonst

Det var mycket sålt också som här – ett linoleumsnitt av Melvyn Evans – ”Landscape with figure and sacred  well”

Utställningen är mycket omväxlande i sin utformning och hägning även om  det är fullsmockat i alla de tretton rummen. De största rummen har en lugnare hängning medan man i de mindre rummen med de mindre bilderna hängt ända upp till  åtta rader ovanpå varandra. Bara det en prestation att  få pusslet att gå ihop. Royal Academys ”Summerexhibition” är en väldig manifestation som, åtminstone jag, tar emot reservationslöst. Jag blir upplyft av all den goda energi och alla de tankar, idéer, förmågor, talanger, uppfinningar, skickligheter, drömmar, kunskaper och allt vad det nu är som bygger det vi kallar konst. Royal Academys ”Summerexhibition” har liksom den lite mindre motsvarigheten i Sverige, Liljevalchs Vårsalong, en lång tradition att falla tillbaka på – fast betydligt längre. Årets ”Summerexhibition” är den 246 i ordningen. ”Summerexhibition” pågår hela sommaren från början av juni och stängdes för bara ett par dagar sedan. Men för den som ändå tänker sig till Royal Academy så bjuds det där i höst på åtta olika utställningar bland annat en större separatutställning med den ovan nämnde tyske målaren Anselm Kiefer.

”Die Wilde” på British Museum

Londonkonst

Kristus (människan) på korset ? av Georg Baselitz i utställningen” Germany divided, Bazelitz and his generation”

Den andre tyske målaren som jag nämnde i RA:s ”Summerexhibition” Baselitz kunde man samtidigt se på British Museum i utställningen ”Germany divided, Baselitz and his generation” det vill säga ganska tidiga arbeten av en del av de konstnärer som kom att kallas för ”Die wilde”, en konströrelse som spred sig, åtminstone till Danmark men inte till Sverige. Men de som var med då, på sextio- och sjuttiotalen minns säkert namn som Marcus Lüpertz, A R Penck, Sigmar Polke och Gerhard Richter. Gerhard Richter är för övrigt ett av de största europeiska namnen i dag. Utställningen på British Museum är ett lån från en privat samling och består av verk på papper, teckningar och grafik. Georg Baselitz blev ju känd för att han hängde sina figurer uppochner i sina målningar. I en tolkning på utställningen, beledsagad av gamla etsningar med golgatamotiv, antyds att Baselitz uppochnerhängda figurer skall handla om kristusfigurer i vår tid. Man kan roa sig med att gissa om Baselitz målat figurerna rättvända  och sedan bara vänt på teckningen och satt signaturen som vanligt ner till höger eller om han faktiskt  tecknat figurerna hängande och fundera på vad skillnaden i så fall skulle vara.

Richard Hamiltons Ulysses

Londonkonst

En av Richard Hamiltons bilder till James Joyce’s Ulysses  ”In Horne’s house -state VI”, ett grafiskt blad i blandteknik. Huvudpersonen Bloom festar tillsammans med bl a Daedalus, Rembrandt och Bellinis Madonna i en lustig konsthistorisk citatsamling

I samma avdelning på fjärde våningen har man satt upp en mindre vild utställning som emellertid baserar sig på en ganska vild och till synes helt oordnad textmassa, nämligen Richard Hamiltons (1922-2011) teckningar och bilder av bland annat huvudpersonen Bloom och hans hustru Molly i James Joyces  Ulysses. Richard Hamilton, som  för övrigt anses vara en av popkonstens fäder, började skissa på sina illustrationer till Ulysses redan i slutet av fyrtiotalet – ett tema som han sedan bearbetade under flera decennier.  På femte våningen där British Museum har en permanent utställning om det historiska Japan visar man också ibland modern japansk konst i form av teckningar och grafik i år en utställning med stora grafiska blad i träsnitt och serigrafi baserat på foto – vackra blad och en intressant grafisk metod. Som vanligt är det alltid, vid sidan om de stora permanenta utställningarna,  flera tillfälliga utställningar på gång, de flesta med gratis entré. Nästa stora utställning kommer att handla om Mingperioden i Kina – öppnar 18 september och pågår till 5 januari.

Världens första konstmusem

Väl inne i centrala London finns det många konstinstitutioner att välja bland som till exempel det fantastiska Wallace Collection med så många berömda målningar, de båda ”tatarna” Tate Britain och Tate Modern, Barbican Art Center och Hayward Gallery, Courtauld Gallery, National Gallery, Victoria & Albert Museum, Whitechapel Gallery, Serpentine Gallery i Hyde Park och alla spännande privatgallerier. Modernast av dem alla, Saatchi Gallery håller på att omvandlas till London Contemporary Art Museum och kommer i höst att visa konst från Afrika, Sydamerika och USA.

Londonkonst

Världens första konstmuseum invigdes 1817 för att hysa en samling europeisk 16- och 1700-talskonst som blev hemlös i samband med att den polske kungen Stanislaw II August abdikerade. Utbyggnaden mitt på byggnaden rymmer originellt nog ett mausoleum med de gravsatte donatorerna Sir Francis Bourgeois och Sir Noel Desenfans och hans hustru Margaret Morris

Tar  man sig en liten bit utanför centrala London kan man besöka ”Estorick Collection” som ligger  nordöst om British Museum och som specialiserat sig på klassisk modern italiensk konst med bland annat många verk av de så kallade futuristerna Boccioni, Balla och Severini med flera ur det avangardistiska tjugotalet i Europa. Söder om Themsen och söder om Southwark ligger en del av London som heter Dulwich. Här ligger också världens äldsta konstmuseum, Dulwich Picture Gallery, invigt redan 1817 och alltså byggt för att vara konstmuseum och inget annat efter det att donatorn ansett att British Museum som ville ha konstsamlingen var för ”aristokratiskt”.

”For the inspection of the public”

Londonkonst

James I av England tillika James VI av Skottland i John sde Critz (tillsskriven) porträtt. James var son till Maria Stuart och beskyddare av William  Shakespears teatersällskap. Dulwich Picture Gallery  har en betydande porträttsamling

Donatorn var konstnär och framgångsrik konsthandlare som ville vända sig till allmänheten med konstsamlingen ”for the inspection of the public”. Donatorn, en schweizare vid namn Francis Bourgeois hade under ett antal år tillsammans med sin kollega, en annan konstnär från Frankrike, Noel Desenfans köpt upp en stor samling europeisk 16- och 17-talskonst för den polske kungen Stanislaw II Augusts räkning. I samband med det polsk-litauiska samväldets sönderfall och kungens abdikation 1795 blev de båda uppköparna stående med hela kollektionen och fick svårt att sälja samlingen. Man ville heller inte splittra samlingen och bestämde efter en tid att lägga konstsamlingen i en fond. Man sökte en institution att donera samlingen till och fann Dulwich Collage som lämplig mottagare. När den tillfrågade arkitekten för ombyggnad av skolbyggnaden fann lokalerna olämpliga för ändamålet bestämde man sig för att bygga ett helt nytt hus. Och , som sagt, då blev Dulwich Picture Gallery också världens första byggnad, ritad och uppförd endast för konst och inget annat. Dulwich Picture Gallery kom sedan att stå modell för många andra konstmuseer som kom att  byggas under artonhundratalet som till exempel Getty Museum i Los Angeles. I samlingarna finns verk av många kända målare från Holland, Frankrike, Spanien, Italien och Tyskland som till exempel Rembrandt, Rubens, Coreggio, Canaletto, Tizian med flera men naturligtvis och i första hand engelska målare  – sammanlagt cirka  sexhundra målningar med flera senare tillskott till samlingarna.

Side by side – ett målande konstnärspar

Som alla andra konstmuseer håller man igång verksamheten med skiftande utställningar och sommarens utställning har handlat (fram till 21 september) om det i England välkända konstnärsparet Ben och Winifred Nicholson.

Londonkonst

En målning av den engelske konstnären Ben Nicholson från tiden när han och hustrun Winifred var oskiljaktiga målarkamrater. Motiv och stil är starkt påverkat av vännen och outsidern Alfred Wallis som huvudsakligen målade marina motiv.

Londonkonst

”Cyklamen and Primula” av Winifred Nicholson, en målning från 1923. Utställningen ” Art and Life” på Dulwich Picture Gallery i London visar paret Nicholsons måleri från åren tillsammans 1020-1931

Av dessa båda är det Ben som senare blev känd internationellt för sitt abstrakta måleri. Den här utställningen handlar om tiden före dess då makarna Ben och Winifred stod sida vid sida och målade samma motiv under sin tid som äkta makar på tjugotalet antingen nu de bodde i Lugano, Cumberland i norra England eller i Cornwall. Intressant att se hur de båda uppfattade motiven på olika sätt där Winifred  utgick från färgerna och Ben från formerna. Utställningen visar också målningar av ett par av deras målande vänner där det skedde ett utbyte av idéer vännerna emellan – Christopher Wood och outsidern Alfred Wallis, båda kända konstnärer i Storbritannien.

Londonkonst

Det är med den här typen av abstrakt måleri som Ben Nicholson slog igenom internationellt. Målningen är från 1935, olja 60×91 cm

En mycket sympatisk och intressant utställning som kurerats av paret Nicholsons barnbarn Jovan Nicholson. Dulwich Picture Gallery har en mycket aktiv programverksamhet som riktar sig till barn, ungdomar och familjer med olika praktiska övningar i måleri, teckning, grafik, skulptur och andra konstnärliga medier samt föredrag, visningar med mera. Dulwich Picture Gallery är äldst men långt ifrån ålderstrött. När jag via bookshopen var på väg ut blev jag överraskande mött av William Shakespears beskyddare  – James I i John de Critz imponerande helfigursporträtt. Där hängde det berömda porträttet bakom ryggarna på bookstorens personal  som ytterligare en påminnelse om Englands långa och rika kulturhistoria.

 

 

 

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Konst, Konstmuseer, Konstvärlden, London, UK, Utställningar | Lämna en kommentar

Hundertwasser – ”arkitekturdoktorns” återkomst

Hundertwasser

Den lilla staden Uelzen söder om Hamburg har satsat på ett roligare stationshus med design av Friedensreich Hundertwasser.

Uelzen är en liten nordtysk stad på drygt trettiotusen invånare. Staden ligger knappt tio mil sydöst om Hamburg. Här möts sex lite större landsvägar och med järnvägen som passerar Uelzen kan man åka vart man vill i Tyskland – Berlin, Hamburg, Lübeck, Hannover, Wolfsburg och vidare i alla väderstreck.

Mitt i ett konstverk

Hundertwasser

Ett signum för Hundertwasser är denna typ av färgsprakande kolonner för både interiört och exteriört bruk. I stationshuset finns bl a café och restaurang samt en shop för affischer, böcker och grafik av Hundertwasser

Men det är ingen stor bangård och stationshuset är inte större än på andra mindre orter i Tyskland. Men om tåget stannar till i Uelzen och du råkar vara på plats och ha lite extra tid att invänta nästa avgång, kliv då av och ta en närmare titt på stationshuset. Det går naturligtvis bra att ta sig dit med bil och buss också.

Hunderwasser

Perrongen till Bahnhof Uelzen är satt i mönster med keramik i olika färger och det gamla stationshuset har försetts med färggranna pelare runt hela byggnaden

Något liknande stationshus kommer du inte att kunna få se någon annan stans. Det ser ut som ett lite udda slott ur sagan med tinnar och torn och färgranna,  olikformade pelare och med träd och buskar på taket. Perrongen är satt i mönster med sten och keramik i färg och stationshusets interiör sprakar av färgglädje på pelare, väggar och golv.  Man rör sig i husets alla rum, korridorer, kaféer och butiker som om man befann sig mitt i ett konstverk – och det får man nog säga att man också gör.  Detta är en upplevelse så långt från ett trött gammalt stationshus i glesbygd som man kan komma.

Hundertwasser

Herrarnas toalett på stationshuset i Uelzen

Du står här mitt inne i ett färgstarkt och livfullt konstverk och kunde lika väl tro att du besöker ett nytt museum för modern konst, till och med vid toalettbesöket. Det är konstnären och arkitekten Hundertwasser som förvandlat den lilla stadens alldagliga järnvägsstation till en spännande konstupplevelse på färden. Arkitekt och arkitekt? En slags arkitekt kallas han ibland av kritiker som inte vill avfärda honom alltför lättvindigt. Själv kallade han sig halvt på skämt för ”arkitekturdoktor” Han hade ingen formell utbildning och när det kom till det praktiska utförandet och alla tekniska frågor som uppstod på vägen så behövdes det hjälp och råd från branschfolk. Och sådan hjälp stod att finna och byggfolk av facket kom att arbeta i nära samförstånd med Hundertwasser och hans ”galna” ideer.

Spiralen som livets form

Hundertwasser

Det egna museet, Kunsthaus Wien, har Hundertwasser hållit i en mer dämpad färgskala av svart, vitt och blått.  Bilden är från invigningsåret 1991

På ett ideologiskt plan ville Hundertwasser motarbeta funktionalismen och  ”den raka linjens terror”. Han hade en idé om att allt liv föds och levs i spiralens form och i den formen ville han helst  lägga både sin bildkonst och sina arkitektoniska verk. Nu gick det naturligtvis sämre när han tog sig an äldre byggnader för att göra en ”total makeover” men genom olika bildmässiga trick som till exempel en tydlig om än oregelbunden markering av de olika våningsplanen i större hus  kunde han simulera en spiralrörelse i formen. Ofta handlade det just om att använda redan uppförda äldre hus som stomme för en idé som i själva verket uppstod i Hundertwassers måleri och som onekligen var lättare att formge på papper och duk än i tegel och betong. Men åtminstone ett av hans arkitektoniska verk kom till med spiralen som grundform för bygget – ett bostadskvarter i Darmstadt i Tyskland.

Hundertwasser

Hundertwasser har designat ett flertal osannolika bostadskomplex bland annat ”Waldspirale” i Darmstadt i södra Tyskland. Detta hus är tolv våningar högt och på taket kan man promenera i ”parken” från tionde våningen och neråt – eller tvärtom

”Waldspirale” kallas detta tolvvånings bostadshus som börjar i markplanet med två våningar och som i den spiralform som kvarteret tillät reser sig plan för plan tolv våningar upp för att avslutas med en lökkupolliknande form i guld högst upp.

Hundertwasser

Fika i ”skogen” på tionde våningen i ”Waldspirale” i Darmstadt. Härifrån kan man ta en promenad i ”skogen” ner till gatuplanet.

Bygget stod färdigt samma år som Hundertwasser dog. ”Wald” betyder skog och på den backe som byggnadens tak utgör under stigningen tio våningar uppåt har man enligt en annan av Hundertwassers idéer planterat en mängd buskar och träd. Skog är väl för mycket sagt men en mindre park har det blivit. Finns det inget grönt utrymme i övrigt i närheten av  byggnaden så kan det här förstås vara en bra idé. Jag kan dock tänka mig att de flesta här föredrar att ta hissen till toppen av byggnaden och sedan vandra i lämplig takt ner genom ”skogen”.  Även i markplanet finns det dock gott om buskar och träd. Hundertwasser tyckte att det inte fanns en härligare upplevelse än att gå i naturen på toppen av sin egen bostad. Att plantera träd, buskar och att anlägga  gräsmattor på hustaken blev ett viktigt element i Hundertwassers ekologiska byggidéer trots att naturen i byggsammanhang egentligen blir onaturlig.

Från Stowasser till Hundertwasser

Hundertwasser, förresten, vem var det. Jo, han föddes i Wien 1928 som Friedrich Stowasser och som enda barnet i en judisk familj. Fadern dog året efter och Friedrich växte upp med sin mor. Under kriget deporterades hela hans släkt på mammans sida och dog i nazisternas koncentrationsläger.

Hundertwasser

Hundertwasser – ”arkitekturdoktor” konstnär och naturfilosof

Sin första utställning hade den unge Stowasser i Wien 23 år gammal. Han börjar resa världen över och blir snabbt legendarisk som konstnär och teoretiker på det estetiska fältet. På åtta år under sjuttiotalet besöker han tjugosju länder och ställer ut på ett fyrtiotal museer. Han seglar med sin båt ”Regentag” över Atlanten till USA och året efter till Nya Zeeland. Hans biografi blir mycket omfångsrik med en stor mängd uppmärksammade utställningar, utmärkelser, manifest och uppdrag. Efter ett antal namnbyten kallade han sig till sist för Friedensreich Hundertwasser.

Hundertwasser

Bostadskomplexet”Grüne Zitadelle” blev klart först fem år efter Hundertwassers bortgång. Huset rymmer 55 bostäder samt affärer, kafé, kindergarten och hotell. Byggnaden ligger i Magdeburg sydväst om Berlin och det gröna i ”Grüne” svarar naturen för – under sommarhalvåret. Alla är inte lika förtjusta i byggnadens chockrosa färg.

Efter en tid av bortglömdhet börjar hans konst lyftas fram igen. Friedensreich Hundertwasser var en mästare på att skaffa sig uppmärksamhet och blev legendarisk under sin livstid. Han var i mycket sin egen pr-motor men faktum är att denna motor fortsatte att snurra även efter hans något förtidiga bortgång. Några av hans större verk tillkom till och med efter hans död år 2000.

Från Magdeburg till Osaka

Hundertwasser

KuschlbauerTurm i Bayern blev också klart många efter Hundertwassers bortgång. Invigt 2008

Planer och skisser för ett par arkitektoniska verk var färdigställda av Hundertwasser och andra tog över och slutförde själva bygget – det gäller till exempel ”Grüne Zitadelle” i Magdeburg, ett större flerbostadshus som inte är så grönt som namnet antyder utan rosa. Den gröna färgen får husets växlighet och Hundertwassers ekologiska sida svara för. ”Grüne Zitadelle” stod klart fem år efter Hundertwassers bortgång. Det blev faktiskt ytterligare byggnader som stod klara först ett antal år efter Hundertwassers bortgång, till exempel det så kallade Hundertwassertornet i lilla Abensberg i södra Bayern, en hög, rund tornbyggnad som färdigställdes för bara några år sedan av arkitekten Peter Pelikan, en av de arkitekter som tidigare hjälpt Hundertwasser med de arkitektoniska konstruktionerna. Tornet kallas också för ”Kuchlbauerturm” efter platsen och företaget där tornet står, ett weissbierbryggeri. Två andra, stora  byggnader med ännu högre torn som Hundertwasser aldrig fick se uppförda var  förbränningsanläggningen ”Mop” i Osaka, klar 2001, och ett slamskiljande reningsverk, Maishima Sludge Center också i Osaka Japan, klart 2004. I Osaka hade han tidigare designat offentliga toaletter och ett barnmuseum med diverse lekfaciliteter.

Konstnär och en slags arkitekt

Hundertwasser

Detta är Ronald McDonald Haus i Gruga Park i  Essen i Tyskland, ett sjukhus för långtidssjuka barn invigt 1999

Det blev sammanlagt mer än trettio byggnadsverk som kom att uppföras med Friedensreich Hundertwasser som formgivare och inspiratör. Hundertwasser var ju inte utbildad arkitekt men fick all den tekniska hjälp av arkitekter och byggare som behövdes för att förverkliga konstnären Hundertwassers visioner. Hans byggnader är färgstarka, fantasifulla och ganska fantastiska. På alla håll har de också bidragit till att attrahera folks nyfikenhet och även öka intresset för orten för bygget. Det finns skeptiker som fnyser åt Hunderwasserarkitekturen och säger att det där inte är fråga om arkitektur utan bara fråga om ytliga dekorationer. Det må vara -men det som egentligen slår mig mest är att de politiker och entreprenörer som satsat på Hundertwasserbyggena ju också är de som tagit de stora finansiella och opinionsmässiga riskerna. Frågan är om de inte är dessa som stått för den verkligt utmanande djärvheten i sammanhanget.  Faktum är dock att ”arkitekten” Hundertwasser blev mycket efterfrågad efter de lyckade projekten i hemstaden Wien – först HundertwasserHaus, ett större kommunalägt bostadskvarter centralt i Wien och därefter Kunsthaus Wien, också det ett äldre hus centralt i Wien och nära Hundertwasserhaus.

Snett, vint och i lysande färger

Hundertwasser

HundertwasserHaus i Wien invigt 1986 och Hundertwassers första stora projekt, ett kommunalt bostadskomplex med 52 lägenheter och kafé på första våningen och med träd som ”hyresgäster” utomhus och inomhus

Hundertwasserhaus, som det kom att kallas, var ett bostadshus med femtiotvå lägenheter som Hundertwasser omvandlade till en mixture av sagoslott och tillfälligt nöjesfält där allting var snett och vint och med starkt lysande färger i gult, rött, vitt och blått och med träd och buskar på taket, ja, till och med inne i huset.  Så tillfälligt blev det nu inte utan huset står kvar och fortsätter att dra nya turister till Wien. Det andra äldre huset som Hundertwasser gav sig på, Kunsthaus Wien, blev från början en privat satsning på ett fyravåningars museum för Hundertwassers bildkonst och en internationell konsthall för tillfälliga utställningar. I dag är Kunsthaus Wien en nationell angelägenhet. Museet var just färdigbyggt när hustru Charlotte och jag kom till Wien och besökte museet och HundertwasserHaus på vår bröllopsresa 1991. Museifasaden hade Hundertwasser då gett en mer dämpad färgskala i vitt, svart och blått. Den starkare färgskalan återfanns förstås i konstnärens eget museum inne i huset. Det var väl uträknat.

Mot en roligare arkitektur

Hundertwasser

I Bad Soben am Taunus strax norr om Frankfurt am Main har Hundertwasser hållit en lugnare färgskala men ändå präglat bostadskomplexet med sin stil. Medarkitekt här har varit Peter Pelikan som bl a  var medhjälplig vid HundertwasserHaus i  Wien

En av de politiker som vurmade för Hundertwasser var Wiens borgmästare Helmut Zilke. På hans enträgna begäran lyckades han samtidigt få majoritet för ytterligare ett stort Hundertwasserbygge i Wien, nämligen försköningen av det stora värmekraftverket Spittelau. Hundertwasser höll alltid på sina ideal och det var först när han fått veta att det nya värmekraftverket, som för övrigt drevs med förbränning av sopor, spred ett absolut minimum av föroreningar som han åtog sig uppdraget. Men den politiker som betydde mest för Hundertwassers ambitioner att formge arkitektur, vilken Hundertwasser beskrev som människans tredje hud, var 1970-talets österrikiske förbundskansler Bruno Kreisky, som redan 1977 hade fört fram Hundertwassers namn för en roligare och mer fantasifull arkitektur i landet.

Ständigt på resor

Hundertwasser

Fönsterdetaljer från den stora förbränningsanläggningen Spittelau i Wien

Det ena gav det andra och så småningom blev det inte mindre än tretton olika byggen, nya byggnader såväl som ombyggnader i Österrike – en större spaanläggning, en kyrka och en motorvägsrestaurang bland annat och i Tyskland genomfördes nio uppdrag, till exempel ytterligare en större bostadsanläggning och ett dagis i och utanför Frankfurt, ett barnsjukhus i Essen, en gymnasiebyggnad i Wittenberg och ännu ett bostadskvarter i Plochingen am Neckar i södra Bayern.  Andra byggnader hamnade i Holland, i Schweiz, i Spanien, i Israel, i USA, i Japan och på Nya Zeeland. Själv befann sig Hundertwasser  ständigt på resor och han var verksam på  de flesta kontinenter.

Friedensreich Hundertwasser dog i en hjärtattack endast sjuttiotvå år gammal på ett kryssningsfartyg på Stilla Oceanen och han begravdes under ett tulpanträd på Nya Zeeland, det senare helt enligt hans egna önskemål.  På femton år hade Hundertwasser, vid sidan av sitt ständiga målande, hunnit med att designa inte mindre än trettio mindre och större arkitektoniska verk som kom till uppförande och ytterligare ett antal verk som stannade på papperet eller med modellen. Han var dessutom nästan alltid på plats för bevaka, ändra och improvisera under byggarbetets gång.

Hundertwasser

Hundertwasserutställningen på Arken i Danmark visar inte bara Friedensreich Hundertwassers måleri utan också modeller till olika byggnadsverk. I detta rum visas de två tidiga stora satsningarna i födelsestaden Wien – HundertwasserHaus i en stor bild på väggen och fasaden på Kunsthaus Wien i glasmontern

På Konstmuseet Arken i Ishøj, Köpenhamn visas för närvarande ( och har visats ända sedan februari i år) en större utställning med framförallt Hundertwassers målningar men även en del modeller till några av de byggnadsverk som kom att uppföras och modeller till fantasifulla verk som däremot inte kom att uppföras. Utställningen pågår till den 7 september.

Från Uelzen till Hasslarp och Wien

Men för att nu för ett ögonblick återvända till järnvägsstationen i Uelzen, som ju faktiskt ligger i, åtminstone Skånes nära grannskap så finns det fler prov på djärva politikers satsning i denna lilla stad. Från Hundertwassers stationshus och in mot stadens centrum går en av stadens större gator. Denna gata är kantad av ett antal drygt manshöga, tungt pyramidformade granitstycken som det behövs traktorer för att flytta.

Hundertwasser

Tag gärna en extratur  från stationshuset i Uelzen in mot centrum av stan. På Bahnhofstrasse står ett tjugotal bemålade stenblock utplacerade utefter gatan. Det är den tyskfödda svenska konstnären Dagmar Glemme som målat stenbilderna.

Alla stenblocken är bemålade i starka färger med bilder av djur och människor, till del chagallartade i stilen. Det rör sig om tjugoen sådana pjäser. När den första av dem dök upp vid sidan av bilfönstret fick jag en hastig impuls att figurerna kunde vara målade av en konstnär som jag sett på ett galleri i Göteborg för mycket länge sedan. Jag blev naturligtvis tvungen att stanna och kontrollera. Till min överraskning  stämde det. Impulsen hade gett mig rätt namn på den stenmålande konstnären – Dagmar Glemme, sedan ett par år boende i byn Hasslarp, en ort som ligger bara ett stenkast från min egen hemby Munka Ljungby i Skåne. Även den internationella konsten har en lokal förankring. Det gällde i högsta grad globetrottern Hundertwasser som fick sin konst spridd över världen men som behöll födelsestaden Wien i sitt hjärta.

 

 

 

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Arkitektur, Konst, Konstvärlden, Offentliga verk, skulptur, Tyskland, Utställningar | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Utställningarna 2014 på Galleri Pictor

Där föll sista pusselbiten på plats. Glaskonstnären Betina Huber meddelade att hon accepterat utställningserbjudandet från Galleri Pictor. Tiden  för utställningen, november-december, fanns som en lucka i hennes digra utställningsprogram.

Galleri Pictor 2014

Brotherhood, munblåst glasskål av Betina Huber. Betina Huber ställer ut på Galleri Pictor tillsammans med akvarellisten Johan Ramberg 8/11-7/12 2014

Klart för galleriets del var redan en akvarellutställning under samma period. Tanken på att kunna  få visa en utställning med glas och akvarell i kombination var  alltför intressant för att inte prövas. Glas och akvarell – två helt olika medier som har mycket gemensamt – ljuset och färgernas  ljusbrytningar i glaset och ljuset i akvarellens tunna och transparenta färgskikt. För utställningens akvareller svarar Johan Ramberg.  Han kan behandla akvarellens inneboende ljusegenskaper just så känsligt och skickligt som krävs för att locka fram ett spirituellt och spännande samspel mellan glaset och akvarellen. Betina Hubers konstglas och Johan Rambergs akvareller ligger båda på samma höga nivå, konstnärligt och professionellt.

5 utställningar 13 utställare

Sista pusselbiten ja – en riktigt fin glasbit blev det som sista plugg i årets utställningsprogram på Pictor. Med Hubers och Rambergs glas-och akvarellutställning blev det fem utställningar 2014 där sammanlagt tretton konstnärer med- och samverkar.

Galleri Pictor 2014

Byggarbetsplats, akvarell av Johan Ramberg som ställer ut tillsammans med glaskonstnären Betina Huber på Galleri Pictor 8/11 – 7/12  2014.

Årets hela utställningskalendarium  kom ovanligt snabbt på plats. Normalt programläggs utställningarna halvårsvis  eller improviseras fram under årets gång. Det här året ramlade allt på plats samtidigt och och in i de kalenderluckor som passade bäst för alla parter. Men först alltså den utställning som hade skjutits upp från i höstas.

Galleri Pictor 2014

Fem målare, Ullastina Larsson, Stig Espe Olson, Margareta Pensjö, Hans Kindwall och Martin Severinson på Galleri Pictor i Munka Ljungby mars 2014

MÅLAT kallas utställningen och det finns ett påstående och ett utrop i rubrikens versaler. Till och från dödförklaras måleriet trots att konstnärsflertalet i första hand ägnar sig åt måleri i traditionella tekniker, renodlat eller i blandform. Men varje gång någon ny typ av bildspråk, installationer, videokonst, performances till exempel, dyker upp på mediescenen dödförklaras måleriet och det blir dags för resten av konstnärskåren att dra något gammalt över sig – måleriet som har en mångtusenårig historia bakom sig är plötsligt hopplöst förlegad.

Improviserat och angeläget

Vi på Pictor hade tänkt oss endast två utställningar under 2014. Utställningen ”Målat” i mars och en sommarutställning i juli. Men plötsligt var det fem utställningar – utställningar som vi gått och burit på en tid och som vi nu såg att vi inte ville vänta med.  Så tillkom årets utställningar så spontant som vi egentligen vill att de skall göra. Det finns många utställningar att göra men det måste också kännas angeläget att göra utställningarna. När utställningar månad efter månad, vecka efter vecka avlöser varandra i en aldrig sinande ström blir det till sist mer en fråga om att fylla utställningslokaler mindre en fråga om att visa det som har särskilt intresse.

Galleri Pictor 2014

Målningen På Väg II av Ullastina Larsson., utställd på MÅLAT på  Galleri Pictor 1/3 – 30/ 3  2014

Årets fem utställningar på Pictor känns alltså angelägna för oss att göra nu – olika uttryck, olika medier och tekniker, omväxlande i ett tempo som ger intrycken tid att sätta sig, ett par samlingsutställningar och några separat- och dubbelutställningar med målningar, keramik, akvareller och glaskonst. Och framför allt – spännande och intressanta konstnärer med särprägel och originalitet. Man kan faktiskt förvånas över vilken oändlig mängd intressanta bilder och uttryck som konstvärlden bjuder på likaväl som det också finns minst om inte mer konst som i stil och uttryck upprepas till leda.

Galleri Pictor 2014

Skymning, en målning (30×30 cm) i olja och akryl av Stig Espe Olson från Malmö. Utställd  på MÅLAT på Galleri Pictor 1/3 – 30/3  2014

Stadens förvandlingar

Ullastina Larsson från Landskrona arbetar i en halvabstrakt stil som känns bekant, en stil som i själva verket hör till modernismens hörnpelare. Men hon har lyckats hitta något eget i denna väl kända stil. Hon målar ”cityscapes”, stadsbilder med huskroppar,  fasader, byggnadsställningar, byggkranar och pågående byggarbeten  på ett sätt så att man också tycker sig höra ljudet av pågående aktiviteter från ett stadslandskap i förändring. Det är hammarslag, betongbilars snurrande trummor, gnissel från byggkranar och skärljud från sågar och slipers.

En helt annat sätt att beskriva stadsbilden på svarar Ullastina Larssons medutställare Stig Espe Olson för. ”Lyssnar” man noga på hans bilder hör man stadstrafikens pulserande motorljud och ljud från bildäckens friktion mot vägbanan – men bara svagt. Olson fryser i stället sina stadslandskap i ögonblicksbilder som om staden stannade upp och höll andan i väntan på det okända. Stig Espe Olson skapar ett lugn som man kan känna sig trygg i samtidigt som hans bilder inger en smygande känsla av osäkerhet. Om det kommande, den närmaste framtiden i Ullastina Larssons stadsbilder ter sig både spännande och full av förhoppningar så finns det i förlängningen av Olsons stillsamma bilder något hotfullt och olycksbådande, men också en förälskelse i stadens ansikte och stadens många möjligheter. Det är två helt olika tolkningar av stadslandskapet.

Galleri Pictor 2014

Il  Teatro, målning i olja av Hans Kindwall. Visas på MÅLAT, Galleri Pictor  1/3 – 30/3 2014

Staden som teater och minne

Och ett tredje sätt att beskriva staden på hittar vi hos Hans Kindwall. Han målar staden som om livet var en ständig fest med upptåg, teater, karneval, dans, karuseller, glädje och skratt. Ett tivoli och ett färgsprakande kaleidoskop där stadens fasader, tak, trappor, pelare, gränder, takspiror, torn,  gator och torg bildar ett glittrande mönster att orientera sig i. Och ändå blir det till en helhet, en smått surrealistisk upplevelse av en stad, eller en byggnad som skapar förundran och glädje hos betraktaren. Hans Kindwalls uppfinningsrikedom tycks outtömlig och hans fantasi kan mycket väl låta en atlantångare segla på det gemensamma taket till tivolistadens alla byggnader.

Galleri Pictor 2014

”Säg vad skall vi göra – viska något vackert i mitt öra”, målning i blandteknik av Martin Severinson från Höganäs

Martin Severinson har ett liknande sätt att arbeta på som Hans Kindwall. Han för samman ett antal olika element – i Severinsons fall olika hushållsattiraljer, redskap, gardiner, mattor och möbler – och skapar en ny helhet i en annorlunda ordning. Med titlar som ”Det enkla köket fick oväntat besök av en vit pionknopp” eller ”Säg vad skall vi göra, viska något vackert i mitt öra” är det inte heller fråga om stillsamma köksinteriörer utan ett kök fullt av liv och överraskningar. Och precis som i livet kan man inte alltid avgöra vad det är man tittar på. Severinson har ett sätt att komponera sina bilder på som jag till min överraskning inte sett tidigare eler någon annan stans. Det är helt klart vad bilderna föreställer ändå kan man inte identifiera mer än knappt hälften av bildernas olika delar. Förbryllande och intressant på ett sätt som gör att man också tittar lite extra på hur bilderna är målade. Uppmärksamheten vänds mot själva måleriet. Man kan då roa sig med att försöka skilja ut de olika tekniker som konstnären arbetar med i de enskilda bilderna där han blandar, akvarell, gouache, akryl, kol, olja, pastell och krita – allt på en gång men i rätt ordning.

Galleri PIctor 2014

Temperamålning av  Margareta Pensjö från Landvetter. ”Flickan med katten”

Med värme och tillit

Larsson, Olson, Kindwall och Severinson – alla fyra med olika sätt att uppleva och uttrycka staden och stadens bilder på – finns att se på Galler Pictors första utställning för året, ”Målat” som visas 1-30 mars (öppet lörd-sönd 13-16). På utställning finns också  en femte utställare – Margareta Pensjö heter hon, född och uppvuxen Helsingborg men sedan länge bosatt i Göteborgstrakten. Hon är inte obekant för galleriets besökare. Margareta Pensjö ställde ut separat på Pictor för några år sedan. Hos henne står människan i centrum, ensam eller i en gemenskap med andra människor eller tillsammans med vänner från djurvärlden, en katt, ett par fåglar. Hon påminner om de berömda göteborgskoloristerna, Ragnar Sandberg till exempel, men hon har en alldeles egen stil. Hon är mindre anekdotisk eller lättsamt  spirituell som Sandberg och kryper istället närmare inpå människan som hon skildrar med stor värme och tillit.

Galleri Pictor 2014

”Green eye tree” en graalvas av Morgan Persson som ställer ut fler graaler och konstglas på utställningen ”Vår på Pictor” 6/4 – 27/4 2014

Spirituellt i glas, träsnitt och porträtt

Det blev två glaskonstutställare på galleriet i år. Morgan Persson från Målerås och Betina Huber, som nämnts, från Öland. I båda fallen handlar det huvudsakligen om glas i traditionella former  – men vilket glas! Det är inga vanliga vaser precis utan riktigt tunga pjäser, både viktmässigt och konstnärligt sett. Morgan Persson utvecklar den komplicerade graal-tekniken och kombinerar färg och kristall på ett subtilt och ofta sparsmakat sätt och Betina Huber utnyttjar gravyr- och blästringstekniken lika behärskat med full kontroll på det konstnärliga resultatet. Morgan Perssons glas visas på galleriet i utställningen ”Vår på Pictor” 6 april – 27 april (öppet lörd-sönd 13-16,  påskhelgen alla dagar 12-17) Samtidigt med Morgan Perssons glas visar galleriet träsnitt av grafikern och målaren Michael Hofmann från Radebeul utanför Dresden i Tyskland.  Det är inte många konstnärer längre som arbetar med det krävande  träsnittet men i Tyskland har träsnittet en särskild tradition från bland annat expressionisterna i konstnärsgrupperna  Die Brücke och Der Blaue Reiter.

Galleri Pictor 2014

”Der Apfel danach” (Äpplet efteråt) ett träsnitt av tyske konstnären  Michael Hofmann från Dresden. Han visar ett tjugotal träsnitt på ”Vår på Pictor” 6/4 – 27/4  tillsammans med glas av Morgan Persson och ”porträtt” av Alain Soucasse

Michael Hofmann arbetar med humor och precision och i en stil mera fransk än tysk. Han har för övrigt också arbetet med glas men då som en förlängning av sitt måleri i blyinfattat glas för bland annat kyrkofönster.

Hudvarma bilder

Utställningar 2014

”In good shape”, en mezzotintgravyr av den tyske grafikern Jochen Kublik

En annan tysk grafiktradition utgår från renässanskonstnärer som till exempel Albrecht Dürer och Hans Baldung Grien vilka fortfarande har inflytande på nya generationer grafiker, och det inte bara i Tyskland. En av dessa är grafikern och tecknaren Jochen Kublik från Münster i Nordrhein-Westfalen.  Han har ställt ut separat på Pictors galleri för tio år sedan och har representerats av galleriet sedan slutet av 1990-talet. Flera böcker har publicerats i Tyskland om hans grafik bland annat boken ”Jochen Kublik – Farbradierungen” med text av denna bloggs skrivare Lars G Fällman. Kublik hittar också en del av sin inspiration i gamla illustrerade kartor och äldre handillustrerade böcker om växter och djur samt av renässansmålningar.  Han arbetar i olika etsningstekniker och i den svårbemästrade mezzotinten där konstnären skrapar och slipar fram bilden ur en uppruggad kopparplatta. Till denna utställning, ”Vår på Pictor” har han valt att visa små bilder med intima motiv i mezzotint och så kallad skrapakvatint – det är grafiska tekniker som ger mjuka, hudvarma bilder i svartvitt och färg.

Galleri Pictor 2014

”Le Leon de Novembre II” av fransmannen Alain Soucasse som är verksam i Provence

”Vår på Pictor” ger plats för ytterligare en utställare – en konstnär som vi haft på galleriet i många år och som vi ställt ut i samband med större grafikutställningar. Denna gång visar vi originalarbeten i blandteknik och montage – humoristiska ”porträtt” av bistert uppsträckta profiler skildrade med humor och sympati. Alain Soucasse heter konstnären, född, uppvuxen och bosatt i Provence men verksam i Sverige under en period på åttiotalet och därför inte helt obekant för den svenska publiken.

Osett och upptäckt

Sommarutställningen  på Pictor, som i år har vernissage den 29 juni och pågår till den 20 juli,  görs av Catharina Edlund från Huddinge och Cecilia Kraitz från Båstad – de ställer ut målningar respektive keramik. Bildkonsten är illusorisk, självklart, den finns där inte för att avbilda något som redan existerar – bildkonsten skapar något som inte fanns där förut. En reflektion över konstens relation till verkligheten blir lätt aktuell när man stöter på nya, tidigare osedda bilder.

Galleri Pictor 2014

”… med drag från japanska träsnitt och indiska miniatyrer” – ” Tranan” i blandteknik av Catharina Edlund som är Pictors sommarutställare 2014 tillsammans med Cecilia Kraitz, 29/6 – 20/7

Så var det vid första bekantskapen med Catharina Edlunds bildvärld. Det var någonting nytt – och det som är nytt, outforskat, spännande och bra inspirerar till utställning.  Catharina Edlunds bildvärld kändes exotisk och bekant på samma gång med drag från japanska träsnitt och indiska miniatyrer, men i en personlig och ny tappning.

Galleri Pictor 2014

Rakukeramik av Cecilia Kraitz, medutställare till Catharina Edlund 29/6-20/7 2014. Utställningen är öppen alla dagar 13-17

Vad passar då bättre att exponera tillsammans med Catharina Edlunds asieninspirerade bilder än japansk rakukeramik. Det är just raku som blivit keramikern och medutställaren Cecilia Kraitz signum. Raku är en gammal japansk metod att bränna keramik så att ytan krakelerar utan att gå sönder. Det ger slumpartade effekter och oftast intressanta  resultat men det gäller samtidigt för keramikern att också hitta en egen stil eftersom allt fler keramiker förlitar sig på enbart effekterna. Cecilia Kraitz har experimenterat under många år med rakutekniken och får räknas till pionjärerna i Sverige. Hon har då gett sig  tid att utveckla något eget ur tekniken och tagit tekniken ett steg vidare.  Hennes burkar, skålar, fat, krukor och vaser ser ut som fynd ur någon gammal, hittills oupptäckt asiatisk skattkammare med en fläckvis färgsättning som ger föremålen ett närmast rituellt budskap och lockar till nya upptäckter.

Galleri Pictor 2014

”I blomsterprakten döljer sig sagans varg i en svart fågels skepnad…” målning av Clara Lundgren som ställer ut på Pictor 20/9 – 26/10 2014

Skönhet och ångest

Apropå oupptäckt så blir höstens första utställning en spännande upptäckt att göra – den unga målaren Clara Lundgren kommer med en stark separatutställning som i uttryck och fantasi ger bilden av en generation i utsatthet, tvivel  och ensamhet. Trösten finns där i fantasins flykt och förhoppningarna finns där i ett sprakande färgspel och i naturens skönhet – men i det vackra och det sköna gömmer sig också skräcken för det ovissa. I den vackra  blomsterprakten döljer sig sagans varg i en svart fågels skepnad och där gömmer sig försåtets skorpion i naturens och växtlighetens förförelse. Clara Lundgrens bilder är också till en del varianter på det klassiska temat Skönheten och odjuret,  till en annan del bilder av en hemlös generation. (Utställningen visas under tiden 20/9-26/10)

Galleri Pictor 2014

”Stad”, akvarell av Johan Ramberg – utställer på Pictor tillsammans med glaskonstnären Betina Huber 8/11-7/12

Ett skimmer av ljus

För akvarellisten Johan Ramberg ser världen inte lika osäker och flyktig ut. Hans problem är att den ser alltför bastant, tung och hållfast ut. Rent ut sagt färglös och tråkig. Akvarellen är då ett underbart medium att få den trista världen att se betydligt fräschare och inbjudande ut. I akvarellen sammanstrålar tillvarons fyra element på ett lyckosamt sätt. Om Jorden är konstnärens erfarenhet och kunskap på vilken hans skicklighet vilar och Elden hans begåvning och skapande drift – ja, då är Vattnet akvarellistens redskap och Luften hans strävan och mål. Sammantaget blir av detta sköna, ljusskimrande bilder av en gråtrist vardag.  Med akvarellen är det svårt att inte göra något vackert – om man kan. Och det kan Johan Ramberg. Det ser lätt ut men är i själva verket en stor utmaning och där amatören fuskar i akvarell kan proffset plocka värdefulla poäng. Johan Rambergs poängsumma är nu så hög att han gott och väl etablerat sig i den svenska akvarelleliten.

Galleri Pictor 2014

Small Secret, vas av glaskonstnären Betina Huber. Utställning tillsammans med Johan Ramberg på Gallleri Pictor 8/11-7/12

Glaskonsten lever

I Sverige finns snart ingen industriell glastillverkning kvar. Boda stängde för många år sedan och nyligen har Åfors, Orrefors och Kosta släckt sina ugnar för maskintillverkning. Man kan fråga sig hur det då kommer att gå för det högklassiga svenska konstglaset eftersom glasbruk och enskilda konstnärer och designers har ett symbiotiskt förhållande till  varandra. Men än lever glaskonsten och det goda hantverket. I det gamla glasbruket i Målerås har till exempel ett antal glaskonstnärer slagit sig samman för att kunna hålla ugnarna varma. Där blåser årets båda utställande glaskonstnärer på Pictor, Morgan Persson och Betina Huber, sitt glas. Flera konstnärer som drivit egen hytta har annars fått släcka sina ugnar på grund av höga driftskostnader. Höstens glasutställare på Pictor, Betina Huber, har sin ateljé på Öland där hon graverar, blästrar och färdigställer sina glaspjäser och där hon också gör sina smycken i glas. Men själva blåsningen av glaset gör hon alltså nu i Målerås – tidigare har hon också  blåst sitt glas i Orrefors, Boda och Kosta. Betina Huber, Morgan Persson och de andra framstående konstnärerna i glasriket Sverige ser ut att med egen kraft kunna behålla sin plattform för högklassigt konstglas trots att bruken håller på att försvinna.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Akvarell, Galleri Pictor, Glaskonst, Grafik, Keramik, Konst, Konsthantverk, Måleri, Raku, Träsnitt, Utställningar | Lämna en kommentar

2013 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 4,200 times in 2013. If it were a NYC subway train, it would take about 4 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Konst | Lämna en kommentar

Från Davids Samling till Skissernas Museum

Davids Samling – gratis entré till en hel kultur

Den är en av världens tio viktigaste samlingar av muselmansk konst och konsthantverk och den finns mitt framför näsan på oss ”öresundare”. Jag talar om Davids Samling på Kronprinsessegade vid Rosenborgs slottspark mitt i Köpenhamn. Det är en enastående samling som spänner över mer än tusen år och hela vägen från Indusdalen i öster till Cordoba och Malaga i väster. Och nu kan man dessutom åka hiss genom samlingarna.

Davids samling

Vackert träarbete med arabesker och kasetter i Davids Samling, en av världens främsta samlingar av morisk konst.

Det kunde man nämligen inte senast jag var där. Då fick man gå fyra långa trappor för att komma högst upp i samlingarna i det gamla stenhuset. Men strax efter mitt besök påbörjades renoveringen som pågick i fyra år och som bland annat innebar att man lyckades klämma in en hiss i det kulturminnesmärkta bostadshuset från 1800-talets början. Tyvärr tillät inte bevarandestatus och brandskyddsregler att samtidigt handikappanpassa museet.

Davids samling

Keramiska plattor med mönster av arabesker och kalligrafiska tecken och som exempel på det typiska i den moriska konsten.

Man kommer in i museet direkt från gatan genom en port och en tämligen oansenlig dörr. Man kan få för sig att man gått fel och kommit in i en främmande persons bostad – och det har man faktiskt egentligen gjort. För här bodde højesterretssagfører Christian Ludvig David och det var då just i sin bostad som han tänkt sig att att hans samlingar skulle bevaras i form av ett offentligt tillgängligt museum. Numera är även grannfastigheten inkorpererad i museet eftersom samlingarna svällt ganska ordentligt på de dryga femtio år som gått sedan Christian Ludvig David gick bort. Och entrén har numera också blivit mer museiliknande med museishop,  kapprum och toaletter.

Tre samlingar i en

Davids Samling

Målerisamlingen innehåller också målningar av de så kallade Fynbomalerne. Här är det en målning från 1904 av Peter Hansen (1868-1928) ”Gødningssamlere”

Davids Samling består av tre samlingar – två av dem är inte lika intressanta som den tredje. Den ena av de två består av danskt så kallat guldåldermåleri från första hälften av 1800-talet och danskt måleri från slutet av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet med bland annat Fynbomalerne och en ovanligt fyllig representation av den även i Sverige kände och omtyckte målaren Vilhelm Hammershøj. Det är en fin samling av dansk konst från denna tid men den är inte unik.

Davids samling

”Öppna dörrar” målning från 1905 av Vilhelm Hammershøj (1864-1916). Davids samling av dansk konst innehåller ett flertal målningar av den av många omtyckte Vilhelm Hammershøj

Samling nummer två består av stilmöbler, porslin och inredning från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, alltså så som en högreståndsvåning kunde se ut vid denna fastighets tillkomst. Intressant i sig men det som gör Davids Samling till något unikt för Danmark och för Skandinavien är den omfattande och mycket vackert exponerade samlingen av muselmansk konst från den islamiska världen räknat från Muhammeds dagar i början av 600-talet och fram till mitten av 1800-talet. Denna samling av framför allt konsthantverk i keramik, metall, glas, textil, bokillustrationer och miniatyrer är, som redan sagts, en av världens främsta från detta kulturområde och en samling som vuxit avsevärt sedan  Christian Ludvig Davids dagar.

Davids Samling

Del av indisk miniatyr från slutet av 1700-talet ”Älskande par i landskap” signerat av Kalan Khan

Den islamiska samlingen beledsagas av ett fylligt historiskt textmaterial som numera också kan läsas på ett mer läsvänligt sätt i läsplattor som man kan förse sig med alldeles gratis. På tal om gratis måste jag förstås nämna att hela museet är gratis att titta på, alltså ingen entrékostnad.

Davis Samling

Montage och exponering av museiföremålen är mycket smakfullt och pedogogiskt gjort. Harmoniskt och balanserat – mycket att se utan att det blir övermäktigt. Man spenderar ändå gärna några timmar på Davids samling

De islamiska samlingarna finns i de båda översta etagen, smakfullt och samtidigt pedagogiskt exponerade. Man kan nöja sig med att bara titta och beundra all den hantverksskicklighet och konstförfarenhet som präglat och följt århundradenas dynastier och epoker men man kan också studera och lära sig något om dessa kulturer som trots allt inte finns eller fanns så långt borta. Den epok som är bäst känd för spanienfarande skandinaver är den som kallas Al-Andalus och som präglade den iberiska halvön under nära åttahundra års tid från 711 till 1492 under många olika former och dynastier. Den vackra och omfattande palatsanläggningen Alhambra i Granada är känd för de flesta.

Morens sista suck

Davids Samling

Kärl i keramik, glas och metall  i Davids Samling

Huvuddelen av Alhambra uppfördes av morerna under sista halvan av tolvhundratalet och blev centrum för den västliga delen av den moriska världen. Ett annat för de flesta känt turistmål är Cordoba en bit nordväst om Granada. Tidigare än Alhambra var det Cordoba som var centrum för morerna i Europa och staden var då till och med störst i Europa med sina femhundratusen invånare. ”Morens sista suck” är väl ett uttryck som de flesta hört någon gång. Morens sista suck lär ha kommit från  den sista moriske härskaren Boabdil när han vände sig om och tittade på Alhambra efter att ha blivit fördriven därifrån av Isabellas och Ferdinands kristna trupper 1492. ”Gråt nu som en kvinna över det du inte kunde försvara som en man” lär den siste moriske härkarens moder ha sagt till honom vid det tillfället.

Davids Samling

Miniatyr från Shah-nama, Konungarnas bok från 1494. Bilden föreställer ”Kai Khusrau dräper kungen av Makran”

Inte mindre än ett tjugotal dynastier har haft det överordnade härskarskapet i den muslimska historia som beskrivs i Davids Samling alltifrån umayyaderna och abbasiderna på sex- och sjuhundratalen till osmanerna och turkmenerna på fjorton- och femtonhundratalen.

Miniatyrer och arabesker

Davids samling

”En furste med sin älskade” Indisk miniatyr från Amber eller Jaipur från början av 1700-talet

Det osmanska riket fick ett slut i Europa först efter slaget vid Wien i Österrike 1683. Ungefär samtidigt blev det sista islamiska sultanatet i Indien besegrat  och uppslukat av mogulerna som visserligen huvudsakligen gynnade islam men som också lät andra religiösa grupperingar som de hinduiska och de kristna samhällena leva sida vid sida med islam. Mogulerna gynnade också konsten – Taj Mahal är ett storartat exempel på det – vilket till exempel också kom att innebära att den figurativa konsten fick ett fotfäste som konsten saknade i övriga islamiska kulturer. Det blev under den mogulska epoken  i Indien som det indiska miniatyrmåleriet blomstrade, till stor del inspirerat av de kristna missionärer som  verkade i Indien på sexton- och sjuttonhundratalen. Det finns inget i koranen som förbjuder figurativ framställning utan det allmänrådande bruket av abstrakta och dekorativa mönster, arabesker och kalligrafi, i islamisk konst blev en stiltradition redan från början av islam under umayyadernas och abbasidernas epok.

Davids Samling

Bilden föreställer en tuturduva på en gren av tamarind och är en akvarell signerad Zain-al-Din, Calcutta, Indien 1778

Om detta och mycket mer kan man läsa och begrunda medan man tar sig fram mellan montrar och rum i den behagligt dämpade belysningen i Davis Samling på Kronprinsessegade i Köpenhamn. Just nu, och annars också, är denna enastående samling av muslimsk, morisk och mongulsk konst  bland de bästa man kan rekommendera av konst- och museiupplevelse över huvud taget. Här skapas bestående minnesintryck. Samlingarna är permanenta men nu gör man också tillfälliga utställningar, just nu och en bra bit in på nästa år pågår en utställning som handlar om hur man färgar och mönstertrycker tyger för hand i Indusdalen och denna tekniks historia.

 Installatörer möter Gamla Mästare

Vad finns det mer att se under julhelgen för oss ”öresundare” och tillresande konstintresserade. Som vanligt mycket. Här följer kortfattat några andra uppslag. Det är lite på modet att sätta ljus på äldre samlingar genom att låta dagens konstnärer göra installationer i de äldre kollegornas närvaro. Så sker nu till exempel på Glyptoteket Ny Carlsberg i Köpenhamn där Anita Jørgensen installerat sig tillsammans med  skulpturerna i antiksamlingen och på Statens Museum for Kunst, också i Köpenhamn, har Haim Steinbach placerat ut en massa små vardagliga ting  i något sorts samspråk med de gamla mästarna. Installationsidén återfinner man även på Nivaagaards Malerisamling strax söder om Humlebæk där fem av dagens konstnärer mäter sig med renässans- och barockmästare som Lorenzo Lotto, Giovanni Bellini och Rembrandt van Rijn i utställningen”Fra ramme till rum”. I Humlebæk ligger som bekant Louisiana och där pågår den mycket omtalade utställningen med Ager Jorn och Jackson Pollock men också den fascinerande utställningen ”Arktis” om den tidiga utforskningen av polerna och deras äventyrliga upptäckare som Fritjof Nansen och Knud Rasmussen.

Davids samling

The skeleton painter av  belgaren James Ensor (1860-1949) visas på Ordrupgaard

På väg tillbaka till Köpenhamn  kan man göra ett stopp på Ordrupgaard där den intressanta utställningen med belgaren James Ensors grafik, teckningar och målningar pågår fortfarande (till 19 januari) eller ta sig till Kongens Lyngby och Sophienholm där tjugo av dagens duktiga danska textilare visar nya gobelänger i utställningen ”Gobelin” (till 12 januari)

Utbyteskonst, Frida Kahlo och rumäner

Tillbaka i Köpenhamn och mittemot Statens Museum for Kunst ligger Den Hirschsprungske Samling som  i utställningen ”Til låns – Hamburger Kunsthalle gæster Hirschsprung” visar verk av kända och för skandinaver även okända tyska målare. Till de mer kända hör till exempel Philipp Otto Runge, Caspar David Friedrich, Louis Gurlitt, Max Liebermann och Max Klinger. Alltså inte den senaste tyska konsten utan ungefär årsbarn med den danska konst från Hirschsprung som samtidigt gästar Hamburger Kunsthalle, det vill säga konst från tiden runt förra sekelskiftet. Denna utställning pågår till den 12 januari. I Ishöj söder om Köpenhamn ligger konstmuseet Arken på sin udde. Där pågår fortfarande utställningen om och med den mexicanska ikonen Frida Kahlo (1907-1954) till12 januari samt – förlängt -”Hotspot Cluj – ny rumænsk kunst” med nio konstnärer från byn med samma namn.

Avantgarde och konstverkets födelse

Davids samling

Vladimir Tatlins Monument till III:e Internationalen 1919-19220. Bilden visar en rekonstruktion från 1968/1976. Visas på utställningen ”Ryskt Avantgarde”

Finns det inget att se på den svenska sidan av Sundet. Jo, det gör det förstås. På Moderna i Malmö visas till exempel Ryskt Avantgarde, den mycket spännande konst som skapades i Sovjetstatens begynnelse men som snart blev för mycket avangarde för den nya politiska makten. Pågår också till den 12 januari. På Konsthallen i samma stad visas Malmö Stads Konstsamlingar med verk från sextiotalet och framåt av fler än femtio utställare. Urvalet har gjorts bland de 40.000 verk som ingår i samlingarna. På Lunds Konsthall är det också samlingsutställning men med färre deltagare. Fjorton konstnärer visar upp sina pågående arbeten och konstnärliga funderingar i utställningen ”Former i tillblivelse”. Dessa formers tillblivelse på konsthallen pågår till den 2 februari. Med  endast rubriken ”Former i tillblivelse” som ledtråd skulle man annars ha gissat att en sådan utställning skulle ha haft sin rätta plats på en annan scen i Lund – Skissernas Museum. För det är just det detta kända museum är uppbyggt kring – formernas tillblivelse, skisserna och den konstnärliga processen fram till det färdiga verket,  ett verk som oftast är av offentlig art.

Davis samling

Ann Edholms textila verk ”Dialogos” i ECOSOC-salen i FN:s högkvarter. Verket invigdes på plats tidigare i år och dess tillblivelse visas nu tillsammans med andra tävlingsbidrag på Skissernas Museum i Lund

Och offentligt är minsann skisserna till det verk som nu visas speciellt på Skissernas Museum – utställningen ”Sverige i FN – konst och samtal i det globala rummet”.  Det handlar om det i år invigda textila verket ”Dialogos” i en av FN-högkvarterets mest kända salar, Sven Markelius ECOSOC-sal. Ann Edholm fick uppdraget och det utfördes av HV Ateljé efter en tävling mellan fyra svenska konstnärer.  Även de övriga tävlingsbidragen av Charlotte Gyllenhammar, Jonas Dahlberg och Clay Ketter visas på utställningen.  Den här uställningen finns det gott om tid att se – den pågår ända till den  21 april. Lika länge pågår utställningen ”Konstverkets födelse – Per Wizén och collagets subversiva kraft” som nyligen hade vernissage på Skissernas Museum.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Öresund, Danmark, Historia, Islamisk konst, Konst, Konsthantverk, Konstvärlden, Miniatyrer, Själland, Sjæland, Utställningar | 1 kommentar

Tusen och en bild – Jan Erik Holsts akvareller

En intet ont anande ekorre sitter på sin gren och gnager på ett ekollon. På marken står jägaren med sitt spända armborst laddad med en klumpspetsad pil just redo att skjuta det lilla pälsdjuret i trädet. Man kan anta att ekorren inte ens hann bli överraskad när pilen träffade honom.

Bilden finns  i Araslövs medeltidskyrka i norra Skåne och är målad på 1400-talet av en okänd kyrkomålare som fått namnet Mäster Morfeus (Mäster Sömn) eftersom hans figurer ser sömniga eller sovande ut.

FRån Araslöv

Ekorren och ekorrjägaren, en akvarell av Jan Erik Holst. Akvarellen är inspirerad av medeltida kalkmålningar i Araslövs kyrka utanför Kristianstad

Araslövs kyrka som byggdes redan på 1200-talet försågs med muralmålningar som märkligt nog överlevt alla stadier som kyrkan fått genomgå. Kyrkoverksamheten lades ner i mitten av 1600-talet och byggnaden kom därefter att användas som magasin och senare som statarbostäder. Målningarna hittades under ett lager av kalkslam som tvättades bort på 1950-talet. Inga tillägg eller reparationer av målningarna gjordes då vilket innebär att målningarna kan ses i sitt ursprungliga skick om än fragmentariskt på sina ställen.

Från Araslöv

Kyrkomålaren Mäster Morfeus Hus – enligt Jan Erik Holsts akvarell

Idag har kyrkan återfått sin forna ställning och används nu sommartid som en populär vigsel- och dopkyrka bland annat.

Den lilla ekorren från Araslövs kyrka finns nu också förevigad i en betydligt senare bild, en akvarell från år 2013 av Jan Erik Holst.  Ekorren sitter, eller snarare ligger på magen och gnager på sitt ekollon och intill ekorren ser man den brynjeförsedde jägaren med nedslagen blick, halvt sovande, möjligen beskådande sitt byte liggandes på marken. Denna ekorre lär fortsättningsvis inte få någon glädje av sitt ekollonförråd som man kan skymta bakom en plankdörr på konstnärens akvarell.

Från Araslöv

Mäster Morfeus från Araslöv i Jan Erik Holsts tolkning. Detalj av akvarell

Ekorrar jagades för pälsens skull, helst vintertid när ryggsidan var blågrå och magdelen vit eller gråvit. Bitarna syddes ihop i karaktäristiska mönster  och pälsen användes som fodermaterial. Om man vill fortsätta att tolka Holsts ekorrakvarell kan man roa sig med att betrakta det rutmönstrade partiet ovanför ekorren som just ett sådant fodermaterial fast med rött, gult, orange, grönt, brunt och andra nyanser i akvarellen i stället för bara vitt och blågrått.  Detta färgstarka mönster kan en i nutida konst bevandrad tittare tolka vidare som varianter på den schweiziske konstnären Paul Klees akvareller där han byggde en del av sina bilder på ett likartat sätt, ruta efter ruta och i största lekfullhet. Jan Erik Holst är lika lekfull som Paul Klee. I ekorrakvarellen svävar en liten blå ängel intill en nutidskvinna som med sin handväska kliver rakt in i ekorrjägarens medeltida värld och skyddsängeln St Mikaels kyrkorum i Araslöv.  Så blandar Jan Erik Holst nutid och dåtid på ett fullständigt naturligt sätt.

Från Araslöv

Mäster Morfeus och hans magiska jaktlag

Mäster Morfeus själv, kalkmålaren i Araslövs kyrka har fått ett alldeles eget porträtt av Holst – en andeliknade figur i ljusblått med en huvudbonad som en italiensk renässansfurste i akvarellen Mäster Morfeus magiska jaktlag. Fast frågan är om man kan tala om ett porträtt, dels för att ingen vet hur den magiske Mäster Morfeus såg ut förstås, men också för att han i Holsts akvarell endast kan skönjas som ett ansikte i ett virrvarr av olika mönster. Ett dryckeshorn har han dock försetts med hängande under hakan.

Mäster Morfeus och ekorren återkommer i andra akvareller av Holst – Morfeus i sitt eget hus, i en kyrkoliknande byggnad med schackmönstrat golv och ekorren som mekanisk docka evigt gnagande på ekollon i en akvarell där ekorren delar utrymme med  ”Amiralen” och en mängd andra figurer.

Från Araslöv

Amiralen och den mekaniska ekorren, akvarell

Amiralen är antydd endast genom en perukformad huvudbonad  med den sväng på perukens ändar som amiraler brukade ha på  kapten Cooks tid. Jan Erik Holsts bilder berättar en historia eller många historier på samma gång även  om det inte alltid är så lätt att se hur historierna hänger ihop.  Men det finns en poäng i detta – det gör att utforskandet av bilden blir mer närgånget än normalt. Man letar och tittar och funderar och under tiden dyker det upp figurer, former och mönster i ett myller som i de större akvarellerna inte ser ut att ha något slut. Men, var kommer alla små figurer, mönsterband och former ifrån? Från Isfahan i Persien, säger Jan Erik – och från skogen i norra Blekinge. Från Trasteveren i Rom och från Davids Samling i Köpenhamn. Från Samara i Irak och från parter och sasanider i det gamla Iran och från persiska miniatyrer och mattor. Och från min egen barndoms tecknade fantasivärld med amiraler, sjöfolk, skepp, krigsfartyg, bomber och granater. Jag är uppvuxen i det marina Karlshamn, påpekar Jan Erik. Och säger att sommarstugan i den blekingska skogen var ett båtsmanstorp.

Från Araslöv

”Det gröna huset” med barndomens sommarminnen från båtsmanstorpet i Blekinge

Från barndomens Blekinge med sjömän i staden och inbillade fantasiväsen runt båtsmanstorpet i skogen kom intresset för konst och historia att riktas österut mot  kulturerna i de gamla perserrikena, det område som nu kallas för Mellersta Östern och som bland annat utgörs av dagens Irak, Iran och Syrien. Området har behärskats av ett flertal olika kulturer ända från civilisationens vagga i det gamla sumeriska riket.

Från Araslöv

Central detalj från Jan Erik Holsts akvarell ”Neuer Pavillon”

Först och främst är det de kulturer som parterna och sasaniderna skapade under tiden efter Alexander den Store och fram till  arabernas intåg på världsscenen som intresserar Jan Erik. Alltså tiden från cirka trehundra f. Kr till drygt sexhundra e. Kr. Bland annat har Jan Erik intresserat sig för de stora klipprelieferna, ibland upp till femton meter breda som sasaniderna högg in i berget för att till exempel skildra en sasanidisk triumf över romerska härar och kejsare.  Eller det fyra våningar höga valvet över audienssalen i det sasanidiska palatset i huvudstaden Ktesifon. Huvudbonader, klädedräkter, sigill, präglade mynt, skulpturer, arkitektur, ryttarfigurer och stuckreliefer – det finns en uppsjö av former och figurer och historia att intressera sig för, inte bara från sasanidisk och partisk tid utan också från alla andra kulturer som föregick dessa epoker i civilisationens vagga.

Från Araslöv

Som rikt utstyrda persiska mattor framstår många av Jan Erik Holsts akvareller. Han är också inspirerad av persiska mattor och gammal persisk kultur och konst från epokerna före den arabiska erövringen av de persiska rikena. ”Neuer Pavillon”kallar han denna akvarell

Hade Jan Erik Holst bilder hamnat under den store konsthistoriske författaren Edward Saids ögon hade han troligtvis inordnat Jan Erik Holst bland de västerländska konstnärer och författare som brukar etiketteras som ”orientalister”. Men kanske inte ändå. Orientalisterna gav en alltför romantisk och oftast falsk och fördomsfull bild  av Orienten.

FRån Araslöv

Detalj från akvarellen ”Cirque” av Jan Erik Holst.

Jan Erik Holst är saklig, håller sig strikt till ytan och låter associationerna endast beröra det synliga. På det sättet låter han bilderna trigga igång betraktarens egna fantasier, fria från fördomar och mer upptagna av bildens egen historia och konstnärliga innehåll. Jan Erik Holsts akvareller blir på det viset så kallad konkret konst fast figurativ sådan.

Bilderna skall andas, säger Jan Erik apropå bildernas täthet och akvarellernas till bredden fyllda  ytor med ornament, figurer och fält  i en kompakt stuvning. Men visst ”andas” bilderna. Det finns en kompositionell och ofta ganska intrikat uppdelning av akvarellernas ytor som trots att alla figurer, mönster och småformer ligger i samma plan, skapar ett sorts djup med flera lager i ett rum som låter bilden andas.  Det skenbara djupet skapas också i samspel mellan färgplan som går under, över  och i varandra.

FRån Araslöv

Plats att gå på upptäcktsfäd i ett myller av figurer, former och mönster i akvarellen ”Cirque”

En originell detalj i den kompositionella delen av bildbyggandet utgör mönstret hos olika stadskartor där gator, rondeller, parker och huskvarter får skapa en grundstruktur för bilden. Letar man efter detta mönster ser man det, annars inte. Där finns ytterligare en dimension för betraktaren – att leta efter bildens underliggande struktur eller strukturer.

Från Araslöv

Det ser ut som en genomskuren frukt men är i själva verket en bild av ett gatumönster (upp t h ) Bilden är en detalj från akvarellen ”Nightbells”

Om man nu som betraktare av Jan Eriks bilder gång efter annan upptäcker nya saker i bilderna så gäller detta även för konstnären själv – Jan Erik säger att han gärna låter sig överraskas i sitt bildskapande. Men detta är precis vad som sker i ett konstnärligt  arbete – funderingar, nya vändningar och ett utbyte mellan medveten planering och undermedvetna infall. Den korsbefruktningen kan bara uppstå under arbetets gång – det gäller det skrivna ordet och det gäller den skapande bilden. Om vi vänder tillbaka till Mäster Morfeus i Araslövs kyrka och därifrån beger oss söderut någon dryg mil till Väs kyrka så hittar vi även där målningar från medeltiden, faktiskt bland de äldsta målningar som över huvud taget finns i Sverige från den tid då kyrkan byggdes i början av 1100-talet. Men här  är det mera fråga om traditionella kyrkomålningar som stiftarbilder och  Kristusbilder med en Majestas Dominibild.

Från Araslöv

”Damen i turban” ser ut som hämtad från byzantinsk eller tidigkristen kyrkokonst med turbanen som en mandorla runt huvudet. Tecken och detaljer gör figuren mer mångkulturell. Bilden visar inte hela akvarellen

Men det säger ändå något om traktens historia och kultur som Jan Erik Holst är verksam i. Han har sin ateljé mitt emellan dessa båda medeltida kyrkor, inte heller långt från stadens konsthall och museum som ger ytterligare inspiration åt en konstnär som inte bara är en skicklig och inspirerad bildmakare med en särpräglad och personlig stil utan också djupt intresserad av människans fantastiska förmåga att skapa kultur och kulturer.

Var Jan Eriks ateljé ligger? – fyra trappor upp på en vind med massor av ljus från ovan och ett rum som låter både bilderna och bildernas skapare andas och fylla akvarellerna och bilderna (Jan Erik målar också oljor) med ljus, glädje, lek och upptäcktsfärder i en strid ström av livgivande färger och spännande former och figurer.

Från Araslöv

Tecken, figurer och kryptiska meddelanden från andra kulturer och andra tider – akvarellen ”Satellit” av Jan Erik Holst

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Akvarell, Galleri Pictor, Konst, Utställningar | Märkt , , | 2 kommentarer

Här föddes Hamlet – och här dog Claudius

Hamlet

Här ”föddes” Hamlet, eller snarare Amlethus, i lägenheten ovanpå portalen till klosterområdet i den lilla själländska staden Sorø. Portalen ligger i ändan av huvudgatan genom Sorø. Bildens perspektiv är från klosterområdet mot staden

Prins Hamlet, världens mest spelade rollfigur, föddes här, i den lilla mittsjälländska staden Sorø. Hamlets farbror, han som lät döda Hamlets far och äkta hans mor, Claudius, dog i fängelsehålorna på Dragsholms slott norröver i Odsherred på Själland.

Hamlet

Det mäktiga Dragsholms borg och slott på Odsherreds västsida mot Stora Bälten.  Dragsholm fungerade under en period på femton- och sextonhundratalet som statsfängelse och här hamnade  till sist Maria Stuarts tredje man James Hepburn, earl of Bothwell,  och dog där efter fem års fängelsevistelse på borgen. Borgen, som började byggas på tolvhundratalet, som bland annat sommarviste för Roskildebiskopen, är i dag hotell och restaurang med ett kök som drivs av världens bästa restaurang, Noma i Köpenhamn

Skall man vara noga så skiljer det förstås drygt trehundrafemtio år mellan Hamlets födelse och Claudius’ död. Således dog inte Claudius av ett förgiftat svärdshugg utdelat av en hämndlysten Hamlet utan av mörker, kyla, svält och umbäranden. Mer dramatik var det när Hamlets far dödades – han sprängdes i luften i Ediburgh och Hamlets mor halshöggs efter tjugo år som fånge i England. Detta var det verkliga händelseförloppet – I pjäsen däremot, i Shakespeares drama om prins Hamlet avlivades eller dog alla rollfigurerna på ”tiljan” även om Ofelia dränkte sig i en damm utanför teatern och Hamlets far redan dödats när ridån går upp för dramat. Därefter är fadern i princip odödlig som vålnad.

Hamlet

William Shakespeare skrev dramat om Hamlet 1599-1601 och publcerade pjäsen 1603. Uppslaget till Hamlet fick han från den danska skriftställaren Saxo Grammaticus och hans berättelse om prins Amlethus publicerad cirka fyrahundra år tidigare.

Shakespeare skrev Hamlet runt sekelskiftet sextonhundra och publicerade det 1603.Vid den här tiden hade Shakespeare tillsammans med kollegor och delägare uppfört ”The Globe” i Southwark på Themsens södra strand och skådespelargruppen stod under beskydd av James I, kung i England från och med samma år som Hamlet sattes upp på scen. James I som efterträdde Elizabeth I var också kung i Skottland sedan  hans mor, Maria Stuart, avsatts från den skotska tronen 1567. James var då bara drygt ett år gammal och blev James VI av Skottland. Om man nu tänker sig att Shakespeare, som också var en smidig diplomat och hade förstånd på att liera sig med makten, såg sin beskyddare, James I, som den orättfärdigt drabbade Hamlet så kunde han också låta James I se Hamlet-dramat som en uppgörelse mellan de båda släktgrenarna Stuart och Tudor.

Hamlet

Först James VI av Skottland, från 1603 även James I av England, beskyddare av Shakespeare och ”The Globe” i London. Porträttet är målat av John De Critz d.ä.

Hans mor Maria Stuart ansågs vara rättmätig arvtagerska till den engelska kungakronan men förlorat sin position i den politiska striden mellan katoliker och protestanter. I och med att den barnlösa Elisabeth I dog fick James den VI of Scotland, som då även blev James I of England och som var systersonson till Henrik VIII  på sätt och vis ändå till sist hämnd på släktgrenen Tudor. James I var son till Henry Stuart – eller Lord Darnley – i hans korta äktenskap med sysslingen Maria  Stuart. Maria Stuart var drottning av Skottland från födsel och blev regerande drottning när hon återkom till Skottland efter sitt äktenskap med Frans II av Frankrike. Marias och Henrys son var en baby på drygt sju månader när pappan Lord Darnley mördades, sprängdes i luften tillsammans med det hus som han vistades i för tillfället och som var sammanbyggt med en av murarna runt Edinburgh Castle.  Detta skedde i februari 1567.

Hamlet

Henry Stuart, Lord Darnley var Maria Stuarts gemål nummer två och far till James VI (James I). Lord Darnley fick en våldsam död i Edinburgh

Överfört på skådespelet om Hamlet var det alltså så Hamlets far mördades. Hustruns älskare James Hepburn, earl of Bothwell, anklagades för att ha stått i spetsen för en sammansvärjning mot Lord Darnley. Han åtalades och ställdes inför rätta i Edinburgh men frikändes av domstolen. Frikännandet kom förmodligen i samband med det hot som earlen av Bothwells många krigsmän på plats utgjorde. Bara några veckor efter den frikännande domen gifte sig Maria Stuart med sin förre mans förmodade baneman och gjorde sig på det viset impopulär i andra mäktiga skotska kretsar. Hon tvingades abdikera och fly Skottland liksom Earlen av Bothwell, James Hepburn.

Hamlet

Maria Stuart som ansågs vara rättmätig arvtagerska till den engelska tronen bortintrigerades och halshöggs av sin släkting Elizabeth I. Hennes ende son James blev senare James I av England.

Med de flydde åt olika håll, Maria söderut till släkten i England och earlen av Bothwell norr ut till Orkneyöarna där han trodde att han som nyutnämnd hertig av Orkney kunde få en fristad. Öborna på Orkney var emellertid inte bekanta med sin nye hertig och när de  rivaliserande klanerna fortsatte jakten på Bothwell såg han ingen annan råd än att ge sig ut på Nordsjön med den lilla flotta på tre båtar som han lyckats skrapa fram i alla hast. Sedan följer en serie osannolika händelser som får sin slutpunkt på Dragsholms slott på Själland.  James Hepburn, earlen av Bothwell som förvisso inte var bror till James I’s far Henry Stuart men som  för att få historien att gå ihop med Shakespeares skådespel här får ersätta släktskapet med en närstående till familjen, blir jagad även till havs av hämndgiriga fiender. Han har emellertid turen att drabbas av storm på havet så att en mot honom riktad flottmanöver skingrar fienden som blåser bort med vågor och vind och earlen av Bothwell driver  själv så småningom i land med två båtar vid Norges kust. När han, smutsig, i trasiga kläder och i allmänt eländigt tillstånd haffas av tillsyningsmän och påstår att den de tagit är kung av Skottland blir han naturligtvis inte trodd. Bothwell och hans män förs till Bergen för förhör och av en händelse råkar han stöta ihop med en  ung kvinna, Anna Throndsøn, som han vid en tidigare påtvingad utlandsvistelse trolovat sig med.

Hamlet

James Hepburn, earl of Bothwell, Maria Stuarts älskare och tredje make, anklagad för mordet på Maria Stuarts make nummer två, Lord Darnley som var far till James VI. Maria Stuarts son James VI, föddes i juni  1566, samma år som detta porträtt av James Hepburn målades.

Hon kunde nu identifiera James Hepburn, earlen av Bothwell och samtidigt kräva honom på det guld och de gröna skogar som han utlovat vid förlovningen. Inför rätten i Bergen lovade han henne nu en livränta från Skottland och att hon skulle få hans ena skepp. På ett örlogsfartyg kom sedan Bothwell och några av hans tjänare att transporteras till Köpenhamn där de mottogs av danska rikets skattmästare Peder Oxe av Gisselfeld. Vid denna tid var det Frederik II som regerade i Danmark och i Norge.

När kungen fick en vädjan från Skottland om att skicka tillbaka Bothwell för rättegång i Skottland vägrade Frederik II att utlämna honom utan trodde att han skulle kunna få nytta av sin höge fånge vid senare tillfälle. Frederik II menade att Bothwell inte begått något olagligt och att han friats av domstolen för mordet på Lord Darnley.

Hamlet

Frederik II, dansk (och norsk) regent 1559-1588, far till bland annat Anne av Danmark och Kristian IV och byggherre till Kronborgs slott i Helsingør.  Detta porträtt finns i Rosenborgs slott i Köpenhamn.

Dessutom hade Frederik II vid tidigare tillfälle själv friat till Mari Stuart och såg ju då Bothwell som rival. Earlen lyckades få Frederik II att tro att Danmark skulle kunna få Orkneyöarna och Shetlandsöarna om Bothwell och Maria Stuart återtog den skotska kronan. Så Frederik behöll sin fånge som till en början fick vistas mer i bekväm husarrest på slottet i Malmö än i mörka fängelsehålor. Men saker och ting ändrade sig och efter fem år i Malmö skickades Bothwell till den gamla medeltida borgen Dragsholm som nu efter reformationen övertagits av staten från kyrkan och gjorts till statsfängelse.  Borgen, som byggts på och byggts om under årens lopp och vuxit till en imponerande byggnad  bestod av metertjocka stenväggar och ansågs omöjlig att fly från. Vid den tiden hade Frederik II gett upp hoppet om att äkta Maria Stuart och istället gift sig med Sofia av Mecklenburg.

Hamlet

James Hepburns, earlen of Botwell, enkla träkista i en krypta i Faarevejle kirke nära Dragsholms slott på Själland. Hans mumifierade kropp kunde tidigare ses genom ett lock av glas som byttes mot ett trälock först i våra dagar.

Så kom det sig att kungen glömde bort den stackars Bothwell som blev sittande i de djupa och kalla fängelsehålorna på Dragsholms borg tills han helt enkelt tynade bort av svält och umbäranden. Man kan tänka på det när man i dag äter en läcker lunch på slottet/borgen tillagad av självasta Noma från Köpenhamn, ett kök som tre år i rad utsetts till  världens bästa kök. Earlen of Bothwell, för en kort tid kung av Skottland, dog alltså inte av ett förgiftat svärdshugg som Hamlet utdelade mot faderns mördare, farbrodern Claudius utan av svält i en mörk källarhåla under tiljorna av en restaurang som fyrahundrafemtio år senare kom att utses  till världens bästa restaurang.

Hamlet

Faarevejle kirke där earlen of Bothwell ”Claudius” ligger begravd. Faarevejle ligger i Osdsherred i nordvästra Själland och nära Store Bält

James Hepburn, earlen of Bothwell ligger begravd i en närbelägen kyrka, mumifierad i en anspråkslös träkista i en krypta på utsidan av Faarevejle kirke. Dödsdatum är fastställt till den 14 april 1578. Maria Stuart skulle komma att leva i fångenskap hos Elizabeth I i ytterligare tio år innan hon halshöggs. Hennes ende son var vi det laget tjugotvå år och ett år senare gifter sig Maria Stuarts son med Frederik II’s dotter Anne, endast femton år gammal. Efter ytterligare en båtresa i storm som slutade i Norge vigdes James VI (från 1603 James I av England) av Skottland och Anne av  Danmark i biskopspalatset i Oslo i slutet av 1589.

Hamlet

Anne av Danmark gifte sig med James VI vid 15 års ålder och blev först drottning i Skottland och från 1603 drottning av England

Smekmånaden, som blev ett par månader lång tillbringades i Helsingør på Kronborgs slott. Äktenskapet blev lyckligt, till att börja med. I varje fall kan man inte dra några paralleller till prins Hamlet och Ofelia, rådsherren Polonius dotter. Och någon Laertes, bror till Ofelia, finns inte med i verklighetens drama om man inte räknar med Annes tre år yngre  broder Kristian som sedan faderns död året innan Annes bröllop blivit Danmarks regent elva år gammal. Kristian blev Kristian IV och hade ingen anledning att kopiera Laertes’ hämnd för sin systers och faders död – tvärtom Kristian IV kom att värna om goda handelsförbindelser med Skottland och senare England. Men James VI av Skottland, senare James I av England kunde ändå identifiera sig med Hamlet och hans hämnd på faderns död. James var tolv år när hans faders mördare, frikänd eller icke, avled på Dragsholms slott i Danmark.

Hamlet

Frederik II lät bygga om en gammal borg, Krogen, till att bli ett pampigt renässansslott och en av de större europeiska borgarna, senaste ombyggnaden klar 1585. Här firade James VI och Frederik II’s dotter Anne sin smekmånad några år senare och här lät Shakespeare sitt drama om Hamlet utspela sig, som bekant. Kronborgs slott är känt i världen som Elsinore Castle och här kan man gå i Hamlets fotspår.

Som bekant utspelar sig Shakespears drama på Kronborgs slott i Helsingør. Slottet som byggdes av Frederik II blev ett stort och pampigt slott och väl känt ute i Europa vid den här tiden. Dessutom hade ju James VI tillbringat en tid på slottet tillsammans med sin älskade unga hustru Anne av Danmark. Shakespeares drama bygger på en fyra hundra år äldre historia som skrevs av den danske författaren och historikern Saxo Grammaticus.  Saxo Grammaticus, eller Saxo Cognomine Longus som han kallades för under sin levnad på grund av sin kroppslängd, hade fått i uppdrag av biskop Absalon att skildra Danmarks historia.

Hamlet

Saxo Grammaticus skrev sitt storverk Gesta Danorum i slutet av elvahundratalet och början av tolvhundratalet. I detta digra verk finns bland annat den tragiska historien om Amlethus som inspirerade Shakespeare till  dramat om Hamlet

I ett omfattande verk på sexton band som fick namnet Gesta Danorum skildrar Saxo Grammaticus Danmarks historia i en salig blandning av sanna och osanna historier bland annat historien om Amlethus (Hamlet) och det sorgliga drama som utspelade sig i ett forntida kungahus någonstans i Danmark och innan Gorm den Gamle och Harald Blåtand enade Danmark till ett sammanslaget rike. Biskop Absalon, grundare av Köpenhamn, var  verksam under senare delen av elvahundratalet och medlem av den mäktiga Hvide-släkten.

Biskop Absalon var angelägen om att få sin släkts ärorika historia att framstå som ännu mer ärorik och gav Saxo Grammaticus fria händer att bättra på familjehistorien där så kunde behövas och i övrigt fylla Danmarks historia med spännande berättelser om ett krigiskt och dådkraftigt folk där också svek, kärlek, maktkamp och tragedier ingick i bilden.

Hamlet

Biskop Absalons grav i klosterkyrkan i Sorø. Kyrkan stod färdig samma år som Absolon dog 1201

Gesta Danorum är ett storverk och det tog lång tid för Saxo Grammaticus att färdigställa verket. Saxo Grammaticus bodde då en tid i Sorø i lägenheten ovanpå porten till klosterområdet  och klosterkyrkan nere vid sjön. Det var Absalon som låtit uppföra klostret och den stora katedrallika klosterkyrkan under senare delen av elvahundratalet och som hyrde ut porthuset till Saxo Grammaticus. Det är inte alls otänkbart att Amlethus (Hamlet) ”föddes” i denna lilla lägenhet i Sorø. Jag tänker på det varje gång jag går igenom porthuset till klosterområdet vid sjön i Sorø. Det passar jag alltid på att göra när jag besöker det nygamla konstmuseet i Sorø. Det var egentligen om detta konstmuseum jag tänkt skriva. Det får bli en annan gång.

Hamlet

Detta var Saxo Grammitucus’ utsikt mot parken och sjön från sina fönster i portlägenheten. Det vill säga, han såg mer av klostret som låg hitom kyrkan. Nu återstår bara murrester av klostret. Åt höger ser man ner mot sjön och Sorø Akademie som initierades av Frederik II och förlades i en del av den gamla klosterbyggnaden.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Danmark, Hamlet, Historia, Sagor, Själland, Sjæland, UK | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar