Pictor's blog

Ars longa, Vita brevis – eller tvärtom?

Publicerat den 2013/07/26 av galleripictor

Konsten är lång – livet är kort. Ars longa, Vita brevis. Det menade författare, poeter och konstnärer i antikens Rom. Och det med rätta. Men så högg och byggde man också konsten i marmor och travertin. Det var på romarnas tid. I dag gäller andra förutsättningar för konsten. Nu kan man tro att det är tvärtom – Vita longa, Ars brevis.

En ”Otroligt stor skörd” målad av Hilda Kernell som just nu ställer ut på Galleri Pictor tillsammans med keramikern Gertrud Oxenvad. Utställningen pågår till 4 augusti (därefter enligt överenskommelse)

Fast det bör man naturligtvis önska alla – ett långt liv. Att man sedan skulle kunna önska ett långt liv också åt konsten är inte lika självklart längre – och har väl heller inte varit det tidigare. Till skillnad från människosläktet som vi fortfarande hoppas skall kunna förbättras där det behövs är hoppet om att den andefattiga och okvalificerade delen av konstutövandet skall kunna förbättras ute för länge sedan. Där gäller dessbättre inte romarnas devis om Ars longa. Och bra är väl det.

Ett ”Rendez Vous” under den blommande kastanjen

Så mycket större anledning då att ta tillvara det goda som fortfarande skapas, om än inte hugget i marmor. Med hjälp av de allra senaste rönen har tvärvetenskapliga teorier kommit till en slutsats där man lyckats förena Ars och Vita i ett gemensamt ”vårdpaket” så ett det ena saliggör det andra och båda blir ”longa” – Ars & Brevis longa. Numera även på recept.

Med färgglada lyktor uppför floden…

Ett sådant recept vill jag gärna skriva ut till alla som på grund av en uppsjö ovidkommande skäl ännu inte tagit sig tillfälle att se Hilda Kernells målningar och Gertrud Oxenvads keramik på Galleri Pictor i Munka Ljungby. Nu är det sommar, semester och tid över till det som hör till det viktigaste här i livet – att ge sig själv en god och glädjefylld upplevelse som stärker sinnet och själen och som ger kraft för framtiden och gör att plikterna blir lite enklare att uppfylla och som också gör vardagslivets många förtretligheter lättare att hantera.

…… mot ett mörkt och förgiftat landskap

Alla – och det är dessvärre hittills inte en överväldigande stor skara – och utan undantag har lämnat utställningen på Pictor med ett leende på läpparna och ett uttryck i ansiktet som skvallrar om en god och stärkande upplevelse. Man behöver ju inte gå till överdrift och använda uttryck som ”fantastisk”, ”underbar” även om sådana uttryck har förekommit utan bara konstatera att receptet ”givande, glädjespridande och livsförlängande konst” fungerar. Nu säger ju regeln att konsten inte är konst om det inte finns något mörkt moln som svävar över

”Moln över Visingsö” som svävar hotfullt över sjön

huvudet på konstnär och åskådare och påminner oss om livets mörkare sidor. Men lugn – det finns moln också på Hilda Kernells målningar – både ett svenskt åskmoln som svävar hotande över Visingsö i Vättern och ett holländsk moln som bildas av svart industrirök och som lägger städer och landskap i ett giftigt mörker. Det svenska molnets svarta innebörd är av privat men allmängiltig karaktär medan det holländska molnet är av global och symbolisk betydelse.

Detalj ur Hilda Kernells målning ”Moln över Visingsö”

Och när det gäller Gertrud Oxenvads keramik som är fulländad i sitt slag så finns där också ett och annat troll som håller ett fast grepp om livets kärl. I övrigt – och det måste erkännas – är det lycka och skapandets glädje som de båda konstnärerna, holländska Hilda Kernell och danska Gertrud Oxenvad, förmedlar. ”Ett lyckligt hem” med blomsterprakt och musik, ett”Rendez Vous” mellan två förväntansfyllda ungdomar, en ”Otroligt stor skörd” som glädjer bonden, en stor, vackert blommande kastanj som gårdens ”Vårdträd”, ett ”Kantarellfynd” i skogen, en skrivande stund med katten

Litet troll som greppar ett av Gertrud Oxenvads skålar

”Hieronymus i Småland” under en stjärngnistrande mörk augustihimmel i Småland – ja listan av lyckliga ögonblick i målarsjälens skapande ande är lång och skall naturligtvis upplevas framför målningarna. Och stor är också glädjen över att känna den starka och känsliga formsäkerhet med vilken keramikens skål- och kärlväggar drejats, kavlats och knådats och samtidigt glädjas med de små fantasifulla varelser som kantar kärl och fat i Gertrud Oxenvads keramik.

Ett ”Lyckligt hem” i Holland

När man lämnar Hilda Kernells och Gertrud Oxenvads utställning och gläds över sin stund på galleriet kan man undra om det ändå inte fortfarande kan ligga en liten bit av sanning i romarnas gamla sentens om ”Ars longa” och för egen del ändå hoppas på detsamma för livet – ett ”Vita longa” så man får många fler tillfällen att uppleva en sådan utställning och en så berikande och glädjespridande konst.

Mer om den pågående utställningen finns att läsa på Galleri Pictors hemsida och på galleriets facebooksida. Där finns också nästan hela utställningen återgiven i bild.

Idyll till vänster, miljöförstöring till höger. ”Quo Vadis? – Vart går mänskligheten frågar sig Hilda Kernell

Länkar till Pictors hemsida och till Pictor på Facebook har du här. http://www.galleripictor.se och http://www.facebook.com/galleripictor

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Galleri Pictor, Keramik, Konst, Kvinnliga målare, Utställningar | Lämna en kommentar

Mary Cassatt och Anna Syberg på Ordrupgaard

Publicerat den 2013/05/26 av galleripictor

Hon fick inga barn själv men blev en av de främsta barnskildrarna och skildrarna av moderskärlek. Amerikanskan Mary Cassatt, som kom att leva större delen av sitt liv i Frankrike och som anslöt sig till impressionisterna och som jämsides med sin samtida och vän Berthe Morisot kom att räknas som en av de största kvinnliga konstnärerna, har med både humor, ömhet och skarpsinne porträtterat en lång räcka av barn och mödrar -detta utan att någonsin förfalla till sentimentalitet.

Inspirerad av Edgar Degas gjorde Mary Cassatt inte bara pasteller utan också pastelltryck. Detta pastelltryck är från 1894-95 och är en studie av en mor som betraktar sin son. Barn och moderskärlek är ett av Mary Cassatts stora ämnen

I dag är hon närmast kultförklarad, inte bara för sina många barnskidringar och målningar och pasteller av unga mödrar och kvinnor utan kanske framför allt för sin grafik. Men hon ägnade sig också åt en annan teknik, pastelltryck som innebar att hon tryckte en pastell mot ett fuktat papper och förde över bilden på detta papper och på så sätt dämpade pastellens ibland alltför kraftiga färger.

När Mary Cassatt fick syn på en pastell av Edgar Degas ändrade det hennes liv – har hon vittnat om. Hon blev senare vän till Degas och lärde sig att arbeta med pastell på samma sätt. Degas, som gjort pastell Tre dansare (härovan) satte stort värde på Mary Cassatt som konstnär

Konstmuseet Ordrupgaard har under våren visat – och visar fram till 9 juni en stor del av Mary Cassats grafiska bilder. Som impressionistisk målare och efterföljare till Degas’ pastellkonst var hon skicklig och uttrycksfull och gav impressionismen ett högst mänskligt ansikte men tekniskt sett ändå inte så annorlunda än de övriga stora impressionistmålarna – men som grafiker blev hon en pionjär. Dels förnyade hon och utvecklade akvatintetsningen till att kunna tryckas i färg och dels kom hon att förenkla och strama upp etsytans former – resultatet blev en lätt och luftig bild och ett nytt formspråk för tekniken. Mary Cassatt behärskade många grafiska tekniker och experimenterade gärna med att blanda olika tekniker som till exempel torrnål, mjukgrundsetsning och akvatintetsning på samma grafiska tryck.

I spårvagnen heter detta grafiska blad från 1890-91. Det är en torrnålsradering med mjukgrundsetsning och akvatint.

Rum och perspektiv var inte längre så viktiga – desto mer bildens helhetsverkan med tydliga form- element och en ytmässig färgsättning som gjorde bilderna lättlästa och mycket tilltalande. I sin senare akvatintteknik är hon varken impressionist, expressionist, fauvist eller något annat på -ist från tiden då hon slog igenom på salongerna 1870 och 8o-talen.

Mary Cassatts akvatintetsningar är unika och liknar, trots sin skenbara enkelhet, inte något annat heller från senare tid, sekelskiftet och därefter. De känns helt enkelt tidlösa. Vad man brukar påpeka är att hon inspirerades av de japanska träsnitt som började dyka upp i samband med den allmänna japanhysterin i slutet av 1800-talet i Paris. Bland annat ordnade Ecole des Beaux-Arts en större utställning med japanska träsnitt 1890, en utställning som inte bara inspirerade Mary Cassett utan en lång rad kända och okända konstnärer, till exempel Monet, Toulouse-Lautrec och Van Gogh.

Ordrupgaards konstmuseum är inrymt i flera byggnader, längst till höger visar bilden en del av ena flygeln till den ursprungliga herrgårdsbyggnaden som nu rymmer dansk 18oo-talskonst, i mitten ”galleriet” där de franska impressionisterna håller till och längst till vänster del av arkitekten Zaha Hadids spektakulära byggnad och entrén till hela museumskomplexet.

Utställningen med Mary Cassatt (1844-1926) ingår i en serie utställningar med framstående kvinnliga konstnärer som var verksamma ungefär samtidigt och under en tid då det inte ansågs passande för kvinnor att engagera sig som konstnär. Vad som gällde i allmänhet i form av restriktioner för kvinnor gällde i lika hög grad för kvinnliga konstnärer som till exempel att det ansågs vara ett starkt brott mot konventionen att för en ärbar kvinna vistas ensam i samma rum som en man som inte var den äkta maken. Det innebar bland annat att en kvinnlig konstnär i regel inte kunde ta uppdraget att avporträttera en man. Med ett par undantag förekommer endast kvinnor och barn på Mary Cassatts målningar.

Helene Schjerfbeck, tidigare på Ordrupgaard, i sommar på Göteborgs konstmuseum. Självporträtt från 1912

Mary Cassatt är den tredje i raden av stora kvinnliga målare som Ordrupgaard nu visar. I höstas visade man en utställning med målningar av den ett par år äldre impressionisten Berthe Morisot(1841-1895) och hösten, vintern 2011-12 visade Ordrupgaard en utställning med Finlands store modernist Helen Schjerfbeck (1862-1946), en utställning som för övrigt just nu och under sommaren fram till 18 augusti visas på Göteborgs Konstmuseum.

Med ytterligare en stor kvinnlig målare fortsätter Ordrupgaard på den inslagna vägen. Utställningen ”Sans for blomster” som pågår under sommaren fram till 25 augusti visar målningar och akvareller av danska Anna Syberg (1870-1914) som var en knapp generation yngre än Mary Cassatt. Med sina stora friska akvareller lyfte Anna Syberg det lätt föraktade blomstermåleriet till högre höjder. Anna Syberg dog redan vid fyrtiofyra års ålder och hann aldrig få ett erkännande under sin livstid.

Campanula, akvarell av Anna Syberg från 1910. Ordrupgaard visar en större utställning med Anna Sybergs blomsterakvareller – pågår till den 25 augusti

Anna Syberg hörde dock till inre kretsen av de målare som kallas ”Fynbomalere” och som bland annat räknar konstnärer som Peter Hansen, Fritz Syberg, Johannes Larsen, Alhed Larsen och paret Christine och Sigurd Swane. Ett par år efter Anna Sybergs bortgång fick hon sitt erkännande även utanför den inre kretsen. ”Fynbomalere” som hade sin hemvist på Fyn och som nu är välrepresenterade på Faaborg Musum och på Johannes Larsen Museet i Kerteminde på Fyn utgör en av Danmarks fyra större konstnärskolonier.

Wilhelm Hansen, som är den som en gång startade konstmuseet Ordrupgaard (1916) och som byggde upp samlingarna med franska impressionister och danska 1800-talsmålare var god vän med flera av ”Fynbomalere” och köpte in verk av dessa konstnärer till sina samlingar. Anna Syberg-utställningen har dock till större delen inlånats från Faaborg Museum.

I början av september och hela hösten kommer Ordrupgaard att som första danska konstmuseum göra en stor monografisk utställning med den säregne belgiska konstnären James Ensor (1860-1949) James Ensors konst fick stor betydelse för bland annat den moderna konstens expressionistiska och surrealistiska konströrelser.

I denna del av Ordrupsgaards konstmuseum i Klampenborg norr om Köpenhamn visas just nu Anna Sybergs blomsterakvareller och Mary Cassatts grafik och i september blir det aktuellt med målningar av den belgiske konstnären James Ensor. Innanför glaset på arkitekten Zaha Hadids tillbyggnad finns också plats för café och föreläsningssal

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Öresund, Danmark, Grafik, Konst, Kvinnliga målare, Ordrupgaard, Själland, Sjæland, Utställningar | Märkt Akvatintetsningar, Anna Syberg, Berthe Morisot, Fynbomalere, Helene Schjerfbeck, Mary Cassatt, Ordrupgaard | 2 kommentarer

Grafik – det är en konst

Publicerat den 2013/04/26 av galleripictor

Dürer, Albrecht Dürer, den store mästaren från Nürnberg var den konstnär som på allvar väckte mitt konstintresse och kanske framförallt mitt intresse för grafik. Jag var i trettonåsåldern och hade fått i uppdrag att hålla ett föredrag i skolan om ett fritt valt ämne. Eftersom jag redan börjat gå på konstutställningar tänkte jag att då får det bli något om konst. Det jag närmast hade i tankarna var de så kallade Falugrafikerna, Stig Borglind och Bertil Bull Hedlund med flera och den fine litografen Björn Jonsson med sina mjuka stämningsgfulla stads- och landskapsmotiv. Dessa grafiker hade jag sett på Lorensbergs Konstsalongs grafikrum en trappa ner.

Melencholia – Den tyske konstnären och grafikern Albrecht Dürers (1471-1528) mest analyserade verk. Här kan vi nöja oss med att studera den kvadratiska siffertavlan upp till höger i bilden. Den är ett sorts anagram för siffran 43, vid vilken ålder Dürer skapade gravyren. Summerar man siffrorna på alla ledder, horisontellt, vertikalt och diagonalt blir resultatet detsamma, dvs 34, alltså omvänt konstnärens ålder. Denna bild var en av de bilder jag skaffade till mitt pojkrum.

Dürer upptäckte jag på Getebergsängs folkbibliotek i Göteborg när jag började förbereda mitt skolföredrag. Dürer ledde till andra samtida tyska grafiker och konstnärer som t ex de båda Holbein, d. y och d.ä, Hans Baldung Grien, Mathias Grünewald och Martin Schongauer. Till sist hade jag samlat på mig ett försvarligt antal tyska och även flamländska grafiker, målare och arkitekter och föredraget hade svällt till att handla om nordeuropeisk renässans i grafik, måleri och arkitektur i stället för om samtida svensk grafik.

Ett expanderande universum

Detta är nu sextiofem år sedan. Till min ständiga förvåning och lika stora glädje står sig mitt intresse för konst och grafik minst lika starkt idag som då för länge sedan, seneftermiddagarna och kvällarna på Getebergsängs bibliotek där jag bläddrade i bibliotekets dyrbarare konstböcker, ”ej för hemlån”, och där jag som pojke upptäckte några av världskonstens många fantastiska skatter. Så småningom upptäckte jag också att konsten är ett eget universum i ständig expansion och förnyelse.

Det om detta – ett expanderande universum fyllt med skatter, bara att gräva, se, hitta nya skatter, få nya erfarenheter och lärdomar – i all oändlighet. Inte illa! Och dessutom – något att alltid kunna återvända till. Så – tillbaka till grafiken! Men just nu inte till Dürer utan till några allmänna reflektioner om grafikens ställning i dag och specifikt om ett par grafikföreteelser som lyst upp och värmt tillvaron för mig i detta års kyliga förlängning av vårvintern.

En liten torrnålsbild av människor ”Från obygden” skildrat av den unga grafikern Anna Johansson Stenberg. På Galleri Pictor visar hon bland annat flera bilder med barndomsminnen från landet och minnen av människor som vill stanna kvar och leva på landsbygden

Jag menar – hellre en liten, innerlig torrnål som skildrar människors osäkra tillvaro i en döende landsbygd, till exempel, än en stor, plafsig olja som inte uttrycker något annat än upphovsmannens inbillade ”genialitet”. Kanske lite väl kategoriskt uttryckt men med grafiken ställs jag nästan aldrig inför en kritisk tanke eller upplevelse av det slaget. Kritik kanske endast vad beträffar konstnärens bristande hantverksskicklighet. Det är som att det tunga, grafiska arbetet tvingar konstnären till eftertänksamhet och till ett stort mått av en seriöst och allvarligt menad hållning till konsten. Grafiken ställer krav på konstnären.

Så började det i Tidaholm – Tändstickstillverkaren Vulcans etikett-tryckeri i litoteknik. Här lärde sig den blivande konstnären Karl-Åke Nyström litografitekniken från grunden. På bilden ses han som den unge mannen vid en press som han som vuxen konstnär räddade från förgängelsen när fabriken stängde. Karl-Åke var eldsjälen bakom den framgångsrika konstlitografiska verkstaden och Litografiska Akademin mm som gjort Tidaholm känt bland grafiker på den internationella arenan. Karl-Åke gick nyligen bort och nu är det den mångårige medarbetaren Lars Lundqvist som förestår den omfattande verksamheten vid Litografisk Akademin. Bland annat skall nästa års internationella grafiksymposium förberedas.

Grafiken är stor, mycket större än vad grafikens belackare, de som tycker att konst skall vara olja på duk, påstår. Grafikbelackarna är nog inte medvetna om att världen är full av nationella och internationella grafikbiennaler och triennaler, grafikfestivaler, grafikmässor och grafiksymposier – årligen finns det minst ett hundratal grafiktillställningar av större format att välja på. De stora internationella grafikbiennalerna samlar konstnärer från hela världen och en lika internationell publik. I Sverige är vi dock inte så internationella av oss utan nöjer oss med en grafiktriennal som vart tredje år samlar landets grafiska elit, nog så intressant och uppskattat.

Internationellt grafikcentrum

Vulcanön vid Tidan, mitt i Tidaholm – Här hade tändssticksfabriken Vulcan delar av sin verksamhet …

Men det finns ett undantag, en grafisk kraftsamling i Sverige som blivit väl känd ute i den stora världen – Grafiksymposiet i lilla Tidaholm som 2010 hade utställare från tjugofem länder. Vid det tillfället, 6:e Litografiska Symposiet i Tidaholm, deltog drygt hundratrettio grafiker som tillsammans visade närmare fyrahundra litografiska verk. Det är just denna specifika grafiska teknik som Litografiska Akademin värnar om och som har en både historisk och internationell förankring just i Tidaholm.

…. bland annat sitt ritkontor där tusentals fantasifulla tändsticksetiketter skapades. Det gamla ritkontoret från 1897 rymmer nu en litografisk kollektivverkstad på 764 kvm

Det var här som Vulcans tändsticksfabrik hade sitt litografiska tryckeri där man tryckte sina tändsticksetiketter som spreds världen över. En tid efter att Vulcan stängt verksamheten i Tidaholm tog konstnären Karl-Åke Nyström initiativet till att starta en kollektivverkstad för litografiskt tryck och på så sätt rädda de värdefulla tryckpressarna kvar i Tidaholm. Detta var i slutet av 50-talet. Några år senare kom ett samarbete med Hellidens folkhögskola till stånd och så småningom engagerade sig också kommunen i verksamheten bland annat på så sätt att den litografiska verkstaden kunde flytta till sina nuvarande rymliga lokaler på Vulcanön mitt i centrum av Tidaholm.

Inte mindre än tretton olika tryckpressar finns i den konstlitografiska verkstaden….

Verkstaden är rikt utrustad med bland annat tretton olika pressar och ett stort förråd av litografiska stenar samt allt vad som krävs för litografiskt arbete.

… och ett ”bibliotek” med en stor samling litografistenar

Litografiska Akademins verksamhet idag i Tidaholm är omfattande. Utöver den stora kollektivverkstaden och samarbetet med Hellidens grafikskola driver man det Litografiska Museet och utställningarna på museet och i den egna utställningslokalen i verkstaden. Man driver också en gästbostad och en verkstad för tillverkning av handgjort papper för grafiskt bruk. Vart 4:e år håller man så det internationella Litografiska Symposiet som växer för varje år och som senast det begav sig samlade konstnärer från tjugofem länder. Nu förbereder Akademin sig för nästa symposium som alltså äger rum 2014. Tvåtusenfemhundra besökare drog symposiets utställningar på de fjorton dagar som symposiet varade.

Litografiska Akademin driver det Konstlitografiska museet med dels fasta samlingar, dels varierande utställningar. Museet ligger på Helliden folkhögskolas område och på toppen av en av skolans byggnader. I samarbete med Litografiska Akademin erbjuder folkhögskolan undervisning och kurser i grafiska tekniker, främst i litografisk teknik

Grafikens återkomst

Betydligt färre besökare har Galleri Pictor kunnat räkna in under sin månadslånga grafikutställning ”Grafisk Vår 2013” under april. Men så är det bara åtta utställare och åttiotalet grafiska verk som visas. Utan jämförelser i övrigt visas å andra sidan fler tekniker på denna lilla grafikutställning – inte mindre än sju olika tekniker, förutom litografi även etsning, torrnål, serigrafi, fotopolymer, fotoetsning och collografi. För ett litet galleri är det ändå inte så dåligt att få visa ett åttiotal bilder, alla förstås med olika uttryck där de olika teknikerna ger en stor spännvidd och visar en liten skärva av den del av konstens universum som grafiken utgör. För mig som ”curator” i sammanhanget har det varit ett stort nöje att fritt få välja bland en stor mängd spännande svenska grafiker.

På Galleri Pictor i Munka Ljungby visas åttio grafiska verk i olika tekniker av åtta svenska grafker. Utställningen pågår till den 28 april. Utställningen ger en ganska bred representation av dagens svenska grafik.

Urvalet har syftat till att på en liten yta ge en ganska bred representation av nutida svensk grafik. Tanken bakom utställningen har också varit att betona grafikens återkomst efter en period av utfrysning av grafiken från de svenska konsthögskolorna. En ny generation grafiker räds inte det svåra och tålamodsprövande hantverket i grafiken och sedan en tid tillbaka har åtminstone ett par av högskolorna återtagit undervisningen i grafik. Den internationella trenden är densamma – de gamla beprövade teknikerna från Dürers tid har återtagits men blandas i dag med en rad nya grafiska tekniker och ett friare sätt att arbeta med grafiken.

Grafik eller reproduktion

Samtidigt som denna grafiska förnyelse pågår har den grafiska marknaden fått en ny sorts ”målargrafik”, som de klassiskt skolade grafikerna en gång lite elakt kallade Konstfrämjandets marknadsanpassade litografiproduktion. I dag är det det så kallade giclée-trycket som balanserar på gränsen till ren reproduktionsgrafik där man använder sig av scanningteknik i kombination med bläckstråleutskrift på grafiskt papper. Den grafiska tekniken är i ständig förvandling med nya tekniker och kombination av tekniker och debatten om vad som är grafik och inte grafik dyker upp med jämna mellanrum. En definition som man fastnade för internationellt i samband med en animerad debatt på 80-talet var att konstnären själv skall ha arbetat i det s k tryckmediet, det vill säga där bilden skapas och från vilket medium bilden får sitt direkta tryck. Att bara scanna in en akvarell och sedan skriva ut den utan betydande bearbetning i datorn (=mediet) betraktar många grafiker som rent reproduktionsarbete.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Galleri Pictor, Grafik, Konst, Konstvärlden, Litografi, Utställningar | Lämna en kommentar

Konstbuffet vid Sundet

Publicerat den 2012/12/18 av galleripictor

Jag undrar om det någonstans i världen finns en liknande koncentration av konstmuseer och konsthallar som runt det dansk-svenska Öresund. Det kunde möjligen vara i tyska Ruhr- och Rhenområdet men där på en tre gånger så lång sträcka och med åtta gånger fler invånare. Runt Sundet, från Krapperups konsthall på Kullahalvön i norr till Museet för offentlig konst i Køge i söder, en sträcka på drygt tio svenska mil, finns fyrtio konstmuseer och konsthallar. Lägg till minst lika många professionella gallerier och det blir svårt att annat än mycket lokalt klaga på konstutbudet. Då och då dyker det upp undersökningar och påståenden om att kulturutbudet är en avgörande faktor vid privat eller företagsmässig omlokalisering av liv och verksamhet. Så kan det nog vara ibland men då räcker det förmodligen inte med bara den lokala nyårsrevyn.

Ett paradis för den konstintresserade – fyrtiotalet konstmuseer och konsthallar inom en yta av tio gånger två svenska mil. Lägg därtill minst lika många professionella gallerier på denna yta och ytterligare hallar och museer i områdets periferi

Jag känner åtminstone till två personer som låtit sig styras av det kulturella utbudet vid flytt och nyetablering. När hustrun och jag bestämde oss för att skapa ett nytt liv på en ny plats var det ingen tvekan om vart vi skulle ställa stegen – mot Öresund. Att lämna kulturens Göteborg med Sveriges finaste konstmuseum bakom sig kändes alls icke oöverstigligt när vi fått Sundet i sikte. Så blev det – och det har vi inte ångrat en sekund. Fast roliga och vänliga Göteborg finns alltid kvar som ett alternativ.

Louisiana Revy utkom med sitt första nummer i september 1960. Den var stor i formatet (här visas halva förstasidan) och mycket innehållsrik. Konst, arkitektur, brukskonst, litteratur, musik, teater och film skulle den och museets programverksamhet handla om. Med frågeställningen ”Danmark – en kulturell provins?” hade Louisiana bjudit in Moderna Museet i Stockholm att fylla lokalerna och svenska och danska artikelskribenter att fylla Louisiana Revy nr 1

Hur som helst, ett av favoritmålen vid Sundet är naturligtvis fortfarande Louisiana – och har varit så för min del i femtiotre år ända sedan jag första gången fick se de danska Cobra-målarna 1959 på Louisiana, året efter invigningen av museet. Det var färgstarka målare som Carl-Henning Pedersen, Asger Jorn, Ejler Bille, Egill Jacobsen och Henry Heerup. Dessa målare ingår sedan dess som en bärande del i Louisianas permanenta samling, numera med t ex ett särskilt rum för Asger Jorn. De danska cobramålarna aktualiseras emellanåt i samband med nykomponerade utställningar som till exempel vid förra årets ”efterårsudstilling” då Louisiana visade dem tillsammans med europeiska målarfränder som Constant, Corneille och Appel med flera i den mycket sevärda utställningen ”Klee & Cobra”. Sammanställningen av schweizaren Paul Klee med Cobragruppen var både genial och naturlig – naturlig eftersom Paul Klee var en inspirationskälla för Cobra-målarna och genial därför att utställningen gav nytt ljus och ny energi åt en avgörande del i den moderna konstens historia.

Den österrikiske konstnären Egon Schiele har fått pryda affisch och katalogomslaget

Nu har Louisiana gjort det igen. Louisianas stora höstutställning ”Selvportræt” är som tema minst lika naturlig samtidigt som utställningen rymmer de senaste hundra årens konsthistoria på ett väldigt intressant sätt – utställningen reflekterar inte bara den moderna konstens många stilar och ismer utan den gör hela den hundraåriga epokens många skiftningar och stilideal personlig och i högsta grad närvarande – med ett sådant grepp känns den moderna konsten varken abstrakt eller historiskt frånvarande. Här är människor av kött och blod som vigt sitt liv åt konsten och som roat, glatt och inspirerat andra människor men som också förargat andra. Oavsett vilket så blickar konstnärerna ut från sina porträtt och bjuder på sig själva , en del blygt utlämnande sig åt betraktaren andra sturskt självmedvetna. Varianterna på porträtt är naturligtvis lika många som de utställda konstnärerna, ja, fler ändå eftersom Louisiana i en del fall låtit en och samma konstnär delta med flera porträtt.

Självporträtt av Paula Modersohn-Becker vid tjogoett års ålder. Hon hörde till konstnärskollektivet i nordtyska Worpswede och räknas som en banbrytande målare trots att hon dog i unga år. Louisiana visar fyra själfyllda målningar av henne

Självklart finns det en del fotoporträtt också och med lika stor variationsrikedom som bland de målade porträtten. Det finns generellt en skillnad mellan fotoporträtten och de målade porträtten – med några få undantag handlar fotoporträtten om en iscensättning med olika sorters rekvisita som finns där för att förstärka ett personlighetsdrag och som en beskrivning av den miljö som konstnären verkar i medan de målade porträtten i första hand använder ansiktet som uttrycksbärare.

Robert Mapplethorpe, en av vår tids stora namn bland fotografer, känd för sina svartvita bilder i storformat på bland annat nakna manskroppar. Detta sjävporträtt tog han vid fyrtiotvå års ålder, 1988 året innan han gick bort

Det finns många slutsatser man kan dra av detta som till exempel att själva fotoporträttet är mera tillfälligt och liknar i princip nästan vilket annat fotoporträtt som helst och därför kräver en rekvisita som talar om vem personen i fråga är, alltså medvetet och kalkylerat, medan det målade porträttet är mer bestående, dels på grund av sin tekniska karaktär men också beroende av konstnärens i någon mening omedvetna betraktande av sig själv. Just koncentrationen på ”jaget” istället för på föreställningen om det unika som skall vara ”jag” gör skillnad. I vår tids foto finns det en exponering mot medievärlden som i stort saknas i den äldre målade världen.

Hur som helst, det går att utvinna väldigt mycket på en rundvandring bland Louisianas självporträttutställning som för övrigt är exemplariskt exponerad med hjälp av läsvänliga texter som löper runt väggarna på en snedställd hylla ett par decimeter ovan golv och många videofilmer som är diskret inmonterade i väggarna. Mycket smart och kreativt.

Engelske konstnären och fotografen Gillian Wearing vid trettiosju års ålder. Hon bär här sin egen ansiktsmask. Bilden är en C-print 172,7 x 172,7 cm

Detta är en utställning av absolut högsta sevärdighetsgrad. Blir det någon dag eller kväll ledig mellan allt jul- och nyårsfirande så se den här utställningen. Den är helt enkelt lysande. Till utställningen har fogats en katalog med ett antal mycket intressanta essäer om självporträttets historia och konst. Det är naturligtvis omöjligt att göra en ”komplett” själporträttsutställning eftersom praktiskt alla konstnärer använt sig själv som modell en eller många gånger. Man kan sakna antingen den ena eller den andra av favoritkonstnärerna som till exempel Helene Schjerfbeck som målat en lång rad lysande själporträtt eller grafikern och tecknaren Horst Janssen som ”plågade” sig själv med massor av mindre smickrande självporträtt. Med 148 nummer på Louisianas utställning finns det tillräckligt med porträtt för att lätt glömma bort sig själv några timmar.

Tysk/ryske konstnären Alexej von Jawlensky, femtio år gammal 1914

I den äldre generationen kända målare kan man nämna namn som Emil Nolde, Max Beckmann, Marc Chagall, Pablo Picasso, Pierre Bonnard, Otto Dix, Edvard Munch och Egon Schiele och bland de hos oss kansk mindre kända namnen som till exempel Paula Modersohn-Becker, Lovis Corinth och Felix Nussbaum.

Francis Bacon, självporträtt vid sextiotre års ålder

I mellangenerationen hittar man kändisar som Andy Warhol, David Hockney, Chuck Close och Gerhard Richter och i den yngre generationen kända namn som Jeff Koons, Robert Mapplethorpe och Jean-Michel Basquiat och mindre kända som Gillian Wearing , Sarah Lucas, Elke Krystufek och Sam Taylor-Wood.

Kändis till varje pris – Jeff Koons i en av flera porträttannonser i Art Magazine

Mycket skulle kunna sägas om varje porträtt men jag nöjer mig att konstatera att alla porträtten reflekterar sin tid och sin samtid på ett underhållande och mycket intressant sätt.

Vi, hustru Charlotte och jag, sonen Johan och hans flickvän såg utställningen en kväll för några veckor sedan. Vi har nu utnyttjat Louisianas kvällsöppet några gånger i år, strövat runt i hela denna fantastiska anläggning under kvällstimmarna och inspirerats av både stora och små, samtidigt pågående utställningar och ätit vår kvällsmat från restaurangens alltid lika utmärkta buffet. Nu serverar Louisiana naturligtvis en julbuffet, tillgänglig både för lunch- och middagsätare. Vill du nu se denna enastående ”Selvportræt”-utställning så gör det senast 13 januari. Därefter är det dags för Louisiana att börja skicka tillbaka verken till de dryga hundratalet museer, institutioner, gallerier och privata samlare som ställt sina verk tillförfogande. Med alla inlån är det förstås ett kolossalt arbete att ställa samman en sådan här temautställning. Det är det få institutioner som mäktar med. Louisiana i lilla Humlebæk gör det.

Jag upplever ofta den danska konstvärlden som väldigt dansk. Samma sak kan naturligtvis sägas om den svenska konstvärlden. Men ser man till vad de stora institutionerna i Danmark gör så måste den bilden revideras. Det gäller till exempel Louisiana som står stadigt förankrad i den danska myllan men som samtidigt är en enastående introduktör av konsten där ute i den stora världen. Samma sak, fast med lite mindre bokstäver kan sägas om Ordrupgaard i Klampenborg närmare Köpenhamn.

Berthe Morisot porträtterad av sin svåger och kände målarkollega Édouard Manet.

Med en bakgrund i dels dansk 1800-talskonst, dels fransk impressionism har Ordrupgaard, vars bas bygger på en äldre privatsamling, en utgångspunkt i både det nationella och det internationella. När därför Ordrupgaard låter utställningen med dansken Per Kirkeby i höstas avlösas av en utställningen med målningar av den franska impressionisten Berthe Morisot så är det helt enligt Ordrupgaards egen tradition.

Målning av den kvinnliga impressionisten Berthe Morisot med sin make Eugéne Manet vid fönstret

Berthe Morisot, som hade den store målaren Fragonard som farfar och som kom att gifta sig med en bror till en annan stor målare, Édouard Manet, hade själv stora talanger och räknas som en av de främsta impressionisterna. Utställningen med Berthe Morisot är unik och bör helst inte missas. Att Berthe Morisot räknas som en av de tre stora franska kvinnliga impressionisterna gör utställningen än mer sevärd. Utställningen pågår på Ordrupgaard till 27 Januari. För öppethållande och tider under helgerna klicka här på länkarna till Ordrupgaard och Louisiana

För den som vill ha fullständig kontroll på eller åtminstone några tips på vad som sker på de olika konstmuseerna och konsthallarna i övrigt runt Sundet under de kommande helgerna kan gå in på Galleri Pictors länkavdelning. Där finns länkar till alla dessa konsttempel.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Öresund, Danmark, Konst, Konstmuseer, Louisiana Art Museum, Ordrupgaard, Själland, Sjæland, Självporträtt | Märkt Öresund, liv, Louisiana Art Museum, Self-portrait, Självporträtt | 1 kommentar

Kärleken till konsten – och till Astri och Evert Taube

Publicerat den 2012/10/09 av galleripictor

Utställningen ”Om kärleken till konsten” som öppnades på Millesgården den 22 september kunde lika väl ha betitlats ”Om kärleken till Astri och Evert Taube”.

Konstnärskamrater och äkta makar under ett långt och inspirerande liv tillsammans

Kärleken till detta älskade konstnärspar svämmade över vernissagedagen så till den milda grad att man till sist, för att inte överskrida tilllåtna gränser, blev tvungna att stänga portarna vid själva invigningen framför näsan på många förväntansfulla men ack så snopna vernissagebesökare. Dessa kunde dock så småningom slussas in genom portarna när trycket i utställningshallen lättade. Men då hade Sven-Bertil redan sjungit några av pappa Everts visor och dotterdottern Maria, dotter till Ellinor och en av de båda utställningskommisarierna, redan hållit sitt invigningsanförande om morfar och mormor. Det viktiga är dock själva utställningen och den finns det gott om tid att se. Den pågår hela hösten ända till den 13 januari 2013.

Milles, Bergman och Taube

Carl Milles porträtt av Astris far, hovkonstgjutaren Herman Bergman som bl a utförde bronsgjutningar åt sin vän Carl Milles

Att det är Millesgården som gör utställningen med Astri och Evert är mer än självklart – kopplingen till nationens store skulptör Carl Milles går mer än hundra är tillbaka i tiden, ända till dopet av Astri dotter till hovgjutaren Herman Bergman och hans hustru Mélen. Carl Milles, god vän till familjen och en av de skulptörer som Herman Bergman utförde bronsgjutningar åt, stod nämligen fadder vid dopet av Astri 1898 och blev senare också hennes lärare på Kungl. Konstakademin i början av 1920-talet. När Astris Evert kom in i bilden blev också Evert Carl Milles nära vän. Det var för övrigt under Astri Bergmans skulpturstudier som Evert råkade stöta på Astri. Men det skedde inte i Stockholm utan på en dokumenterat mer romantisk plats – Paris en aprildag ”i det härligaste vårväder”som Evert Taube skrev senare i sin bok ”På böljan blå, i städer och på land”. Mer exakt så var det på Café la Rotonde i Montparnasse som Evert för första gången såg fröken Blåklint, som han kom att kalla Astri i sina reseskildringar. Det vill säga – Evert hade faktiskt sett Astri tretton år tidigare på Nationalmuseum i Stockholm, vilket Evert kom ihåg men inte Astri. Den lilla flickan var ju då bara barnet, nio år gammal. ”Vi har visst träffats förut”, sa Evert helt sanningsenligt. ”Nej”, sa Astri lika sanningsenligt eftersom hon knappast lagt märke till den ”farbror” hon skulle ha sett på Nationalmuseum när hon bara var ett barn.

Fröken Blåklint

Poträtt av Evert som Astri gjorde under tågresa i Sydfrankrike 1920 – ”Taube på morgonen, välfriserad och distingerad nedskriver en lovsång till kvinnorna i Avignon”

Som utsänd korrespondent skickade Evert resereportage till sin uppdragsgivare Nya Dagligt Allehanda och i dessa reseberättelser kom Fröken Blåklint och hennes väninna Fröken Macadam att figurera flitigt.

Detta är den Astri Evert mötte i Paris. Halva Montparnasse var förälskad i Astri

Detta var våren 1920 och Evert hade samma dag och av ren tillfällighet fått nycklar till en större villa i San Remo.

Han hade tidigare på dagen misslyckats med att skaffa sig resesällskap bland bekanta i den skandinaviska konstnärskolonin, bland annat råkade han stöta på Astris nära vän Thora Klinckowström och det blev hon som strax därpå presenterade Evert för Astri på Café la Rotonde.

Det var så Astri och Evert träffades och denna gång gick det bättre för Evert att få sällskap ner till villan i San Remo. Med på färden följde också Fröken Macadam, det vill säga Lilly Åkerholm, en annan av Astris vänner i Paris.

Självironiskt självporträtt som Astri skickade i brev till Evert i juli 1925

Därmed avslutade Astri sina skulpturstudier i Paris, studier som hon lite senare och efter sitt första äventyr med Evert skulle återuppta på Konstkademien i Stockholm. Innan dess hann hon, förutom villaboende i San Remo, med både resor i Spanien, Sydfrankrike och Italien, en tids vistelse bland svenska konstnärer i Tivoli utanför Rom och en förlovning i Florens. Förlovningen blev kortvarig. Pappa Herman beordrade Astri att slå upp förlovningen med Evert och resa tillbaka till Stockholm. Som medellös konstnär, och sådana kände pappa Herman alltför många genom sitt yrke, tyckte konstgjutare Bergman att Evert Taube inte var något gott parti för sin dotter.

Gav inte upp

Nu var det allvar och dags att fortsätta studierna på Akademien. Astri har tackat sig själv och sin far många gånger för detta – alltså att hon inte gav upp studierna utan genomförde dem och skaffade sig ett eget yrke, skulptörens. Evert gav dock inte upp så lätt, trots att Astri la på luren när Evert ringde och trots att hon inte besvarade hans brev.

Äldste sonen Per Evert vid 5 års ålder målad av Evert

Hans enträgenhet lönade sig och till sist fick Evert Taube sin stora kärlek som han kom att älska och beundra hela sitt liv. Hon blev hans stora inspiration, hustru, sångmö och lärare. Evert hade mycket talang för det bildkonstnärliga men det var Astri som hade utbildningen, både som målare och som skulptör.

Första barnet kom på hösten 1926. Per-Evert fick han heta och han blev också snart en av Astris favoritmodeller. Han fick bland annat stå modell till Astris berömda fontänskulptur ”Pojke med fiskar” som gjöts i flera exemplar. Ett hamnade hos den kända konstsamlaren Lilli Ahlström i Finland, ett annat ex hamnade på Ulleråkers sjukhus och ett tredje i Falkenberg. Man kan säga att Astri själv blev känd och uppskattad som konstnär och skulptör ganska omgående och då framför allt för sina många fina barnporträtt.

Några av de många barn- och ungdomspoträtt som Astri blev känd och uppskattad för. Hon hade en speciell förmåga att hitta och intressera sig för det lilla barnets och de lite större barnens individuella karaktärsdrag och personligheter

Uppdragen ramlade in sporadiskt men hennes största bekymmer var att få tiden och pengarna att räcka till. Kombinationen egna barn och andras modeller var krävande och Astri fick kliva upp mycket tidigt på morgnarna för att hinna skulptera innan det var dags att skicka ungarna till skolan och ta itu med vardagens och hemmets många andra sysslor. Såsom pappa Herman hade förutsett blev det också många gånger svårt att få ekonomin att gå ihop.

Första porträttet av Evert gjorde Astri redan 1920 i Italien. Här är Evert, Astri och ett senare porträtt på foto och samma poträtt, gjuten i brons på en kavalett i utställningen på Millesgården.

Evert var ju ofta på resor utomlands och för oförutsedda utgifter fanns det inga reserver. När uppdragen eller utställningarna inte väntade utnyttjade Astri tiden till att porträttera familjemedlemmarna eller använda dem som modell. Sin rastlöse man lyckades hon få att sitta modell vid ett flertal tillfällen, första gången redan 1920 och sista gången 1975. Vad utlandsresor beträffar blev det så småningom råd till gemensamma resor, för Astris del helst till Sydfrankrike och för Everts del även till Spanien och Italien.

En sådan succés

I detta självporträtt med hatt är Evert endast arton år och arbetar bland annat som frilansande tidningstecknare. Året innan hade han sett Astri för första gången. Astri var då endast nio år. Tretton år senare råkar de träffas i Paris.

De ställde också ut tillsammans, första gemensama utställningen hade de på Gummessons konsthall 1925 på Strandvägen i Stockholm där recensenterna särskilt framhöll Astris uttrycksfulla barnporträtt. ”En sådan succès har jag inte haft sedan Kandinskys sensationella och minnesrika utställning 1916” sa galleriägaren Carl Gummesson till pressen. Astri och Evert gjorde sedan ytterligare ett tjugotal utställningar tillsammans och Astri själv närmare trettiotalet separata utställningar och tillsammans med andra konstnärer, däribland dottern Ellinor, ännu fler utställningar på olika institutioner och gallerier, till och med på det världsberömda Metropolitan Museum i New York. Utöver en mängd utställningar, som alla naturligtvis tog mycket arbete och tid i anspråk hann Astri även med att ta upp beställningar på offentliga verk och privata uppdrag.

Astri i Grön klänning, gouache av Evert

Till och från blev det helt enkelt för mycket för henne och när hon intervjuades på sin ålders höst så sa hon att ”… på det här sättet, skulle jag aldrig vilja leva om mitt liv … jag menar inte att jag skulle velat skulptera hela dagarna. Jag menar att jag skulle fått skulptera när jag ville.” Hon sa också att ”… det är så att vi kvinnor har ingen som stöttar oss! En manlig konstnär har alltid sin fru som speciellt stöd. Hon uppmuntrar honom. Hon sitter vid hans fötter och beundrar hans konst. Kvinnan behöver också det stödet! Men det får hon inte. Av alla gifta konstnärinnor som jag känner är det ingen som fått det stödet. Mannen går upp i sitt eget arbete.” Citatet är hämtat ur en bok om Astri Bergman Taube som publicerades på Warnes förlag i samband med en utställning som arrangerades på Röhsska museet i Göteborg för sex år sedan. Det är en mycket intressant och läsvärd bok, ”Astri Bergman Taube – ett konstnärsliv” som föreståndaren för Taube-arkivet vid Göteborgs Universitet Pia Schmidt de Graaf har skrivit. Den ger en mycket väl dokumenterad och berikande kunskap om ett uppoffrande konstnärsskap på ojämlika villkor.

Evert gjorde gärna omslagen till sina egna böcker men lika ofta anlitade han Astri till omslag och illustrationer. På utställningen på Millesgården visas några av bokomslagen – bland annat Fritiof Anderssons visbok från 1929, Fiorella från Caramella, 1941 och Svärmerier från 1946

Fyra tusen fem hundra brev

Samtidigt måste ju sägas att Astris make knappast låg på latsidan – hans produktion av visor, prosaböcker, konst, publika framträdanden, inlägg i miljödebatter och mycket annat är minst sagt överväldigande – dryga femtiotalet egna böcker varav hälften prosa och hälften visböcker med närmare två hundra visor.

På Millesgårdens utställning har man med hjälp av fotografen Håkan Berg återskapat några av de stora pannåer som Evert gjorde för en av Restaurang Lorensbergs matsalar i Göteborg. Här är det ”Andersson som dansar med lilla jag, lilla jag med Fritiof Andersson..”

På Taubearkivet finns det trettiofem hyllmeter efterlämnade handlingar, manuskript, fotografier, teckningar, tidningsklipp och inte mindre än fyra tusen femhundra brev, varav mer än hälften av breven är till Astri. Större delen av Taubearkivet på Universitetet i Göteborg kommer från familjen där den drivande kraften för att hålla det konstnärliga arvet efter både Astri och Evert samlat för framtida forskning och utställningar som till exempel denna utställning på Millesgården har varit äldste sonen Per-Evert. Övrigt material, till utställningen, bland annat de många skulpturerna av Astri, kommer direkt från familjemedlemmarna och några av de målningarna från Moderna Museet.

Visor ur folkets djup

Carl Milles stora Poseidonskulptur bidrog på sitt speciella sätt till familjens första sommarboende på Sjösala

Apropå det omfattande material som har räddats till eftervärlden och som då också finns samlat institutionellt, så gjordes det redan sommaren 1982 en stor och mycket intressant utställning med arbeten av såväl Evert som Astri på Liseberg i Göteborg, en utställning med inte mindre än 350 arbeten, – ”hyvelspån från verkstaden”, som initiativtagaren och den parisboende Per-Evert Taube kallade utställningen inofficiellt. På Liseberg fanns (och finns) permanent flera skulpturer av Astri, ett porträtt av Evert och den s k Lisebergsapplåden som är gjuten i flera exemplar och ibland föräras förtjänstfulla artister som uppträtt på Liseberg samt skulpturgruppen ”Clownerna” med den kände cirkusartisten Charlie Rivel som modell. Den stora skulpturgruppen gjöts i Paris på Per-Everts konstgjuteri.

Skulpturgruppen fick sedan sin slutliga placering på Liseberg 1983, tre år efter Astris bortgång. Det finns mycket att säga om paret Taubes enastående kultur- och konstgärning och om nationalskalden Evert Taube lär det fortsätta att komma ut böcker och likaså om Astri, kanske inte minst för att hon utgör en förebild i kampen för jämställdhet mellan könen. Det har hittills publicerats närmare femtiotalet böcker om Evert. Bland det mer originella och tänkvärda som sagts om Evert Taube svarar en annan stor svensk poet för – Erik Axel Karlfeldt som skrev att ”.. sådana visor kan man inte dikta, de uppstår ur folkdjupet, gud vet på vad sätt.”

Poseidon i Sjösala

Första lilla stugan på Sjösala, färdig 1937. Sjösala var till stor del Astris verk. Hon hittade platsen, köpte tomten och byggde husen.

Rönnderdahl och Sjösala – mer sommarsvenskt än så blir det inte. Varken Rönnerdahl eller Sjösala fanns före Evert Taube. Numera står det Sjösala och Sjösala äng på Värmdökartan över Stockholms skärgård. Sjösala ligger där Nämndöfjärden och Kanholmsfjärden möts och där Gammelbodaviken skär in mot land. Det var Astri som upptäckte den plats som skulle bli Sjösala och det var hennes gudfar Carl Milles som la en första finansiell grundsten på platsen. Det var också han som försåg Astri och Evert med virke till den allra första lilla stugan på Sjösala. Enligt vad Per-Evert berättat för mig så fick familjen den stora trälåda i vilken Carl Milles Poseidonskulptur paketerats för transport från gjuteriet i USA. Man vände i princip upp och ner på lådan och sågade ut för fönster och dörrar. Det blev tak över huvudet och en arbetsbod som sedan kom väl till pass när det blev tid och råd att bygga den första lite större sommarstugan, som ritades av Astris bror.

Naturen vid Sjösala med sina tallar, knallar, öar och fjärdar. Här dansade Everts alter ego Rönnerdahl vilken tjugo år tidigare fötts i ”Aniénes myrtenlund” långt söderut i Italien i närheten av Tivoli utanför Rom där Astri och Evert vistades första gången 1920 och sedan på bröllopsresan 1925

Evert gick bort i januari 1976 och Astri i december 1980. Det blev nästan fem hela år för Astri utan sin älskade Evert och sin nära konstnärskamrat med allt det inspirerande och givande utbyte de haft av varandra. Men det blev också nästan fem hela år för Astris eget skapande – en tid av intensivt skapande i skulptur, teckning, måleri och grafik där hon pendlade mellan Sverige och Frankrike. Hon reste till och med till USA och tillbringade en tid hos ursprungsbefolkningen i ett indianreservat där hon tecknade och målade. Utställningen på Millesgården på Lidingö pågår som sagt till den 13 januari 1913. Ingen vet när nästa stora utställning av nationalskalden och hans enastående Astri visas igen. Så passa på!

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Astri Taube, Evert Taube, Konst, Konstböcker, Kvinnliga målare, skulptur, Utställningar | Märkt Carl Milles, Herman Bergman, taube | 5 kommentarer

Från Afrodite till Badhuset Hoppet

Publicerat den 2012/08/03 av galleripictor

Afrodite är kärlekens, sexualitetens och skönhetens gudinna i den grekiska mytologin. Afrodite betyder på grekiska ”stigen ur skum”. Hon föddes i havet, fördes med vinden till stranden och steg upp ur havets skummande böljor. I Botticellis berömda målning i Louvrens samlingar kom Afrodite glidande på ett stort snäckskal och togs emot av en nyfm som stod beredd att klä henne.

Afrodite från Angelstad

Afrodite föddes ur det skum som bildades när guden Kronos kastade guden Uranos avklippta kön i havet. Vindguden Zefyros såg till att Afrodite kom i land och det var på Cypern hon landade. Afrodite var så tilldragande och vacker att självaste överguden Zeus försökte förföra henne. Men till Zeus stora förtret avvisade hon honom och rasande över denna skymf tvingar han Afrodite att gifta sig med den fule smidesguden Hefaistos. Men Afrodite, som inte var den trogna kärlekens gudinna, tog sig många älskare bland annat krigsguden Ares som var son till hennes tidigare friare Zeus. Med Ares fick hon fyra barn bland dem sonen Eros som kom att få stå för den trogna kärleken.

Aeneas var en annan av Afrodites söner. Honom fick hon med en dödlig man, prins Anchises. Aeneas var en av de främsta kämparna i det Trojanska kriget på den trojanska sidan. Efter förlusten av Troja flydde Aeneas i spetsen för en grupp trojaner och kom så småningom till Italien där han enligt legenden blev romarnas stamfader. På vägen dit landade han i Kartago och hamnade i en kärleksaffär med kartagernas drottning Dido. Aeneas kunde inte förneka sin bestämmelse och lämnade Dido som utom sig av förtvivlan och sorg begick självmord. Av detta blev stor dramatik och ett romerskt nationalepos skrivet av Vergilius under kejsar Augustus tid ett par deccenier före Kristi födelse. Dido och Aeneas är också namnet på en barockopera från slutet av sextonhundratalet skriven av engelsmannen Henry Purcell. För att återvända till Afrodite så var det hon som förorsakade det Trojanska kriget genom att lova trojanen (betyder ej datavirus i det här sammanhanget) Paris sköna Helenas kärlek om Paris i sitt val mellan Afrodite, Hera och Athena utsåg Afrodite som den vackraste av de tre.

Afrodites bevingade släktingar i Småland

Paris från Troja gav Afrodite ett äpple som tecken på att hon var den vackraste av de tre gudinnorna men vackrast var ändå kungen av Sparta, Menelaos’ hustru Helena. Paris blev väl mottagen hos Menelaos men lönade inte gästfriheten bättre än att han rövade bort sköna Helena och förde henne hem till Troja. För så hade Afrodite lovat Paris. Med detta brudrov började det trojanska kriget – enligt den grekiske skalden Homeros i sitt epos Illiaden. Och naturligtvis, även enligt den grekiska mytologin. Historierna, sagorna och antikens gudar och gudinnor är stora och ödesmättade dramer som besjungits i operor, framförts i otaliga pjäser från grekernas tid till vår egen tid och genom seklernas lopp gett inspiration till ett oändligt antal skulpturer och målningar i klassisk dräkt med muskulösa krigare som räddar eller rövar bort vackra unga kvinnor, hugger ihjäl varandra, begår svek och förräderi men hyllas som hjältar.

Född i havets skum och tvagad i en balja

Om man har den bilden av de klassiska gudarna och de grekiska och romerska hjältarna och litterära gestalterna, som utgör en så betydande del av vårt kulturella arv framför sig – ja, då får man en alldeles annorlunda bild av det klassiska arvet när man bekantar sig med Kjell Sundbergs skulpturer på Galleri Pictors utställning med verk av denne konstnär. Här ges inte bilden av den självsäkra gudinnan som till och med kunde avvisa självaste Zeus och som var symbol för den lustfyllda sexualiteten och härskarinna över sjömäns, militärers och ämbetsmäns väl och ve. Nej – här ser man en oskuldsfull kvinna i yngre medelåldern som med rödmålade naglar och läppar så tydligt visar sin längtan efter kärlek. Men hon blygs för omvärlden och håller armarna ängsligt över sin nakenhet.

Afrodites son Eros leker indianer och cowboys

Här har Afrodite flutit i land, inte på ett tjusigt snäckskal utan i en banal badbalja som på sin höjd kan dateras bakåt i tiden till sent artonhundratal. Kjell Sundbergs Afrodite är den blyga flickan från landet som drömmer om en framtid med man och barn och som inte har några planer för ett utsvävande liv i närmaste storstad. Men med röda läppar och målade naglar kan hon kanske ändå fånga en karl. Detta är en rar och söt och gullig liten Afrodite, vänskapligt bevakad av sina kära och nära släktingar i hatt och med änglavingar på ryggen. Alla vill Afrodites väl och att inget ont skall vederfaras henne. Med ett skutt framåt i tiden har Kjell Sundberg också gett plats åt Afrodites son Eros som klättrat upp i grannens träd och med sin pilbåge och blick mer ser ut som en pojke med lite bus och lek i tankarna än som den trofasta och mogna kärlekens gud. På det hela taget är detta en småländsk Afrodite från Angelstad i Ljungby kommun, en ung kvinna med jordnära framtidsdrömmar om ett lungt och bra liv på landet.

Gudar förklädda till strävsamma odalmän och snälla bevingade tanter som vakar över Afrodites väl och ve

Ett frieri…

I en av H C Andersens välkända sagor föds en liten flicka ur ett förtrollat frö. Hon är inte större än en tumme och kallas för Tummelisa. Hon sover i ett valnötsskal med ett rosenblad som täcke men en natt kommer en padda och rövar bort henne. Paddan tyckte att Tummelisa kunde bli ett gott parti för hennes son och satte Tummelisa på ett näckrosblad i dammen. Fiskarna i dammen tyckte synd om Tummelisa och bet av stjälken till näckrosbladet så att Tummelisa kunde flyta iväg på bladet nedför ån och bort från paddorna som gjorde henne mest förskräckt. Till skillnad från den vackra Afrodite var det inte precis några gudar som uppvaktade henne. Nästa friare som dök upp var en ollonborre men där tyckte faktiskt ollonborrens släktingar att Tummelisa var en ful en och de hjälptes åt att sätta ut Tummelisa i skogen.

… och en förbluffad Tummelisa som tackar nej

Där var det en gammal åkerråtta som förbarmade sig över den stackars lilla flickan och gav henne skydd för vintern. Åkerråttan tyckte att hans granne mullvaden med sin sammetslena päls kunde bli ett fint sällskap åt Tummelisa. I en av mullvadens gångar hittade hon en svala som såg död ut. Hon kysste svalans ögon och gav på så sätt svalan liv på nytt. När våren kom flög svalan söderut och på ryggen hade svalan med sig Tummelisa. Då hade svalan just räddat en förtvivlad Tummelisa från mullvadens frieri på bröllopsdagen. Svalan satte av henne på en vit blomma där det redan satt en lika liten man med en guldkrona på huvudet. Han var blommans ängel och Tummelisa blev hans drottning, fick vingar liksom han och döptes om till Maja.

Elva svanar som räddade….

Läsaren av denna blogg känner säkert igen, om inte hela historien i detalj så åtminstone huvuddragen. Jag återger här ett par kända sagor för att få ytterligare skäl att visa Kjell Sundbergs underbara träskulpturer med sina fina detaljer och vackert bemålade och behandlade trästycken. Skulpturerna utgör en del av hans utställning på Galleri Pictor, en utställning som nu har förlängts till den 26 augusti.

På utställningens finns ytterligare en av H C Andersens sagor i trä – De vilda svanarna. Sagan handlar om en kung som hade elva söner och en dotter, Elisa kallad. Barnen hade det bra och Elisa lästa i en bilderbok som hade kostat fadern halva kungariket. Men så dök den lika ofrånkomliga som ondskefulla styvmodern upp på scen och gav barnen sand att äta istället för stekta äpplen och kakor när det ställdes till med kalas på slottet.

….sin syster, prinsessan Elisa i sista stund

Kungens dotter sattes ut på landet och prinsarna förvandlade den elaka drottningen till svanar och beordrade dem att flyga ut i världen och sköta sig själva. De elva svanarna och lilla systern Elisa skiljdes brutalt åt och kom alltid att längta efter varandra. På natten förvandlades svanarna åter till mänskliga prinsar och vid ett tillfälle, när Elisa hade vuxit upp till en fullvuxen, ung kvinna råkade de träffas efter solnedgången och Elisa fick veta vad som hänt hennes bröder – förvandlade till svanar på dagen och till unga män på natten. Efter många år och många tårar och mycket arbete med att sy elva harnesk av brännässlor till sina bröder kunde Elisa bryta trolldomen och själv i sista stund räddas från den dödsdom som hängde över hennes huvud. I Kjell Sundbergs skulptur skyddas Elisa av sina bröder, de vilda svanarna, när hon skulle fraktas till galgbacken och pöbeln var på väg att slita henne i stycken.

Liten tomte tittar ut, haren skuttar fram så fort – hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig annars skjuter jägarn mig

Kjell Sundberg inspireras till sina skulpturer också av visor för barn och vuxna som till exempel den här barnvisan som alla sjungit någon gång; ”I ett hus vid skogens slut” – liten tomte tittar ut. Haren skuttar fram så fort, klappar på dess port. ”Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig, annars skjuter jägarn mig!” ”Kom, ja kom i stugan in, räck mig handen din”

Ett hus vid skogens slut

Besökare på Kjell Sundbergs utställning inspireras till att nynna olika melodier när de läser titlarna på en del av verken, skulpturer och målningar. Där finns till exempel ”Med hunden vid himlaporten” och ”Änglahund” från Hasse Kvinnaböske Anderssons ”Får man ta hunden med sej in i himlen” eller ”Min farmor åkte aldrig skridskor på Nybrovikens is” från Povel Ramels nästan likalydande”När farmor åkte skridsko uppå Nybrovikens is”.

Vill du följa mig till Provence…

På skulpturen till Kjell Höglunds ”En kärleksdans i Provence” finns det till och med några textrader, andra strofen, på insidan av en dörr att nynna till för den som kan melodin. Men första strofen går så här; ”Vill du följa mig till Provence, vill du ta din sista chans, där kullarna rullar ut och där vinet aldrig tar slut”.

Första strofens ” ta din sista chans..” låter lite hotfullt och inte up to date nu när det går billigt flyg dagligen ner till Nice och Provence. ”Oh oj nä, säg att du, säg att du vill, tänk, tänk inte till, hämta ditt pass och kom, jag ser som i andanom hur vi vandrar hand i hand i ett annorlunda land mot en medeltida borg bort från bekymmer och sorg…” fortsätter dock ”Kärleksdans i Provence” och ger bättre vibbar. ”…innan allt är som förut, innan drömmarna tagit slut”

… vill du dansa en kärleksdans med mig i en evigt erotisk luft och med vänster hand på din höft

En par av Kjell Sundberg favoritdiktare är Dan Andersson och Nils Ferlin. Av Dan Anderssons ”En spelmans jordafärd” har han gjort en mäktig, vemodig och vacker målning och av Nils Ferlins ”Vid diktens port” en skulptur i fyra våningar och med den Allsmäktige högst upp taket. Över honom sitter dock ett par olycksbådande korpar.

Människan sitter vid Diktens port och talar om allt vad stort hon gjort

”Människan sitter vid Diktens port; hon talar om allt vad stort hon gjort och allt vad stort hon skall göra. Och solen lyser och skyn är blå. Vem skrattar då och vem vill håna och störa. Förunderlig är hon att höra.” Längst ner på Kjell Sundbergs skulptur sitter diktaren och inne i huset på första våningen har han satt Adam och Eva.

Hon sitter med uppdragna ögonbryn och ser mot skyn. Hon kommer ihåg när da Vinci skrev i Firenze om svalornas flykt ett brev. Hon var med när Benvenuto Cellini log och när Vasco da Gama mot Indien drog

”….Så mycket är det som människan minns, bild trycker på bild bak ögats lins och ibland får hon svårt att hålla isär vad som var och är. Baal och Molok känner hon till, tempel och pyramider och mångt som vandrat i natten vill och gråter och illa kvider.”

Ondska och blod har följt henne åt tlil cirkusglädje och ödslig gråt

”Människan sitter vid Diktens port, hon är kommen en gång från okänd ort. Hon har gått genom piska och pest och brand och ökensand. Ondska och blod har följt henne åt till cirkusglädje och ödslig gråt. Men dröm och syn bar hon också med som en fågellåt över alp och hed, som envist dallrande sång om ljus kring frusna källor och döda hus.”

… som envist dallrande sång om ljus kring frusna källor och döda hus. Besynnerligt vrång blev människans färd…

”Besynnerligt lång blev människans färd i det vi kallar guds vackra värld. Dock kunde vi ock berätta och klamra oss fast vid detta: att allt som är gudalikt och stort och som tänder till eld det har männskan gjort…Hon sitter vid instrument och bestick och själv är hon bara ett ögonblick. Själv är hon bara ett bloss i vind, ett födsloskri och en fårad kind.” Dikten publicerades i Nils Ferlins ”Från Mitt Ekorrhjul” 1957.

”Ungdomens källa” på Galleri Pictor i Munka Ljungby – finns där till den 26 augusti 2012

Ungdomens källa – föreställningen att det någonstans finns en källa med undergörande vatten som gör dig ung på nytt är en förhoppning som förmodligen är lika gammal som den moderna människan, det vill säga sedan hon lämnade grottstadiet.

Trång passage till Ungdomens källa…

Att rent vatten överhuvudtaget är livsavgörande är en annan sak och att källvatten, till skillnad från vanligt kranvatten, gör dig friskare och därmed ger dig ett förlängt liv är en mer realistisk om än inte självklar sanning.

…som ser ut så här..

Åldrandet är en betydligt mer komplicerad process än så men nu är forskarna på väg att på andra vägar hitta om inte en ungdomens källa så i alla fall ett sätt att förlänga livet med kanske upp till sextio procent. Vi skulle i så fall kunna få ett förlängt liv med cirka femtio år och en medellivslängd på etthundratrettio år.

…. och som gör dig ung på nytt

I så fall börjar vi närma oss förverkligandet av de visioner och förhoppningar som mänskligheten gått och burit på genom seklernas förlopp och resultatet av de framställningar av ungdomens pånyttfödelse som konsten före Kjell Sundberg har skildrat. Jag tänker bland annat på Lucas Granachs (d ä) kända målning av Ungdomens källa (Der Jungbrunnen) från 1546 där gamla människor stapplar fram, bärs på rygg eller körs i skottkärra ner till en bassäng fylld med det undergörande vatten som sprutar upp genom en vacker fontän. På andra sidan bassängen kliver spänstiga ungdomar själva upp ur vattnet, klär sig i nya fina kläder, ställer till med kalas och ägnar sig åt erotiska lekar. Redan på Herodotos tid tid fanns det uppgifter om att en ungdomens källa skulle finnas i Etiopien och senare när Columbus utsände conquistador Juan Ponce de Léon började leta efter en liknande källa fann han den i norra Florida – i St- Augustine där man fortfarande säljer mirakelvattnet, numera illasmakande, till det facila priset av femton dollar.

Ett skogsrå ”fasligt grann” framifrån

Men det finns forskare som på allvar menar att människan skulle kunna bli äldre än till och med Methusalem som blev niohundra år. Ingen har hittills i teorin vederlagt det påståendet.

En som överhuvudtaget inte behöver bekymra sig över sin ålder är det evigt unga och vackra Skogsrået eller Skogssnuvan som hon också kallas. Men hon har ett annat problem och det är att hennes rygg är ihålig som en gammal murken trädstam. I stället för ett hål i ryggen har vissa skogsrår en rävsvans som hon förgäves försöker dölja. På Kjell Sundbergs Skogsrå där nakenheten endast döljs av hennes långa gyllene hår kan man varken se den ihåliga ryggen eller någon rävsvans sticka fram. Här har hon istället hittat skydd inuti ett stort gammalt träd och hon behöver för tillfället inte oroa sig över att bli sedd med sin överraskande ihåliga baksida. En annan som har problem med ryggen är badvakten i Kjell Sundbergs skulptur ”Lånta fjädrar” – eller Badhuset Hoppet som badvaktens arbetsplats heter.

En Afrodite i Badhuset Hoppet och en förklädd Apollo som badvakt

Badvakten har en beundrarinna som ligger på knä och tillbedjer honom som vore han en kraftfull och bredaxlad grekisk gud från antiken, en Apollo eller en Herkules. Badvaktens problem är att han i själva verket är smalaxlad och tunn och därför uppträder i ”lånta fjädrar” med en specialpreparerad kroppströja som får honom att se ut just som en grekisk gud eller, för all del, en vanlig muskelbyggare.

Spegel, spegel på väggen där, tala inte om vem jag är!

Kjell Sundbergs skulpturer visas, efter förlängning av Kjell Sundbergs utställning, på Galleri Pictor i Munka Ljungby till den 26 augusti – öppet torsdag till söndag 13-17. Öppet även efter överenskommelse. På utställningen visas också målningar och grafik, ofta med sagor, sägner, visor och dikter som inspirationskälla för konstnären. Du kan läsa mer om Kjell Sundberg i denna blogg; Kjell Sundberg – sagans och visans konstnär.

Från Badhuset Hoppets kupol fåglarna vidare flyger mot nya mål.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Galleri Pictor, H C Andersen, Konst, Sagor, skulptur, Träskulptur, Ungdomens källa, Utställningar | Märkt afrodites, troja, vergilius | 1 kommentar

Konsten räddar sommaren

Publicerat den 2012/07/17 av galleripictor

Inte för fint, inte för dåligt – det är det perfekta vädret för konsten. Det är vädret då stranden känns avlägsen och stugan blir trång. Men vad att göra – semester och lediga dagar. Jo, då finns konsten där – alltid. Och bor man som vi gör, vid Öresund och har både Skåne och Köpenhamns storstadsområde med Sjælland att tillgå är det definitivt inga problem att hitta konsten man vill se. Det är bara att välja och vraka.

Världens vackraste sund ?

För att underlätta valet ger jag här en liten orientering om vad som finns att se i sommar runt Sundet. Jag tar västra sidan av Sundet först och börjar i Drottningmølle ett stycke norr om Helsingør.

Ett överraskande konstmuseum på ljunghedarna vid Dronningmølle norr om Helsingør

Där finns dels Rudolf Tegners bunker-liknande museum med stora guda- och hjältegestalter i gips och sten och en kuperad ljunghed med bronsgestalter som tittar ut över sundet, dels Munkeruphus i kolonialstil med kafé och skiftande utställningar – just nu och fram till 2 september med glas, stengods, keramik mm av den kända danska konstnärssläkten Bang vars alster finns i många danska hem.

Munkeruphus i Dronningmølle

På Rudolf Tegners museum kallas årets särskilda Tegner-utställning ”Gensynets Glæde” och består av ett tjugotal målningar som valts ut bland de dryga tvåhundratalet målningar som Rudolf Tegner gjorde på äldre dar då han inte längre hade de fysiska krafter som skulpturerna krävde. Jag minns en hiskelig bronsskulptur med en påkförsedd kämpe omgiven av drakliknande monster som stod där färjan landade i Helsingør

Klassiskt drama vid Öresund

– det var Herkules och Hydran som utkämpade sin kamp vid Sundet. Men sedan länge är skulpturen borta därifrån. Den försvann in i ett förråd men återuppstod och återfinns numera längst ut på den norra pirarmen vid inloppet till Helsingør. Herkules och Hydran är ett typiskt verk av Rudolf Tegner som oftast hade klassiska eller gamla nordiska mytologiska gestalter och berättelser som utgångspunkt för sina skulpturer och hjältegestalter. I folkmun kallades dock Herkules och hydran för ”Den lille mannens kamp mot skattemyndigheten”

Alltid mycket att se på Louisiana – här nyförvärven

På Louisiana vid Strandvejen en bit söder om Helsingør finns som alltid mycket att se. Den stora utställningen av museets nyförvärv ”Pink Caviar” med 150 verk av 56 konstnärer, foto, video, installationer, teckning och måleri pågår fram till den 19 augusti. Utöver museets ordinarie samlingar visas också utställningen ”Arkitektur & Identitet”som handlar om ny nordisk arkitektur och det specifikt nordiska samt den amerikanske konstnären Ed Kienholz skulpturgrupp ”Five Car Stud” från 1972.

En otäck plågoande i ”Five Car Study” av Kienholz

Skulpturgrupp? – idag skulle vi säga installation, en på sin tid mycket provokativ installation som ursprungligen inte fick visas i Kienholz hemstad Los Angeles men som då i stället ställdes ut på Documenta i Kassel och blev mycket uppmärksammad för sitt brutala innehåll och sitt starka ställningstagande mot det rasistiska våldet i USA. Installationen hamnade i malpåse men har nu återuppstått under överinseende av Kienholz änka och ”Five Car Stud” är nu på världsturné för att påminna om hur nära våldet är och hur en oskyddad minoritet ständigt riskerar att utsättas för brutala övergrepp. ”Five Car Stud” och ”Arkitektur & Identitet” visas ända fram till den 21 oktober.

Storsamlaren Knud W Jensen

Den som startade och skapade det fantastiska Louisiana var konstsamlaren Knud W Jensen. Originellt nog är det nu grannmuseet strax söder om Louisiana, Nivaagaard Malerisamling, som gör en utställning med utgångspunkt från Knud W Jensens konstsamling. Delar av denna samling visas nu tillsammans med ett urval av samlingarna på Nivaagaard konstmuseum som också har en enskild konstsamlare som upphovsman – godsägaren Johannes Hage. Öppnandet av Nivaagaard Malerisamling skedde precis femtio år före öppnandet av Louisiana, dvs 1908.

I Johannes Hages och Nivaagaards samling finns bland annat Fritz Petzholdts ”I bjergene, Sicilien” från 1838

Men vad samlingarna och konstnärerna anbelangar så skiljer det minst hundra år i stil och epok. Johannes Hages konstsamling omfattar konst från renässans till den s k Guldåldern i danskt måleri medan Knud W Jensens samling har sin förankring i samlarens egen tid, alltså 50- och 60-tal med bland annat den så kallade Cobragruppens konstnärer Egil Jacobsen, Asger Jorn, Carl Henning Pedersen med flera. I Nivaagaardens samlingar finns bland annat också en målning av Rembrandt och målningar av Peter Brueghel d y och Lucas Granach. Några gånger om året kan man här även se tillfälliga utställningar med nationellt kända danska nu levande konstnärer. Utställningen ”Johannes Hage och Knud W Jensen” pågår till den 20 januari nästa år.

Samtidskonst på gl Holtegaard

Nyaare konst än så hittar man på gl (gamle) Holtegaard som ligger ytterligare en bit söderut men uppe vid och till höger om motorvägen om man kommer norrifrån. Man kan köra upp till motorvägen från Strandvejen vid Rungsted eller Vedbæk. Gl Holtegaard, med sin nu restaurerade barockträdgård, har ofta intressanta utställningar och är värd att hålla ett öga på. För närvarande (och fram till 21 oktober) pågår en utställning med ung skulptur i Barokhaven, bland annat finns där en väldig timmerkonstruktion av Jesper Dalgaard som får den vilkska Nimis-skulpturen på Kullahalvön att blekna något. Bleka är däremot inte de tre röda får som fått tillfälligt bete intill barockträdgården. Tillbaka på Strandvejen och ytterligare en bit närmare Köpenhamn hittar vid Ordrupgaard med sin spektakulära tillbyggnad av stjärnarkitekten Zaha Hadid.

Stjärnarkitekten Zaha Hadids spektakulära tillbyggnad på Ordrupgaards Kunstmuseum

Konstmuseet Ordrupgaard har äldre anor och i de permanenta samlingarna hittar man impressionister och danska ”guldåldermålare” bland annat. Den nu aktuella och tillfälliga utställningen består av teckningar och målningar av en av den danska nutidskonstens stora namn, Per Kirkeby som för övrigt också är geologutbildad vilket delvis förklarar hans stora intresse för Grönland. Till den 2 september pågår utställningen ”Per Kirkeby og Grønland, den hemmeliga reservoir” Ordrupgaard ligger vid Klampenborgvej mellan Klampenborg på Strandvejen och motorvägen.

Øregaard vid Strandvejen i Hellerup – en liten pärla

Strandvejen från Dronningmølle i norr till Köpenhamn i söder är som en dansk motsvarighet till Frankfurts Museumsufer fast lite mer utdraget. Innan man kommer in i den köpenhamnska huvudkommunen passerar man Hellerup på Strandvejen. Där ligger en liten fin park till höger om Strandvejen med en herrgård från början av 1800-talet som heter Øregaard och som har en permanent konstsamling samt gör tillfälliga utställningar.

Målning av Martinus Rørbye från 1840

Till sommarens utställning har man valt ut ”Perler fra museets samling” med målningar av bland andra C W Eckersberg, Paul Fischer och Martinus Rørbye som är mycket omtyckta målare från ”guldåldertiden” – första hälften av adertonhundratalet. Under senare hälften av adertonhundratalet verkade målaren Carl Bloch som har varit bortglömd länge men som nu har plockats fram ur gömmorna igen och som kommer att visas på Øregaard senare i höst. Man skall inte räkna med att få se den så kallade samtidskonsten på Øregaard även om man här inte bara visar 1800-talskonst utan också konst från de klassiska epokerna på 1900-talet.

Den Frie Udstillingsbygning vid Oslo Plads

Är det någon som emellertid nu vill se samtidskonst så är det bara att ta raka vägen från Hellerup in mot centrala Köpenhamn, passera Østerbro och ta sikte på Oslo Plads. Där ligger ”Den Frie Udstillingsbygning” där man för närvarande kan se samtidskonst från Frankrike, Tyskland, Danmark och Island bland annat.

Life Clock av fransmannen Bertrand Planes

Utställningen med sexton medvekande konstnärer kallas för ”Life Clock” och pågår till 12 augusti. Senare i höst kommer man att visa den traditionella ”Kunstnernes Efterårsudstilling” som är en institution i det danska konstlivet. Även ”Den Frie” är en institution i konstlivet med flera konstnärsgrupperingar knutna till denna konsthall med sin karaktäristiska arkitektur från 1898, ritad av skulptören och målaren J F Willumsen. Ett stenkast från Den Frie ligger Statens Museum for Kunst. De permanenta samlingarna har förnyats med en omfattande omhängning och vid sidan av allt som finns där att se gör man sina særudstillinger som det heter på danska.

Statens Museum for Kunst där den nya delen vänder sig ut mot parken Østre Anlæg

Just nu och fram till 12 augusti visas en utställning från museets ”kobberstiksamling” alltså med huvudsakligen grafik av tyska konstnärer från början av förra seklet ”Tyske Verdenbsbilleder 1890-1930, Fra Kollwitz til Nolde”.

Akvarell av Emil Nolde från 1928. Höstack, solnedgång

Här finns bilder av Käthe Kollwitz, Wassily Kandinsky, Paul Klee, Franz Marc, Erich Heckel med flera välkända namn ur konsthistorien. Även akvareller av Emil Nolde. Nyligen öppnades ytterligare en utställning som då pågår längre in på höstkanten – det är en Matisse-utställning som syftar till att visa hur Matisse utvecklade sin konst under en fyrtioårsperiod från 1900-1940 genom att man sammanställt bilder av samma motiv vilka Matisse återkom till och bearbetade på nytt gång efter annan – ”Matisse – fordobling og variation”. Denna utställning visas till 28 oktober.

L A Rings målning av sin blivande hustru Sigrid Kähler t h och hennes syster Ebba

I parken Østre Anlæg mitt emot Statens Museum for Kunst ligger det fina lilla konstmuseet ”Hirschsprungske Samling” med dansk konst från 1800-talet och då inte bara de allestädes närvarande ”guldåldermålarna” och ”skagenmålarna” utan också de flesta andra kända konstnärerna från den tiden, bland annat den av de danska 1800-talsmålarna som jag själv uppskattar mest, nämligen Laurits Andersen Ring från den lilla sydsjälländska byn Ring utanför Næstved.

Den svenske skagenmålaren Oscar Björcks målning från 1884 – Båten sätts i sjön

Det mest påfallande annars med detta konstmuseum är att det stora entrérummet helt ägnas åt skagenmålaren P S Krøyer som emellertid just nu fått maka lite på sig och ge plats för sina kollegor från Skagenepoken, till exempel paret Michael och Anna Ancher, Viggo Johansen och Oscar Björck. Utställningen ”Til Låns – Mesterværker fra Skagens Museum” pågår till 3 september.

Entréparti till Hirschsprungs Samling

Som vid tillkomsten av många andra danska konstmuseer bygger också det här konstmuseet på en donerad konstsamling. Det var paret Pauline och Heinrich Hirschsprung som 1902 donerade sin stora samling av dansk 1800-talskonst till Köpenhamn som därefter lät uppföra museet, invigt 1911. Samma år som tobaksfabrikören Hirschsprung donerade sin konstsamling instiftade Carl Jacobsen, son till Carlsbergbryggeriernas grundare Jacob Christian Jacobsen, Ny Carlsbergfonden där han placerade sin stora konstsamling med tanke på donation till ett konstmuseeum – det som blev Glyptoteket Ny Carlsbergfondet.

Lämplig sommarklädsel i Norden – fordrad jacka och ylleluva? Entrén till Glyptoteket januari 2012

Museet rymmer omfattande antika samlingar och dessutom en stor samling franskt 1800-talsmåleri med bland annat impressionister som Degas och Monet, tidigare målare som Delacroix och Courbet och senare postimpressionister som Vincent van Gogh. Glyptoteket har Nordens största samling av franska impressionister och Nordens största samling av antik konst. Det är också ”Franske mesterværker” som Glyptoteket nu gjort en särskild utställning med och som pågår ända till 30 april nästa år och av det antika materialet har man gjort en utställning som handlar om den egyptiske faraonen ”Ramses II og andre betydningsfulde konge”.

Glyptotekets vackra innergård

Från 22 juli blir det även på Glyptoteket aktuellt med en utställning med målningar av de mycket omtyckta ”guldåldermålarna” som till exempel C W Eckersberg, Christen Købke och Constantin Hansen, konstnärer som var verksamma under en tid då kulturen blomstrade i Danmark. Den danska ”guldåldern” brukar räknas från 1800-1848. Epoken tog tvärt slut i och med det dansk-tyska kriget och enväldets upphörande. För den som stannar kvar i centrala Köpenhamn finns det, utöver de gallerier som håller sommaröppet, ett flertal övriga utställningslokaler att besöka som till exempel Charlottenborg (stängt 6-24 augusti) vid Kongens Nytorv, Runde Tårn som visar konsthantverk från Bornholm, Gl Strand Kunstforening på Gammelstrand och Nicolai Kirke med Nikolaj Kunsthal inte långt därifrån som visar verk av tjugosju avgångselever från kungliga konstakademin (till 5 augusti). Mitt emot Gammelstrand ligger Thorvaldsen-museet med sin stora samling av Thorvaldsens skulpturer och Thorvaldsens samling av antika skulpturer. Även här finns det verk av guldåldermålarna av vilka många var Thorvaldsens nära vänner. På ”Davids Samling” som bland annat har Nordens största samling av muslimsk konst, visas nu på det ombyggda museet på Kronprinsessegaden vid Rosenborgparken textiler och kaftaner från Usbekistan.

Arken har strandat söder om Köpenhamn – just nu med Berlin ombord (juli 2012) och från 18 augusti med Indien i skrovet

Konstmuseet Arken ligger som en strandad båt i Ishøj i södra delen av Storköpenhamn. Arken gör oftast mycket sevärda utställningar – just nu är det fokus på Berlin. Skälet till det är att Berlin under lång tid nu dragit till sig många konstnärer, från Tyskland förstås men också från de nordiska länderna. Det har varit lätt att hitta billiga lägenheter och ateljéer i Berlin och stan har rustat upp sina många, värdefulla och intressanta museer. Berlin har blivit en av konstmetropolerna i Europa. ”Treffpunkt Berlin” heter utställningen som belyser Berlin ur olika synvinklar inte minst den kulturhistoriska. Men skynda – utställningen stänger snart, 22 juli är sista dagen. Naturligtvis finns det mycket annat att se på Arken och från den 18 augusti blir det mycket Indien på museet. Då öppnas en stor utställning med konst och mode från Indien.

Bjørn Nørgaards stora kartonger till Dronningens gobelänger

För den uthållige konstresenären går det bra att fortsätta ett par mil till söderut och stanna till i Køge. Centralt i den lilla, välbevarade staden ligger Danmarks motsvarighet till Skissernas museum i Lund, på danska kallad ”Kunst i det offentlige rum” förkortat KØS. Där finns Bjørn Nørgaards fantastiska så kallade kartonger till Drottningens gobelänger i Christiansborg på Slotsholmen i Köpenhamn. Museet bedriver också en omfattande pedagogisk verksamhet framför allt riktat till barn och ungdomar. Kartonger är mer än skisser – det är den färdiga bilden som visar exakt hur gobelängen skall vävas. De färdiga vävnaderna hänger i Dronningens audiensrum och kan beses på Christiansborg vid guidade turer kl 13 varje dag. Men på KØS i Køge kommer man närmare bilderna och kan ta mera tid att beskåda det enorma arbete som konstnären lagt ner på att skildra Danmarks historia.

Konst i det offentliga rummet? Den vackra Öresundsbron som förbinder konst i väst och öst

Apropå konst i det offentliga rummet har Malmö konsthall tagit ett tillfälligt grepp om företeelsen genom att skicka ut några samtida konstverk och placerat dem på fem olika platser i Malmö bland annat i Seved och Segevång i Malmö, verk gjorda av sex internationellt verksamma konstnärer. Malmö Konsthall har reparerat taket i sommar men återöppnar utställningshallen den 18 augusti med den brittiske konstnären Mike Nelsons utställning ”408 ton ofullständig geometri”, en installation som pågår till den 21 oktober. På Malmö museum pågår en utställning med malmökonstnären Max Walter Svanberg (1912-1994).

Syns på Malmö konstmuseum – Max Walter Svanbergs Porslinskvinnorna ur den spröda butiken som är mitt hjärta

Museet har en stor samling verk av Svanberg och det är med verk ur denna samling som man nu gjort en utställning som visas i sommar och pågår till den 30 september. Svanberg bildade i mitten av fyrtiotalet tillsammans med skånekonstnärerna C O Hultén och Anders Österlin ”Imaginisterna”, en konstnärsgrupp som utgjorde en svensk del av den surrealistiska rörelsen dit de danska Cobra-målarna också kan räknas. Parallellt med Svanberg-utställningen visas då också en mindre surrealistutställning med verk av Halmstadgruppen och andra mer internationellt uppmärksammade surrealister. Max Walter Svanberg är för övrigt en av mycket få svenska konstnärer som fått internationell uppmärksamhet. Utställningarna pågår till den 30 september.

Niki de Saint Phalles Förtärande mödrar från 1970

Moderna Museets filial i Malmö visar bilder och skulpturer av en något ”modernare” surrealist, Niki de Saint Phalle (1930-2002) som visserligen kommer ur en fransk konströrelse på sextiotalet som kallades för Le Nouveau Realisme med bland andra Yves Klein och Jean Tinguely men som får betecknas som mer surrealistisk än realistisk. ”Moderna Filialen” visar nu också fotografier av en av de stora på området – amerikanen Irving Penn (1917-2009) mest känd för sina porträtt, modebilder och stilleben. Båda uställningarna pågår till den 2 september.

Moln över Lund

Ett kanske annorlunda tema är utställningen ”Moln/Clouds” på Skissernas Museum i Lund. Museet har som målsättning att belysa den konstnärliga processen bland annat genom att följa tillkomsten av verk i offentlig miljö. Med en mycket generös tolkning av begreppet offentlig konst har man knutit an utställningen ”Moln/ Clouds” till konst i det offentliga rummet, dessutom då en konst i permanent förvandling – en konst i ett ”ständigt skissande av sig själv”. Jo, minsann – luftkonster? Hur som helst visas verk av närmare trettiotalet konstnärer, huvudsakligen svenska med Carl Fredrik Hill, Marcus Larsson och Prins Eugen i spetsen men även flera från vår egen molntid som till exempel Peter Dahl, Peter Frie och Marie-Louise Ekman. Molnen svävar, hänger och står på Skissernas Museum till den 7 oktober.

En luftig utställning i Lund

Inga moln men däremot ganska mycket luft är det i Lunds konsthall där man visar utställningen ”A Forest Divided” av helsingborgsfödde Henrik Håkansson. Här finns uppstoppade starar som inte flyger längre utan som hängts upp som mobiler av Alexander Calder, insekter som inte heller flyger längre och som påminner om en vindruta efter en tur med bilen i den ljumma sommarnatten och trädstammar som delats på längden utan avsikt att göra plank av trädstammarna. Utställningen / installationen visas till den 2 september.

Sten Samuelsons och Fritz Janæckes vackra konsthall i Landskrona

Mycket ljus och luft är det också i Landskronas vackra konsthall i parken vid citadellet men med de fyrtiotalet utställare som samsas om utrymmet där blir det ganska fullt ändå. Utställarna, som är konsthantverkare och som arbetar i alla de traditionella materialen som keramik, trä, glas , textil etc, kommer från de nordiska länderna samt från Tyskland. ”Connecting” kallas denna vandringsutställning för och den startade sin vandring i tyska Flensburg förra året. I Landskrona stannar den till den 26 augusti.

Dunkers i Helsingborg – ett kulturhus med en konsthall som haft svårt att hitta sin profil. Men just nu – grafik och foto

Dunkers pampiga kulturhus i Helsingborg rymmer också en konsthall även om man ibland har undrat över vart konsthallen tagit vägen. ”Under stor press” har inte bara Dunkers personal fått leva på grund av alla chefsbyten som huset upplevt under sin korta levnad utan ”Under stor press” är även namnet på en grafikutställning på Dunkers som det börjar bli dags att lätta på trycket för. På Dunkers visas också två fotoutställningar – ”Mans Land” med bilder från ett Grønland som är så mycket mer än snö och is och ”Sagor och minnen” av konstnärsduon Cooper & Gorfer, Sara Coper från USA och Nina Gorfer från Österrike. Båda bor i Göteborg och bilderna, som de skapat på gränsen mellan foto och måleri, har motiv från Island, Kirgizistan och Qatar bland annat. ”Mans Land” pågår till den 26 augusti och ”Sagor och minnen” pågår till 17 februari.

Grafik av Arnold Hagström som tryckts hos Ateljé Larsen

Grafikutställningen från grafikverkstaden Ateljé Larsen har nu hängt i konsthallen sedan november förra året men kommer att avslutas den 5 augusti. Det är en omfattande utställning med grafik av åttio konstnärer, huvudsakligen svenska grafiker som till exempel Arnold Hagström, C O Hultén, Henrik Allert och Minako Masui. Det är förvisso mycket bra grafik som kommer från denna helsingborgsateljé och framstående konstnärer som danskarna Per Kirkeby och Bendt Holstein anlitar gärna Ateljé Larsen. Men världsledande som Dunkers säger om ateljén – det kan nog stämma om man i samma grupp lägger till ytterligare ett trettiotal grafikateljéer ute i världen. Professionell grafik är det hur som helst – så skynda att se utställningen.

Keramisk skulptur av Sara Möller. foto Sara Möller

Låter man Öresund sluta i höjd med Kullen på svenska sidan hamnar även Höganäs och Krapperup vid Sundets strand. Höganäs är ju bekant för sin keramik och det är just keramik som ställs ut på Höganäs Museum – just nu av fyra keramiker, det från Bjäre välkända keramikerparet Ulla och Gustav Kraitz, Sara Möller från Göteborg och August Sörenson från Stockholm. Utställningarna pågår till 12 augusti. Från Höganäs är det inte långt upp till Krapperup slott och i en sidobyggnad har Kullens konstförening drivit konsthall i många år. Här får vår resa i konstens tecken runt Öresund sluta för denna gång – väl inne i konsthallen hamnar man märkligt nog plötsligt i New York och därmed rakt in i det sena nittonhundratalets konstcentrum. ”New York New York” är inte bara en välkänd melodi som Frank Sinatra brukade sjunga utan också titeln på en utställning med fem svenska konstnärer från New York – Hans och Tokiko Frode, Anders Knutsson, Mats Pehrson och Peter Åström. Deras utställning med målningar och smyckekonst pågår tillden 19 augusti.

Resa runt Öresund som slutar i New York på Krapperups konsthall i newyorkbon Peter Åströms Drawing II

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Öresund, Danmark, Konst, Konstmuseer, Ordrupgaard, Själland, Sjæland, Utställningar | Lämna en kommentar

Fem Monet och en van Gogh

Publicerat den 2012/06/07 av galleripictor

Det vimlar av missade köptillfällen på konstmarknaden, tillfällen då man tvekade för att man inte hade råd att köpa tavlan som man så gärna ville ha. Inget konstigt i det, men tråkigt för personen i fråga. Det händer att jag möter konstvänner som aldrig glömmer en målning eller ett konstverk som han eller hon så gärna ville ha men som ändå tvekade eller kom för sent. Någon annan spekulant hann före och tingade verket.

Andra missade tillfällen till bra eller t o m mycket bra köp eller förvärv kan se ut på annat sätt. Man hade råd men tyckte helt enkelt inte om konstverket eller i varje fall inte tillräckligt mycket. Man kanske t o m av något skäl erbjöds att ta emot en målning som present, en gåva av en generös givare. Man kan ju naturligtvis tycka att den generösa gåvan är förfärlig men värnar ändå omtanken och den vänliga gesten och hänger kanske t o m upp konstverket på väggen av ren artighet när givaren kommer på besök.

Regatta på Seine vid Argenteuil nedströms Paris. Målning av Claude Monet 1875. Till Argenteuil förlade Paris segelklubb sitt första klubbhus 1858.

Nyligen, när jag var på Musée d’Orsay i Paris, stannade jag till framför en målning som fick mig att minnas ett sådant tillfälle eller berättelsen om ett sådant tillfälle då mottagaren av den generösa gåvan inte hade artigheten att hänga upp målningarna, för de var flera stycken målningar, utan ännu värre – tackade nej till gåvan. Fast kopior av gåvan kom senare på plats när man förstod vad man tackat nej till.

Kappsegling på Seine

Jag åker ibland till Paris för att gå på den årliga konstmässan. Vid ett sådant tillfälle passade jag först på att besöka en god vän. Jag fann honom med ett sjok av vad som såg ut som segelduk i knäna och i full fart med att tråckla ihop en reva i duken. – Det är kappsegling i morgon, sa han – Du kommer som sänd från ovan, jag behöver en gast, la han till. Sagt och gjort. Vi gav oss iväg tidigt morgonen därpå med nylagat segel och två rejäla öskar. – Båten behöver nog ösas och riggen justeras, förklarade min vän. På plats kunde vi snabbt konstatera att våra öskar inte skulle förslå långt. Båten, som i flytbart skick är en snabb och lätt kappseglingsbåt, låg tungt förankrad på botten. Det fanns inget annat att göra än att lämna walkover och låta klubbkamraterna i Cercle de la Voile de Paris försöka ta hem segern över segelvännerna från Frankfurt an der Main – ett annat gäng kryssande flodseglare som släpat med sig sina båtar från det tyska hemmavattnet. Min vän och jag fick bli bryggseglare för en dag och travade bort till baren i klubbhuset i stället.

Monets målning av Järnvägsbron vid Argenteuil. Målningen finns på Musée d’Orsay i Paris

För en annan gammal kappseglare från Göteborg och Bohuslän, som jag t ex, framstår ju kappseglandet på ett flodvatten som inte i bredd och yta kommer i närheten av Göta älvs mynning utanför Långedrag, som något ganska absurt och även om Göteborgs Kungliga Segelsällskap fostrat en och annan världs- och olympiamästare så har denna fina, gamla kungliga segelklubb inte någon gång stått värd för olympiaseglingar så som Cercle de la Voile de Paris gjort, och det har denna ”flodklubb” gjort t o m vid två tillfällen. Parisklubben har dessutom, liksom den göteborgska, deltagit i den prestigefyllda Americas Cup. Min gamla segelklubb GKSS med klubbhus i Långedrag är däremot nästan årsbarn med den parisiska klubben, startad 1860 resp 1858. Göteborgsklubben kan i segelvärlden skryta med stora berömdheter men i konstvärlden har klubben inte mycket att komma med. I det avseendet kan däremot Cercle de la Voile de Paris hävda sig högt över de flesta segelklubbar. Den store impressionisten Claude Monet var nämligen en av klubbens tidiga medlemmar. En annan var Gustave Caillebotte om än inte fullt lika berömd.

Paris segelklubb Cercle de la Voile de Paris flyttade sina övningar ytterligare nedströms och byggde ett nytt klubbhus i Mureaux 1890. Här hänger kopiorna av Monets målningar av segelbåtar

Hur som helst, väl inne på klubbhuset i Les Mureaux vid Seinens strand för att meddela klubbledningen vår pinsamma sorti ur dagens kappseglingar fick jag syn på fem målningar av klubbens berömde konstnär Claude Monet – samtliga föreställande segelbåter på Seine.

– Ingen fara, sa min vän – De är bara sentida och dåliga kopior. – Originalen, som Monet så generöst erbjöd klubben när den hade dålig ekonomi tog klubbledningen aldrig emot, fortsatte han med ett lätt roat leende. – De gillade helt enkelt inte ”modern konst” och tackade nej till den generösa gåvan från en konstnär som vid det laget kanske inte var världsberömd men väl känd och mycket uppskattad i konstetablissemanget. Ögonblicket efter denna djupdykning i en av konsthistoriens många missade tillfällen till ett gott konstförvärv dök dagens Monsieur Klubbordförande upp och jag blev presenterad för honom som en f d seglare med konstärende till Paris.

Gustave Caillebotte var en annan seglande impressionist som målade vid Seine

Vid stod under Monetkopiorna och jag fick förklara att jag brukade åka till Paris för att gå på den stora konstmässan. -Det är väl mest sådan där modern konst som man visar på konstmässan, var den retoriska frågan Herr klubbordföranden ställde varpå han genast själv följde upp frågan med sitt utdömmande av företeelsen ”modern konst” – Det tycker jag inte om.

Cercle de la Voile de Paris har fostrat många skickliga seglare, som sagt – men konstsmaken hos klubbledningen har inte ändrat sig på de hundratrettio åren sedan Claude Monet var en målande klubbmedlem som fick sin oerhört generösa gåva till klubben refuserad.

Pris för kappseglare som låg kvar på botten av Seine

Apropå gåva – denna kappseglingsdag på Seine, f ö en strålande vacker dag, fanns det ett pris reserverat för alla föranmälda tävlingsdeltagare – så även till oss, min vän och mig med den läckande båten på botten vid bryggan och den inte fullt lika läckande, men dock, vinflaskan under Monets fem kopierade ”segelbåtsdukar” ovanför baren. Det blev en liten ask med sex stycken glasunderlägg till oss var. Ett pris som till skillnad från de flesta silverpokaler kommer till glädje och användning ofta – och lika ofta tänker jag på Monet som den seglare han också var.

Skymningsbild av seglaren Claude Monet

Som konstnär blev Monet tillräckligt gammal för att under sin levnad, och då alldeles oavsett vad klubbkamraterna i Cercle de la Voile de Paris tyckte om hans måleri, bli både uppskattad, berömd och efterfrågad.

Det blev däremot inte den tretton år yngre Vincent van Gogh. Uppskattningen kom först efter van Goghs död. Det är förstås allmänt bekant – och att Van Gogh tog livet av sig efter alla svårigheter och motgångar, eller brist på framgångar är också väl känt. Men att van Gogh bara blev trettiosju år och att hans målarkarriär faktiskt bara spände över tio år – det tänker man kanske inte lika ofta på. Vid den åldern och vid den tiden är det knappast någon enda konstnär som fått den uppskattning och berömmelse som en konstnär i bästa fall kunde hopppas på senare i livet. Monets konstnärsbana t ex sträckte sig över en tidsperiod som var nästan sju gånger längre än van Goghs och vid motsvarande ålder hade Monet just blivit utskälld i pressen för sitt ”impressionistiska” sätt att måla.

Detta självporträtt av en förtvivlad konstnär visades hos Ambroise Vollard på den första stora van Gogh-utställningen i Paris 1892

Hur som helst – van Gogh lyckades ju inte heller sälja sin konst under sin levnad. Jo, en tavla och det var en konstnärskollega som köpte den. Ett par år efter van Goghs död var det fortfarande ingen efterfrågan, vilket är helt normalt och inte alls så som en del brukar föreställer sig – nämligen att bara en konstnär dör så kommer efterfrågan och berömmelsen som ett brev på posten och med berömmelsen stigande priser. Så är det inte alls – van Gogh är det stora undantaget. Men det skulle ändå dröja några år innan uppskattningen av van Gogh kom.

När den första stora van Gogh-utställningen anordnades i Paris ett par år efter konstnärens död och galleriet visade sextio målningar och ett otal akvareller och teckningar såldes således ingenting men det var ändå nära att det såldes en målning på utställningen – en målning som föreställde ett vackert vallmofält i Provence.

Målningen ”Alicamps d’Arles” hängde i fönstret på Vollards stora van Gogh-utställning som f ö invigde Vollards nya galleri i Paris

– En besökare såg jag återvända varje dag mot aftonen. Första gången kastade han bara en blick genom fönstret, där ”Alicamps d’Arles” med sina flammande färger hängde. Nästa gång kom han in och gick en rond i butiken, berättar galleristen Ambroise Volllard i sina memoarer. Den obekante besökaren fastnade för van Goghs målning av ett vallmofält och tröttnade aldrig på att prata om den målningen.

När besökaren kom tillbaka till galleriet en vecka senare berättade han att hustrun under tiden fött en liten flicka att de nu hade bestämt sig för att som hemgift till den lilla köpa något värdefullt som kunde stiga i värde, en tavla till exempel… – Jag såg redan mitt ”Vallmofält” sålt, tänkte Vollard och fick svar direkt -Om jag hade pengar till övers skulle tavlan redan hänga på min vägg, sa ”Konstvännen” men jag skall rådfråga min kusin som är teckningslärare.

van Goghs ”Vallmofält” var till salu hos Ambroise Vollard i Paris 1892 för 500 francs. Blev nästan såld…..

Det dröjde innan han kom tillbaka och när han till sist kom hade han med sig ett paket som han ville visa Vollard. – Ja, här har jag nu lillans hemgift, sa han och tog fram en akvarell av Edourd Detailles, ”Fantasia”. – Min kusin lyckades komma över akvarellen för femtontusen francs. Om tjugo år är den kanske värd hundratusen francs, hade kusinen teckningsläraren sagt. Vollard fann för gott att inte motsäga honom men tänkte samtidigt att ”konstvännen” hade kommit undan betydligt billigare om han hade köpt vad han helst ville ha, van Goghs ”Vallmofält” som bara kostade femhundra francs, alltså en trettiondel av Detailles akvarell.

…. men spekulanten råddes av en teckningslärare att hellre köpa denna akvarell av Edouard Detailles för 15000 francs

Tjugofem år senare möttes de båda, ”konstvännen” och Vollard av en händelse på gatan och Konstvännen berättade att dottern nu skulle gifta sig och att det också var dags att skiljas från Edouard Detailles akvarell. -Lyckligtvis motstod jag frestelsen att köpa van Goghs ”Vallmofält”, sa han – Vad skulle den förresten kosta i dag ? frågade han. – Idag, svarade Vollard, får ni ger mer än trehundratusen francs. – Och min Detailles då ? undrade Konstvännen. Er Detailles … den tavla som anses vara hans mästerverk har intendenten på Louvren förvisat till vinden…., upplyste Vollard honom om.

Men det skall sägas att Konstvännens kusin, teckningsläraren var i gott sällskap. Renoir t ex uppskattande inte alls van Goghs målningar. Däremot tyckte Renoir att van Goghs teckningar av bönder var mycket bra, mycket bättre än Millets mjäkiga bondeteckningar. Det kan också sägas att Edouard Detailles var en oerhört skicklig tecknare och målare och en mycket uppskattad konstnär som arbetade i tidens anda av historiemåleri och bilder av kända militära bragder, nederlag och bataljer.

Edouard Detailles’ mästerverk som förpassades upp till vinden på Louvren

Det fransk-tyska kriget hade utspelat sig bara ett par årtionden tidigare. Men i början av 1910-talet, då galleristen Ambroise Vollard mötte sin konstvän på gatan hade mycket hänt i konsten. Historiemåleriet var hopplöst föråldrat, impressionisterna hade slagit igenom för länge sedan och postimpressionisterna, till vilka van Gogh räknades, var heta på marknaden. Picasso var på väg att skapa ett helt nytt formspråk och det bubblade av nya form- och bildidéer på hela den europeiska kontinenten. Att det skulle bli så kunde ju kusinen, teckningsläraren inte veta. För ”konstvännen” och hans dotter hade det uppenbarligen varit bäst om pappan hade följt sitt hjärtas val och handlat dotterns hemgift med hjälp av ögonen och inte med öronen. Men det kunde ju konstvännen heller inte veta.

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Frankrike, Konst, Konstmuseer, Konstvärlden, Måleri | Märkt argenteuil, claude monet, musée d orsay | 4 kommentarer

Kjell Sundberg – sagans och visans konstnär

Publicerat den 2012/05/18 av galleripictor

Kjell Sundberg vid sin skulptur ”Människan sitter vid diktens port” efter en dikt av Nils Ferlin

– Jag har inte gått i konstskola. Därför målar jag som jag vill.

Det var Kjell Sundbergs svar på frågan varför han väljer motiv ur sagors, sägners och visors värld. Svaret rymmer ett påstående som man kan fundera som hastigast över. Konstskolorna, särskilt akademierna präglar sina elever och stöper dem i en form som knappast tillåter utsvävningar i sagornas och visornas värld. Tidsandan och kollektiva värderingar på skolorna ger inte utrymme för konstnärer av Kjell Sundbergs kategori eller för konstnärer som t ex Bror Hjorth och John Bauer på sin tid – i synnerhet inte i dag när traditionellt måleriskt gestaltande har försvunnit ur skolateljéerna. Nej, det känns som för mycket länge sedan och som något som dessvärre håller på att gå förlorat.

Pygmalions dröm – fantasi eller verklighet eller både fantasi och verklighet

Då är det en välsignelse att det finns konstnärer som Kjell Sundberg som är beredda att berätta en bra och tankeväckande historia med hjälp av de konstnärliga medel som ändå fortfarande står till buds. Han dyker ner i sagornas och visornas värld och fångar upp bilder med sin egen omisskännliga stil, ger en tolkning och en berättelse full av stillsam humor, värme och lust för det sensuella och för skapandets glädje. En glädje och lust som lätt smittar av sig på betraktaren. Hans bilder är också fyllda av hopp och förväntan, förväntan inför något spännande och lustfyllt, en framtida händelse som det är värt att vänta på. En förväntan som gör livet värt att leva.

Ta den klassiska historien om Pygmalion t ex med Kjell Sundbergs tolkning i målningen här. Pygmalion förälskade sig så i en vacker kvinnoskulptur att skulpturen med gudinnan Afrodites hjälp plötsligt och till Pymalions stora glädje och förvåning förvandlades till en livs levande människa. Om detta tema har det skrivits romaner, pjäser, avhandlingar och uttolkande skrifter ända från den gamle greken Homeros tid. Tolkningarna är i princip lika många som antalet skrifter och böcker. Kjell Sundbergs tolkning ger utrymme för tankar i många riktningar – vem är Pygmalion i bilden eller är det Pygmalions ande som svävar över bilden. Befinner sig Pygmalion själv i sin ateljé utanför bilden betraktande sitt eget verk. Är verket Pymalions dröm eller är det rent av den tillfällige betraktaren som i sin fantasi framkallar Pygmalion och Pygmalions dröm om skönheten och det vackra. Är det själva konsten, den vackra målningen som är Pygmalions dröm?

Delar av Kjell Sundbergs målningar på Sagomuseet – Den rumplösa björnen, Korven som fastnade på näsan, Bockarna Bruse, Fåglarnas konung och Jätten som sprack. Här skymtar man De fem dansande flickorna i Jättens buk.

Kjell Sundberg, norrlänning av födsel och uppväxt är bosatt i den lilla småländska byn Angelstad inte långt från Ljungby. Där har han också sin ateljé med jättar, troll, alfer och småknytt runt husknuten. Det måste då kännas helt naturligt att också ägna sin fantasi och sitt skapande åt den svenska folktron och sagoskatten. Och det gör Kjell Sundberg, inte minst med den konstnärliga utformningen av Sagomuseet i Ljungby. I detta mycket sevärda sagomuseum har han gjort målningar och skulpturer med framför allt svenska och nordiska sagor och sägner som motiv.

Sagomuseet i Ljungby med etnologen och sagoupptecknaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius arbetsrum t v och Kjell Sundbergs skulptur t h från berättelsen om ”Den förtrollade pissepottan”. Sagomuseet ligger helt centralt i Ljungby mittemot värdshuset

Med Sagomuseet och alla aktiviteter runt museet, guidade sägenresor, berättarfestivaler, berättarverkstäder, Sagobygden, berättarnätverket Kronoberg och mycket annat har denna del av Småland förvandlats till Sveriges centrum för sagor och sägner. Initiativtagare till Sagomuseet är författaren, sagosamlaren och sagoberättaren Per Gustavsson. Tillsammans med Kjell Sundberg och Mia Einarsdotter, vilka svarat för den konstnärliga utsmyckningen, drog han igång verksamheten vid museet. Kjell Sundberg har också illustrerat en av Per Gustavssons många böcker ”Den förtrollade pissepottan, Svenska folksagor” som gavs ut av Rabén & Sjögren 2001. Sagomuseet är definitivt värt en egen resa.

H C Andersens saga om ”Den lilla flickan med svavelstickorna”

Den svenska skatten av sagor och sägner är stor. I ”Sägenresan” t ex har Per Gustavsson samlat ett nittiotal svenska sägner från landets alla hörn men många andra sagor är s k vandringssagor som har sitt ursprung någon annan stans och som uppträder i många olika skepnader i den nationella litteraturen som t ex ”Prins Hatt under jorden” som finns i mer än tretusen uppteckningar runt om i världen. Till den svenska versionen, som upptecknades på artonhundratalet i ”Svenska folksagor och äfventyr” har Kjell Sundberg gjort en målning som återges i Per Gustavssons”Den förtrollade pissepottan”. H C Andersens sagor är naturligtvis också en stor källa att ösa motiv ur som i bilden här där Kjell Sundberg gjort en bild av den stackars ”Lilla flickan med svavelstickorna” som frös ihjäl på nyårsnatten men som dog med ett leende på läpparna förvissad om att hennes mormor hämtade hem henne .

Singoalla väntar på sin Erland Månesköld i den småländska granskogen

”Singoalla” är en annan, mer komplicerad historia som handlar om Singoallas kärlek till riddaren Erland Månesköld. Denna romantiska sagodikt, som författaren Viktor Rydberg kallade den, fick i en första version ett olyckligt slut men i en andra version ett lyckligt slut. Vilken version som Kjell Sundberg här valt vet jag inte men att Singoalla sitter vid en liten småländsk tjärn och väntar på sin Erland som kommer gående genom den lika småländska granskogen det är det förstås ingen tvekan om. Erland kommer genom skogen med deras gemensamma barn, gossen Sorgbarn i handen. Romanen handlar om en lika svindlande som omöjlig kärlek mellan den vackra romska kvinnan och den förmögne slottsherren och allt deras kärlek tvingas uthärda. I Kjell Sundbergs tolkning lyckas dock solens strålar tränga sig ner genom det täta granverket och inge hopp för Singoallas och Erlands kärlek.

Vill du följa mig till Provence, träskulptur inspirerad av Kjell Höglunds visa

Kjell Sundberg har fått en mängd uppdrag för offentlig miljö genom åren, mycket tack vare sin mångsidighet som både målare och skuptör. Det handlar om ett sextiotal utsmyckningar, ibland med målningar ibland med träskulpturer. Han har t ex försett Ljungbys bibliotek med Noaks Ark (träskulptur) Södra Skogsägarnas huvudkontor i Växjö med ”Omkring tiggarn från Loussa” (träskulptur med motiv från Dan Anderssons dikt) Duvdrottningen (träskulptur) i Karlshamns bibliotek, Don Quichote (träskulptur) på Jönköpings länsteater och Bebådelsen (träskulptur) för Angelstads kyrka för att bara nämna några uppdrag. För Båstads kommun har han gjort en svit på fjorton motiv ur Båstads historia i samband med Båstads 550-årsjubileum. Han har också gjort en stor målning”Berättarväggen” för det nya bibliotekets sagorum i Båstad och för Ljungbys kulturnämnd målningen ”Politikern och en spelmans jordafärd”.

En spelmans jordafärd, målning efter Dan Anderssons dikt

Den 7 juli kl 14 möts Kjell Sundberg och Per Gustavsson på nytt på Galleri Pictor i Munka Lungby – Kjell Sundberg som utställare och Per Gustavsson som invigningstalare på vernissagedagen. Kjell Sundberg förenar i sitt konstnärsskap två högt älskade svenska konstnärer som Bror Hjorth och John Bauer och Per Gustavsson har fört vidare den goda svenska berättartraditionen från George Stephens och Gunnar Olof Hyltén-Cavallius tid – för att inte också nämna den store sägen- och sagoberättaren Mickel i Långhult. Läs också om Kjell Sundbergs skulpturer i denna blogg – Från Afrodite till Badhuset Hoppet

Fortsätt läsa →

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Galleri Pictor, Konst, Sagor, skulptur, Utställningar | Märkt john bauer, kjell, pygmalion | 3 kommentarer

Cézanne – apropå ett akvarellrekord

Publicerat den 2012/05/11 av galleripictor

På kvällen hörde jag konstvärldens stora nyhet för dagen – Akvarell såld för 128 miljoner kronor på auktion. Akvarellen ”Kortspelarna” av Paul Cézanne hade sålts på auktion i New York för detta jättebelopp. Nytt rekord igen – rekord för akvareller. Tidigare samma dag hade jag själv stått och stirrat på just ”Kortspelarna” av Cézanne – inte i New York utan på Musée d’Orsay i Paris och tyckt lite synd om gubbarna i sina luggslitna kavajer och med en tom, urdrucken vinflaska på det lilla bordet. Man kan ju fundera på i så fall vad denna större målning i olja skulle få för pris om den kom ut på marknaden. Det är förstås inte det kortspelarna funderar över där de sitter och överväger nästa drag.

Målningen Les joueurs de cartes (Kortspelarna) av Paul Cézanne, målad 1890-92

Inte nog med ”rekordakvarellen” och denna målning av Cezannes spelare på Musée d’Orsay – det finns ytterligare fyra målningar som Cézanne gjort med kortspelare som motiv. Målningen i Musée d’Orsays samlingar hör, liksom två andra målningar till de enklare och mindre målningarna med bara två kortspelare medan de två återstående målningarna på samma tema är större och rymmer fem respektive fyra spelare vardera. Hundramiljonersakvarellen är bara en av många skisser som Cézanne gjorde som studier för de större oljemålningarna. Mannen till vänster med sin vita kritpipa och kullerformade hatt har faktiskt ett namn – Père Alexandre – och han arbetade som trädgårdsmästare på egendomen Jas de Bouffan som Cézannes fader ägde och drev nära Aix en Provence i södra Frankrike.

Kortspelaren och trädgårdsmästaren på Jas de Bouffan, Père Alexandre

Kortspelarna, har det sagts, symboliserar kampen mellan sonen Paul och fadern vilken inte tyckte att den målande sonen ägnade sig åt något vettigt. Paul Cézannes egen son, däremot, var stolt över sin far trots att Paul Cézanne mötte hårt motstånd när han slog sig ner i Paris för att nå en mer uppskattande och bildad publik än den han mött på landsbygden nere i södern.

Hårt motstånd, som sagt, det mötte han i alla fall från publik och expertis, inte minst från de parisiska ”inhemska” målarna som inte bara ropade på skandal utan också i sin rädsla för att denne lantis från Provence som trampade in på deras marker skulle ”stjäla” pontentiella kunder från dem. Den parisiske galleristen Ambroise Vollard, som lyckades spåra upp den skygge Paul Cézanne och göra en större utställning med hans målningar, berättar att själve Puvis de Chavanne, ett mycket stort namn i de parisiska konstnärskretsarna då, dvs på det tidiga 1890-talet, vägrade att gå in på Vollards galleri efter att han fått se en målning med badande människor av Paul Cézanne utställd i galleriets fönster.

Badande, ett av Cézannes favoritmotiv men absolut inte Puvis de Chavannes favoritmålning eller favoritkonstnär

Den store Puvis de Chavanne kom aldrig mer in på Vollards galleri. Och kritikern och konstanmälaren i Journal des Artistes tyckte att”dessa mardrömmar i oljefärg överskred måttet för det generellt tillåtna…”. Men för all del, även den store författaren Zola som var nära vän till Cézanne och hade stora förhoppningar på honom, undrade otåligt varför hans gode vän Cézanne inte blev den store konstnär han förväntat sig. Zola sa till sin vän Cézanne ”Du har geni och kan bli en stor målare. Ha då också mod att bli det!” I dag således, etthundratrettio år senare finns det en ny publik som är beredd att betala riktigt stora förmögenheter för dessa ”mardrömmar” och för verk av en konstnär som inte hade ”mod att bli en stor målare”.

Självporträtt i svartkrita från 1875 vid 36 års ålder. Såldes på auktion hundra år senare, 1974, för en halv miljon kronor. Cézanne blev 67 år

På utställningen med Paul Cézannes målningar, som f ö var en av Cézannes första utställningar i Paris, fick galleristen Ambroise Vollard ta emot en hel del kritik för sitt val av utställare. Men han fick också en del uppmuntran och nämner som något rätt typiskt att den målning han lyckades sälja på utställningen sålde han till en från födseln blind man.

Den blinde hade med sig en person till galleriet som beskrev målningarna för honom. Han bestämde sig för en avlång målning som föreställde stranden av en flod. ”Det förefaller som om vattnet på detta sätt får större utrymme än om den vore målad på höjden” anmärkte den blinde mycket riktigt.

Motiv för en blind samlare och för en ny generation konstnärer

Men fler skulle ”få upp ögonen” för konstnären som skulle komma att kallas ”mästaren från Aix”. Det var en yngre generation målare som t ex Vuillard, Denis, Bonnard, Redon och Rousell och snart var Cézannes en av den kommande nittonhundratalskonstens främsta inspiratörer. Han bröt med impressionisternas ljusmåleri och la större vikt vid komposition och fast bildbyggnad. Men trots att Cézanne valde att gå en annan väg än impressionisterna var han generös nog att om Monet och Pissaro säga att de var de stora mästarna och de enda mästarna. Cézannes dröm för egen del var att göra sig förstådd av den ”breda publiken och inta sin rättmätiga plats i konsthistorien”.

Hur många akvareller Paul Cézanne gjorde? Trehundrafemtio stycken!

Publicerat i A Index - kronologisk ordning, Akvarell, Frankrike, Konst, Konstvärlden | Märkt akvareller, konstnärer, musée d orsay | 1 kommentar

Pictor's blog

Ars longa, Vita brevis – eller tvärtom?

Mary Cassatt och Anna Syberg på Ordrupgaard

Grafik – det är en konst

Konstbuffet vid Sundet

Kärleken till konsten – och till Astri och Evert Taube

Från Afrodite till Badhuset Hoppet

Konsten räddar sommaren

Fem Monet och en van Gogh

Kjell Sundberg – sagans och visans konstnär

Cézanne – apropå ett akvarellrekord

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Meta

Dela detta:

Gilla detta:

Dela detta:

Gilla detta:

Dela detta:

Gilla detta:

Dela detta:

Gilla detta:

Dela detta:

Gilla detta:

Dela detta:

Gilla detta:

Dela detta:

Gilla detta:

Dela detta:

Gilla detta:

Dela detta:

Gilla detta:

Dela detta:

Gilla detta:

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Meta